FruDecibel

Samma kvinna, ny flöjt,  nytt stycke. Idag hade hon en vit flöjt och spelade Ciss, H Ciss, H i undergången till centralen. Kan det vara en av romerna från Meros Camping som det var ett Uppdrag granskning om ikväll? Fast det verkar otroligt ändå, men jag vet för lite. Gubbarna sitter på Avenym och spelar dragspel och trumpet. Det lät faktiskt som någon slags musik.
Idag hade jag tre uppgifter. Köpa skosnören till Händige herrn och hämta ett brev och en sak till som jag har glömt. Jag lyckades med detta. Saken som jag glömde har jag fortfarande inte kommit på, för när jag kom hem med skosnörena hade jag fått ett argt brev från A-kassan . "Vid genomgång av blablablabla har vi funnit att du INTE uppfyller kraven för en ny ersättningsperiod." Det var bara att pinna iväg ut igen till AF och fråga vad är detta? Jag har blivit lovad aktivitetsgaranti när dagarna går ut. En timmas väntan i väntrummet, varvid jag hann lära mig varför arbetarrörelsen hade så svårt att få fäste i det mörka Mark. Det var riktigt intressant.  Efter ett antal långsamma datorknappningar av tant AF, så visade det sig att jag får aktivitetsstöd i alla fall.

AF-tant: Men du måste komma in den 3 januari.
Jag: Men då är jag inte hemma.
AF-tant: Jag tror inte att du får lov att åka bort, för då står du inte till arbetsmarknadens förfogande. Jag ska gå och fråga. (Paus) Nej du får inte åka bort, men de kan ansöka om att få ta ledigt utan ersättning ett par dagar om du vill.

Suck. Stelbenta monster.Ingen vill ha en trefaldig lärare med ca 303 extra akademiska poäng och 5 månader kvar till pensionen. Ändå skulle jag inte få åka till Dalarna över jul.....
Det är klart att jag åker. Jag tar ju med mig dator så att jag kan se alla tjänster som kommer att erbjudas mig.Vad ska jag bli? Stylist för behövande akademiska herrar vore något. Undrar om det kan löna sig?

 I morgon ska jag i alla fall åka till Skara och lära en dataoskuld.att inte vara det längre. Det ska nog gå bra. Lönen blir saffransglass och den kan inte Akassan ta ifrån mig.

I Brunnsparken i Göteborg satt idag mitt på dagen en gammal, utländsk kvinna på marken, invirad i filtar och sjalar och blåste på en vanlig blockflöjt. Två toner blåste hon, D, C, D, C om och om igen. Att hon aldrig hållit i en blockflöjt var lätt att se. Jag tänkte nästan sätta mig ner bredvid henne och lära henne "Köp varm korv".
 Men nej, det är klart att jag inte tänkte. Istället tänkte jag: Ingen kvinna sätter sig frivilligt i Brunnsparken och tutar i en flöjt när det är kallt och ruskigt väder.
 Jag tittade efter de tiggarhallickar, som antagligen placerat henne där.  Förmodligen är det en äkta man eller en son eller båda, som har satt ut frugan eller mamman för att tjäna pengar medan de själva sitter på cafe och dricker kaffe.
Jag blomkvistade lite diskret och efter en stund dök det upp två manspersoner, som såg ut att vilja titta bort mig. De lyckades. Jag hoppade på vagnen. Jag skulle vilja blomkvista mer. Och ta hand om männen och hänga upp dem i deras...slipsar.

är förutom en gammal romersk kejsare också en opera av G.F. Händel som för tillfället ges på Göteborgsoperan. Har ni inte sett den än, så lär ni inte hinna göra det heller, för det är snart slutsjunget. Denne Julius uppträder alltså i barockkläder, sjunger på italienska, som väl är snarlikt latin i alla fall (jfr Marlon Brandos Julius och andra amerikanska romare, som bräker på amerikanska, bääää). Rollen sjungs av en äkta countertenor. För den som inte brukar umgås med sådana, kan jag meddela att en sådan sjunger i altläge, fast det låter mycket vackrare än vad det skulle göra om en alt. Tycker jag alltså.
För säkerhets skull publicerades en helsidesannons i GP om den engelske countertenoren, att han inte alls var kastrerad.

Jag är fullkomligt galen i countertenorer. Jag skulle lätt kunna gripas av hysteri och hänga bakom sceningången för en skymt, ungefär som när Robertino var i Borås och jag nästan blev tagen av polisen. Min idol bland countertenorer är Andreas Scholl. Han var dessvärre inte med i denna uppsättning, men han finns på You Tube. Här är en länk med ett känt stycke med min favoritcountertenor, så får ni tycka vad ni vill. Jag gläder mig åt att denna vecka kanske ha startat Andreas Scholl fan-club i Göteborg...

Jag är inte så ofta på operan av ekonomiska skäl, ändå kände jag denna afton till min stora förvåning igen stora delar av publiken. Aldrig har jag haft så många bekanta där. Det var hejsan hit och dit och glada tillrop. Det hör ju till att man diskuterar hur det låter, och här fick jag höra allehanda uppfattningar, inte alls samstämmiga.

"Vad fint det låter", sa den pensionerade altviolinisten", som själv suttit i orkester"graven" (tack Keri) i många år. "Så skönt att slippa det evinnerliga suckandet i stråkarna som Harnoncourt och de där alltid gör på sina inspelningar."

"Det märks ju att de inte kan spela sånt här", sa den gamle bildade basen. "Det sägs, att det tog tre repetitioner, innan orkestern kunde ställa om".

Den pensionerade altviolinisten kompis kom bort efter första akten, och då fick jag ta hans plats, som var lite bättre än min egen på tredje raden.

Hur tyckte jag då? Egentligen är det inte så intressant. Det beror precis på vilka referensramar man har. Jag har flera stycken. Om jag jämför utifrån vår stråkensemble, så låter det himmelskt, rent och fint. Alla spelade fiss och ingen spelade fel repris. Och om man jämför orkestern med sig själv som den brukar låta, så var det skitsnyggt. Roligt att höra teorber och barockgitarr, som faktiskt gick igenom orkesterbullermattan.
Men jag tycker mycket om Harnoncourt och Ton Koopman och de andra barockpojkarna också.  Och när man nu har vant sig vid barockstämning, så låter det faktiskt lite mindre uttrycksfullt att spela i 440 hz.

Sen är det ju så, att en operakör inte kan sjunga barockt, hur fina kläder den än har på sig. Samma sak gäller de flesta solister. De är skolade i den klassiska skolan, och den innefattar inte så ofta barockinterpretation. I alla fall är det svårt att göra om sin ena röst till den andra. Ändå tyckte jag, som har svårt för sopraner, att Cleopatrasopranen var musikaliskt  mycket njutbar. Det var inte heller svårt att tänka sig henne som Cleopatra. Jag har sett en Metropolitan-Papagena, som var 20 kg för tjock och 20 år för gammal. Då behövs det starkare förtrollning än Mozarts musik.
Den pensionerade altviolinisten viskade vid ett tillfälle till mig, när Julius höll på som bäst nere på scenen:

IDAG LÄGGS DET NER MER PENGAR PÅ SILIKONBRÖST OCH VIAGRA ÄN ALZHEIMERFORSKNING,  SÅ OM 30 ÅR SITTER VI DÄR MED JÄTTEPATTAR OCH STÅKUK MEN INGEN MINNS VARFÖR.

Mitt hem är fyllt av små elaka tomteväsen. De flyttar på mina saker ideligen. Jag får ägna en stor del av mina dagar att leta efter nämnda saker. Sju gånger kan jag leta på ett ställe utan att hitta det jag söker, den åttonde gången ligger den där, som om den inte har gjort annat. Men det är naturligtvis den lille elake tomten som har spelat mig ett spratt igen.

Jag har också många saker att hålla reda på. Allting i detta hem är nämligen mina saker, som jag har ansvaret för, utom pipan, tobaken och gitarrerna (jo, en är min). Senast vi flyttade var 1981 och därför har naturliga saneringsperioder saknats. Jag vacklar mellan önskan att ha ett minimalistisk, obduktionssalsmässigt hem och att ha ett med vackra saker, som påminner mig om livet som har varit hittills. Än kommer den ena och säger "mamma, du har för många saker". Än kommer den andra och utropar: "Å, vad härligt det är att komma till ett hem där man ser att folk lever!!!!"
Ja, det är ett multimalistisk hem som jag bor i.

När jag har varit ute i något ärende är de illistiga tomtarna som mest på alerten. Om jag har köpt något, är det borta när jag hängt av mig jackan. T.o. m. maten försvann en stund en gång.  När jag diskar, försvinner diskborsten ur min hand. Om jag städar någonstans med en trasa, får jag leta efter trasan hela tiden. Notväskan med körnoterna rör jag aldrig i veckan, eftersom notpapprena då försvinner in i mystiska hörn och vrår. Ändå har jag aldrig noterna vid nästa repetition. Jädrans tomtar!

 Så förgår mina dagar, och det är ju verkligen tur att jag inte har något arbete. Jag försöker förklara för mig själv, att det är för att jag har ett sådant rörligt intellekt, så att jag i tanken redan är någon helt annanstans när jag utför en handling. Då fastnar inte den handlingen i arbetsminnet och raderas genast ut av nya tankar.

Min kamp mot tomtarna har i alla fall resulterat i att jag numera hittar några saker nästan jämt.
Jag hittar:

• Mina nycklar, för dem har jag kedjat fast i väskan, som alltid hänger på en krok

• Veven till Moraklockan. Ligger i ett skåp, där min mor alltid hade den.

Ja, sen var det kanske inte mer. Men jag jobbar på det.

Nyss var det bokmässa och jag köpte en present till Händige Herrn. Så fort jag kom hem, hade tomtarna bort den.  Jag la den ändå på en plats som var lätt att hitta för mig utan att direkt synas. Men det  var som förgjort.

Jag har funderat mycket på detta som människor ibland lite slarvigt kallar "slarv". Vad är slarv? Jag känner mig inte slarvig, för jag ägnar mycket tid och möda åt att hålla reda på tingen. Men  tomtarna och tingen  är emot mig. Många tycker det  är roligt när jag har slarvat bort något (igen! Att du aldrig lär dig!), men jag kan faktiskt numera hålla mig för skratt, även om jag raljerar nu.
Händige Herrns present är återfunnen med hjälp av ett medium i Luleå, som kommer att blogga om detta så småningom, men inte förrän i kväll, för Händige Herrn läser den bloggen, men inte denna!

Är man student i Göteborg får man gå på konserthuskonserter för 80 kr. Annars går jag sällan dit, eftersom det är ännu billigare och ofta roligare konserter på Artisten, som vår Musikhögskola kallas.
Men i afton råkade jag hamna på London Philharmonic. Det var skojigt. Studenter får kanske inte de allra förnämsta platserna, så det var väl därför jag satt 3 meter från 8 kontrabasar. Vi blev riktigt tjenis efter ett par pianokonserter och symfonier. Jag kallade de närmaste för Nigel, John, James och George. Några bleckblåsare, som skymtade bakom pingvinskörten, hette säkert Gordon, och så Charlie, Bill och Tom, förstås.

Dirigenten såg rent rysk ut, vilket inte var så konstigt eftersom han var ryss.Han kallades visst Roffe Svensson  i Stockholm, för ingen kunde säga hans namn. Jag såg bara några grå, vildvuxna hårtestar då och då.

Det första stycket var emellertid bara för stråkar, "Metamorphosen" av Richard Strauss. Det var mycket suggestivt med mörka stråkar länge i början. Så småningom kommer altfiolerna in. De låter alltid som om de sitter i en garderob och spelar, tycker jag. De borde komma ut.
 Allting var mycket stämningsfullt och stycket avslutades med ett par ackord i pianissississimo med långa, andäktiga  pauser emellan.

Då nös publiken.

Inte hela publiken förstås, fast det skulle varit ganska skojigt, om dirigenten vände sig om och slog in en unison nysning.
Det andra stycket var en pianokonsert för vänster hand. Handen satt på en pianist, som även hade en högerhand. Den var den enda jag såg, under flygeln , för den hade han hängandes mellan benen. Inte flygeln alltså. Han måste ha blivit trött i handen. Någon borde skriva en högerhandskonsert också, så det blir rättvist.

Sista stycket var en rejäl symfoni som varade en timme. Där sågades det som aldrig förr. Det var många kvinnor i orkestern och från min utsiktsstol såg man en del kvinnliga, delvis nakna cellister bakifrån. Violinister har det mycket bättre, för de får ha sin stråkarm ut mot publiken. En naken stråkarm är mycket vacker om den sitter på en vältränad kvinna. En cellist har vibratoarmen ut mot publiken. Det är inte vackert när fläsket dallrar, och jag tycker att det borde vara lag på att cellister har ärm, åtminstone på den ena armen. Männen är inget problem för mig, för de är ju alltid väl förpackade i sina pingvinfodral.
Jag kände mig som ett med orkestern, kanske för att jag satt så nära, kanske för att jag vet hur det känns. Svårigheterna är desamma i stora Londonorkestern som i vårt lilla Cappella.... fast inte så hörbara,  tihi. Det är mänskligt att fela, men de felar faktiskt nästan ohörbart. De är nästan omänskliga. Som Nigel, John, James och George.

Men vad kan väl vara trevligare att lyssna till, när höstdimmorna kryper in i armhålorna, än en riktigt vacker och särpräglad höstsång? Det är dags att friska upp minnet med näsflöjtsvarianten av Mendelssohns "Herbstlied".

 För ev. nytillkomna läsare kan jag berätta att inspelningen gjordes i New York i januari 2007 av Åsnan och mig. Pianisten är min mammas syssling Norman, som var intervjuobjekt i min uppsats som hette "Absolut gehör tills man dör?" Den slutgiltiga inspelningen hann vi aldrig göra, så detta är bara ett försök.
Om ni tycker att det kunde ha varit vackrare, så försök själva, så får ni se hur lätt det är.

lyssna på Göteborgs Kammarkörs konsert i Altona, där det faktiskt var mera kör än Biermann,  kan man lyssna på det här på fredag kväll kl. 20. Klicka på Jetzt live hören.
Men det är klart, det är ju Dobidoooo samtidigt. Mot sådana kulturprogram står man sig slätt.
Bokässan har börjat och jag är redan slut. 3 dagar kvar. På lördag och söndag kan man inte vara bland montrarna för att det är så mycket allmänhet. Då häckar jag uppe i seminariehallarna och insuper lärdom.
Läs "Fallet Sigrid Gillner" av Eva F. Dahlgren.

Resan gick alltså till Altona-Hamburg och Berlin, och vi, Göteborgs Kammarkör, hade två konserter med Wolf Biermann. En sänds i radion den 26/9 kl.20,  men vilken radio är jag inte säker på. Någon tysk kanal. Den som fortfarande inte vet vem Wolf Biermann är, behöver inte vara ledsen, för man kan ju googla och täppa igen det hålet i sin allmänbildning.
Vi har nu gjort 12 konserter med denne man och för vår del kanske det börjar infinna sig en viss mättnad. Men samtidigt är det ju så otroligt roligt att resa iväg till utriket med sina "arbetskamrater" och göra konsertjobb.
Jag skulle också vilja vara en rik gammal kommunist och bo i ett fantastiskt hus i Altona och ha en ung fru, eller nåt. Allvarligt talat, så tycker jag det är synd att man bara har ett liv. Det blir så påtagligt, att världens centrum inte ligger i Göteborg. Tänk vad många liv man aldrig får leva och vad många platser man aldrig kommer att få se.....

Nåja, det är inte fy skam att få promenera under Der Himmel über Berlin (måste se den filmen) Unter den Linden i höstsolen med kamraterna.


Att göra konsert på den gamla ärevördiga Berliner Ensemble, där Brecht huserade en gång är häftigt. Jag känner mig numera hemma i det huset....nästan i alla fall.
Tack vare bristen på bankomater (hur ser de ut egentligen?) kunde jag inte handla någonting, vilket givetvis bara var bra men tråkigt.
 Det blev istället mycket promenerande. Det relativt nya förintelsemonumentet  "väcker känslor" står det i informationen.


Det är 2711 stenblock av olika höjd utsträckt på 19000 kvadratmeter. Jag har inte tagit del av vilka känslor som väcks, men det jag framför allt kom att tänka på var likkistor, eller kanske järnvägsvagnar. Om man delar 6000000 med 2711, så blir det ca 2213 judar på varje kista, varje vagn.

Det är frestande för barn med mycket spring i benen att hoppa mellan stenkistorna. Men se det får man inte. Det är mycket som är verboten vid det monumentet, vilket ju är förståeligt, för det är ju en påminnelse om det som skedde. Men jag undrar vilka känslor som skulle väckas om de döda fick titta upp och se arga, uniformerade vakter komma upp ur underjorden och jaga iväg barnen.

Jag gick lite bortanför monumentet, till en parkeringsplats, där det sägs att Hitlers bunker låg. Allt är jämnat med marken förstås och ingen minnesplatta så vitt jag kunde se. Jag vet inte hur pass sant det är, men det kändes i alla fall som om historien fläktade lite där.
En del saker  var uppåt väggarna, t.ex. detta. Jag vill minnas att det var på Torstrasse. Alla sitter fast i väggen och snörena är spända på fiskespön uppe från översta våningen.

Medan jag gör ett skutt till utriket, så kan ni träna era tyska små grå, så får ni veta vad jag gör.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. I alla fall inte på tyska.

Frau Decibel auf Flügeln des Gesanges
Nåja. Bäääää.

Här är vi, som varje söndagskväll "stämmer våra stråkar" (citat från "Önska") så gott vi kan.


Vi, som ibland låter förvånansvärt fint, ibland mest voff och iiiiiiiii. (Om ni inte minns, läs föregående musikblogg). Vi är vana vid offentligheten, för vi har varit på Sveriges Radios hemsida två gånger... Jag har också haft bilden utlagd och låtit läsarna gissa på vilka  sex som är läkare. Det gick ganska dåligt kan jag berätta. Utseende stämmer ofta dåligt med våra förväntningar, gudskelov.
Nu har vi två stora projekt på gång, Mozarts Requiem, som ska framföras i Uddevalla i oktober, samt  Dvořáks  Cellokonsert (h-moll) , som ska framföras i Göteborg den 22 mars. Duktiga instrumentalsolister finns det gott om i Göteborg, men de får inte så många solospelningar, eftersom det då ska vara typ Yo-Yo Ma och Nigel Kennedy. En hyfsad amatörensemble är en guldgruva för för dem som inte överhopas med anbud från  världen, för att få tillfälle att spela konserter. Det är ömsesidigt förresten, eftersom vi sällan efterfrågas när Yo-Yo Ma e.a. kommer...

Igår tröskade vi igenom Mozart utan dirigent, för det har vi inte alltid råd med. Den som känner till Mozart sätt att skriva musik vet, att i basstämmorna är det ofta bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp, alltså åttondelar i tjugofem minuter, medan violinerna ömsom får jobba häcken av sig och ömsom gnida fram smäktande vackra örongodisslingor. På dödsbädden, när Mozart fick ihop detta Requiem, måtte han ha ångrat sig för alla tråkiga cellostämmor han åstadkommit. I detta stycke är cellisterna riktiga grovarbetare och svettlukten sprider sig bland pulterna. (Skulle man kunna ta vara på värmen som åstadkoms i en orkester?) En av oss gör regelmässigt crescendo på näst sista tonen samt en drill, antingen det är Mozart eller Bach, men bara när vi är utan dirigent. En andrafiol hyssjar på oss när konsertmästaren ska instruera för att sedan själv prata som en kvarn, men då är det ju en helt annan sak.

Vi sågar frenetiskt. Än så länge utan blåsare, kör och solister. Blåsarna piffar onekligen upp sedan. De måste vara duktigare än stråkarna, eftersom man inte kan gömma sig på samma sätt när man är ensam och blåser horn, t.ex. När kören kommer till täcker den många skavanker och åstadkommer i sin tur egna. Men på det hela taget brukar det bli hyfsat, och intet uddevallaöga kommer att vara torrt.
I Dvořáks cellokonsert är Händige Herrn ombedd att spela triangel. Det är 72 takter i sista satsen, ibland med tremolo. Nu är det så, att triangel inte är Händige Herrns huvudinstrument. Det är gitarr. Gitarrister sitter ofta på sin kammare och spelar finstämda små stycken av Dowland etc. Det är en viss skillnad att stå mitt i en symfoniorkester, nära blåset förresten, och räkna takter och försöka hänga med i allt som händer när man är van vid ett stillsammare musikliv. Men är man nu proffs på den ena så ska det väl gå det också, med någon liten tremololektion kanske. Den som kommer att vara nervös är jag. Tänk om han spelar "plidelidelidelideling" i en paus!
Den som vill åhöra detta evenemang, bokar in den 22 mars, troligen i Johannebergskyrkan i Göteborg.

En rolig och okonventionell konstnärlig släktingfamilj tyckte att vi skulle hänga upp denna underbara tavla i stället för att låta den stå på utedasset i Dalarna, där den har stått hittills. Anledningen till den placeringen är, att vi kanske inte tyckte att den var så underbar. Det hände sig år 1979 att en bror till Händige Herrn gjorde FN-tjänst i Gaza. Där satt det en beduin och målade tavlor på folk efter foton. Raskt skickade broder FN efter foton på alla sina syskon och deras familjer,  6 st. Resultatet blev så här, och vi mumlade tack och ställde den på utedasset. Vi funderade mycket på hur konstnären hade kunnat göra Händige Herrn så lik Birgitta Dahl. Beatlesfrisyr hade han visserligen, men.... Åsnan var kanske ett halvår och satt i en Fjällrävsryggsäck på Händige Herrns rygg. Beduinen grunnade nog på hur han skulle lösa det, och sedan flylttade han in Åsnan till mitten av tavlan, så det ser ut som om hon svävar på ett blått moln. Med mig har han i alla fall lyckats minst dåligt, jag såg faktiskt ut så där ungefär för 30 år sedan.
Tavlan fick i alla fall en ny ram, eftersom den gamla var lite skadad. Kanske var det råttorna som hade knaprat lite på den. Nu är frågan, kan vi ha den här någon annanstans än på utedasset i Dalarna? Har 30 år skänkt tavlan ett försonande skimmer? Jag vet inte. Vad tycker läsarna? Tanken (min) är att den ska bilda centrum på en ikonvägg, där ikonerna inte ska vara helgon med gloria utan det ska vara.....ja,ni får väl se, om jag nu vågar fullfölja planen.

Hjälp, en karl utanför mitt fönster! Med tanke på att vi bor på andra våning, är det inte helt naturligt. Även om huset genomgår en grundlig renovering just nu från hussvamp till takdropp, så blir man ändå lätt överraskad när det står ett par kortbyxor utanför ens fönster. Som den 40-talist jag är, brukar jag inte vara så noga med vad jag har på mig eller inte när jag springer omkring här inne, till avkommans stora förskräckelse. I huset mittemot tycks de flesta vara döda eller ha blyinfattade fönster med dålig utsikt, så jag har inte varit så noga. Men nu får man plötsligt börja tänka sig för. Gubbar dyker upp som gubben i lådan på båda sidor om huset. Jag måste nog klättra upp och hämta ner rullgardinen som har åkt upp tre meter. Det har sina sidor att ha 3, 65 i takhöjd.
 Det hackas i trappor och fönstren i trappen är igenpluggade och jättehinkar flyger omkring i luften och det borras och det dammar och man vet aldrig i vilken trappuppgång det är minst olämpligt att försöka ta sig ut.
Jag kanske måste bädda?

Idag kunde man höra mitt namn nämnas i Sveriges Radio, om man var uppe med någorlundatuppen. Dagens "Önska"-program ägnades åt önskningar från Cappella Cordialis, som är den eminenta stråkensemblen heter, som jag är med i. Nåja, det var väl inte så upphetsande, för jag fick ju inte bestämma så mycket själv...

Igår hade emellertid nämnda ensemble konsert. Åh, vad jag tycker om konserter! När man får spela eller sjunga själv. Då behöver man inte ta om, i allmänhet. Repetera är döden. Alla dirigenter säger samma sak....värst är amatördirigenter, som har bestämt sig för vilka fel som ska göras oavsett om de inträffar eller ej.
Vi spelade ett modernt stycke av en svensk -ungrare. Jag är ganska van vid modern musik, vad man nu menar med det, men jag har gjort tämligen mycket av den sorten i alla fall, i synnerhet i den andra eminenta ensemblen jag är med i sedan länge.
Vår lille pojkdirigent kände antagligen den här tonsättaren personligen och tog tillfället i akt att bestämma att vi skulle spela en av satserna. Trots ett utomordentligt repeterande, blev resultatet nog inte helt gediget. Det spelades alltså ganska falskt. Det är tyvärr vanligt att musikläraröron inte kan avgöra om en disharmonisk klang är ren. (Jag kan, men jag är lite onormal). Givetvis kan inte publiken det heller. Många av våra dirigenter hör ibland inte ens om en durters är för hög, och påpeka det, nej, då är man någon som tror att man är någon....Det är sant. Det är oerhört känsligt om man påpekar något för den som är satt att leda. Det är inte heller svårt att förstå. Jag har låååååång erfarenhet av detta.

Nåväl, om violinernas tonbildning präglades av "släpp ut katten", som jag läste i en blogg för ett tag sedan, så var inte bassektionen sämre. Vi har genom alla år haft olika intonation på tonen fiss t.ex. och när alla 4 spelar lite olika fiss, så låter det "voff, voff". Det är svårt att intonera med tredje fingret och jag är inte utan skuld. Men det blir inte på något sätt bättre av att en cellist är gravt hörselskadad, en annan som spelar mycket starkt  är lite hörselskadad och så vi två som inte är hörselskadade än, men som inte hör vad vi spelar eftersom det spelas så starkt. Ja, så är det i en amatörorkester.
Så av detta stycke blev det  en riktig djurens karneval. Publiken kan ju visserligen inte höra vad som är falskt och rent i ett sådant stycke, men den känner instinktivt ändå, vad den tycker om eller inte. Följaktligen hann vi knappt resa oss upp och tacka för applåderna förrän de tog slut...
Bättre gick det med "Från Holbergs tid" av Edvard Grieg. Den är vacker och publikvänlig och rolig att spela, särskilt när man får drilla som fasen på c-strängen i fortissimo.
Grieg får mig att tänka på ett annat tillfälle, när kören jag är med i sjöng i direktsändning från Håkonshallen i Bergen. Kongen var väl inte där personligen, men oerhört högtidligt var det. Vår kör är inte känd för att vara så värst högtidlig. Vi tågar aldrig in med körpärmarna under höger arm etc. Vår körledare är heller inte särskilt formell. Hur som helst, vi sjunger ofta Taube i Erikssons arrangemang, och det gjorde vi nog då också. Men sen skulle vi, förmodligen ombedda, sjunga Grieg. Jag minns inte vad vi sjöng, kanske "Våren". I alla fall påannonserade vår dirigent detta så här, och nu får man lov att vara lite kunnig, för jag tänker inte tala om vad som är roligt:

 "Och nu sjunger kören "Våren" av Evert Grieg".

 Kören kreverade.
Detta var Eriksson i direktsändning, i Norge, i verkligheten.

ÅÅÅ, så intressant!  Snodd från Suvi och Åsnan

Enligt en enkel formel kan några få väl valda frågor avslöja allt om din personlighet. Detta test används bland annat av etablerade men hemliga organisationer för att utröna vem som lämpar sig för att bli hemlig agent. Om du svarar på denna enkät ska du inte bli förvånad om någon av dem kontaktar dej!

• Pasta finns i alla möjliga former och utföranden. Propagera lite för din favorit!
Penispasta tycker jag är väldigt skojig.

 • Mycket kan avslöjas om en person baserat på hur h*n äter pizza. Utifrån och in? Uppskuren i bitar för att stoppas i munnen med händerna? Lämnar du kvar kanterna eller skrapar bort osten? Allt avslöjar hur du är som person.

Kanterna äter jag verkligen inte. Där är ju inget gott och de är alldeles för hårda. Ändå räcker pizzan flera dagar åt mig. Jag äter helst med redskap för jag tycker inte om att bli kladdig! Säkert något från barndomen, enligt psykologerna.

• Det är din födelsedag och du får (för en gångs skull?) allt du önskar! Hur ser menyn ut? Vilka är där och firar med dej?

Det skulle vara en total överraskning om detta hände. I så fall är menyn också en överraskning. Det enda som är säkert är att jag inte har gjort någon rätt själv. Det skulle inte förvåna mig om de har gjort skaldjursbuffé och glömt att jag är intolerant, så jag får sitta där med en baguette och bregott. Men jag tror egentligen inte att någon mer än min närmaste familj vill fira mig något mer. Här är det liksom färdigfirat.

• En märklig djinn dyker upp och utlovar superkrafter! Villkoret är att man berättar sitt allra mest själviska skäl till varför man vill ha en viss superkraft. Vad önskar du dej och varför?

Jag skulle vilja ha förmågan att hitta alla barn som försvinner innan det hinner hända dem något. Det är det värsta som kan hända en förälder och jag har så väldigt lätt för att sätta mig in i hur det känns. Superkrafter? Det är ju pluralis, så då önskar jag mig en kraft till. Onda ögat, om jag lovar att använda det bara på dumma personer.

 • Du chattar med en amerikan som hävdar att han ser ut som en blandning mellan Steve McQueen och Don Johnson. Nu vill han veta vilken kändis du är lik! Vem drar du till med? Kan vara bra att veta om det nån gång ska göras en film om ditt liv. Bonusfråga: vad är den träffande titeln på filmen?

 Nej, nej, jag liknar ingenting. Möjligen har jag vissa drag gemensamt med Meryl Streep när hon inte är till sin fördel. Filmen kommer att heta ”Men jag då?”

• Hur mycket städdille har du? Vare sig du är en slarver eller en pedant har du garanterat en städrelaterad fixering, som att dammtorka lister, polera bakom spisknapparna eller att ta bort alla hårstrån från borsten. Det finns säkert nåt du stör dej på när du hälsar på hos andra! Time to come clean!

Jag tycker inte om städning, surprise. Jag slår mig alltid på dammsugare, snubblar på moppar, går på bordshörn, slarvar bort trasan, välter såpflaskan och får ryggskott av sophinken, och blir aldrig färdig, så det är ingen idé att börja. Keramikhällen är däremot rolig att göra ren. Det blir fint, jag slår mig inte och spisen kommer sällan bort.

Hårstrån i handfatet tycker jag inte om.

 • Ingen undersökning är komplett utan närgångna frågor om sexlivet. Frågan du nu måste svara på går inte att slingra sig ur! Det leder till omedelbar diskvalificering. Frågan lyder: vad kan du inte acceptera att din partner tar med sig i sängen?
En död fisk och knäckebröd.

 • Vad är hemligheten bakom ett lyckligt förhållande?
Att båda två är perfekta och att båda vet om det och att ingen missunnar den andre att också vara perfekt.

Enligt ett fördrag i Haag har du, genom att ha läst enkäten, samtidigt förbundit dej att själv svara på frågorna. Svara skyndsamt, för annars kommer obehagliga påtryckningar utövas! Jag garanterar, det är för ditt eget bästa.

(Fördraag i Haag, haahaa säger jaag)

jag och Tage Danielsson. Eller Tage Danielsson och jag, som man bör säga om man har gått i skolan förr i världen. Hans sannolikhetsmonolog är oöverträffad och nu har det nästan hänt igen, om än inte riktigt likadant, i Tyskland, i en gruva. Hur kan man börja använda kärnkraft när inte avfallsfrågan är ordnad? Hur kan man tro, att det överhuvudtaget går att förvara kärnkraftsavfall säkert? Varför förstår inte alla det? Vi var många som förstod det 1980, men folkomröstningen gjordes så, att folk röstade på jaså, typ.Varför skriver inte alla om det? Inga tidningar i Sverige har rapporterat om avfallstunnorna i Tyskland, bara TV och radio. OK, jag har inte kollat alla, men när jag kollade stod det ingenting.
Det var nog på en antikärnkraftsgala på Scandinavium i Göteborg som jag första gången hörde sannolikhetsmonologen. Vi (Göteborgs Kammarkör) stod i kulissen, och där vajade Tage omkring innan han gick in och höll denna monolog. Mottagandet var fantastiskt, såvitt jag minns. Däremot minns jag inte Hasse Alfredsson, fast han lär ha varit med. Vad vi sjöng har jag ingen aning om, fast det går att ta reda på i vår jubileumsbok.
Jag vågade givetvis inte prata med honom. Ändå hade han en gång pratat med mig. Det var på Sergels torg, som han lyfte på hatten och sa guda, vill ni vara med i TV? Det var 1967, före dureformen. Och så fick jag svara på frågan: "Vad tycker ni är det viktigaste som har hänt på 60-talet?" Jag skulle svara: "Det är väl Green Doggers, sångkvartetten". Andra intervjuoffer fick inte veta vad de skulle svara, så de drog till med Vietnamkriget och sånt. Jag hade blå- och grönrutig öronlappsmössa från Hemslöjden, fast det var ju på den svart-vita tiden. Sedan blev det ett roligt program i TV. Jag minns inte vad det hette.
Ungdomar känner knappt till Tage Danielsson. Ingenting åldras som bekant så snabbt som humor. Men sannolikhetsmonologen kommer sannolikt att dyka upp då och då även i fortsättningen, så länge  fortsättning följer...

önskas: pengar. Jag har nämligen köpt mig ett nytt fjäderlätt celloetui för att jag skall kunna bära omkring instrumentet (och spela förstås) tills jag är 90 år. Det var dyrt. Men detta har fungerat utmärkt och gör så än, om bäraren inte är styrke-handikappad. Som synes har jag fodrat det med quiltat rosentyg, vilket var en bedrift, om jag får säga det själv.
Vet ni någon som är intresserad, så tar vi det där med priset i så fall.
Annars får ni glädjas åt bilden med mormors handsydda draperier i bakgrunden.

Åsnan berättar i sin blogg, att man i Göteborg kan ha lustiga hattar på sig utan att bli uttittad. Nåja, det beror kanske lite på vem som är i hatten också. Men jag kom och tänka på en lustig hatt med tofs, som min mor bar i Örebro i slutet på 30-talet när hon var ca 24 år. Varken jag eller min storebror var påtänkt vid den här tiden.
 Bilden här nedan är tagen på kanske det som är Öre-bron, vad vet jag. Det var ett populärt ställe att ta kort på folk och sedan tvinga dem att köpa det, för det finns flera just härifrån i mina gömmor. Min mor var mycket modemedveten. Redan som barn var hon (av sin mor modisten) utstyrd i spetsar och sammet och kängor och små hattar. Jag skannade in bilden och förstorade den, och vad hände då med moderns lustiga hatt? Ja, klicka på den, så får ni se vad jag inte har sett förrän idag!