...en glad...
Då och då brukar jag bli beskylld för att vara "lättstött" och "överkänslig". Det är givetvis inte ett dugg sant. Jag brukar säga att om man kan visa mig en kontrollgrupp, som har samma genuppsättning som jag och som har exakt samma erfarenheter som jag, som reagerar på ett annat sätt, så ska jag gå med på det. Men om det nu skulle ligga ett uns av sanning i det, så är det faktiskt så att jag också är väldigt lättgladd. Ja, ibland står det som en sky av Pollyannism runt mig. Idag t.ex. blev jag glad när tandläkarn tittade på sin nya dator och läste "860 kr, nej men det måste vara fel. Vi säger 360". Igår blev jag glad över att jag inte har en tumör på 63 kilo i magen, som jag såg om på TV medan jag cyklade träningscykel. Jag blir glad när jag har lyckats knyta skosnöret så att det inte går upp hela tiden. Ja, ni ser vad lättgladd jag är.
Jag blir också väldigt glad när någon kommenterar min blogg, ja, jag blir till och med glad när någon gör en upptumme på Facebook. Jag blir också väldigt glad när någon spelar Lexolous (Alfapet på engelska eller franska på Facebook) med mig och har den goda smaken att låta mig vinna.
Själv kommenterar jag bloggar och Facebook till höger och vänster; det går inte att låta bli. Jag kommenterar t.o.m. Peter Englunds blogg, trots att mina kommentarer väl bara blir mustassavtryck i hans litterära trädgård. På tal om tass, så är jag numera (än så länge) nästan granne med den nyaste Svenska Akademiledamoten. Spiller det över lite ljus på mig?
Vissa saker förstår jag dock inte. Somliga av mina närmaste och äldsta vänner, som dessutom är mina släktingar, läser inte min blogg. Så här kan det gå till: Vi chattar:
Hej! Hur var det på resan?
Det var jättekul.
Jaså, hur då?
(Då förstår jag ju att vederbörande inte har läst min blogg ):Jodå, jag var i Berlin och i Leipzig och....men alltihopa finns redan på min blogg, om du vill kan du ju läsa där...
Jaså, jaha, då ska jag göra det en annan dag. (alt. jag ska ta det till kaffet i morgon)
Det är inte så att jag tycker att alla bör slänga sig över min blogg, fast en del gör det, heder åt er! Men varför inte säga då, att jag är faktiskt inte intresserad av bloggar, i synnerhet inte din? Eller linda in det på något sätt så att jag inte blir lättstött. Jag menar, hur svårt kan det va? Ett musklick för att uppdatera sig.
Jodå, jag kan visst förstå att man har annat för sig. Men inte jämt.
Jag blir också väldigt glad när någon kommenterar min blogg, ja, jag blir till och med glad när någon gör en upptumme på Facebook. Jag blir också väldigt glad när någon spelar Lexolous (Alfapet på engelska eller franska på Facebook) med mig och har den goda smaken att låta mig vinna.
Själv kommenterar jag bloggar och Facebook till höger och vänster; det går inte att låta bli. Jag kommenterar t.o.m. Peter Englunds blogg, trots att mina kommentarer väl bara blir mustassavtryck i hans litterära trädgård. På tal om tass, så är jag numera (än så länge) nästan granne med den nyaste Svenska Akademiledamoten. Spiller det över lite ljus på mig?
Vissa saker förstår jag dock inte. Somliga av mina närmaste och äldsta vänner, som dessutom är mina släktingar, läser inte min blogg. Så här kan det gå till: Vi chattar:
Hej! Hur var det på resan?
Det var jättekul.
Jaså, hur då?
(Då förstår jag ju att vederbörande inte har läst min blogg ):Jodå, jag var i Berlin och i Leipzig och....men alltihopa finns redan på min blogg, om du vill kan du ju läsa där...
Jaså, jaha, då ska jag göra det en annan dag. (alt. jag ska ta det till kaffet i morgon)
Det är inte så att jag tycker att alla bör slänga sig över min blogg, fast en del gör det, heder åt er! Men varför inte säga då, att jag är faktiskt inte intresserad av bloggar, i synnerhet inte din? Eller linda in det på något sätt så att jag inte blir lättstött. Jag menar, hur svårt kan det va? Ett musklick för att uppdatera sig.
Jodå, jag kan visst förstå att man har annat för sig. Men inte jämt.
När man är en dum pensionär
Jag är inte riktigt säker på vem jag menar, men just idag är det nog inte jag. Men det verkar som om att när man blir gammal, så får man bära sig åt hur som helst. Jag menar, vem har inte blivit omsprungen av gamla damer och herrar i kön på Hemköp? Det bryr jag mig inte så mycket om, för jag har sällan bråttom nu.
Men ikväll har jag varit på årsmöte i den stråkensemble som jag är med i. Vi ska ha jubileumskonsert (30 år) den 7 juni och eftersom vi hade ett riktigt amatörmässigt programblad förra gången vi hade konsert, så ville jag undvika det nästa gång, så jag erbjöd mig att göra det. Jag har gjort hemsidan också, visserligen med benäget bistånd av en datagubbe, men ändå. Rätt mycket jobb var det.
Då, när jag har erbjudit mig att göra ett programblad, upphäver orkesterns äldsta medlem, som nästan är döv, sin röst och säger : "Men vi har ju ett proffs på sånt, XXXXX " (som inte var där).
Ja, hon är arkitekt och väldigt duktig. Det kan jag inte påstå att jag är, men jag skulle vilja att någon annan sa att jag var det, för jag har faktiskt gjort en del layoutande. Men det händer inte. Då insåg jag att han säger detta varje gång det är tal om något i den vägen som jag ska göra. När jag hade gjort loggan till hemsidan, så sa han att XXXX kanske kunde göra en logga.
Jag blir bara lite trött. Visst är han gammal och döv, men måste man inte försöka vara trevlig ändå? Hur länge ska jag behöva vara med för att jag ska bli betrodd? 30 år till? Hahaha. Nåja, cellister i Göteborg blir lätt 100 år, det är allom bekant.
Jag sätter inte mitt ljus under ena skäppo. Men det är ändå ingen som ser det eventuella ljus jag sätter på skäppon.
Det är inte helt okänt att jag skriver mycket och gärna. Jag har under årens lopp många gånger fått uppdraget att skriva Kammarkörens årskrönikor eftersom ordföranden och sekreteraren inte haft så nära till pennan. Det har varit jätteroligt men otacksamt, så det har jag slutat med nu.
Faktum är jag aldrig någonsin blivit tillfrågad om att vara sekreterare i någon förening överhuvudtaget under hela mitt liv. Inte för att jag har åstundat detta uppdrag, men det måste ju betyda något. Det kanske är jag som är dum ändå.
www.cappellacordialis.se
Men ikväll har jag varit på årsmöte i den stråkensemble som jag är med i. Vi ska ha jubileumskonsert (30 år) den 7 juni och eftersom vi hade ett riktigt amatörmässigt programblad förra gången vi hade konsert, så ville jag undvika det nästa gång, så jag erbjöd mig att göra det. Jag har gjort hemsidan också, visserligen med benäget bistånd av en datagubbe, men ändå. Rätt mycket jobb var det.
Då, när jag har erbjudit mig att göra ett programblad, upphäver orkesterns äldsta medlem, som nästan är döv, sin röst och säger : "Men vi har ju ett proffs på sånt, XXXXX " (som inte var där).
Ja, hon är arkitekt och väldigt duktig. Det kan jag inte påstå att jag är, men jag skulle vilja att någon annan sa att jag var det, för jag har faktiskt gjort en del layoutande. Men det händer inte. Då insåg jag att han säger detta varje gång det är tal om något i den vägen som jag ska göra. När jag hade gjort loggan till hemsidan, så sa han att XXXX kanske kunde göra en logga.
Jag blir bara lite trött. Visst är han gammal och döv, men måste man inte försöka vara trevlig ändå? Hur länge ska jag behöva vara med för att jag ska bli betrodd? 30 år till? Hahaha. Nåja, cellister i Göteborg blir lätt 100 år, det är allom bekant.
Jag sätter inte mitt ljus under ena skäppo. Men det är ändå ingen som ser det eventuella ljus jag sätter på skäppon.
Det är inte helt okänt att jag skriver mycket och gärna. Jag har under årens lopp många gånger fått uppdraget att skriva Kammarkörens årskrönikor eftersom ordföranden och sekreteraren inte haft så nära till pennan. Det har varit jätteroligt men otacksamt, så det har jag slutat med nu.
Faktum är jag aldrig någonsin blivit tillfrågad om att vara sekreterare i någon förening överhuvudtaget under hela mitt liv. Inte för att jag har åstundat detta uppdrag, men det måste ju betyda något. Det kanske är jag som är dum ändå.
www.cappellacordialis.se
Göteborgshistorier...
Med det menar jag inte Kal och Ada-historier a la Aschberg, om nu någon minns den. Jag läser en 15-poängskurs på universitetet, som heter Göteborgs historia. I dag får vi hemtentan på den, och därför tänkte jag börja lite smått redan nu. Jag har insett, att jag är "en skorv, som färdas över minnets hav", som Simon Rattle sa igår kväll på TV. Fast han sa faktiskt inte skorv, utan något finare, men jag tycker skorv passar bra på mig.
Jag är ju så gammal nu, så att min historia ibland sammanfaller med Göteborgs. Jag flyttade in till Göteborg 1970 och fick då en lägenhet på Hvitfeldtsplatsen. Den ligger innanför vallgraven, alltså i de äldsta delarna av Göteborg.Tack vare att jag hade en soprankamrat, vars far var med i samma frikyrkoförsamling som en storbyggmästare i Göteborg, ordnades det så, att jag fick överta en tvåa med dass på svalen. Jag tror, att det fortfarande är så man får lägenheter i Göteborg, genom att vara med i samma frikyrka.
Hvitfeldtsplatsen såg ut så här 1975.
Ungefär där det står Lundholms piano bodde jag, in på gården. Det såg ut så här:
Jag bodde i de nedersta fönstrena, som var andra våningen. Under mig var det ett skrädderi och över mig bodde en tant med ett jättestort öga. Om ni klickar på bilden ser ni min vackra rullgardin. Jag har den fortfarande kvar i förrådet, eftersom jag aldrig slutar hoppas att jag ska få ett fönster där den passar igen. Till höger var det en huskropp som gick i vinkel. Där bodde en annan soprankamrat, som inte hade några rullgardiner alls. Hon bodde ihop med en skådespelare och de hade föreställning varje kväll, mycket avancerade sådana. Jag tittade ibland.
Dasset på svalen hade vi gemensamt. På den tiden kände jag en konstnär, som hittade på en underbar blå färg till mitt vardagsrum. Jag ville också vara konstnär, så jag dekorerade dassdörren med kurbitsmålningar. Jag kopierade naturligtvis ur någon bok. Det var jobbigt, för trappljuset släcktes ju efter tre minuter, så jag for upp och ner i timmar medan jag kröp omkring där med mina vattenfärger. Men vad gör man inte för konsten.
Att måla med vattenfärger på ett dass på svalen var inte så välbetänkt, visade det sig. Jag satt ju fint, men den där skådespelargrannen, han stänkte då både till höger och vänster, också på mitt fina konstverk. Och det är anledningen till att speglarna ser lite gula ut. Inte så att det är hans kiss, som sitter kvar, utan jag blev tvungen att fernissa målningarna, så att inte vattenfärgen skulle rinna bort. Det blev ju inte heller så fint, men jag gillade mina dassdörrsmålningar.
Men säg den glädje som varar beständigt. 1975 var det slut på det roliga. Hvitfeldtsplatsen skulle, liksom så mycket annat, rivas. Då såg det ut så här:
På platsen för min fina dassdörr ligger nu ett fruktansvärt fult tegelkomplex, som har varit Skatteverk och en mataffär.
Men lugn alla, som blir oroliga för att konstverket har gått förlorat. Vi tog det med oss, och det har följt oss genom livet. Just nu lever det en undanskymd tillvaro i snickarboden i Dalarna, men kanske kan jag någon dag få Händige Herrn att bygga ett hus med ett hål, där det passar.
Här kan man förresten se 452 bilder från det gamla Göteborg.
Jag är ju så gammal nu, så att min historia ibland sammanfaller med Göteborgs. Jag flyttade in till Göteborg 1970 och fick då en lägenhet på Hvitfeldtsplatsen. Den ligger innanför vallgraven, alltså i de äldsta delarna av Göteborg.Tack vare att jag hade en soprankamrat, vars far var med i samma frikyrkoförsamling som en storbyggmästare i Göteborg, ordnades det så, att jag fick överta en tvåa med dass på svalen. Jag tror, att det fortfarande är så man får lägenheter i Göteborg, genom att vara med i samma frikyrka.
Hvitfeldtsplatsen såg ut så här 1975.
Ungefär där det står Lundholms piano bodde jag, in på gården. Det såg ut så här:
Jag bodde i de nedersta fönstrena, som var andra våningen. Under mig var det ett skrädderi och över mig bodde en tant med ett jättestort öga. Om ni klickar på bilden ser ni min vackra rullgardin. Jag har den fortfarande kvar i förrådet, eftersom jag aldrig slutar hoppas att jag ska få ett fönster där den passar igen. Till höger var det en huskropp som gick i vinkel. Där bodde en annan soprankamrat, som inte hade några rullgardiner alls. Hon bodde ihop med en skådespelare och de hade föreställning varje kväll, mycket avancerade sådana. Jag tittade ibland.
Dasset på svalen hade vi gemensamt. På den tiden kände jag en konstnär, som hittade på en underbar blå färg till mitt vardagsrum. Jag ville också vara konstnär, så jag dekorerade dassdörren med kurbitsmålningar. Jag kopierade naturligtvis ur någon bok. Det var jobbigt, för trappljuset släcktes ju efter tre minuter, så jag for upp och ner i timmar medan jag kröp omkring där med mina vattenfärger. Men vad gör man inte för konsten.
Att måla med vattenfärger på ett dass på svalen var inte så välbetänkt, visade det sig. Jag satt ju fint, men den där skådespelargrannen, han stänkte då både till höger och vänster, också på mitt fina konstverk. Och det är anledningen till att speglarna ser lite gula ut. Inte så att det är hans kiss, som sitter kvar, utan jag blev tvungen att fernissa målningarna, så att inte vattenfärgen skulle rinna bort. Det blev ju inte heller så fint, men jag gillade mina dassdörrsmålningar.
Men säg den glädje som varar beständigt. 1975 var det slut på det roliga. Hvitfeldtsplatsen skulle, liksom så mycket annat, rivas. Då såg det ut så här:
På platsen för min fina dassdörr ligger nu ett fruktansvärt fult tegelkomplex, som har varit Skatteverk och en mataffär.
Men lugn alla, som blir oroliga för att konstverket har gått förlorat. Vi tog det med oss, och det har följt oss genom livet. Just nu lever det en undanskymd tillvaro i snickarboden i Dalarna, men kanske kan jag någon dag få Händige Herrn att bygga ett hus med ett hål, där det passar.
Här kan man förresten se 452 bilder från det gamla Göteborg.
April played the fiddle...
Bara för att bevisa att jag inte alls har fastnat i filharmoniträsket (inte sant) och inte alls har suttit hela dagen och spelat Svanen (inte heller sant) och inte alls blivit rankad som nummer 216 (sant) av 75 000 eller något
så har jag snott en utmaningslista av Cruella, som i sin tur har snott den av någon annan, som i sin tur etc. Utmaningen var denna:
Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel.
så har jag snott en utmaningslista av Cruella, som i sin tur har snott den av någon annan, som i sin tur etc. Utmaningen var denna:
Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel.
- Välj artist: Frank Sinatra
- Är du kvinna eller man? The Lady is a tramp
- Beskriv dig själv: I'll never smile again
- Vad tycker du om dig själv? Young at heart
- Beskriv var du bor för tillfället: On a little street in Singapore
- Om du kunde åka någonstans, vart skulle du åka? South of the border
- Favoritfärdmedel: Come fly with me….
- Din bästa vän är: Laura
- Din favoritfärg är: Blue Skies
- Hur är vädret?: Rain
- Favorittid på dagen: Night and Day
- Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? The fable of the rose
- Vad är livet för dig? Tea for two
- Det bästa rådet du kan ge? Be careful, it’s my heart
- Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Nancy
- Favoritmat: Stardust
- Dagens tanke: It’s funny to everyone but me
- Hur skulle du vilja dö? Head on my pillow
- Din själs nuvarande tillstånd: Bewitched
- Felen du kan leva med: Too romantic
- Ditt motto: How little we know
Spela med Berlinfilharmonikerna!
För oss, som aldrig når de riktigt höga höjderna (eller tonerna) gives här en chans, att spela lika vackert som en cellist i denna berömda orkester! Varsågod! Spelet kan börja!
http://www.berliner-philharmoniker.de/en/forum/cello-challenge/
Det underlättar om man har en bra mus och en glättig musmatta. Glöm inte att berätta för mig hur många poäng ni sågar ihop.
I så fall kanske jag bekänner, hur det har gått för mig.
http://www.berliner-philharmoniker.de/en/forum/cello-challenge/
Det underlättar om man har en bra mus och en glättig musmatta. Glöm inte att berätta för mig hur många poäng ni sågar ihop.
I så fall kanske jag bekänner, hur det har gått för mig.
Stolpe glad
Som jag har nämnt, tränar jag i en mycket stilig lokal. Om jag lyfter ögat, ser jag detta:
Håll med om, att man känner historiens vingslag. Idag har jag prövat något, som var nytt för mig. Coreboll heter det, och alla utom jag vet naturligtvis vad det är. Man sitter och ligger och hoppar och lyfter och har sig på en stor boll. Det lär ska vara bra för mellersta delen av kroppen, alltså rygg och mage. Eftersom jag är trött på ryggskott och snöskott, så är det nog bra för mig. Ledaren var en positiv kvinna, som i sin lilla mikrofon uppmanade oss att vara "stolpe glad". Jag tänkte i mitt stilla sinne, att jag nog inte var helt uppdaterad i Fysikens träningsdiskurs. Men hon såg glad ut och hon var inte så lång, så jag tänkte, ja, hon är en liten kort stolpe. Själv kände jag mig mer som en bred men vissen selleristolpe, men det finns ju olika stolpmodeller.
Det är inte så lätt att hålla balansen på en stor boll. Jag kommer att tänka på gångna somrars hoppbollar, som hoppades fram på av både Åsnor och Bävrar (tror jag). De (bollarna) hade åtminstone två öron att hålla sig fast i. Det skulle jag behövt idag.
Jag försökte i alla fall efter bästa förmåga, och det gick väl inte så illa, beroende på vad man jämför med. Det var ganska ballbolligt. Jag tänkte på min mor, som vid samma ålder som jag nu uppnått, knappast ens skulle ha tänkt tanken att ägna sig åt träning. Nej, det hade hon alldeles för dålig rygg för, etc.
Naturligtvis var det flera där som presterade jättefina glada stolpar, och vi blev ännu gladare när vi trillade av.
Efteråt gick jag och köpte mig nya in-ears-hörluron, eftersom jag inte gillar att musiken i stora Rikssalen blandar sig med det jag har laddat ner i min mp3-spelare. Då hade jag förresten insett, att hon inte sa "stolpe glad", utan "stolt och glad".
Håll med om, att man känner historiens vingslag. Idag har jag prövat något, som var nytt för mig. Coreboll heter det, och alla utom jag vet naturligtvis vad det är. Man sitter och ligger och hoppar och lyfter och har sig på en stor boll. Det lär ska vara bra för mellersta delen av kroppen, alltså rygg och mage. Eftersom jag är trött på ryggskott och snöskott, så är det nog bra för mig. Ledaren var en positiv kvinna, som i sin lilla mikrofon uppmanade oss att vara "stolpe glad". Jag tänkte i mitt stilla sinne, att jag nog inte var helt uppdaterad i Fysikens träningsdiskurs. Men hon såg glad ut och hon var inte så lång, så jag tänkte, ja, hon är en liten kort stolpe. Själv kände jag mig mer som en bred men vissen selleristolpe, men det finns ju olika stolpmodeller.
Det är inte så lätt att hålla balansen på en stor boll. Jag kommer att tänka på gångna somrars hoppbollar, som hoppades fram på av både Åsnor och Bävrar (tror jag). De (bollarna) hade åtminstone två öron att hålla sig fast i. Det skulle jag behövt idag.
Jag försökte i alla fall efter bästa förmåga, och det gick väl inte så illa, beroende på vad man jämför med. Det var ganska ballbolligt. Jag tänkte på min mor, som vid samma ålder som jag nu uppnått, knappast ens skulle ha tänkt tanken att ägna sig åt träning. Nej, det hade hon alldeles för dålig rygg för, etc.
Naturligtvis var det flera där som presterade jättefina glada stolpar, och vi blev ännu gladare när vi trillade av.
Efteråt gick jag och köpte mig nya in-ears-hörluron, eftersom jag inte gillar att musiken i stora Rikssalen blandar sig med det jag har laddat ner i min mp3-spelare. Då hade jag förresten insett, att hon inte sa "stolpe glad", utan "stolt och glad".
Idyll eller pastoralt elände?
I helgen läste jag en mycket intressant bok. "...allt det vi här drömma om" av Erik Wijk. Han berättar om sin pappa, som ingick i Broströmskretsen i Göteborg, men som plötsligt bröt med allting inklusive sina barn och flyttade till en stuga utan el och vatten och blev Swedenborgianare, bl.a. Erik Wijk försöker finna svaret på varför det blev som det blev. Läs den.
Jag blir lite patetisk och tänker på allt som har hänt, som man inte har en aning om. Och hela tiden händer det saker som man inte har en aning om. Suck.
Vad den här bilden föreställde hade jag först ingen aning om. Inte förrän jag vände på den. Där avslöjades att det var en gökotta i IOGT:s ungdomsförbund år 1898 i Kedum. Kedum? Tumleberg? Då kanske min farfar och farmor var med? Och.... Här är bilden:
Tumleberg ligger söder om Vara i Kedums socken. Alla var bonddöttrar och bondsöner.
Först såg jag min farfar. Det är han med vit skärmmössa till höger i bakre raden. Sen såg jag tre flickor i vita klänningar. Längst fram i mitten sitter min farmor, Anna Maria Tålig.
Anna Maria Tålig, min farmor
I bakre raden står Sara Tålig. Hon var så vacker så hon kallades Tumlebergs ros. Den tredje vita klänningen var en syster som dog tidigt.
Kanske var det på denna gökotta, som farmor och farfar fann varandra? Har jag denna gökotta att tacka för min existens?
Att döma av kläderna, var det viktigt att vara till sin fördel på gökottan. Anna Maria var lite äldre och kunde nog inte välja och vraka bland bondpojkarna. Urvalet var väl dessutom begränsat. Josef Larsson fick duga.
Tumlebergs ros hade andra förutsättningar. Henne väntade ett helt annat öde, som jag återkommer till.
Alla tittar åt samma håll (på göken?) utom en gök, som tittar på fotografen. Fotografen, som fångade den här idylliska stunden, hette Rylander.
Farfar gjorde 40 år senare en pall åt min bror, som jag använder än idag. Här bland egna blåsippor.
Jag blir lite patetisk och tänker på allt som har hänt, som man inte har en aning om. Och hela tiden händer det saker som man inte har en aning om. Suck.
Vad den här bilden föreställde hade jag först ingen aning om. Inte förrän jag vände på den. Där avslöjades att det var en gökotta i IOGT:s ungdomsförbund år 1898 i Kedum. Kedum? Tumleberg? Då kanske min farfar och farmor var med? Och.... Här är bilden:
Tumleberg ligger söder om Vara i Kedums socken. Alla var bonddöttrar och bondsöner.
Först såg jag min farfar. Det är han med vit skärmmössa till höger i bakre raden. Sen såg jag tre flickor i vita klänningar. Längst fram i mitten sitter min farmor, Anna Maria Tålig.
Anna Maria Tålig, min farmor
Kanske var det på denna gökotta, som farmor och farfar fann varandra? Har jag denna gökotta att tacka för min existens?
Att döma av kläderna, var det viktigt att vara till sin fördel på gökottan. Anna Maria var lite äldre och kunde nog inte välja och vraka bland bondpojkarna. Urvalet var väl dessutom begränsat. Josef Larsson fick duga.
Tumlebergs ros hade andra förutsättningar. Henne väntade ett helt annat öde, som jag återkommer till.
Alla tittar åt samma håll (på göken?) utom en gök, som tittar på fotografen. Fotografen, som fångade den här idylliska stunden, hette Rylander.
Farfar gjorde 40 år senare en pall åt min bror, som jag använder än idag. Här bland egna blåsippor.
Glad Påsk!
På väg. Startade 1951. Kanske hinner man fram någon gång .En liten Fru Decibel t.h.
Gamle Svarten.....
Svartenbrandt jagas av polisen i Dalarna igen. Jag tror att jag får hålla Händige Herrn inne under påsken. Innan den verkliga karriären började, Svartenbrandts alltså, hände det sig, att Händige Herrn hade råkat titta på Svartenbrands dåvarande tjej. Det framkom, att Svarten inte gillade detta. Jag är inte närmare underrättad om hur det hela avlöpte, men världen kunde med lätthet varit en Händig Herr fattigare, antar jag. Är han, Svartenbrandt alltså, nu på drift i Dalaskogarna, så är det bäst att se upp.
En annan gång tog polisen Clark Olofsson i huset bredvid Villa Darjeeling i Göteborg, där Händige Herrn då jobbade. Vad är det som gör att Sveriges farligaste brottslingar dyker upp i närheten av Händige Herrn?
En annan gång tog polisen Clark Olofsson i huset bredvid Villa Darjeeling i Göteborg, där Händige Herrn då jobbade. Vad är det som gör att Sveriges farligaste brottslingar dyker upp i närheten av Händige Herrn?
Ett hjärta rött och en handduk grön
Det är så att jag tränar på Fysiken. Det är studenternas träningsställe. Det ingår i mitt nya liv, som jag började i mars i år. Nu får jag nämligen åka gratis på spårvagnar och bussar i Göteborg, vilket passar min snåla personlighet mycket bra. Då kan jag ju åka och träna varje dag utan att bli ruinerad på spårvagnskort. Jag skulle ju kunna gå till träningen, men då skulle jag inte orka träna...
Hur som helst, träningen föregår i det gamla Televerket, i en sal i pampig nationalromantisk stil, där jag tror att jag gick och ringde på den tiden jag ännu inte hade telefon. Det är fint och lite häftigt och stort och luftigt och svettlukten från de andra är inte så påfallande.
Som ni säkert känner till, bör man starta varje träningstillfälle med att värma upp på en cykel, som står still. Under tiden kan man titta på sex olika tv-program om allt möjligt. Höra kan man dock inte, om man inte har hörluron med sig.
På cykeldisplayen finns det en massa knappar och figurer, som jag inte förstår. Det enda jag förstår är att jag kan trycka på ett hjärta och få se hur bra kondidtion jag har. Jag trycker. Ett isblått hjärta börjar flimra. Har jag hjärtflimmer? Så småningom blir hjärtat grönt. På ett schema kan jag läsa av hur jag ligger till. När hjärtat blir grönt betyder det "uppvärmning". Så småningom blir det gult och då är det "fettförbränning". Jag bryr mig inte om fettförbränning längre, jag vill ha kondition. Men då måste mitt hjärta bli rött, eller åtminstone orange. Det blir det aldrig. Jag inser att det har med maxpulsen att göra som har med åldern att göra, och jag kan inte längre komma upp i 120 som krävs för att mitt hjärta ska bli rött. Att jag sålunda inte har någon kondition fick jag verkligen uppleva i Berlin, där jag fick trava fyra trappor rakt upp, varvid mitt ansikte troligen var blått och tungan släpade efter en våning.
Jag har idag fått min 12:e plutt och erhållit en handduk grön.
Detta är ett knep som funkar till 100 % på mig. Jag kommer nu att sträva på med träningen så jag också får en träningsväska grön och en T-shirt grön. Inte för att jag absolut behöver det, men här kan man väl tala om att ändamålet helgar medeln.
Det är dumt, men jag är väl dum... (Bara ett citat av Beppe Wolgers. Jag tycker inte alls jag är dum, men tyck ni det, ni som har lust!)
Här Gårman åt öst
Alla som släpps lösa i Berlin, kan bara genom att titta på herr Gårman se, huruvida man är i gamla öst eller gamla väst. När Berlin blev en enad stad, var det tal om att östs lustiga gubbar med hatt skulle få stryka på foten för västs mer normala. En proteststorm utbröt, och de gamla hattgubbarna fick vara kvar. Det är fint. Jag är så barnslig. Jag tycker det är kul att hela Östberlin får mig att känna mig som på dagis, så länge man tittar på Herr Går- och Stårman, vill säga.
Naturligtvis har man insett gubbarnas potential. De har utvecklats till en turistindustri. Och naturligtvis finns det också en kvinnlig motsvarighet med flätor.
Inte kunde jag motstå dessa små gubbar, om man nu får kalla även flätflickorna för gubbar. Jag slog på stort och inhandlade ett par örhängen. En röd till vänster öra, en grön till höger.
Gubbarna används också i alla möjliga sammanhang. Om jag hade fått syn på den här, hade jag nog fått fundera lite på vad jag inte fick göra.
Jag menar, det är ju inte så ofta jag utför handlingen på detta vis. Efter ett tag hade jag givetvis kommit på det, om inte förr när jag fick syn på den här.
Det där med att det faktiskt oftast är bra dra ner byxorna å dylika ställen låtsas man inte om. Det påminner om engelsmännen, som installerade "paraplyställ" på toaletterna. Att kalla dem för bidéer var givetvis otänkbart.
Jag kostade också på mig ett Bachparaply, som jag har åstundat sedan Bachjubileet i Leipzig år 2000. Men det får ni se en annan gång, för det var lite för stort att ta hem den här gången.
Något engelskt paraplyställ behövs dock inte för detta.
