FruDecibel

Den som läser Åsnan, förstår att jag nu tvingat henne att lära mig lägga in sånt här också. Det fick bli en favorit här också. Jag är ohyggligt svag för countertenorer, och Andreas Scholl är definitivt en som jag gärna skulle ta med mig till en öde ö.
Årsmötet för Andeas Scholl fan club kommer snart att äga rum och vi två som är med tycker att antalet medlemmar är fullt tillräckligt.

I det här huset har vi alltid kämpat om soppa eller inte soppa. Jag tycker att man kan äta soppa då och då om inte annat för att det kan bli ganska billigt. Händige Herrn tycker inte att soppa är riktig mat. Misstänker att det är ett svenskt herrtyckande som härstammar från den motsträviga landsbygden i Dalarna.
Min kokkonst är väl inte något jag vill stoltsera med, men jag kan faktiskt laga mat, oftast i alla fall, även om det händer att jag  glömmer någon ingrediens, persiljan eller saltet eller så. De första 20 åren var konversationen alltid den samma.

Jag: "Var det gott?"
H.H: "Det går väl i."

Och det oavsett vad jag hade lagat.
Jag uttryckte blygsamt under årens lopp , att det vore roligt att få lite spontanberöm när man har ansträngt sig.
"Det går ju inte att vara spontan för du frågar ju alltid."

Nåja, så småningom har det krupit ut små halvkvädna visor, att "det här var ju inte så dumt" etc., och de sista tio åren har det hänt både nu och då. Men aldrig för en soppa.

Inte förrän idag. Jag var strängt upptagen med att ordna min ikonvägg, som det snart kommer en blogg om, men var tvungen att bryta för att slänga ihop något. Det blev tomatsoppa.

HH: "Det här var en ovanligt lyckad soppa!"

Nu funderar jag på om det är mina uppfostringsmetoder som har gett resultat eller om det är det faktum att HH i höstas var i Italien på tjänsteresa och för första gången kom i direktkontakt med den matkulturen.

Egentligen spelar det ingen roll. Här är receptet på den lyckade soppan:

1 burk krossade tomater
1 burk vatten
1 paket bacon
1 grönsaksbuljongtärning
några gamla småtomater som ligger och skramlar
lite citronsaft
lite flytande honung
1 skvätt vispgrädde
Baconet steker man förstås i småbitar, tomaterna skär man itu.

Serveras med lite Créme Fraische, men persilja behövs inte...

Ja, det var det hele. Det räcker till en som äter mycket och en som äter lite och så blir det en skvätt kvar.
En på det hela taget lyckad soppa!

När jag var liten, var jag dum. Jag var dum ganska länge. Möjligen var jag lite lurig redan då, men det är egentligen inget försvar. Min omgivning var mer eller mindre misogyn (kvinnohatande) och schartauansk. Därför visste jag redan från mycket späda år, att pojkar var bättre än flickor. Jag minns att jag sa en gång när vi hade gäster, att jag helst skulle vilja bli dirigent, men det gick ju inte eftersom brösten skulle sitta ivägen. Ingen sa emot mig, vilket jag naturligtvis tolkade som att det var rätt uppfattat.
Senare när jag gick i realskolan, ungefär motsvarande 8: an nu, försökte jag ivrigt övertyga fysikläraren, att det var fullkomligt onödigt att ha en fysiktenta, i alla fall för oss flickor, för vi skulle ju ändå bara steka köttbullar i framtiden. Det är möjligt att jag verkligen trodde det, för jag kunde faktiskt inte tänka mig att jag skulle duga till någonting. Jag var ju flicka. Men det kan också hända, att jag hittade på vad som helst för att slippa. Nåväl, fysiktentan gick nog ganska bra och köttbullar har det inte blivit så många sedan. Dem gör Händige Herrn.

Eftersom Göteborgs stad inte heller tyckte att jag dög till någonting, har jag nu i ett par år ägnat mig åt att studera, inte fysik, men annat skojigt. Nu har jag kommit till "Genus i historien", en avancerad kurs, som det heter nuförtiden, som jag måste göra om jag ska kunna skriva den skojiga uppsatsen om kycklingarna sedan. Ambitiös som jag är, har jag redan börjat läsa i en av kursböckerna.
Och trots att man vet eller anar vad som sagts om kvinnor under århundradenas lopp, blir man UPPRÖRD när man får så mycket serverat på samma fat.
Jag måste bara återge några godbitar, som ni dessvärre antagligen kommer att känna igen.

För en tid sedan fick den uppmärksamme läsaren veta, att jag vunnit en återkomst till Hipp hipp-gänget i Lund. Här stod det, för den som var mindre uppmärksam.
Det var ingen föreställning idag utan ett samtal mellan publiken och Anders Jansson och Johan Wester. Ändå tilldelades vi i publiken återigen varsin historisk person. Jag blev den här:

Om kvällarna chattar jag då och då med en medelålders person av manskön. Senast blev jag av honom anklagad för att bara blogga om storstadsproblem, ointressanta för en man stadigt förankrad upp till knäna i den västgötska myllan. Jag förnekade givetvis denna härskartekniska förminskning av mitt bloggande, samtidigt som jag försökte fundera ut vad som skiljer storstadsproblem ifrån andra mänskliga problem....rekryteringen till  kriminella gäng förstås. Men det ämnet har jag verkligen inte ägnat mig så mycket åt. Det visade sig sedan att han inte uppfattat att det var mitt bloggande vi diskuterade. Till yttermera visso visade det sig att han inte alls läser min blogg, utan han hade bara råkat komma åt genvägen.

"Till min man om han kunde läsa" hette ett inlägg på bokmässan för några år sedan, av Ulrika Knutsson. Det handlade om att män inte läser böcker längre. Jag tror att det är samma sak med bloggar. Det är kvinnor som skriver, kvinnor som läser, kvinnor som kommenterar med några få (lysande förstås) undantag varav Peter Englund är ett.  Själv läser jag fem kvinnliga bloggare och två manliga. Vilka läser mig? En kvalificerad gissning är att det är 99 % kvinnor och 1  man. Om någon man tycker att jag har fel, så meddela mig.
Jag har bloggat i 9 år, fast först var det uteslutande på Lunarstorm. Där kan man se hur många och vilka som har läst ens bloggar. Jag ser, att mina farhågor besannas.
Det är också intressant att se vilka bloggrubriker som lockat flest läsare under åren. Några exempel:

Gallspyning 21 ggr
Läkare utan hyfs 21
Intervju med mig själv 21
Min relation till Ingmar Bergman 20
Den smala och magra eviga tonåringen, 24
Skitungar 26
Inte för sent 32
Jag har talat i radio. 28
Mässemassa 27
Carolas tänder 33
Prostituerad datapedagog 32
Den pinsamma storleken 39
Porrsida 35
Porrnovell 36

Det är också intressant att se vilka av dessa som lockat allra flest. Ändå handlade de inte ett dugg om det man förväntade sig, och nu minns jag inte ens hur jag tänkte. Många måste emellertid ha blivit besvikna.

Sällan bloggar jag om storstadsproblem. Jag tycker man har nog med sina egna och dem, som andra människor ställer till med. Roliga saker som relativt sällan händer på västgötaslätten kan vara att t.ex berätta att  idag mötte jag fru Mankell på gatan. Jag blir alltid lite avundsjuk på henne för alla intressanta samtal hon måste ha med sin man. Han kan bevisligen både läsa och skriva. Ett lysande undantag till.
Förresten gick vi i samma skola för 100 år sedan, undantaget och jag.

Nu försöker vi få Peter Englund att blogga från Akademin. Vad kan de ha för problem där? Någon som alltid kommer försent? Någon som inte säger hej? Någon som har A-kassa och är bitter för det? Någon som inte tycker om ärtsoppa? Låt oss ÄNTLIGEN få en blogg inifrån!!!!

...tandläkare, (11 st) och hur de brukade ta i mig,  slita i min mun, bända och skrapa, spänna metallband och dra, råttsvansfila och bedöva, borra och blåsa, spruta och luta sig med all sin tyngd mot min underläpp, invikt över en hörntand, rotfyllt och krona och klave, lutat sig mot huvudstödet där några av mina hårstrån hänger ut och hur  ont det gör!!!!
Jag har säkert upplevt det mesta i tandläkarplågeväg utom implantat, fast det var nära en gång. Hundratusen kronor har jag säkert i min mun. Det skulle kunna bli en smärtornas bok fullt i klass med Bodil Malmstens litanior.

Man kan nog påstå att jag har haft otur med mina tandläkare. Värst av alla har de kvinnliga varit, konstigt nog. Vi kvinnor är ju så bra annars.Från den senaste flydde jag i panik sedan hon brutalt meddelat mig att hon skulle rusta upp min mun för 40 000 kr. Då kom jag till den senaste i raden. Han är rätt så lomhörd och glömsk. Han glömde skicka in en förhandsprövning och när han äntligen fick in den så gick den inte igenom för att arbetet redan var gjort. Nu har han i och för sig glömt att ta betalt för det också, och jag tänker inte påminna honom.

Idag var jag kallad. Jag tror faktiskt att tandläkare kallar folk i den takten de behöver pengar till den nya båten eller en ny liten golfbil. Han började orera om en ny krona, men då spände jag ögonen i honom och sa högt och tydligt:
-Jag har egentligen inte alls råd att komma hit, så här ska göras så lite som möjligt.
-Oj då, sa han. Men han hade hittat ett litet hål.
-Vad skulle det kosta, röt jag.
Han började räkna i huvudet...mummel mummel....
-Med studentrabatt, röt jag vidare, för han är nämligen en av de få som ger 25 % rabatt åt studenter, och det är som ni förstår en starkt bidragande orsak till att mina universitetspoäng ökar hela tiden.
Tills slut hade han hummat färdigt och sa 375 kr.
-Ok då, sa jag. Sedan började han fråga vad jag läste och om jag fick studielån (!) eller studiebidrag(!) och om jag hade betalat mina studielån och det måste man ju göra när man var 50, så det hade jag. Det hade inte han. Han hade 50 000 kvar. Han hade tydligen fått uppskov, för han hade deklarerat underskott!!! Han är nästan lika gammal som jag och har inte tjänat så mycket så att han har kunnat betala sina studielån!!!! Stackars tandläkare!!!!

Sedan hittade han två små hål till, som det var lika bra att laga. Jag kunde i det läget inte säga så mycket. Det slutade på 975 kr för tre hål, undersökning, tandvårdscheck och studentrabatt. Tack vare mig kan han snart betala sitt studielån.

För ett tag sedan var jag i Lund och tittade på Hipp-hipp gänget, Johan Westers och Anders Janssons show, "500". (Johan Wester är han som tävlar i På Spåret nu, och tycks kunna det mesta, förutom att han är rolig.) Det kunde man förresten läsa om här 
Före showen fick man en liten penna, som man skulle skriva olika saker med. På pennan stod det ett nummer, ungefär 96-55-95. Det visade sig vara, förutom Marilyn Monroes mått också ett lösenord till en hemsida med en tävling i anslutning till showen.  Igår fick jag ett mejl:

Grattis...du gick vidare! Du och en vän är hjärtligt välkomna till Lunds stadsteater nu på söndag 18/1 då vi, som utlovat, har en Q&A - en fråga-oss-vad-du-vill-övning om 500, HippHipp! eller vad som helst. Vi tänkte oss lite Jeopardy-upplägg på det hela - ni ställer frågorna och vi ger svaren. Mycket avslappnat och anspråkslöst. Dessutom ska vi berätta lite mer om vårt Edinburgh Comedy Festival-äventyr och lotta ut två resor till detta evenemang till någon lycklig i publiken. Därefter blir det möjlighet till fotografering och autografskrivning om ni är sugna på det. Eller så kan ni fika lite, köpa nåt i vår "shop" eller rent av anmäla er till vårt statistregister och kanske får chans att komma med i någon av våra kommande produktioner. Dörrarna öppnas vid 13.30 och vid 16.00 är det slut. Själva frågestunden börjar vid 14-tiden. Har du några frågor så hör av dig till [email protected] Hjärtligt välkomna Anders & Johan

Klart jag åker! Visst vore det fint med ett foto av mig och herrarna Hipp här på bloggen? Jag har förstås inte samma mått som Marilyn Monroe.

INGEN! Men den stora förloraren är tydligen jag, som bestämde mig för den svarta! Jag förstår att alla är besvikna på mig och en del vill visst inte kännas vid mig längre. Så jag får be att få tacka för denna tiden; det var kul så länge det varade.
Om det är någon som mot förmodan vill fortsätta att känna mig trots mitt felaktiga val , så vore det roligt. Hör av er i så fall!

Säga vad man vill, men vill man ha något tekniskt, som finns på Rusta, Överskottsbolaget, Clas Olsson, Expert, Jula, Inet eller Webhallen, så får man det av Händige Herrn. I år tyckte han att jag behövde en MP3-spelare som jag begrep mig på, vilket jag är den första att hålla med om. Han visste t.o.m. vilken jag skulle ha, en SanDisc 8 gb Fuze . Den tycktes finnas i en mängd färger. Men den fanns tyvärr inte i butiken, så något paket blev det ju inte på julafton. Det gjorde emellertid ingenting, för det där kan jag ju fixa själv. Idag har jag alltså travat iväg till en affär och beställt en. Det visade sig då att den med 8 GB bara fanns i två färger, svart och silver. Jag hade tänkt mig en annan. Men jag måste raskt tänka om och bestämma mig för en av dem.
-Oj, så svårt det blev nu då, sa jag.
-Är den till en tjej eller en kille, sa den unga flickexpediten.
Efter en sekunds tystnad sa jag:
-Den är till mig....
-Oj då, sa hon, ja då hade jag tagit den svarta.
Jag som verkligen inte visste varken ut eller in, eftersom jag egentligen tyckte att silver var snyggast, men det är klart att svart ser ju snofsigt ut....jag sa, för att vinna lite tid kanske:...............................Aftonbladet eller Expressen......
Hon tittade helt oförstående på mig och då gick det upp för mig att Gösta Ekman inte hör till hennes bekanta.
Hon betraktade mig som om jag var Kjerstin Dellert och plötsligt sa "Jönssonligan" när det var  tal om något helt annat.

Ack ja. Vad ska man prata om när man inte längre har en endaste gemensam referensram med ungdomar?

Nu får ni gissa vilken färg jag tog.

Nu vill jag åka hem. Det är kallt ute och kallt inne, kallt i hjärta...etc etc. Alltså, när det är 20 minusgrader ute, så hjälper det inte riktigt att elda inne. Det piper in från fönstret, det slår in kyla under köksbordet på mina ben och det känns inte bra. Det är hemskt vackert ute, titta bara:

Jag tog lite ledigt från min hemtenta och tittade på "Stjärnorna på slottet". Ni som såg det vet, att stjärnorna skulle spela stråkkvartett, att Jonas Gardell blev arg och gick sin väg, att de spelade upp en konsert och att det lät förfärligt.

 Nu tycker jag en massa saker precis som alla andra, som säkert ska rösta i Aftonbladet i dag. Att Gardell var tjurig och dum, att det blev lite synd om Scheja, att pedagogen var närgången och tjatig och att Scheja inte skulle fått massage medan de andra slet. Men vad jag inte förstår är varför de var tvungna att spela ett stycke i en omöjlig tonart???? Det var vackert och det passade att spela plopp, plopp till, javisst. Men om herr pianisten hade transponerat det till förslagsvis D eller A, så skulle de stackars stjärnorna kunnat spela på lösa strängar, och det hade låtit kalas(åtminstone ibland). Aldrig hört om Suzuki, fiolfröken? Nu skulle de försöka hitta tonerna med vänsterhanden, och det hörde vi tydligt hur det gick. Varför transponerade han inte? Det är ingen konst att transponera ett stycke som man har spelat så många gånger, inte om man är proffs. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna namnet på en, som kan.

Annars vill jag dra en lans för rätten (Schejas och alla andras) att inte behöva prata stup i kvarten. Gör man inte det, pratar mycket, blir man betraktad som lite konstig, lite snobbig och "man vet inte vad han tänker", och man förutsätter givetvis att man/han tänker elaka saker. I skolan fick man höra "du ska vara lite mer som..." och så namnet på en pratglad starkröstad kamrat. Var dig själv, haha.
När jag vaknar, ska jag ta itu med min hemtenta igen. Jag ska vara mycket seriös och inte alls skoja till Västergötlands industrialisering. Dä sa ente bli nô rolit, dä kan ja lôva. Eller....osvuret är bäst.

Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen. Det nya året kunde kanske ha startat bättre, men å andra sidan måste det ju bli bättre rätt snart, när det startar med en katastrofunge. Då tänker jag inte på att kaffefiltret vek sig så att kaffet blev blask eller att brasan inte ville ta sig trots mina tappra försök, och att jag därvid erhöll de vanliga glåporden från Händige Herrn, som gör allting så mycket bättre (tror han, och jag låter honom tro det...). Nej, det var när min laptop plötsligt slocknade och inte ville låta sig tubbas till vidare bedrifter, som jag kände att året kunde börjat bättre. Givetvis hände det precis när jag tänkte ta fram Word och börja snickra på första hemtentefrågan, en uppgift som jag hittills sorgfälligt lyckats undvika. Min första känsla var konstigt nog lättnad. Nu hade jag en legal anledning att inte bli klar i tid. Vadå? Skriva för hand? Nej, men det är ju så mycket runtersikring, som man måste kolla. Så snart kände jag prestationsångesten komma igen. Å, om bara datorn ville starta igen, så skulle jag snabbt sätta igång och avverka åtminstone första frågan.  Och det är vad jag gör just nu, som ni märker, eftersom datorn efter en natts vila med batteriet på luftning, gick igång igen. Jag har en egen dataman på Kinnekulle, som ställer upp med goda råd per telefon vid behov. Skulle det behövas plockar han isär min dator och lagar den, alternativt bygger om den till en brödrost.
Därför skyndar jag mig nu att skriva på min hemtenta, som ni märker. Hej, vad det går.

Det är inte bara skalder som blir nostalgiska och skriver nyårsdikter etc. när ett nytt år kommer farandes. Vi bloggare är inte dåliga heller. Nyårskonserten från Wien väcker minnen hos många. Jag tror jag har sett den varje år sedan 1961, då vi skaffade Tv (till kung Baudouins bröllop). Länge var det min högsta dröm att få åka på nyårskonserten i Wien. Det behövs inte längre; då får man ju inte se de fantastiska dansarna, som ljudlöst skuttar omkring i slottsgemaken. Tittar man på balett i verkliga livet (irl) så dunsar de ju så väldigt oestetiskt och mänskligt, så att den konstnärliga upplevelsen naggas i fransen.

Numera brukar jag räkna kvinnorna i Wienerfilharmonikerna. Det har aldrig varit särskilt svårt, och den här gången kom jag till två. En kvinna satt på första pult i förstafiol-stämman. (Man sitter i duktighetsordning i en orkester.) Det betyder att hon måste vara ungefär tio gånger skickligare än den bäste mannen för att överhuvudtaget bli påtänkt för den platsen, alltså allting är precis som vanligt, i synnerhet där. Ännu vanligare var det förr i tiden hos Berliner Filharmonikerna, på den tiden Herbert von Karajan dirigerade där. Han vägrade dirigera om de anställde en kvinnlig oboist (?), så orkestern fick välja. En kvinnlig musiker eller honom. De tog honom, men samarbetet sprack så småningom.
Nu är det Simon Ruttle som dirigerar dem. Daniel Barenboim, dirigerar Staatsoperaorkestern Unter den Linden i Berlin, liksom Wienerfilharmonikerna på nyårsdagen igår. Det var roligt att återse honom. Konstigt nog hade han blivit gråhårig. Han var under en tid gift med den legendariska cellisten Jaqueline du Pré, som en gång spelade endast iklädd en genomskinlig plastpåse. Hon gick ett förfärligt öde till mötes, för hon fick aggressiv MS och fick sluta spela och dog  1987.  Hon var stor och lång och kraftig och Barenboim är liten och kort i rocken. Jag minns att min cellolärare undrade hur de hade det  i sängen. Tsss, vadå säng. Själv gjorde han det på köksbordet, BERÄTTADE han för mig på en cellolektion. Och det finns ju pallar.

När datorn strejkar får man hitta på andra saker, t.ex. titta ut genom fönstret varje morgon och tycka att å, vad vackert det är idag. Idag var det så här vackert:

Snodd av Åsnan

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Försökte tala med en fransk konstapel på en polisstation i Paris. Han förstod inte ett smack och skrev helt fel, vilket visade sig bli till min fördel.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
 Ja, alla.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Haha, nej, men en del blev väl mormödrar för femtielfte gången.

4. Dog någon som stod dig riktigt nära?
 Vår 16-åriga katt, Semla Silverpäls.

5. Vilka länder besökte du?
Frankrike och Tyskland och Danmark.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Förutom mina barn, som jag saknar jämt, saknar jag folk att slänga käft med, att gå på bio med och pengar samt städhjälp.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
080808 (Alltid är ett relativt begrepp Så länge demensen inte är total, kommer jag att minnas.)

8. Vad var din största framgång 2008?
Hade jag någon? Tror inte det.

9. Största misstaget?
Svårt att gradera.....

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Tja, lite ryggskott annars minns jag inte.

11. Bästa köpet?
Mitt nya, lätta cellofodral.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Räntor

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina barn, när de är tillgängliga. Fast de är ju inga ting.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Inga.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Har gjort lite för mycket ingenting.

18. Hur ska du tillbringa julen?
Den är redan tillbringad, i Dalarna.

19. Blev du kär under 2008?
Nej då.

20. Favorittidning?
"Vasaloppsåkaren". Nej, jag skojade.

21. Favoritprogram på TV?
Lynley, men han har ju svikit oss.

 22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ja.

23. Bästa boken du läste i år?
Glennkill

24. Största musikaliska upptäckten?
Sebastien Dubé

25. Något du önskade dig och fick?
En begriplig mp3-spelare fast jag har ju inte fått den än förstås.

26. Något du önskade dig men inte fick?
 Påsförstärkare...

27. Årets bästa film?
Har nog bara sett Maria Larssons eviga ögnblick, men den var VÄLDIGT överreklamerad!!!!! Ständigt denne Persbrant.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Minns inte. Minns att Åsnan var hem-hemma.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om Sverige inte hade varit så avlångt och om A-kassan hade varit lite större.

30. Vad fick dig att må bra?
Skratta är kul. 500 i Lund.

– ”Initiativrik, kreativ, empatisk, socialt medveten, ansvarstagande, humoristisk, tålmodig, finurlig, bra verbal uttrycksförmåga, allmänbildad, datakunnig och musikalisk”. Vad är det för trams?
– Det är min profil i mitt CV.
– Du skämtar. Har du hittat på det själv?
– Nej och nej, visst inte. Jag blev för ett antal år sedan övertalig och erbjuden att få en ”New career”, och i det erbjudandet ingick att lära sig skriva ett CV.
– Kunde du inte det?
– Jo, men det ansågs att jag behövde lära mig det eftersom jag endast hade undervisat i den konsten.
– Men hur kom du på så många övermaga ord?
– Det var inte jag. Vi fick till uppgift att be kolleger, vänner, familj och chefer att skriva ner de adjektiv som de bäst tyckte betecknade våra karaktärer.
– Aha. Vad kom chefen på för ord?
– Det vet du ju. Inget. Han var den ende, som inte kom på någonting.
– Men det var ju ganska många vackra ord ändå. Stämmer de verkligen? Jag tror att motsatserna också kunde passa in.

– Hrm. Det undandrar sig min bedömning. Fast en del stämmer nog, åtminstone ibland. Men måste vi verkligen prata om mig? Jag är ju inte så intressant.
– Nej, det förstås, men visst tycker du om att någon intresserar sig för dig?
– Det beror på. Vanligtvis tycker jag att de människor som intresserar sig för mig är oerhört trevliga, men just nu vet jag inte....

 – Har du fått något jobb på det där CV:t?
– Njaä, det har jag ju inte. När arbetsgivaren kommer på hur gammal jag är, får de väldigt bråttom att anställa någon annan...Visst ska äldre människor jobba, bara inte här, tänker de väl.
– Du är alltså arbetslös. Du har blivit berövad en identitet och fått en ny med andra ord. Hur känns det?
– Ärligt talat, inget vidare. Även om det inte alls är mitt fel, känns det lite genant att vara en som inte har arbete. Att ha lappen ”arbetslös” i pannan får omvärlden att betrakta en på ett  visst sätt. Problemet med min nya identitet är väl att jag har svårt att få syn på den. Jag är en identitetskameleont. Jag ändrar mig hela tiden.
– Ja, ibland är det ju du, som är jag. Men det gör väl alla, ändrar sig alltså. Vad har allt detta med Montaigne att göra?
– Tja, han behövde ju skriva tre böcker för att få syn på sig själv och lyckades täcka in de flesta ämnen….jag bloggar visserligen, men jag har nog en bra bit kvar innan jag uppnår hans dignitet. Men i grunden tror jag, att det är samma behov som styr oss, att synas och bli bekräftade.

– Du försöker alltså bli en ny Montaigne? Haha! Men nu när du inte har något arbete längre, då kan du ju vara dig själv, du behöver ju inte anstränga dig för att vara trevlig längre, eller hur?
– Menar du att jag skulle jag skulle ha behövt anstränga mig för att vara trevlig? Och vad menar du med att vara sig själv? Nästa person som använder uttrycket ”vara sig själv” kommer jag att slå i huvudet.
 – Så trevligt av dig. Varför då?
 – Det finns så många ”själv”. Det är ett slarvigt använt ord. Hur ska man veta vilket ”själv” som är det rätta? Är jag mig själv när jag är förälder eller undervisar eller lyssnar eller pratar med vänner eller vecklar in mig i filosofiska resonemang eller sjunger eller spelar eller surar eller skrattar skadeglatt eller när jag grämer mig över en oförrätt?
– Det sista tror jag. Du är en långsint jävel.
– Jaså, det tycker du. Det ska jag komma ihåg.
– Men det där kallar jag olika roller. Dem kan man lätt kliva ut och in i, i synnerhet birollerna, som kan bli många. Identiteten går djupare och varar över längre tid, eller hur?
 – Jo, men om det nu finns något som är ens rätta identitet, är det då alltid så säkert att man vill veta vilken det är? Tänk om du egentligen är en potentiell nazist, fast den döljs under civilisationsfernissan? Om man kunde magnetröntga själen? Vilka hemska motiv skulle man finna då?
– Nu tar du väl i ändå.
– Jag är inte så säker på det. Om du hade läst din Bourdieu, så hade du vetat det här. Hör på nu: Genom att individen vistas i och deltar i olika sociala miljöer tillägnar hon sig olika sätt att agera och förhålla sig. Eftersom en människa under sitt liv kan leva i och möta många olika sociala miljöer, blir hennes sätt att agera och förhålla sig format av de skilda erfarenheter  hon fått i olika miljöer under sin levnadsbana. Vad individen då gör är att hon tillägnar sig ett habitus. Med detta habitus kan hon agera och förhålla sig naturligt i en eller flera av dessa olika sociala miljöer. Det centrala i hans teori om Habitus är att individen också medvetet kan påverka det med sin levnadsbana, liksom hon med sitt habitus också formar strukturen och samhället.
– Och?
– Jag menar bara, att du inte ska vara så säker på att du i alla lägen skulle ha varit en god och oförvitlig helyllemänniska. Det beror på vilket som råkat bli ditt habitus.
 – Så du menar, att om Hitler hade fått växa upp i det svenska folkhemmet, så hade han blivit en oförarglig teckningslärare i Ulricehamn?
– Man vet aldrig. Tanken svindlar.
– Vad hade Montaigne varit då med ett annat habitus?
– Det är ganska meningslöst att spekulera i sådana där kontrafaktiska tankegångar. Helt klart är väl att han inte hade kunnat sitta i ett torn och skriva tre böcker om sig själv om han hade levat idag, såvida han inte hade vunnit på Lotto.
– Det där lät cyniskt. Erkänn, du skulle gärna vilja sitta i ett torn och skriva du också.
– Ja, gärna. Skulle inte du?
– Jovisst. Om man hade något att skriva om. Och om maten kom inflygandes i tornrummet. Montaigne måste ha haft en bra markservice, liksom alla mer eller mindre stora män.
– Men han hade helt säkert funnits på Facebook och han hade antagligen bloggat flitigt.
– Se där! Precis som du! Du tror att du är en ny Montaigne. Är inte du lite för gammal för Facebook förresten?
– För gammal? Jag är bara för gammal för dagis och bollhavet på Ikea. Men med ungdomars grodperspektiv på livet är man ju passé vid trettiotre. Förresten har vi nog vissa likheter med Montaigne lite till mans och kvinns, trots skillnaden i habitus. Han beklagar sig hela tiden över sin egen svaghet, sina bristande kunskaper och sitt strejkande minne.
– Men han föraktade ju kunskaper? ”Onyttig lärdomsanhopning” kallade han det. Om du hade läst din Montaigne, så skulle du ha vetat: att han sa: ”Vilken mjuk och skön (och sund) kudde är inte okunnigheten och bristen på nyfikenhet att vila ett gott huvud på.”
– Nåja, han kanske glömde bort det. Förresten var han inte en, som envist höll fast vid samma åsikter hela livet. Han var ganska full av motsägelser. Hur går det förresten med identiteten om man tappar minnet?
– Jag vet vad du tänker på.

– Ja, jag tänker på den engelske musikern Clive Wearing, vars hela minne är utraderat. Han kommer bara håg de senaste sex sekunderna och så känner han igen sin fru. Hon fick ju lära känna en helt ny äkta make, så nog spelar våra minnen in i vår identitet. Det märkliga med honom är att han fortfarande kan spela och att om man ställer honom framför en kör och sätter noter på dirigentpulten, så börjar han dirigera och kören sjunger. Musiken finns kvar, men när han har slagit av kören, så undrar han, vad alla dessa människor gör där. Var sjätte sekund anar han att han har missat något, men han förstår inte vad.
– Man kan undra vad han tänker när han ser sig i spegeln.
– Ja, men tänk dig att du aldrig sett dig själv i en spegel. Att allt du vet om hur du ser ut och hur du uppfattas bygger på omgivningens omdömen och reaktioner. Så har ju villkoren tidigare i historien sett ut för den vanliga människan som inte hade råd med porträttmålare och skulptörer. En titt i en blank källa kunde möjligen ge en vink om hur man såg ut.
– Det är nästan omöjligt att tänka sig i dag, när allting centreras kring hur man ser ut. Någon kallade vårt tidevarv för ”showmantiken”. Det tycker jag är kongenialt.
– Och ändå är vi i högsta grad beroende av vad andra ser. Vi är som en massa spegelskärvor som genast registrerar omgivningens uppfattning. De andra ser kanske bara en enstaka skärva och ingen kan få ihop alla bitarna till något helt, allra minst vi själva. Inte undra på att man ibland undrar vem man är. Den där personen man ser i skyltfönstrets glas när man går förbi är ju en helt främmande figur.....
– ”Vem ärrr dooo vem ärrr jaaaag”...
– Tyst, du vet vad jag tycker om det kapitlet.
– Ja, där är vi rörande ense. Musiken är ju f.ö. en starkt identitetsskapande faktor, åtminstone för ungdomar. Man sorterar och karaktäriserar människor efter deras musiksmak. Det finns absolut ett samband mellan den musik vi tycker om och vilka vi är eller vill vara...förresten, vem vill du vara?
– Faktum är, att jag inte har något behov av att avgränsa mig. För ungdomar är det ofta viktigt att visa vem man är genom vilken musik man tycker om eller kanske inte tycker om. På 50-talet när det blev viktigt att hålla på Elvis eller Tommy, försökte jag gå emot strömmen och gick till mina kamrater och sa, att Lars Gullin var min idol. Jag hade läst om honom i Bildjournalen.
– Så otroligt korkat.
– Ja, ingen visste ju vem han var. Inte kunde jag ana, att jag skulle turnera med honom 15 år senare och sjunga hans musik resten av mitt aktiva musikliv.
– Så du är en jazzfreak?
 – Nej, verkligen inte, tvärtom. Om jag skulle säga vilken musik jag ”är”, så är det lustigt nog Montaignes samtida, Palestrina, Tallis, Gesualdo m.fl. I den musiken är man så nära himlen man kan komma utan att vara död.

– Vem var Montaignes idol?
– Inte var det då någon musiker i alla fall, snarare Homeros och de andra gamla grekerna. Men jag undrar om det inte var Montaigne själv, som var Montaignes idol. ”Världens lärdaste man” kallar han sig, men då begränsar han i och för sig ämnet till Montaigne.
– Han visade upp sig i all sin glans men skydde inte heller motsatsen, det kanske inte är så vanligt idag. Vi vill väl helst visa oss lite bättre än vi är, eller hur?
– Ja, sina mest morbida drag är det ju praktiskt att tona ner, i alla fall så länge man har en arbetsgivare.
– Det är ju det jag säger, nu behöver du inte anstränga dig för att vara trevlig längre.
– Ok då. Vi säger väl det. Du vill visst alltid ha rätt?
– Jamen, jag har ju nästan alltid rätt...
– Nåja. Jag har i alla fall lärt mig, i motsats till Montaigne, att man inte måste hålla på att skriva andra på näsan vad man har för dåliga egenskaper. Det kan de räkna ut själva i så fall. Montaigne däremot sysslar hela tiden med självförringande.
 
– Men varför bloggar du och alla människor nuförtiden?
– Alla är förstås en överdrift, men för första gången i mänsklighetens historia kan alla som vill uttrycka sig i skrift göra det också och dessutom få läsare. Att skriva för byrålådan i alla ära, men många läsare blir det inte där. Det är lite kul att veta att man har både kända och okända läsare, en i riksdagen, en i Italien, en i Luleå etc., och några kommenterar också, vilket är det allra roligaste. Och det är härligt att få förfasa sig över saker utan att bli motsagd eller avbruten.
– Bloggo ergo sum alltså. Men skriver folk inte mycket ”depressionsbloggar”?
– Jo, det förekommer en hel del bland ungdomar. Men jag tycker det är fantastiskt att de skriver, det är ju rena terapin för dem att älta sina olyckor under en tid. Se på Montaigne. Hur många olyckor har inte han drabbats av? Det är en njutning att sätta livet på pränt, eller hur?

– Varifrån kommer då alla dessa listor ifrån, som cirkulerar på communitysidor?
– Du menar något sådant här:

 Tittade du på tecknat när du var liten?
**Haha. Det fanns inte när jag var liten. Jag läste Nordisk Familjebok.
 Hur många syskon har du?
**Inget. Hade en bror i åtta år.
 Vilken film kan du alla replikerna till?
**Ingen tror jag. Tjuren Ferdinand kanske jag skulle kunna sufflera möjligen.
 Försöker du alltid lära dig nya saker?
**Ja, det måste man. Synapserna förtvinar annars.
 Har du någonsin varit på Jamaica?
**Nej. Men på Cuba tre gånger.
Är du blyg inför det motsatta könet?
**Ja, om de tar fram det och viftar, blir jag nog lite besvärad. Etc.

– Ja. Varför svarar man på sådana idiotiska frågor?
– Listor sprids med en otrolig hastighet mellan bloggarna. För det första är det är roligt och för det andra känns det lite grann som att någon intresserar sig för mitt liv. Och det är väldigt roligt.
– Vad har man Facebook mer till då?
– Det är en ”social utility” där man kan ha kontakt med sina vänner. Det görs t.ex. ideliga intressanta ”quiz” som man inte kan låta bli att svara på för att få reda på hurdan man är. Sålunda har jag fått reda på vilket instrument jag är (akustisk gitarr), vilken Bach-svit jag är (nr 2 i d-moll), hur dum jag är (stupid), vilken cellist jag är (Piatigorsky), vilken Disneyprinsessa jag är (Belle), vilken Nalle Puh-figur jag är (Ior), vilken färg mitt hjärta har (purple), vad doktor Phil säger om mig (Others see you as fresh, lively, charming, amusing, practical and always interesting; someone who's constantly in the center of attention, but sufficiently well-balanced not to let it go to their head. They also see you as kind, considerate, and understanding; someone who will always cheer them up and help them out.), och hur normal jag är (55 %).
– Intresseklubben noterar. I synnerhet det där med 55 %. Det skulle förresten vara kul att skriva i ett CV. I framtiden kommer alla att vara kändisar för 15 personer och identitetsbegreppet kommer att omvärderas. Är man den man är i verkligheten eller är man verkligare på nätet?
– Bra fråga. Men kom ihåg att man inte har roligare än man gör sig. Jag har läst, att en viss grad av självbedrägeri är nödvändigt för en god mental hälsa. De som är bäst på att bedöma hur andra uppfattar dem, de som alltså har en korrekt bild och inte bedrar sig själva, är i många fall kliniskt deprimerade. Och det är ju inte roligt.
– Men igen, hur får du till det med Montaigne och moderna ”communities”?
– Bara att han i vissa avseenden är modernare än vad man kan förvänta sig av en 500-åring. Han inser, att själva skrivandet påverkar associations- och tankeflödet. Han vill vara äkta men upptäcker snart att han ”styr ut sig” för läsaren. Detta menar man är en grundläggande och modern författarerfarenhet.
– Och du menar alltså att du har gjort samma erfarenhet?
– I all blygsamhet, ja.
– Jag för min del gillar hans dialektiska beredskap att kritiskt pröva den egna ståndpunkten och ställa den mot andra, som på en ”inre teater”.
– Just det! Man ska upptäcka sig själv genom att lära sig av erfarenheter - egna eller andras.
– Det är ju det du och jag håller på med här.
– Fast du är allt en riktig Messerschmidt.
– Besserwisser heter det. Det talar jag inte om i mitt CV.
– Bäst så. Men det skulle nog inte göra någon skillnad i ditt fall.
– Nej, jag vet. Tack för visat intresse i alla fall. Det var så roligt att få komma fram.
– Detsamma.

Många jular blev det och en del, kanske många, återstår, vad vet jag, vad vet jag. Eller kanske den bara slutar upp att firas. Inte av affärerna förstås, men kanske av oss andra. Hur som helst, julen förändras i takt med att man själv och ens eventuella familj förändras. Länge, länge försökte jag hålla kvar den otroliga eufori man upplevde som barn med berg av julklappar. Det är sådant som utlöser den bekanta julaftonsdepressionen.

Sedan försökte man göra jul så att ens egna barn skulle tycka att det var fullkomligt underbart, hela tiden med Bullerby-Lisas beskrivning av barndomshemmets julaftonsmorgonkök för ögonen. Jag misslyckades kapitalt, i synnerhet med rentvättade trasmattor. Någon Fanny och Alexander-jul var inte att tänka på eftersom ingen sammanhållande person i släkten längre fanns. Men så ska en jul vara, det har jag alltid tyckt. Något slags upplevelse fick väl barnen ändå, och barn är ju oftast väldigt lojala med sina mer eller mindre lyckade föräldrar. De har ju just inget att jämföra med i början.

Nu är barnen stora och börjar tycka att julen är oviktig. Ändå händer det att alla två samlas till jul. Då är det livat. Då kan det se ut så här:



I år kom inte julgranen in, och Betlehems krubba från Leksand blev kvar i lådan. Tomten kom inte, för han hade ryggskott och dåligt med pengar och dåligt med tid. Men det gör ju inte så mycket. Jag köpte ju en ny julsak, inte Jesus, men en ny jul- eller påsk- sådan, om man så vill, i Köpenhamn, när jag var en god adventskonsument. Jag tycker det är praktiskt med årstidsobundna julsaker.

Kampen för rikedom går vidare. Min alltså. Som jag har antytt, syr jag vackra fioltäcken till små och större fioler. Här är en bild på det senast färdigställda, för en helfiol. Det är alltså tänkt att ligga som ett skydd på fiolen i fiollådan, för den som undrar.

Denna fråga ställdes av en TV-reporter till Raoul Olli, när denne  vann Vasaloppet för en del år sedan. Jag kommer också att ställa den frågan i slutet av detta inlägg.
Jag har varit på Förnedringsförmedlingen igen. Med tanke på att jag har ryggskott så var detta en prestation, vill jag tala om. Det är så, att efter 300 dagar får man inte längre sin Förnedringskassa, utan man måste bli inskriven i något som heter Jobb-och aktivitetsgarantin.
Jag fick höra på en beskäftig dam, som talade som om vi vore resursmässigt underprivilegierade begåvningsmässigt sett. Hon stödde sig på Power Point med många ord på. Sedan fick vi en lapp som vi skulle fylla i och sedan komma tillbaka på eftermiddagen med lappen. Jag vägrade, med hänvisning till att jag hade ryggskott. Kunde jag inte bara lämna lappen? Nej, det gick inte, men om jag väntade en halvtimma, så kunde jag få lämna den.
Jag satte mig ned och fick fylla i varför jag inte fick behålla mitt senaste jobb (inkompetens hos skolledningen) och vilket jobb jag skulle vilja ha om jag fick önska (författare) och om jag verkligen hade kompetens för det jobbet (ja) och vad jag skulle behöva för stöd för att för att få jobb (föryngringsmaskin).
Efter att i ett  år inte ha sökt så värst många jobb eftersom man inte får några, ska jag nu hitta på något själv att vara aktiv i. T.ex. gå på besök till gamla och sjuka i Frölunda. Jag måste säga att jag är måttligt förtjust i tanken på att ränna in hos gamla sjuka människor som jag inte känner. Dessutom tror jag att det är ömsesidigt. Denna aktivitet, vad det nu kan bli ska jag hålla på med från den 14 januari till den 29 februari. Då går jag i p-e-n-s-i-o-n!!!!!!!! Det är ju inte speciellt kul, men med tanke på omständigheterna som föregått min utmarsch från de arbetandes skara, så ska det bli oändligt skönt att slippa alla inkompetenta handläggare.
Nåväl, det kan ju inte räcka med att fylla i en lapp. Man måste ju komma på återbesök också. Och då ska jag ha hittat på vad jag ska vara aktiv med. Kan någon hjälpa mig med någonting, som AF kan tycka är en godkänd aktivitet?

Det är idiotiskt.  Varför krångla med mig i 6 veckor? Lägg ner ansträngningarna på ungdomarna i stället.
Handläggaren tittade i sin almanacka och sa, att jag kunde komma tillbaka den 30 december. Då brast min stoiska attityd, för det skulle betyda att jag måste ta tåget ner från Dalarna och upp igen samma dag, över tusen kronor, om jag inte ville fira nyår ensam i Göteborg. Det kan man ju göra om man är lagd åt eremithållet. Handläggaren mjuknade vid detta tåreflöde och jag slapp komma under jullovet. Men egentligen har man inte rätt att ha semester när man är arbetslös, det vet ni väl?
På en nyligen timad födelsedagsfest, sa en dam i 70-årsåldern (med anledning av när man firar födelsedagar) att  "du har ju egentligen inget att fira (jag ska fylla 65) för du är ju redan ledig."

.Jag tycker tvärtom. Med anledning av att jag har jobbat 27 år i Göteborgs stad, (10 år i andra kommuner) och inte fått ens ett hej då  eller tack när de gjorde mig arbetslös och sedan blivit behandlad på sedvanligt kränkande vis  av AF och A-kassa, så tycker jag visst att det är något att fira, att äntligen slippa det.
Frågan är bara: "How am I going to fire?" Så här kanske: