Jag tycker tvärtom
Ganska ofta tycker jag tvärtom. Nu har jag läst Åke Edwardssons "den sista vintern". Jag ser att den lovordas på baksidan. Men jag gillar inte böcker som utspelas i Göteborg. Jag vill inte veta att Winter bor på Vasaplatsen och att det ligger en fotoateljé på Kastellgatan, för han finns inte och det gör det inte.(Jo, nu finns det faktiskt en, men inte då.) För mig blir det alltför prosaiskt och ospännande. Tacka vet jag när saker händer i Maardam. Då får hjärnan rycka in och konstruera bilder.
Dessutom tyckte jag att den här boken var seg. Man kunde lätt få för sig att han får betalt per ord.
Jag kan inte svära på att det inte är han som sitter och vräker sig på Bokmässan med för korta strumpor, så att de vita, håriga smalbenen syns. Det är också stämningsoskapande.
Någon sa, att den innehöll ett mord, som utspelades i vårt garage på Nordenskiöldsgatan. Det var därför jag lånade den. Där kunde jag antagligen ha känt igen mig, för jag har själv varit i handgemäng med överförfriskad gubbe där, varvid efterringd tonårsson skyndade till undsättning med kökskniven under rocken. Men inget lik dök upp där. Jag lyckades dock bli rädd för min egen skugga i garaget i går kväll.
Men nu undrar jag: i vilken bok mördas det i Nordenskiöldsgatans garage? Någon i Lottens kommentatorsbås borde väl kunna hjälpa mig.
Dessutom tyckte jag att den här boken var seg. Man kunde lätt få för sig att han får betalt per ord.
Jag kan inte svära på att det inte är han som sitter och vräker sig på Bokmässan med för korta strumpor, så att de vita, håriga smalbenen syns. Det är också stämningsoskapande.
Någon sa, att den innehöll ett mord, som utspelades i vårt garage på Nordenskiöldsgatan. Det var därför jag lånade den. Där kunde jag antagligen ha känt igen mig, för jag har själv varit i handgemäng med överförfriskad gubbe där, varvid efterringd tonårsson skyndade till undsättning med kökskniven under rocken. Men inget lik dök upp där. Jag lyckades dock bli rädd för min egen skugga i garaget i går kväll.
Men nu undrar jag: i vilken bok mördas det i Nordenskiöldsgatans garage? Någon i Lottens kommentatorsbås borde väl kunna hjälpa mig.
Retroaktivan Yul
Ok. En till då. Och som bonus får ni Staffansvisan översatt till franska. Man vet aldrig när den kan komma till användning. Senast sjöngs den för tio år sedan när franskfröken i kören fyllde 50. Jag hade i alla fall roligt när jag översatte, och jag VET, att franskfröknar hittar fel. De är bra på att hitta fel. Jag är speciellt förtjust i "vi tackom nu så gärna"-stället
Först Retroaktivan yul på transpiranto.
Sedan några verser av Staffansvisan på franska. Man får lägga till några extra toner här och där för att få med alla stavelser. Men det klarar ni säkert.
Å så en julbild från Götet. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort den.
Först Retroaktivan yul på transpiranto.
Retroaktivan yul
et retroaktivan yul
et yul konservas zum pasqvillan!
Sed hoc war statistik
et hoc war statistik
for superbanting kommt imillan!
et retroaktivan yul
et yul konservas zum pasqvillan!
Sed hoc war statistik
et hoc war statistik
for superbanting kommt imillan!
Sedan några verser av Staffansvisan på franska. Man får lägga till några extra toner här och där för att få med alla stavelser. Men det klarar ni säkert.
Stefàn était un pale-frenier
nous remercion maintenant avec plaisir
il abreuve ses cinc chevaux
devant l'étoile claire
Il n' y a pas d'aube encore
Les étoiles sur le ciel ils brillent.
Le cheval meilleur est pommelé
nous remercion maintenant avec plaisir
Stefàn lui-même le monte
devant l'étoile claire
Il n' y a pas d'aube encore
Les étoiles sur le ciel ils brillent.
nous remercion maintenant avec plaisir
il abreuve ses cinc chevaux
devant l'étoile claire
Il n' y a pas d'aube encore
Les étoiles sur le ciel ils brillent.
Le cheval meilleur est pommelé
nous remercion maintenant avec plaisir
Stefàn lui-même le monte
devant l'étoile claire
Il n' y a pas d'aube encore
Les étoiles sur le ciel ils brillent.
Å så en julbild från Götet. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort den.
Stephan estas hippolog
Jag utlovade en fortsättning på julvisorna på transpiranto, om någon tyckte de var roliga. Det var någon som tyckte det, så varsågod. Lucia står ju för dörren nu, ofta med en eller annan motvillig Staffan i hasorna, och då kan det väl passa med denna.
Transpiranto talas alltså möjligen i Grönköping. För den som är obekant med staden och dess veckoblad rekommenderas denna länk. Veckobladet finns också delvis på nätet.
Transpiranto talas alltså möjligen i Grönköping. För den som är obekant med staden och dess veckoblad rekommenderas denna länk. Veckobladet finns också delvis på nätet.
Stephan estas hippolog
Hej dankom generosan!
Il duschas hippans mini-tjog,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
Nunc ist "flams à la kamin".
Hej dankom generosan!
Yul-puré et d:o swin
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
Nunc ist humor in tambur.
Hej dankom generosan!
Yul-buskage et -armatur,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
Avslutar med denna stämningsfulla bild på Lucia, som den välkända konstnären Åsna har tillverkat.
Hej dankom generosan!
Il duschas hippans mini-tjog,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
Nunc ist "flams à la kamin".
Hej dankom generosan!
Yul-puré et d:o swin
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
Nunc ist humor in tambur.
Hej dankom generosan!
Yul-buskage et -armatur,
par blondan nebulosan.
Nock ist' næggum ajourné.
Starlets in celestan koketteras!
Avslutar med denna stämningsfulla bild på Lucia, som den välkända konstnären Åsna har tillverkat.
O konsument, det är advent!
Eventyr blir det alltid när jag ger mig ut i världen ensam. Jag ville åka till Lund och titta på 500, och då gjorde jag det. Har ni glömt vad det är så är det det här: http://www.femhundra.nu/showen.html Publiken fick vara med i högsta grad, bl. a genom att tilldelas olika historiska roller redan vid intåget i teaterlokalen. Jag blev Christoffer Polhem, vilket var en överraskande roll. Min väninna i Lund, som förresten kände till kändisen Lotten, blev Jenny Nyström. Showen är givetvis obeskrivlig, så det gör jag inte. Men jag gillar intelligenta män och roligare än så kan man inte ha en torsdagskväll i Lund, det är då ett som är säkert.
På fredagen åkte jag på eget bevåg till Köpenhamn ensam, eftersom värdfolket hör till den delen av mänskligheten som har jobb. Jag klarade av både Ö-tåget och Pågatåget eller vad det nu var. I Köpenhamn hade jag inga större ambitioner. Jag tänkte bara gå på Strøget, konsumera kaffe och en pølse.
På Kongens Nytorv roade sig de skojiga danskarna med att åka skridskor, runt. runt Christian V, som åsåg de tappra försöken med en mås på hjälmen.
Jule-ismanden delade ut julegaver till smådanskarna på isen. En tonårsflicka kavade runt med prinsesskrona på huvudet sjungandes "Huvud, axlar, knä och tå" fast på danska förstås. En herre påminde om Peter Høeg, men herr Høeg skulle nog förstås varit mer uttrycksfull på isen, eftersom han är dansare. Men det påminde mig om att jag väl kan gissa på Peter Høeg någon gång i Lottens kalender. Jag har faktiskt dansat med Peter Høeg. Eller, det var ju inte riktigt sant. Han dansade och var Narkis, en kvinna var Eko, och kören var en kufisk koreografisk kör som gjorde klumpiga och ekivoka rörelser i bakgrunden för att understryka handlingen, samtidigt som den sjöng ohyggligt svår modern musik utantill. Det var en prestation, som man inte vill göra om.
Nåja, sedan blev det spännande. Jag skulle åka Metro tillbaka till utgångspunkten. Sagt och gjort. När jag kom upp ur underjorden såg Strøget likadant ut som nyss, och jag gick några steg igen. Men plötsligt insåg jag att det var ett annat Strøg! Jag hade hamnat i ett parallellt universum i Köpenhamn! Det är inte ovanligt att gatorna skojar med mig när jag är ute på vift. Kungsgatan i Stockholm har vänt på sig en gång och Kulturhuset finns ibland inte där man tror. Nåja, ett universum mer eller mindre spelar ju ingen roll.
Jag motstod de flesta frestelser , bl.a. denna.
Mor var inte så intresserad av att få en pung, inte ens för 19.60 kr.
Dagen därpå åkte vi till ett ställe som heter Jakriborg. http://www.axelnelson.com/lund/staffanstorp/jakriborg.htm
En medeltida stad på skånska slätten, alla fina arkitekters hatobjekt. Jag sällar mig till de ofina arkitekterna och tyckte att det var en fantastiskt vacker liten förstad. Grattis alla som bor där!
Jag var ingen vidare konsument alltså, men jag måste erkänna, att jag gjorde ett inköp i Köpenhamn. Jag tror inte jag ska tala om vad det var, men den som kan vänta till julaftons kväll kommer antagligen att få se en bild. Jag ska ge mig själv den i julklapp. Det är från mineralriket med en touch från djurriket. Både män och kvinnor kan ha det och man kan ha det när som helst, även om det är vanligare under vissa tider.
Så, det var som på den gamla goda 20-frågor-tiden. Inte alls så svårt som Lottens julkalender.Svaret kommer som sagt sent på julaftons kväll.
På fredagen åkte jag på eget bevåg till Köpenhamn ensam, eftersom värdfolket hör till den delen av mänskligheten som har jobb. Jag klarade av både Ö-tåget och Pågatåget eller vad det nu var. I Köpenhamn hade jag inga större ambitioner. Jag tänkte bara gå på Strøget, konsumera kaffe och en pølse.
På Kongens Nytorv roade sig de skojiga danskarna med att åka skridskor, runt. runt Christian V, som åsåg de tappra försöken med en mås på hjälmen.
Jule-ismanden delade ut julegaver till smådanskarna på isen. En tonårsflicka kavade runt med prinsesskrona på huvudet sjungandes "Huvud, axlar, knä och tå" fast på danska förstås. En herre påminde om Peter Høeg, men herr Høeg skulle nog förstås varit mer uttrycksfull på isen, eftersom han är dansare. Men det påminde mig om att jag väl kan gissa på Peter Høeg någon gång i Lottens kalender. Jag har faktiskt dansat med Peter Høeg. Eller, det var ju inte riktigt sant. Han dansade och var Narkis, en kvinna var Eko, och kören var en kufisk koreografisk kör som gjorde klumpiga och ekivoka rörelser i bakgrunden för att understryka handlingen, samtidigt som den sjöng ohyggligt svår modern musik utantill. Det var en prestation, som man inte vill göra om.
Nåja, sedan blev det spännande. Jag skulle åka Metro tillbaka till utgångspunkten. Sagt och gjort. När jag kom upp ur underjorden såg Strøget likadant ut som nyss, och jag gick några steg igen. Men plötsligt insåg jag att det var ett annat Strøg! Jag hade hamnat i ett parallellt universum i Köpenhamn! Det är inte ovanligt att gatorna skojar med mig när jag är ute på vift. Kungsgatan i Stockholm har vänt på sig en gång och Kulturhuset finns ibland inte där man tror. Nåja, ett universum mer eller mindre spelar ju ingen roll.
Jag motstod de flesta frestelser , bl.a. denna.
Dagen därpå åkte vi till ett ställe som heter Jakriborg. http://www.axelnelson.com/lund/staffanstorp/jakriborg.htm
En medeltida stad på skånska slätten, alla fina arkitekters hatobjekt. Jag sällar mig till de ofina arkitekterna och tyckte att det var en fantastiskt vacker liten förstad. Grattis alla som bor där!
Jag var ingen vidare konsument alltså, men jag måste erkänna, att jag gjorde ett inköp i Köpenhamn. Jag tror inte jag ska tala om vad det var, men den som kan vänta till julaftons kväll kommer antagligen att få se en bild. Jag ska ge mig själv den i julklapp. Det är från mineralriket med en touch från djurriket. Både män och kvinnor kan ha det och man kan ha det när som helst, även om det är vanligare under vissa tider.
Så, det var som på den gamla goda 20-frågor-tiden. Inte alls så svårt som Lottens julkalender.Svaret kommer som sagt sent på julaftons kväll.
Lejongap
Jag har fått en julklapp.En helt oförmodad julklapp från mondschnee (jag vet inte om jag får länka). Jag fick välja vilken jag ville ha och jag valde denna:
Det fanns även giraffer, kakduor och krokodiler. Alla finns att köpa i Berlin i Berliner Philharmonikers butik, om man har vägarna förbi. Tittar man noga kan man se att bilden är finurligt uppbyggd av instrumentdetaljer.
Jag blev så barnsligt glad, så jag gjorde som barnen, jag nästan tog den med mig i sängen! Jag gissar att jag kommer att bli ensam om den på min gata.
Vill ni se på de andra går det bra här.
F.ö. kan jag tipsa om lottens kluriga julkalendertävling. Hon bloggar som en ny litterär? person varje dag och man ska gissa vem. Är man inte så beläst, kan man gissa på Lasse Kronér eller kungen, man kan få pris ändå..
Det fanns även giraffer, kakduor och krokodiler. Alla finns att köpa i Berlin i Berliner Philharmonikers butik, om man har vägarna förbi. Tittar man noga kan man se att bilden är finurligt uppbyggd av instrumentdetaljer.
Jag blev så barnsligt glad, så jag gjorde som barnen, jag nästan tog den med mig i sängen! Jag gissar att jag kommer att bli ensam om den på min gata.
Vill ni se på de andra går det bra här.
F.ö. kan jag tipsa om lottens kluriga julkalendertävling. Hon bloggar som en ny litterär? person varje dag och man ska gissa vem. Är man inte så beläst, kan man gissa på Lasse Kronér eller kungen, man kan få pris ändå..
Giftas på 70-talet
Lotten bad mig blogga om när jag gifte mig i träskor, såna här:
Och jag är ju inte nödbedd. Skorna är tydligen inne igen, vilket jag helt har missat, men jag läser ju inga modebloggar...Jag tror jag har mina kvar någonstans bland lämningarna.
Det var 1978. Jag hade för länge sedan bestämt hurdana ringar jag skulle ha om jag skulle rusa åstad och gifta mig. Jag hann bli 34 år innan jag rusade. Ringarna fanns hos en guldsmed i Stockholm som heter eller hette Claes Giertta. Jag fick skicka upp min förlovningsring till honom och så skulle han göra en till och skicka ner. Vi (inte Giertta och jag alltså) skulle gifta oss fredagen den 5 maj. Då hade det varit första maj en måndag och Kristi Him en torsdag, så jag var lite orolig att det skulle bli något trassel med posten.
När fredagens post kom fick vi en avi, men paketet stod inte att finna varken på posten eller på den stora postterminalen, som genomletades. Postmästaren ringde och härjade med all personal, men det hjälpte inte. Vi fick ta en annan ring så länge. Katastrof, tyckte jag att det var.
Förutom träskorna, hade jag en blå bomullsklänning med blombård nertill och upptill från Anarkali. Som ni förstår, gifte vi oss hos borgmästaren. Jag hade nog kunnat tänka mig att gifta mig i kyrkan eftersom jag hade kyrkomusikalisk bakgrund, och jag hade lätt kunnat vilja ha en tre timmars konsert i samband med bröllopet. Nu har jag ju skjutit upp den konserten till begravningen i stället.
En av anledningarna till att vi tog borgmästaren, var att vi inte hade råd att bjuda hela Händige Herrns familj. Det hade blivit 14 personer. Med min lilla familjerest hade det blivit 15. Och 17 personer kunde ju inte stövla in till borgmästaren i 30 sekunder. Det tyckte i alla fall inte jag.
Eftersom vi blev färdiga lite för tidigt hos fotografen (före vigseln) gick vi in och fikade på Ahlströms konditori med brudbukett och träskor och mörk kostym. Ja, vi kunde ju inte stå på gatan. Lite tittade nog tanterna, för det var ett tantcafé redan då. Efter vigseln spelade några vänner leksaktrumma och blockföjt på Gustav Adolfs torg, dock inte i 3 timmar. Sedan skulle vi äta lunch på Henriksberg, som på den tiden var en s.k. fin restaurang i Göteborg. När vi kom dit, hade de glömt att vi hade beställt. Det fixades ändå. De hade väl några gamla rester. Där utbröt också viss musik, som säkert kommer att påpekas i en kommentar.
På eftermiddagen hade vi öppet hus för alla vänner och släktingar, men släktingarna kom naturligtvis inte.
Ett brudgummesyskon blev surt och skickade en kaktus. Brudparet tackade så småningom med en bild på TÅRTbrudparet i kaktusblomkrukan.
Jag minns att jag inte kunde tänka mig några andra skor än träskor. Allt annat hade känts för damigt, och jag har fortfarande en bit kvar innan jag blir dam. Någon tid före mitt eget bröllop var jag vittne på ett annat bröllop, där bruden hade grön T-shirt, brun manchesterkjol och gula knästrumpor och vanliga svarta träskor. Då hade jag danska träskor, sådana där med hel bakkappa, gladrandiga knästrumpor och blå bomullskläder, som jag skickat efter från Femina. Jag tyckte faktiskt jag var finare än bruden. Den utstyrseln slapp min mor att se, men hon var nog måttligt förtjust i mina okonventionella brudskor. En liten nätt sko med klack borde jag ha haft, liksom lite kruser i håret. Det var osedvanligt rakt den dagen.
Måndagen efter bröllopshelgen stod jag på balkongen och spanade. Jag såg när postmästaren kom trippandes med ringpaketet och en bukett rosor. Han kom upp till oss och bad om ursäkt å postens vägnar. Heder åt den postmästaren. Han lär väl också vara nedlagd nu.
Fördelen med att inte ha lång vit klänning i siden med tusen små knappar, utan en blå, är ju att man kan ha den igen. Jag använde den som konsertklädsel, när kören hade konserter ibland. En gång hade jag den i Stockholm på en internationell körfestival. Göteborgs Kammarkör sjöng tydligen i Berwaldhallen,ser jag när jag tittar i annalerna, fast det minns jag inte så tydligt. Vad jag minns är en recension av en stockholmskvinna. Hon skrev, att kören såg ut som om den hade köpt sina kläder i en second hand-butik på Söder. Inte vet jag vad det var för klass på de butikerna, men jag blev djupt sårad, för jag hade ju min bröllopsklänning. Säkert hade jag träskorna också.
Jag drömmer ofta att jag gifter mig en gång till. Alltid med samma karl och alltid är det något med klänningen. En gång hade jag t.ex. Laila Westersunds klänning och den var knallröd. Vad kan det betyda?
Om jag hade haft storlek 39 i skostorlek och varit smal som en vidja,är det inte osannolikt att jag skulle kunna gifta mig en gång till med Händige herrn och styra ut mig i mormors brudskor och brudklänning, just med tusen små klädda knappar. Det hade ju varit roligt att få ha den där konserten....
Någon bild på tillfället får ni inte. Den är av det slaget, att den endast kan uppskattas av en snäll dotter. I stället får ni en bild på min vackra mormor och hennes brudskor. Hon gifte sig 1912.
Konstigt nog ser det inte ut att vara någon skillnad på höger och vänster.
Mormor hette Edith Schmidt. Hon hade en liten nätt sko
och kruser i håret, som man ska ha.
Det var 1978. Jag hade för länge sedan bestämt hurdana ringar jag skulle ha om jag skulle rusa åstad och gifta mig. Jag hann bli 34 år innan jag rusade. Ringarna fanns hos en guldsmed i Stockholm som heter eller hette Claes Giertta. Jag fick skicka upp min förlovningsring till honom och så skulle han göra en till och skicka ner. Vi (inte Giertta och jag alltså) skulle gifta oss fredagen den 5 maj. Då hade det varit första maj en måndag och Kristi Him en torsdag, så jag var lite orolig att det skulle bli något trassel med posten.
När fredagens post kom fick vi en avi, men paketet stod inte att finna varken på posten eller på den stora postterminalen, som genomletades. Postmästaren ringde och härjade med all personal, men det hjälpte inte. Vi fick ta en annan ring så länge. Katastrof, tyckte jag att det var.
Förutom träskorna, hade jag en blå bomullsklänning med blombård nertill och upptill från Anarkali. Som ni förstår, gifte vi oss hos borgmästaren. Jag hade nog kunnat tänka mig att gifta mig i kyrkan eftersom jag hade kyrkomusikalisk bakgrund, och jag hade lätt kunnat vilja ha en tre timmars konsert i samband med bröllopet. Nu har jag ju skjutit upp den konserten till begravningen i stället.
En av anledningarna till att vi tog borgmästaren, var att vi inte hade råd att bjuda hela Händige Herrns familj. Det hade blivit 14 personer. Med min lilla familjerest hade det blivit 15. Och 17 personer kunde ju inte stövla in till borgmästaren i 30 sekunder. Det tyckte i alla fall inte jag.
Eftersom vi blev färdiga lite för tidigt hos fotografen (före vigseln) gick vi in och fikade på Ahlströms konditori med brudbukett och träskor och mörk kostym. Ja, vi kunde ju inte stå på gatan. Lite tittade nog tanterna, för det var ett tantcafé redan då. Efter vigseln spelade några vänner leksaktrumma och blockföjt på Gustav Adolfs torg, dock inte i 3 timmar. Sedan skulle vi äta lunch på Henriksberg, som på den tiden var en s.k. fin restaurang i Göteborg. När vi kom dit, hade de glömt att vi hade beställt. Det fixades ändå. De hade väl några gamla rester. Där utbröt också viss musik, som säkert kommer att påpekas i en kommentar.
På eftermiddagen hade vi öppet hus för alla vänner och släktingar, men släktingarna kom naturligtvis inte.
Ett brudgummesyskon blev surt och skickade en kaktus. Brudparet tackade så småningom med en bild på TÅRTbrudparet i kaktusblomkrukan.
Jag minns att jag inte kunde tänka mig några andra skor än träskor. Allt annat hade känts för damigt, och jag har fortfarande en bit kvar innan jag blir dam. Någon tid före mitt eget bröllop var jag vittne på ett annat bröllop, där bruden hade grön T-shirt, brun manchesterkjol och gula knästrumpor och vanliga svarta träskor. Då hade jag danska träskor, sådana där med hel bakkappa, gladrandiga knästrumpor och blå bomullskläder, som jag skickat efter från Femina. Jag tyckte faktiskt jag var finare än bruden. Den utstyrseln slapp min mor att se, men hon var nog måttligt förtjust i mina okonventionella brudskor. En liten nätt sko med klack borde jag ha haft, liksom lite kruser i håret. Det var osedvanligt rakt den dagen.
Måndagen efter bröllopshelgen stod jag på balkongen och spanade. Jag såg när postmästaren kom trippandes med ringpaketet och en bukett rosor. Han kom upp till oss och bad om ursäkt å postens vägnar. Heder åt den postmästaren. Han lär väl också vara nedlagd nu.
Fördelen med att inte ha lång vit klänning i siden med tusen små knappar, utan en blå, är ju att man kan ha den igen. Jag använde den som konsertklädsel, när kören hade konserter ibland. En gång hade jag den i Stockholm på en internationell körfestival. Göteborgs Kammarkör sjöng tydligen i Berwaldhallen,ser jag när jag tittar i annalerna, fast det minns jag inte så tydligt. Vad jag minns är en recension av en stockholmskvinna. Hon skrev, att kören såg ut som om den hade köpt sina kläder i en second hand-butik på Söder. Inte vet jag vad det var för klass på de butikerna, men jag blev djupt sårad, för jag hade ju min bröllopsklänning. Säkert hade jag träskorna också.
Jag drömmer ofta att jag gifter mig en gång till. Alltid med samma karl och alltid är det något med klänningen. En gång hade jag t.ex. Laila Westersunds klänning och den var knallröd. Vad kan det betyda?
Om jag hade haft storlek 39 i skostorlek och varit smal som en vidja,är det inte osannolikt att jag skulle kunna gifta mig en gång till med Händige herrn och styra ut mig i mormors brudskor och brudklänning, just med tusen små klädda knappar. Det hade ju varit roligt att få ha den där konserten....
Någon bild på tillfället får ni inte. Den är av det slaget, att den endast kan uppskattas av en snäll dotter. I stället får ni en bild på min vackra mormor och hennes brudskor. Hon gifte sig 1912.
Konstigt nog ser det inte ut att vara någon skillnad på höger och vänster.
Mormor hette Edith Schmidt. Hon hade en liten nätt sko
och kruser i håret, som man ska ha.
Skittomte
Min favoritkatalog har kommit! Home Shop! Säg mig vad man inte kan finna där, som man inte behöver. Min favorit i år är denna:
Själv är jag inte mycket för att julpynta. Det är ju ingen idé för grejerna ska ju snart ner igen. Ovanstående är dock lätt att spola ner.
Men eftersom jag ska få adventsfrämmande så har jag tagit mig i kragen och tagit fram adventsstaken. Den kom inte fram förra året och det var ingen som märkte. I Dalarna, där vi firar större högtider förknippade med lov, har vi en adventstupp. Den får vara med både jul och påsk. Mycket praktiskt.
Nu har jag lagt i vitt grus, pinjekottar från Rom och röda bär i adventsstaken. Jag har också köpt en hyacint, som ska dofta på söndag.
Följande samtal utspann sig i morse:
Jag: Jag har pyntat.
Händige Herrn: Hrmpf.
Jag: Tyckte du att det blev fint?
H.H: Hrmpfaaa.
Jag (inställsamt): Visst är det väl kul när jag gör lite fint?
H.H: Det är inget jag propsar på i tid och otid.
Jag: Men advent har vi väl inte för ofta?
Händige herrn hör inte till dem som märker de små detaljerna. Jag brukar säga, att han inte skulle märka om jag kom hem på kryckor och hade permanentat och färgat håret rött. Så det där med att göra om sig i TV skulle inte vara någon hit här.
Jag avslutar med denna bild, som liksom knyter ihop säcken idag.
Ho ho ho.
Själv är jag inte mycket för att julpynta. Det är ju ingen idé för grejerna ska ju snart ner igen. Ovanstående är dock lätt att spola ner.
Men eftersom jag ska få adventsfrämmande så har jag tagit mig i kragen och tagit fram adventsstaken. Den kom inte fram förra året och det var ingen som märkte. I Dalarna, där vi firar större högtider förknippade med lov, har vi en adventstupp. Den får vara med både jul och påsk. Mycket praktiskt.
Nu har jag lagt i vitt grus, pinjekottar från Rom och röda bär i adventsstaken. Jag har också köpt en hyacint, som ska dofta på söndag.
Följande samtal utspann sig i morse:
Jag: Jag har pyntat.
Händige Herrn: Hrmpf.
Jag: Tyckte du att det blev fint?
H.H: Hrmpfaaa.
Jag (inställsamt): Visst är det väl kul när jag gör lite fint?
H.H: Det är inget jag propsar på i tid och otid.
Jag: Men advent har vi väl inte för ofta?
Händige herrn hör inte till dem som märker de små detaljerna. Jag brukar säga, att han inte skulle märka om jag kom hem på kryckor och hade permanentat och färgat håret rött. Så det där med att göra om sig i TV skulle inte vara någon hit här.
Jag avslutar med denna bild, som liksom knyter ihop säcken idag.
Ho ho ho.
Go'kväll
heter ett TV-program, som jag inte tittar på annat än när jag inte orkar någonting annat. I kväll orkade jag inget annat. Ibland rinner livsandarna till när jag ser det, för att jag blir arg. En gång blev jag arg, när programmet sändes från Umeå. Det är inget fel på Umeå, men varför ska hela stockholmsgänget dra upp till Umeå för att göra TV? Då mejlade jag till ledningen och påpekade att det antagligen fanns läskunniga personer i Umeå, som skulle kunna rekommendera böcker, vilket skulle bli både billigare och miljövänligare än att flyga upp stockholmare. Dessutom satt en och sjåpade sig och sa att hon var så flygrädd. Trams! Vet hut! Jag minns inte svaret ordagrant, men det var ungefär "men hur skulle det se ut om vi bara hade Umebor i programmet?" Jag svarade, att det skulle förmodligen se likadant ut, som när det är bara stockholmare i programmet. Då fick jag inget mer svar.
På torsdagar gör de också om en person. De ska få ett nytt utseende, vilket alla får. Men de får inte se något förrän allt är klart. Ibland är resultatet inte så lyckat, utan de såg bättre ut före förvandlingen, men alla blir såååå positivt överraskade, när de till slut får se sig i spegeln.
Medan jag fortfarande jobbade på Komvux, hände det ibland att jag fick lust att skicka in hela kollegiet till "Gör om mig". Gissa hur populär jag hade blivit då!
Tyvärr är inte jag den som borde ha åsikter om hur andra ska se ut. Min egen självuppfattning pendlar mellan "det kunde vara värre" och "ta bort mig". Om gokvällarna skulle göra om mig, skulle de få ett hårt jobb. Jag är inte det minsta damig, så alla små chica omlottkoftor i ull och lackpumps skulle se ohyggligt löjligt ut på mig. Jag kan överhuvudtaget bara gå i gympadojor. Mitt hår lämpar sig som bekant för en finsk städerskefrisyr (det finns förresten en pianist med finskt efternamn som också har städerskefrisyr), inte precis något drömläge för frisören. Läpparna små äro verkligen små, och jag har lärt mig att man inte ska accentuera det som inte är snyggt. Så kom inte med något läppstift!
Man ska skriva och tala om vad man vill ha hjälp med. OK. Jag vill se ut som Audrey Hepburn.
Äsch. Jag behöver inga kläder längre, så det kan ju kvitta. Enda gången jag behöver kläder är ju på konserter, men då är det oftast färgskalan bestämd. Så då kan jag ha mina gamla konsertkläder. Annars kan jag bo i mina jeans och mina tröjor.
Jag måste alltså vara drömobjektet för görommare.(Ironi) Vill varken ha kläder eller läppstift. Om jag mot all förmodan skulle bli omgjord av tv, få dyka upp på catwalken i rök och gå fram till spegeln, då drömmer jag om att uppföra mig illa. "Men herregud", har jag lust att skrika när spegeln vänds, "vad har ni gjort? Så här kan jag väl inte se ut! " Så skulle jag sparka av mig lackpumpsen, hoppa i gympadojorna och jeansen och hjula ut ur studion.
Nä, nu ljög jag allt. Jag har slutat att hjula.
På torsdagar gör de också om en person. De ska få ett nytt utseende, vilket alla får. Men de får inte se något förrän allt är klart. Ibland är resultatet inte så lyckat, utan de såg bättre ut före förvandlingen, men alla blir såååå positivt överraskade, när de till slut får se sig i spegeln.
Medan jag fortfarande jobbade på Komvux, hände det ibland att jag fick lust att skicka in hela kollegiet till "Gör om mig". Gissa hur populär jag hade blivit då!
Tyvärr är inte jag den som borde ha åsikter om hur andra ska se ut. Min egen självuppfattning pendlar mellan "det kunde vara värre" och "ta bort mig". Om gokvällarna skulle göra om mig, skulle de få ett hårt jobb. Jag är inte det minsta damig, så alla små chica omlottkoftor i ull och lackpumps skulle se ohyggligt löjligt ut på mig. Jag kan överhuvudtaget bara gå i gympadojor. Mitt hår lämpar sig som bekant för en finsk städerskefrisyr (det finns förresten en pianist med finskt efternamn som också har städerskefrisyr), inte precis något drömläge för frisören. Läpparna små äro verkligen små, och jag har lärt mig att man inte ska accentuera det som inte är snyggt. Så kom inte med något läppstift!
Man ska skriva och tala om vad man vill ha hjälp med. OK. Jag vill se ut som Audrey Hepburn.
Äsch. Jag behöver inga kläder längre, så det kan ju kvitta. Enda gången jag behöver kläder är ju på konserter, men då är det oftast färgskalan bestämd. Så då kan jag ha mina gamla konsertkläder. Annars kan jag bo i mina jeans och mina tröjor.
Jag måste alltså vara drömobjektet för görommare.(Ironi) Vill varken ha kläder eller läppstift. Om jag mot all förmodan skulle bli omgjord av tv, få dyka upp på catwalken i rök och gå fram till spegeln, då drömmer jag om att uppföra mig illa. "Men herregud", har jag lust att skrika när spegeln vänds, "vad har ni gjort? Så här kan jag väl inte se ut! " Så skulle jag sparka av mig lackpumpsen, hoppa i gympadojorna och jeansen och hjula ut ur studion.
Nä, nu ljög jag allt. Jag har slutat att hjula.
Nunk kilowatt
Innan alla spyr på julsånger (undantaget musiklärare, som väl spyr året runt) vill jag bidraga med några alternativa varianter. Alltså
ALTERNATIVA JULSÅNGER IN TRANSPIRANTO PAR LUDVIKO HAGWALDO, GRÖNKÖPINGS VECKOBLAD.
NUNK KILOWATT
(Nu är det ljus här i vårt hus)
Nunk kilowatt
in kasematt
yul ist vendetta, hop trala-lalaj!
Glinas kartell
buggas rondell, buggas rondell.
//: Furan værbitt statt in tabernakel ://
Tralala-lalaj, tralala-lalaj, tralala-lalaj tral-aj!
Polare kliv
retroaktiv
steppa kum grano, hop-trala-lalaj!
Freud ist vital
syrra et pral, syrra et pral!
//:Paps et mutter jumpas über skakel! ://
Tralala-lalaj, tralala-lalaj, tralala-lalaj tral-aj!
LOS MINI-FROGS
//: Los mini-frogs, los mini-frogs
est lajbans voyeur. ://
//: Nix rumpans, nix rumpans
nor phon-exterieur! ://
//: Quo-aque-aque-aque
quo-aque-aque-aque
quo-aque-aque-aque-aquà! ://
Det finns fler, men ifall läsarna inte tyckte de var roliga, så är det ju onödigt att trötta ut dem.
NUNK KILOWATT
(Nu är det ljus här i vårt hus)
Nunk kilowatt
in kasematt
yul ist vendetta, hop trala-lalaj!
Glinas kartell
buggas rondell, buggas rondell.
//: Furan værbitt statt in tabernakel ://
Tralala-lalaj, tralala-lalaj, tralala-lalaj tral-aj!
Polare kliv
retroaktiv
steppa kum grano, hop-trala-lalaj!
Freud ist vital
syrra et pral, syrra et pral!
//:Paps et mutter jumpas über skakel! ://
Tralala-lalaj, tralala-lalaj, tralala-lalaj tral-aj!
LOS MINI-FROGS
//: Los mini-frogs, los mini-frogs
est lajbans voyeur. ://
//: Nix rumpans, nix rumpans
nor phon-exterieur! ://
//: Quo-aque-aque-aque
quo-aque-aque-aque
quo-aque-aque-aque-aquà! ://
Det finns fler, men ifall läsarna inte tyckte de var roliga, så är det ju onödigt att trötta ut dem.
Den första gång....
Lady Stalker försöker få mig att lista första gången jag gjorde olika saker. Man ska notera, att det kan vara den enda gången. Det var inte så lätt, som flera har påpekat, för det mesta som har hänt minns man ju inte. Eftersom jag inte alls minns när jag åt tacos första gången eller körde bil, så hittade jag på saker själv. Så kan det gå.
1. Första gången jag fick ett jobb var på Lillahedens plantskola i Hid. Granar i kilometerlånga rader skulle planteras eller skolas om eller befrias från ogräs, jag minns inte vilket. Jag ångrade mig redan när jag tittade ut ur bilen. Men lönen hägrade, då som nu. Lyckligtvis började det regna, så jag blev hemkörd av skogvaktaren. Jag fick ändå fem kronor. Det var han som flera åt tidigare lärde mig läsa på ett brunt kuvert från Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. ESS-KÅ-O- säger sko, GE säger ge, ESS säger skogs, VE-Å säger vå, ÄRR säger vår , DE säger vård säger skogsvård etc. Han var född 1895 och lärde sig alltså läsa i början på förra seklet.
2. Första gången jag inte blev vald till Lucia. Det var i fjärde klass och valet stod mellan mig, som kunde sjunga och en, som var söt. Läraren valde till slut, efter rena idolupplägget, (vem ska vi ta....tadam, tadam....) hon som var söt. Jag blev aldrig vald till Lucia något annat sammanhang heller, vilket länge var en stor sorg för mig.
3. Första gången jag insåg att jag var klokare än min mor. Det var vid Hötorget i Borås. Tyvärr insåg jag inte samtidigt att ett visst mått av respekt och tolerans kunde varit klädsamt.
4. Första gången jag blev riktigt rädd var när pälsfabriken, som låg på andra sidan Ätran, brann upp. Jag var sju år och vaknade av att brandlarmet gick. Det var ett sånt där som satt på brandstationen och tjöt över hela byn. Ingen mer var kvar i sovrummet och jag trodde att det var krig och att alla hade sprungit iväg och struntat i mig.
5. Första gången jag upptäckte att jag hade absolut gehör, visste jag inte, att det var något, som hette något. Jag trodde att alla kunde höra vilken tonart kantorn spelade koralen i. Det var ju F-dur, det hördes ju hur tydligt som helst. Jag var kanske 9 år.
6. Första gången jag paddlade kanot på riktigt var med min blivande Händige Herr i Sillerboån i Ljusdal. Vi kämpade en hel dag uppströms, vattnet var iskallt, jag grät, kor stod olämpligt placerade där vi måste kånka kanoten och när vi slagit upp tältet regande det i tre dagar. Vi gav upp och åkte nerströms. Det tog en kvart. Jag paddlar ALDRIG mer. Inte Händige Herrn heller, i varje fall inte med mig.
7. Första gången jag fick barn. (Åsnan, du kan hoppa äver det här, du har hört det 7000 gånger förut.) Efter viss dramatik kom hon uppochner på fem kvart och jag sket uppriktigt sagt i om det blev en apa eller en stövel. Det blev en Åsna och hur himlen kunde vara rosa hela natten den 9 november förstår jag inte, men det är väl sådant som minnet tillverkar i efterhand. Det är 30 år sedan men jag blir fortfarande fuktig i ögonen när jag ser bilder på nyfödingar.
Varsågod och ta över, om någon vill.
1. Första gången jag fick ett jobb var på Lillahedens plantskola i Hid. Granar i kilometerlånga rader skulle planteras eller skolas om eller befrias från ogräs, jag minns inte vilket. Jag ångrade mig redan när jag tittade ut ur bilen. Men lönen hägrade, då som nu. Lyckligtvis började det regna, så jag blev hemkörd av skogvaktaren. Jag fick ändå fem kronor. Det var han som flera åt tidigare lärde mig läsa på ett brunt kuvert från Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. ESS-KÅ-O- säger sko, GE säger ge, ESS säger skogs, VE-Å säger vå, ÄRR säger vår , DE säger vård säger skogsvård etc. Han var född 1895 och lärde sig alltså läsa i början på förra seklet.
2. Första gången jag inte blev vald till Lucia. Det var i fjärde klass och valet stod mellan mig, som kunde sjunga och en, som var söt. Läraren valde till slut, efter rena idolupplägget, (vem ska vi ta....tadam, tadam....) hon som var söt. Jag blev aldrig vald till Lucia något annat sammanhang heller, vilket länge var en stor sorg för mig.
3. Första gången jag insåg att jag var klokare än min mor. Det var vid Hötorget i Borås. Tyvärr insåg jag inte samtidigt att ett visst mått av respekt och tolerans kunde varit klädsamt.
4. Första gången jag blev riktigt rädd var när pälsfabriken, som låg på andra sidan Ätran, brann upp. Jag var sju år och vaknade av att brandlarmet gick. Det var ett sånt där som satt på brandstationen och tjöt över hela byn. Ingen mer var kvar i sovrummet och jag trodde att det var krig och att alla hade sprungit iväg och struntat i mig.
5. Första gången jag upptäckte att jag hade absolut gehör, visste jag inte, att det var något, som hette något. Jag trodde att alla kunde höra vilken tonart kantorn spelade koralen i. Det var ju F-dur, det hördes ju hur tydligt som helst. Jag var kanske 9 år.
6. Första gången jag paddlade kanot på riktigt var med min blivande Händige Herr i Sillerboån i Ljusdal. Vi kämpade en hel dag uppströms, vattnet var iskallt, jag grät, kor stod olämpligt placerade där vi måste kånka kanoten och när vi slagit upp tältet regande det i tre dagar. Vi gav upp och åkte nerströms. Det tog en kvart. Jag paddlar ALDRIG mer. Inte Händige Herrn heller, i varje fall inte med mig.
7. Första gången jag fick barn. (Åsnan, du kan hoppa äver det här, du har hört det 7000 gånger förut.) Efter viss dramatik kom hon uppochner på fem kvart och jag sket uppriktigt sagt i om det blev en apa eller en stövel. Det blev en Åsna och hur himlen kunde vara rosa hela natten den 9 november förstår jag inte, men det är väl sådant som minnet tillverkar i efterhand. Det är 30 år sedan men jag blir fortfarande fuktig i ögonen när jag ser bilder på nyfödingar.
Varsågod och ta över, om någon vill.
Intresseklubben antecknar igen
Ett quiz om mig.... är det någon som är duktig blir det pris.
Jag gjorde ett fel själv, så jag har gjort om det. Ni som har gjort det hade antagligen fler rätt.....
Jag gjorde ett fel själv, så jag har gjort om det. Ni som har gjort det hade antagligen fler rätt.....
Katafalktuppar och bårlärkor
är benämningen på personer, som brukar sjunga på begravningar; ofta används orden i nedsättande betydelse. (Jag känner katafalktuppen i Västerås.) Inget ont om dem; de har hittat en försörjningsmöjlighet. Googlar man på bårlärka får man 38 träffar, katafalktupp ger inte någon träff.
Jag tycker om begravningar när man inte behöver vara närmast sörjande, bara lite, när man bara behöver sjunga. En sådan begravning var mina bårlärkekatafaltuppekamrater och jag på idag. För dagen hade vi fått ett nytt namn, Göteborgs kammarensemble, för vi var inte många.
Bengt Andersson var en ganska känd konstnär och jazzmusiker. Efter att under de senaste veckorna ha gjort en Tatiutställning i Stenungsund, spelat in en skiva som snart kommer ut (han spelade munspel) och haft en lunchkonsert på jazzklubben Nefertiti i Göteborg satte han sig i bilen för att åka hem och dog. Kan man tänka sig en härligare död?
Jag funderar ibland på vad som skulle hända, om t.ex. jag föll död ner under en konsert, vilket skulle vara det bästa sättet för mig att förpassas till högre rymder. Skulle kören dra mig bakåt och sjunga färdigt först innan de gav mig hjärt-lungräddning eller ringde efter hjälp? Jag lär aldrig få veta, men jag har mina aningar. Jag skulle ramla så försynt så ingen skulle lägga märke till det.
Det var mycket musik, inte minst jazz. Kyrkan var en sån där gammal tråkig 1800-talskyrka, som det finns alltför gott om i Sverige, men den var full. Alla är andäktiga och tänker antagligen samma tanke: bara det inte är jag nästa gång. Jag tänker väldigt mycket på vad jag ska ha för musik. Undrar om de andra gör det också? Om jag ska dö, vill jag ha Matteuspassionen med Andreas Scholl, som altsolist. Den tar tre timmar ungefär, och den tycker jag att jag är värd. Om det mot förmodan inte skulle gå att ordna, har jag påbörjat en reservplan. I den finns hittills Passacaglia i d-moll av D. Buxtehude; Komm süsser Tot (Bach) i arr av Knut Nystedt; "Shall I compare thee with a summer's day", en Shakespearesonett tonsatt av Nils Lindberg, brorson till Gammal fäbodpsalm; Saraband ur Bachs c-mollsvit för cello med Yo-Yo Ma eller Franke-Blom. Ja, det räcker kanske en tjugo minuter, så sedan är det bara drygt två timmar kvar. Jag hoppas att jag ska hinna fundera ut resten.
Det jag egentligen tänkte tala om var, att det var Stefan Edman som höll griftetalet, och han är en lysande talare, om ni inte har hört honom. Han höll alltså ett lysande griftetal, som inte rök av svavel och helvete, vilket inte hör till vanligheterna i de schartauanska kyrkorna i Bohuslän. Han har ofta synts i samband med våra konserter också, men jag känner honom ju inte, så han kan ju inte hålla ett sånt där lysande tal om mig. Och förresten, så vore det ju roligare att höra det medan man lever i så fall. Han gratulerade Gud till att ha fått en sådan rolig person till himlen.
Det finaste tyckte jag var, när konstnärens söner och vänner bar ut kistan och möttes av ett gäng blåsare, som spelade New Orleansblues. De vände sedan i kyrkgången och gick spelandes före ut. Så tar man farväl av en musiker!
Vid kaffet efteråt kom vi tuppar och lärkor att prata om Åsnan, som flera känner. Vi drog oss till minnes att hon bjöd två av körherrarna på sitt sexårskalas, antagligen bara för att hon tyckte de var roliga farbröder, som kanske hade skojat med henne när hon var med mamma i kören. En annan gång, eller möjligen samma gång, minnet sviktar, bjöd hon Ingvar Carlsson, som också fyller år den 9 november. Hon fick svar från statsministerkansliet, och han tackade artigt för inbjudan men avböjde. Nu är det snart dags igen, men jag tror inte att Reinfeldt blir bjuden.
Jag tycker om begravningar när man inte behöver vara närmast sörjande, bara lite, när man bara behöver sjunga. En sådan begravning var mina bårlärkekatafaltuppekamrater och jag på idag. För dagen hade vi fått ett nytt namn, Göteborgs kammarensemble, för vi var inte många.
Bengt Andersson var en ganska känd konstnär och jazzmusiker. Efter att under de senaste veckorna ha gjort en Tatiutställning i Stenungsund, spelat in en skiva som snart kommer ut (han spelade munspel) och haft en lunchkonsert på jazzklubben Nefertiti i Göteborg satte han sig i bilen för att åka hem och dog. Kan man tänka sig en härligare död?
Jag funderar ibland på vad som skulle hända, om t.ex. jag föll död ner under en konsert, vilket skulle vara det bästa sättet för mig att förpassas till högre rymder. Skulle kören dra mig bakåt och sjunga färdigt först innan de gav mig hjärt-lungräddning eller ringde efter hjälp? Jag lär aldrig få veta, men jag har mina aningar. Jag skulle ramla så försynt så ingen skulle lägga märke till det.
Det var mycket musik, inte minst jazz. Kyrkan var en sån där gammal tråkig 1800-talskyrka, som det finns alltför gott om i Sverige, men den var full. Alla är andäktiga och tänker antagligen samma tanke: bara det inte är jag nästa gång. Jag tänker väldigt mycket på vad jag ska ha för musik. Undrar om de andra gör det också? Om jag ska dö, vill jag ha Matteuspassionen med Andreas Scholl, som altsolist. Den tar tre timmar ungefär, och den tycker jag att jag är värd. Om det mot förmodan inte skulle gå att ordna, har jag påbörjat en reservplan. I den finns hittills Passacaglia i d-moll av D. Buxtehude; Komm süsser Tot (Bach) i arr av Knut Nystedt; "Shall I compare thee with a summer's day", en Shakespearesonett tonsatt av Nils Lindberg, brorson till Gammal fäbodpsalm; Saraband ur Bachs c-mollsvit för cello med Yo-Yo Ma eller Franke-Blom. Ja, det räcker kanske en tjugo minuter, så sedan är det bara drygt två timmar kvar. Jag hoppas att jag ska hinna fundera ut resten.
Det jag egentligen tänkte tala om var, att det var Stefan Edman som höll griftetalet, och han är en lysande talare, om ni inte har hört honom. Han höll alltså ett lysande griftetal, som inte rök av svavel och helvete, vilket inte hör till vanligheterna i de schartauanska kyrkorna i Bohuslän. Han har ofta synts i samband med våra konserter också, men jag känner honom ju inte, så han kan ju inte hålla ett sånt där lysande tal om mig. Och förresten, så vore det ju roligare att höra det medan man lever i så fall. Han gratulerade Gud till att ha fått en sådan rolig person till himlen.
Det finaste tyckte jag var, när konstnärens söner och vänner bar ut kistan och möttes av ett gäng blåsare, som spelade New Orleansblues. De vände sedan i kyrkgången och gick spelandes före ut. Så tar man farväl av en musiker!
Vid kaffet efteråt kom vi tuppar och lärkor att prata om Åsnan, som flera känner. Vi drog oss till minnes att hon bjöd två av körherrarna på sitt sexårskalas, antagligen bara för att hon tyckte de var roliga farbröder, som kanske hade skojat med henne när hon var med mamma i kören. En annan gång, eller möjligen samma gång, minnet sviktar, bjöd hon Ingvar Carlsson, som också fyller år den 9 november. Hon fick svar från statsministerkansliet, och han tackade artigt för inbjudan men avböjde. Nu är det snart dags igen, men jag tror inte att Reinfeldt blir bjuden.
Historien är nära
Även om Obama ligger steget före i fråga om medial uppmärksamhet, så ska jag ändå på allmän begäran reda ut det här med Napoleon. Jag ska ta det grundligt, för det är ju inte säkert att alla läsare har den svenska historien på sina fem fingrar.
I Frankrike fanns det en gång en flicka som hette Désirée Clary. Hon var ett tag förlovad med Napoleon. Sedan blev han lite stöddig och han var säkert dum mot Desirée, så det tog slut. I stället gifte hon sig med en stilig general, som till sin överraskning råkade bli kung i Sverige och fick namnet Karl XIV Johan.
Han dog 1844. Désirée avskydde Sverige men lyckades ändå överleva sin make i 16 år och dog 1860, 83 år gammal. 1858 föddes Gustav som skulle bli den femte, och han bars till dopet av änkedrottningen, Desideria.
1950 steg Gustav V i land någonstans vid slottet i Stockholm och där stod folket och jag och hurrade och hade sig. Jag var sex år och såg en lång, skranglig farbror i hög hatt som hälsade nådigt på undersåtarna. Mamma sa att det var kungen. Jag visste inte något om vare sig Napoleon eller borggårdstalet eller Haijbyaffären, bara att han, kungen, satt på en fin stol och hostade. På hösten samma år spelades det sorglig musik i radion, för då hade långa kungen dött.
Det roar mig att tänka så här och känna historiens lätta vingslag. Ett annat tillfälle när jag har kände ett litet flaxande var de gångerna jag konserterade ihop med en person, vars far varit gift med August Strindbergs tredje fru. Det var inte så svårt, eller hur?
I Frankrike fanns det en gång en flicka som hette Désirée Clary. Hon var ett tag förlovad med Napoleon. Sedan blev han lite stöddig och han var säkert dum mot Desirée, så det tog slut. I stället gifte hon sig med en stilig general, som till sin överraskning råkade bli kung i Sverige och fick namnet Karl XIV Johan.
Han dog 1844. Désirée avskydde Sverige men lyckades ändå överleva sin make i 16 år och dog 1860, 83 år gammal. 1858 föddes Gustav som skulle bli den femte, och han bars till dopet av änkedrottningen, Desideria.
1950 steg Gustav V i land någonstans vid slottet i Stockholm och där stod folket och jag och hurrade och hade sig. Jag var sex år och såg en lång, skranglig farbror i hög hatt som hälsade nådigt på undersåtarna. Mamma sa att det var kungen. Jag visste inte något om vare sig Napoleon eller borggårdstalet eller Haijbyaffären, bara att han, kungen, satt på en fin stol och hostade. På hösten samma år spelades det sorglig musik i radion, för då hade långa kungen dött.
Det roar mig att tänka så här och känna historiens lätta vingslag. Ett annat tillfälle när jag har kände ett litet flaxande var de gångerna jag konserterade ihop med en person, vars far varit gift med August Strindbergs tredje fru. Det var inte så svårt, eller hur?
Upplockad handske
Ullah har utmanat mig, och jag måste givetvis plocka upp den kastade handsken.
Utmaningen lyder som följer:
* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.
* Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
1. Jag tappar ofta mina vantar.
2. Jag tycker om får.
3.Jag har hjulat i konseljsalen på slottet.
4.Jag har sett en person live, som bars till dopet av en person, som varit förlovad med Napoleon.
5. Jag har skrivit en kioskvältarC-uppsats.
6. Jag är nog den, som har sjungit fel flest gånger i Sveriges Radio.
7.Jag har blivit inervjuad av Tage Danielsson.
Åsnan har redan utmanat nästan alla mina bloggbekanta, så jag har nog inte 7 stycken kvar. Jag utmanar härmed Otsi, Mondschnee och Carl Bildt.. Hahaha, nej jag känner verkligen inte Carl Bildt. Men hans blogg skulle säkerligen behöva piffas upp.
Utmaningen lyder som följer:
* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.
* Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
1. Jag tappar ofta mina vantar.
2. Jag tycker om får.
3.Jag har hjulat i konseljsalen på slottet.
4.Jag har sett en person live, som bars till dopet av en person, som varit förlovad med Napoleon.
5. Jag har skrivit en kioskvältarC-uppsats.
6. Jag är nog den, som har sjungit fel flest gånger i Sveriges Radio.
7.Jag har blivit inervjuad av Tage Danielsson.
Åsnan har redan utmanat nästan alla mina bloggbekanta, så jag har nog inte 7 stycken kvar. Jag utmanar härmed Otsi, Mondschnee och Carl Bildt.. Hahaha, nej jag känner verkligen inte Carl Bildt. Men hans blogg skulle säkerligen behöva piffas upp.
Dörröppnare
På Sveriges Radios hemsida, avdelning "Önska", uppmanas man att skicka in sina dörröppnare till den klassiska musiken. Har man tur, spelar de musiken man berättar om. Jag behöver emellertid inte höra den, för jag vet hur den låter, varenda ton. En del bidrag publiceras på SR:s hemsida.
Ingen är så lättövertalad som jag när det gäller ett sådant intressant ämne....Här är mitt bidrag och bloggläsarna får dessutom en bild på det omtalade.
I slutet av 40-talet köpte min far en radiogrammofon. Innan dess hade jag nog bara hört mamma spela piano (Appassionatan t.ex. och den blev man ju inte särskilt glad över). Jag hade säkert också varit med i kyrkan och hört min far dundra på som den värste Jussi, som han trodde att han var. Jag bara skämdes och ville bli osynlig. Men med radiogrammofonen kom 78-varvsskivorna.
Min far köpte Grieg och Bach och Dvořák, men eftersom han var en omtänksam far, köpte han också skivor åt mig. En dag när jag var fem eller sex år kom han hem med en skiva med Regensburger Domspatzen, som sjöng Schlafe mein Prinzchen och Mariae Wiegenlied. Mamma berättade, att det var små pojkar som sjöng, vilket jag tyckte var oerhört exotiskt. Inga pojkar i Svenljunga sjöng på det där viset. Hon berättade om Wiener Sängerknaben, som for runt i världen och sjöng och hade sjömanskostymer på sig. Jag visste inte vad sjömanskostymer var. De enda pojkar som hade något slags enhetlig klädsel som jag kände till, var ett par ljusstakar av trä som vi tog fram till jul, föreställande två pojkar i något slags landskapsdräkt, gula byxor och röd toppluva. Så föreställde jag mig alltså Regensburger Domspatzen.
Jag blev oerhört förälskad i Schlafe mein Prinzchen. Jag spelade den varje dag, gång på gång på gång. Till slut trodde min far att det var fel på grammofonen och blev arg och kom och stängde av. Speciellt förtjust var jag i solisten som oooade mellan fraserna. Jag ville vara med, jag ville också sjunga, jag ville också vara en gosskorist i någon slags kostym! Jag njöt obeskrivligt av de klara, rena och höga rösterna.
Någon pojke blev jag aldrig, men jag det visade sig att jag åtminstone var hög sopran. Jag började sjunga kör så fort man fick och sedan har jag aldrig slutat. De 40 senaste åren har jag sjungit i Göteborgs Kammarkör. Fortfarande ryser jag av välbehag när jag hör duktiga gossopraner och jag ryser också av sopraner med jättevibrato, men av en helt annan orsak...
Jag är övertygad om att det var Regensburger Domspatzen, som öppnade dörren och styrde mig in på körbanan. Numera kan man höra kören på You Tube, men det är ju inte samma sak och inte samma pojkar... Gossarna som jag diggade torde vara i 70-årsåldern nu. Ni behöver inte spela den, för den har ju banaliserats av många sedan det begav sig, och jag vet hur den låter....men för en fem-sexåring var den inte banal. Det var himmelriket som öppnade sig.
Kung Salomo avbildades ju i daladräkt. Varför inte Regensburger Domspatzen också?
Ingen är så lättövertalad som jag när det gäller ett sådant intressant ämne....Här är mitt bidrag och bloggläsarna får dessutom en bild på det omtalade.
I slutet av 40-talet köpte min far en radiogrammofon. Innan dess hade jag nog bara hört mamma spela piano (Appassionatan t.ex. och den blev man ju inte särskilt glad över). Jag hade säkert också varit med i kyrkan och hört min far dundra på som den värste Jussi, som han trodde att han var. Jag bara skämdes och ville bli osynlig. Men med radiogrammofonen kom 78-varvsskivorna.
Min far köpte Grieg och Bach och Dvořák, men eftersom han var en omtänksam far, köpte han också skivor åt mig. En dag när jag var fem eller sex år kom han hem med en skiva med Regensburger Domspatzen, som sjöng Schlafe mein Prinzchen och Mariae Wiegenlied. Mamma berättade, att det var små pojkar som sjöng, vilket jag tyckte var oerhört exotiskt. Inga pojkar i Svenljunga sjöng på det där viset. Hon berättade om Wiener Sängerknaben, som for runt i världen och sjöng och hade sjömanskostymer på sig. Jag visste inte vad sjömanskostymer var. De enda pojkar som hade något slags enhetlig klädsel som jag kände till, var ett par ljusstakar av trä som vi tog fram till jul, föreställande två pojkar i något slags landskapsdräkt, gula byxor och röd toppluva. Så föreställde jag mig alltså Regensburger Domspatzen.
Jag blev oerhört förälskad i Schlafe mein Prinzchen. Jag spelade den varje dag, gång på gång på gång. Till slut trodde min far att det var fel på grammofonen och blev arg och kom och stängde av. Speciellt förtjust var jag i solisten som oooade mellan fraserna. Jag ville vara med, jag ville också sjunga, jag ville också vara en gosskorist i någon slags kostym! Jag njöt obeskrivligt av de klara, rena och höga rösterna.
Någon pojke blev jag aldrig, men jag det visade sig att jag åtminstone var hög sopran. Jag började sjunga kör så fort man fick och sedan har jag aldrig slutat. De 40 senaste åren har jag sjungit i Göteborgs Kammarkör. Fortfarande ryser jag av välbehag när jag hör duktiga gossopraner och jag ryser också av sopraner med jättevibrato, men av en helt annan orsak...
Jag är övertygad om att det var Regensburger Domspatzen, som öppnade dörren och styrde mig in på körbanan. Numera kan man höra kören på You Tube, men det är ju inte samma sak och inte samma pojkar... Gossarna som jag diggade torde vara i 70-årsåldern nu. Ni behöver inte spela den, för den har ju banaliserats av många sedan det begav sig, och jag vet hur den låter....men för en fem-sexåring var den inte banal. Det var himmelriket som öppnade sig.
Kung Salomo avbildades ju i daladräkt. Varför inte Regensburger Domspatzen också?
Forskningens framsteg
"En schweizisk forskare har kommit på ett sätt som gör att ens röst i allmänna val räknas proportionellt mindre ju äldre man blir. " (Citat ur Bodil Malmstens blogg http://finistere.se)
Jag känner vinddraget från ättestupan.
Där finns också en artikel om hur Japan ser på sin proppen Orvar eller sitt köttberg. De har samma befolkningsobalans som Europa. Den är på franska för den som orkar. Kvintessensen (det är väl ett roligt ord!) är att "det sa va gôtt att leva".
Jag tror, som Bodil Malmsten, att man borde varit japan.
Jag känner vinddraget från ättestupan.
Där finns också en artikel om hur Japan ser på sin proppen Orvar eller sitt köttberg. De har samma befolkningsobalans som Europa. Den är på franska för den som orkar. Kvintessensen (det är väl ett roligt ord!) är att "det sa va gôtt att leva".
Jag tror, som Bodil Malmsten, att man borde varit japan.
Alfabetets användning anar aporna aldrig
Men så här kan man alltså göra. Jag råkade läsa ett blogginlägg av Ullah, som gjorde att jag helt enkelt var tvungen att sno idén. På det sättet kunde jag dessutom skjuta upp itutagandet med min hemtenta (redogör kort för Västergötlands kristnande och diskutera landskapets roll i formeringen av det medeltida svenska kungariket) en stund.
Jag kunde dock inte begränsa mig till ett ord, utan ibland blev det flera, som ville vara med.
Jag enligt mig:
Jag kunde dock inte begränsa mig till ett ord, utan ibland blev det flera, som ville vara med.
Jag enligt mig:
- Arbetslös; Avundsjuk; Absolut(gehör)ist
- B- Bloggare; Brylépuddingälskare
- C- Cellist; Cyniker; Countertenorfan
- D- Datanörd
- E- Esprit d’escalierare
- F- Frank Sinatra-fan
- G- Grallimatiker
- H- Hexameterharvare; Humörflexare; Händig Herrfru
- I- Illistig; inlineägare
- J- Jumboplatsare (näst sist i Tjejvasan t.ex)
- K- Korist; Köttberg (def. av 40-talister enligt Nuder)
- L- Lattetante; leta-efter-saker-tante
- M- Medioker musikvetare (fast jag försöker dölja det)
- N- Naffemamma; Nakenbadare (till stor förskräckelse för dagens pryda ungdom)
- O- Orvar
- P- Propp; Persiljeglömmare
- Q- Quinna
- R- Renässansmusikälskare
- S- Solidarisk skeptiker; semikolonälskare
- T- Tålig; Tyst
- U- Underskattad
- V- Vankelmodig
- X- Xantippig
- Y- Yllet-katalogsuktare
- Z- Zappaklappare (var på Zappakonsert 1972?)
- Å- Åsnemamma,
- Ä- Ärlig när det passar
- Ö- Övertalig
Lomhörd men lycklig
Nåja, lycklig är väl att ta i, men annars blev det ingen allitteration. Men visst blir man lite uppspelt. Idag var det dags för det första samlade repet av Mozarts Requiem, med full orkester, kör och solister. I morgon konsert. Alla i Uddevallatrakten kan fördriva morgondagens afton med att åhöra detta evenemang.
Som jag har sagt förut, så måste Mozart ha ångrat alla tråkiga cellostämmor han skrivit och på dödsbädden beslutat sig för att äntligen ge cellisterna något att bita i. Efter 4 timmars repetition är man inte bara lomhörd utan också lite mör.
Blåsarna var som jag hoppades, mer eller mindre proffs allihop. De gjorde en stark insats. Jag var lite orolig, för en annan gång har jag varit med i Uddevalla och sjungit en märklig opera och den gången lät blåsarna ungefär så här. Nu överdrev jag lite igen, men jag tycker den här snutten är så fruktansvärt rolig, så jag ville gärna ha med den. ( Samtidigt skickar jag en kollegial medlidandets tanke till blåsläraren i Örebro. Jag kan se honom framför mig, helt uppgiven: "Spela hur fan ni vill".)
Nåväl, vi spelade så gott vi kunde och när blåsarna blåser på kan man nog påstå att vi har medvind och det är inte så konstigt att man blir lite lomhörd på ena örat. Inga plexiglasskivor emellan oss inte, våra öron får stå ut (sic!).
Dirigenten är en kvinna, som inte en enda gång sa att det var bra. Då kan man fundera på om hon menar att det är dåligt, men inte så dåligt att det måste ställas in; att det är bra, men det behöver man inte säga för det kan vi väl begripa ändå. Ja, man sparar ju lite tid på att varken tjata om det ena eller andra.
På resan upp till Uddevalla diskuterade vi varför människan har fått förmåga till musik. Alltså, man behöver ju inte musiken för att överleva rent biologiskt. Man behöver jaga, samla nötter och hämta vatten och det där andra ni vet, så att släktet fortlever. Men inte behöver man kunna skriva någon h-mollmässa eller blåsa Nattens drottnings aria på näsflöjt? Några förslag?
Som jag har sagt förut, så måste Mozart ha ångrat alla tråkiga cellostämmor han skrivit och på dödsbädden beslutat sig för att äntligen ge cellisterna något att bita i. Efter 4 timmars repetition är man inte bara lomhörd utan också lite mör.
Blåsarna var som jag hoppades, mer eller mindre proffs allihop. De gjorde en stark insats. Jag var lite orolig, för en annan gång har jag varit med i Uddevalla och sjungit en märklig opera och den gången lät blåsarna ungefär så här. Nu överdrev jag lite igen, men jag tycker den här snutten är så fruktansvärt rolig, så jag ville gärna ha med den. ( Samtidigt skickar jag en kollegial medlidandets tanke till blåsläraren i Örebro. Jag kan se honom framför mig, helt uppgiven: "Spela hur fan ni vill".)
Nåväl, vi spelade så gott vi kunde och när blåsarna blåser på kan man nog påstå att vi har medvind och det är inte så konstigt att man blir lite lomhörd på ena örat. Inga plexiglasskivor emellan oss inte, våra öron får stå ut (sic!).
Dirigenten är en kvinna, som inte en enda gång sa att det var bra. Då kan man fundera på om hon menar att det är dåligt, men inte så dåligt att det måste ställas in; att det är bra, men det behöver man inte säga för det kan vi väl begripa ändå. Ja, man sparar ju lite tid på att varken tjata om det ena eller andra.
På resan upp till Uddevalla diskuterade vi varför människan har fått förmåga till musik. Alltså, man behöver ju inte musiken för att överleva rent biologiskt. Man behöver jaga, samla nötter och hämta vatten och det där andra ni vet, så att släktet fortlever. Men inte behöver man kunna skriva någon h-mollmässa eller blåsa Nattens drottnings aria på näsflöjt? Några förslag?
Harpospel
När livet tar paus och blir som pastor Janssons påse, tomt och innehållslöst, händer det att jag i brist på företagsamhet och o-brist på pekuniära bekymmer, fyller den med frenetiskt patiensläggande, på datorn naturligtvis. Och då har jag upptäckt, att livet är som en patiens. Eller skulle kunna vara. Harpan heter den enda jag kan Antingen går den upp eller gör den inte det. Om den går upp, så kräks hela kortleken ut sin förträfflighet, den väller fram och tillbaka tills alla korten har fått göra sina bågar, tackat för applåderna, ev. kastat konfetti och slutligen lagt sig till ro. Det påminner mig om alla människor som är så himla bra och självgoda, som tackar för obefintliga applåder hela tiden.
Om allting går åt helvete, vilket påminner mig om något annat, kan man däremot med ett enda klick få upp en ny omgång, andra kort och andra förutsättningar.!!! Vilken möjlighet!
Tänk om det vore så i livet. Med ett enda klick får man en ny chans i livet, alla misstag plånas ut, allting ligger framför en som otrampad mark…allt är åter möjligt. En extra finess finns i Vista-versionen. När man har kört fast och allt ser mörkt och hopplöst ut och man känner sig färdig att lämna in, då kan man med ett klick få en LEDTRÅD! När man klickar på ordet ledtråd, blir det en aura runt det kort, som går att flytta på. Man ser ljuset, vilket innebär, att patiensen kan gå vidare. (Tänk, om man kunde klicka på något i livet för att få veta vad som är det rätta att göra eller vem som är den rätte att välja. Vad skönt det vore, att inte alltid behöva skylla sig själv för allting som händer eller inte händer, utan att alltid ha gjort det rätta!)
Sexorna börjar söka sig till sjuorna etc, ässen triumferar högst upp och kungarna vill till hålen, förstås, och damerna lägger sig gärna ovanpå, om de inte ligger och trycker i någon hög. Då kan de sabotera hela patiensen. (Varför heter det kung förresten, men inte drottning utan dam?) Åttorna tycks alltid vara ovanligt många, men de brukar lugna ner sig till slut och alla hittar sin plats. Det blir ett fasligt flyttande hit och dit, och av och till går patiensen (livet) som smort.
Ibland förbiser man dock någonting. Och då har patiensen en fördel framför livet! Man kan ångra sig och göra draget ogjort. Hur många gånger har man inte önskat just det? ”Om jag bara inte …”(Minns ni filmen ”Shortcuts”?)
Patiens betyder tålamod….jag är nog förutbestämd för denna sysselsättning. Och härmed överlämnar jag med krampaktig hand detta ämne till alla präster, som redan har använt påsmetaforen i sina predikningar.
Ouppgådd harpa.
Om allting går åt helvete, vilket påminner mig om något annat, kan man däremot med ett enda klick få upp en ny omgång, andra kort och andra förutsättningar.!!! Vilken möjlighet!
Tänk om det vore så i livet. Med ett enda klick får man en ny chans i livet, alla misstag plånas ut, allting ligger framför en som otrampad mark…allt är åter möjligt. En extra finess finns i Vista-versionen. När man har kört fast och allt ser mörkt och hopplöst ut och man känner sig färdig att lämna in, då kan man med ett klick få en LEDTRÅD! När man klickar på ordet ledtråd, blir det en aura runt det kort, som går att flytta på. Man ser ljuset, vilket innebär, att patiensen kan gå vidare. (Tänk, om man kunde klicka på något i livet för att få veta vad som är det rätta att göra eller vem som är den rätte att välja. Vad skönt det vore, att inte alltid behöva skylla sig själv för allting som händer eller inte händer, utan att alltid ha gjort det rätta!)
Sexorna börjar söka sig till sjuorna etc, ässen triumferar högst upp och kungarna vill till hålen, förstås, och damerna lägger sig gärna ovanpå, om de inte ligger och trycker i någon hög. Då kan de sabotera hela patiensen. (Varför heter det kung förresten, men inte drottning utan dam?) Åttorna tycks alltid vara ovanligt många, men de brukar lugna ner sig till slut och alla hittar sin plats. Det blir ett fasligt flyttande hit och dit, och av och till går patiensen (livet) som smort.
Ibland förbiser man dock någonting. Och då har patiensen en fördel framför livet! Man kan ångra sig och göra draget ogjort. Hur många gånger har man inte önskat just det? ”Om jag bara inte …”(Minns ni filmen ”Shortcuts”?)
Patiens betyder tålamod….jag är nog förutbestämd för denna sysselsättning. Och härmed överlämnar jag med krampaktig hand detta ämne till alla präster, som redan har använt påsmetaforen i sina predikningar.
Ouppgådd harpa.
En medeltida stad
I veckan har jag varit på spaning efter den tid som flytt. Jag tillbringade några dagar i Skara, officiellt tillkallad för att hjälpa en rolig släkting av med dataoskulden. Det gick bra, kan jag tala om. På 60-talet bodde jag tre år i Skara. Först gick jag två år på Skara folkskoleseminarium (grundat 1842), som bara utbildade småskolelärarinnor. Sedan var jag kvar ett år som musiklhandledare på seminariet. Jag har aldrig haft så bra lön som då, 1600 kr i månaden, och jag bodde i en omodern rivningslägenhet med kakelugn och is på toaletten.
Skolan ligger kvar, men seminariet är nedlagt sedan länge och det är nu SLU. Jag har inte varit inne i huset sedan 1967, men nu fick jag lov att hälsa på.
Så här i backspelgeln kan man se, att utbildningen också var rätt så medeltida. Rektorn, som hade 13 barn, tillät inte långbyxor. Lärarna fick inte säga du till oss utan det var fröken Larsson hit och fröken Karlsson dit. Och fröken Mattson. Och när jag blev ombedd att stanna kvar ett år till och vara musiklärare, så fick jag lägga tillbaka titlarna med mina kamrater i den årskurseren som var efter mig. Jag fick alltså också säga fröken Rosenkvist och fröken Landerholm.
Alla flickor som gick på seminariet kallades "Skultor". Vi var mycket populära hos de värnpliktiga i Skövde, som ibland skickade en buss för att hämta ett lass flickor till sina fester. En gång var jag med på festen hos T2 . Det betydde officiellt "Terräng", men vi visste nog bättre. Det var sådana soldater som hade plattfot och hemorrojder och inte fick vara på t.ex. P4.
Nu när det har gått ett liv, undrar jag vad jag gjorde på den skolan. Jag kände mig något udda bland alla giftaslystna 20-åringar med setjumper och virkad krage som åkte hem till fästmannen vareviga vecka. Jag hade varken fästman eller virkad krage. Mina största triumfer firade jag på scenen som spexskrivare och som den ständige ackompanjatören. En triumf, som jag inte är så stolt över längre var när vi lyckades parodiera en handledare så elakt så hon gick hem. Jag tänker alltid på henne när när jag kör förbi Skara och vattentornet dyker upp. De har vissa gemensamma drag.
Jag är kanske orättvis mot medeltiden. Det var nog egentligen en bra tid, inte alls mörk och efterbliven.
För intresserade skultor publicerar jag här några exter- och interiörer från det som en gång var vår skola.
Spexsalens ingång
Vaktmästarbåset men ingen Martin...
Och sist men inte minst, orgelövningsrummen! Men vad nu? Kopieringsapparat? Inga orglar? Ljuva minnen....
Vi hade minsann spritstencilapparat och papper som kunde göra blåa, gröna och lila bokstäver.
Men det var ju på medeltiden.
Skolan ligger kvar, men seminariet är nedlagt sedan länge och det är nu SLU. Jag har inte varit inne i huset sedan 1967, men nu fick jag lov att hälsa på.
Så här i backspelgeln kan man se, att utbildningen också var rätt så medeltida. Rektorn, som hade 13 barn, tillät inte långbyxor. Lärarna fick inte säga du till oss utan det var fröken Larsson hit och fröken Karlsson dit. Och fröken Mattson. Och när jag blev ombedd att stanna kvar ett år till och vara musiklärare, så fick jag lägga tillbaka titlarna med mina kamrater i den årskurseren som var efter mig. Jag fick alltså också säga fröken Rosenkvist och fröken Landerholm.
Alla flickor som gick på seminariet kallades "Skultor". Vi var mycket populära hos de värnpliktiga i Skövde, som ibland skickade en buss för att hämta ett lass flickor till sina fester. En gång var jag med på festen hos T2 . Det betydde officiellt "Terräng", men vi visste nog bättre. Det var sådana soldater som hade plattfot och hemorrojder och inte fick vara på t.ex. P4.
Nu när det har gått ett liv, undrar jag vad jag gjorde på den skolan. Jag kände mig något udda bland alla giftaslystna 20-åringar med setjumper och virkad krage som åkte hem till fästmannen vareviga vecka. Jag hade varken fästman eller virkad krage. Mina största triumfer firade jag på scenen som spexskrivare och som den ständige ackompanjatören. En triumf, som jag inte är så stolt över längre var när vi lyckades parodiera en handledare så elakt så hon gick hem. Jag tänker alltid på henne när när jag kör förbi Skara och vattentornet dyker upp. De har vissa gemensamma drag.
Jag är kanske orättvis mot medeltiden. Det var nog egentligen en bra tid, inte alls mörk och efterbliven.
För intresserade skultor publicerar jag här några exter- och interiörer från det som en gång var vår skola.
Utsikt från rektorns balkong
Utsikt från rektorshyllan
Spexsalens ingång
Nya invånare utanför rektorsexpeditionen
Inte hade vi någon kaffelucka?
Vaktmästarbåset men ingen Martin...
Och sist men inte minst, orgelövningsrummen! Men vad nu? Kopieringsapparat? Inga orglar? Ljuva minnen....
Vi hade minsann spritstencilapparat och papper som kunde göra blåa, gröna och lila bokstäver.
Men det var ju på medeltiden.
