Blott Sverige svenska krusbär har
Häromåret fick jag en ny kvinnlig bekantskap tack vare Wolf Biermann, Berliner Ensemble och körledaren Gunnar Eriksson. Jag hittade henne på nätet och till min stora förvåning hade hon varit på vår konsert med Wolf Biermann i Berlin. Hon bloggade på både tyska och svenska, och det framgick att hon hade lärt sig svenska på egen hand genom att läsa Slas och Tunström samt brevväxla med en eller annan litteraturintresserad person i Sverige, på svenska förstås.
Intresset för Norden, Sverige och den svenska litteraturen och för musiken förde henne så småningom till konserthuset i Göteborg, där hon råkade sätta sig bredvid en likasinnad man. Tycke uppstod och nu har hon flyttat från sitt hemland och är göteborgare och bor tillsammans med konserthusmannen.
Som det språkgeni hon är, klarade hon snabbt av TISUS-testet, som utlänningar måste genomgå för att bli behöriga att läsa vid våra universitet.
Från hemlandet hade hon med sig en utbildning i socialpsykologi med industriinriktning samt en utbildning som programmerare m.m. Hon sköter fortfarande datadelen och utbildningen på det utbildningsföretag i Berlin där hon jobbade. Tämligen kompetent, med andra ord.
I Sverige vill hon utveckla sitt stora naturintresse och därför anmälde hon sig till en distanskurs på Linnéuniversitetet, som heter "Naturupplevelseguidning".
Och nu kommer the big surprise. Hon får antagningsbeskedet: Ansökan struken på grund av OB. Obehörig alltså.
Förklaringen hon får är att hon inte har läst engelska som första språk enligt den svenska läroplanen, alltså från åk 5.
Hon anses inte heller ha en fast adress i Sverige och hon anses inte heller ha något svenskt personnummer, trots att allt sådant är klart sedan länge.
I Östtyskland läste man av förklarliga skäl inte engelska som första språk, utan ryska. Sedan kom franskan och engelskan till.
Ingen av kursböckerna är heller på engelska, men har man nu inte läst enligt den svenska läroplanen, så......vi har ju våra lagar och förordningar.....
Vad jag kan förstå, så måste alla från öst vara obehöriga då?
Man kan undra hur det står till med kompetensen hos antagningsnämnden. Inte ens under Stasitiden i Östtyskland har hon upplevt något i den här vägen.
Det påminner mig om en mig närstående person, som i tjänsten fick läsa musikvetenskap, men som inte fick tentera eftersom han saknade studentbetyg i engelska. Det hindrade dock inte att han fick undervisa på universitetet i 37 år och även användes som opponent på masteruppsatser på engelska.
Hurra, vad vi är bra!
Givetvis har hon överklagat. På svenska.
Blott Sverige svenska krusbär har...
Intresset för Norden, Sverige och den svenska litteraturen och för musiken förde henne så småningom till konserthuset i Göteborg, där hon råkade sätta sig bredvid en likasinnad man. Tycke uppstod och nu har hon flyttat från sitt hemland och är göteborgare och bor tillsammans med konserthusmannen.
Som det språkgeni hon är, klarade hon snabbt av TISUS-testet, som utlänningar måste genomgå för att bli behöriga att läsa vid våra universitet.
Från hemlandet hade hon med sig en utbildning i socialpsykologi med industriinriktning samt en utbildning som programmerare m.m. Hon sköter fortfarande datadelen och utbildningen på det utbildningsföretag i Berlin där hon jobbade. Tämligen kompetent, med andra ord.
I Sverige vill hon utveckla sitt stora naturintresse och därför anmälde hon sig till en distanskurs på Linnéuniversitetet, som heter "Naturupplevelseguidning".
Och nu kommer the big surprise. Hon får antagningsbeskedet: Ansökan struken på grund av OB. Obehörig alltså.
Förklaringen hon får är att hon inte har läst engelska som första språk enligt den svenska läroplanen, alltså från åk 5.
Hon anses inte heller ha en fast adress i Sverige och hon anses inte heller ha något svenskt personnummer, trots att allt sådant är klart sedan länge.
I Östtyskland läste man av förklarliga skäl inte engelska som första språk, utan ryska. Sedan kom franskan och engelskan till.
Ingen av kursböckerna är heller på engelska, men har man nu inte läst enligt den svenska läroplanen, så......vi har ju våra lagar och förordningar.....
Vad jag kan förstå, så måste alla från öst vara obehöriga då?
Man kan undra hur det står till med kompetensen hos antagningsnämnden. Inte ens under Stasitiden i Östtyskland har hon upplevt något i den här vägen.
Det påminner mig om en mig närstående person, som i tjänsten fick läsa musikvetenskap, men som inte fick tentera eftersom han saknade studentbetyg i engelska. Det hindrade dock inte att han fick undervisa på universitetet i 37 år och även användes som opponent på masteruppsatser på engelska.
Hurra, vad vi är bra!
Givetvis har hon överklagat. På svenska.
Blott Sverige svenska krusbär har...
Tramporgelgig på Möljan
Alla läsare undrar förstås, hur det gick på mitt tramporgelgig. Förspelet (!) gick till så att under ett besök tidigare i veckan i en liten hemslöjdsbod i Söderbärke klämde jag på eget bevåg en liten sommarpsalm på den lilla tramporgeln, som stod på andra våningen i den lilla timmerstugeaffären. Affärsdamen tyckte då, att jag kunde komma tillbaka och spela på Möljan. Mölja är alltså ungefär som det låter, en marknadsdag med pryttlar, loppis, getost, godis, åktur i höskrinda och kyrkbåtsrodd och allt upptänkligt och naturligtvis massor med folk.
Det kan jag väl göra, tänkte jag, särskilt som jag utlovades ett par hemstickade vantar i lön. Jag gick hem och tänkte igenom vad jag hade i huvudrepertoaren. Jag fick ihop ungefär 30 låtar, och det kunde väl räcka, tänkte jag.
Möljedagen infann sig, och vi for in till byn. I affären stod inte den damen som ville att jag skulle komma och spela. Hm....vad gör jag nu? Jag närmade mig försiktigt en av de andra yngreäldre damerna. Hon såg helt villrådig ut och sa det är bäst att tala med hon som står där ute i halsduken, det är hon som bestämmer.
Damen med halsduken blev eld och lågor och tyckte att det var ett mycket trevligt initiativ. Nåja, det var ju faktiskt inte min idé. Glad i hågen gick jag uppför den lilla trappan och satte igång att spela. "Glädjens blomster", "Om sommaren sköna" En gång i bredd med mig" etc etc.
Tramporglar har ju vissa egenheter, om de nu låter alls. Den här lät förvånansvärt mycket och man kunde t.o.m. göra crescendo med knäna. Efter ett tag verkade det som om den blev sliten, för utan minsta tangentryckning från min sida, tonade tonen E alldeles av sig självt. Det var svårt att få tyst på den. Om jag tryckte in ett par register (sådana där som man drar ut och in på orglar) så tystnade den, men då försvann å andra sidan hela basstämman. Ett tag fick jag spela alla låtarna i E, dur eller moll, och hoppas att E-bordunen skulle passa nästan hela tiden. Det gick ganska bra, men riktigt optimalt musikaliskt blev det ju inte.
Efter ett tag återhämtade sig orgeln och inget E-solo hördes mer. Jag spelade på i god fart. Ingen tog just någon notis om musikanten, vilket var bra. Efter tre kvart segade sig den äldreäldre damen uppför trappan och kom fram till mig. Hon ställde sig bredvid mig och jag tänkte att hon kanske ville säga "Vad trevligt med lite musik" eller något. När jag hade avslutat en låt, öppnade hon munnen och sa, precis som om hon egentligen hade tänkt säga något annat:
-Jaså, är det underhållning.
-Eh, ja....eh...vad trodde du? sa jag lite fånigt. Hon avlägsnade sig och jag tänkte att lite till får jag väl spela för de fina vantarna jag ska få. Jag drog några låtar till och sedan bestämde jag att nu var det nog ett normalpass för restaurangmusiker. Då hade jag trampat i 50 minuter ungefär.
Jag tog min lilla fusklapp med låtnamn och stoppade ner i väskan.
Då kom den äldreäldre damen fram och drog ner tangentlocket med en smäll.
-Det blir så mycket ljud därnere på första våning, sa hon, när alla pratar.
-Jaså, tyckte du att jag störde, frågade jag förvånat, för ett orgelharmonium är ju inte så iöronenfallande ändå.
-Det blir så mycket ljud därnere när alla pratar.
Damen var gravt hörselskadad. Hon hörde inte alls vad jag sa. Och så kan det ju vara med hörselskadade. Troligen uppfattade hon mitt spelande som buller.
Jag såg mina vantar flyga all världens väg. Men lyckligtvis vad damen i halsduken kvar, och det var ju hon som bestämde. Jag fick ett par vackra blå, och jag hade gärna spelat lite till, men vågade inte bullra mer för dagen. Men vem vet, jag kanske blir tradition.
Det kan jag väl göra, tänkte jag, särskilt som jag utlovades ett par hemstickade vantar i lön. Jag gick hem och tänkte igenom vad jag hade i huvudrepertoaren. Jag fick ihop ungefär 30 låtar, och det kunde väl räcka, tänkte jag.
Möljedagen infann sig, och vi for in till byn. I affären stod inte den damen som ville att jag skulle komma och spela. Hm....vad gör jag nu? Jag närmade mig försiktigt en av de andra yngreäldre damerna. Hon såg helt villrådig ut och sa det är bäst att tala med hon som står där ute i halsduken, det är hon som bestämmer.
Damen med halsduken blev eld och lågor och tyckte att det var ett mycket trevligt initiativ. Nåja, det var ju faktiskt inte min idé. Glad i hågen gick jag uppför den lilla trappan och satte igång att spela. "Glädjens blomster", "Om sommaren sköna" En gång i bredd med mig" etc etc.
Tramporglar har ju vissa egenheter, om de nu låter alls. Den här lät förvånansvärt mycket och man kunde t.o.m. göra crescendo med knäna. Efter ett tag verkade det som om den blev sliten, för utan minsta tangentryckning från min sida, tonade tonen E alldeles av sig självt. Det var svårt att få tyst på den. Om jag tryckte in ett par register (sådana där som man drar ut och in på orglar) så tystnade den, men då försvann å andra sidan hela basstämman. Ett tag fick jag spela alla låtarna i E, dur eller moll, och hoppas att E-bordunen skulle passa nästan hela tiden. Det gick ganska bra, men riktigt optimalt musikaliskt blev det ju inte.
Efter ett tag återhämtade sig orgeln och inget E-solo hördes mer. Jag spelade på i god fart. Ingen tog just någon notis om musikanten, vilket var bra. Efter tre kvart segade sig den äldreäldre damen uppför trappan och kom fram till mig. Hon ställde sig bredvid mig och jag tänkte att hon kanske ville säga "Vad trevligt med lite musik" eller något. När jag hade avslutat en låt, öppnade hon munnen och sa, precis som om hon egentligen hade tänkt säga något annat:
-Jaså, är det underhållning.
-Eh, ja....eh...vad trodde du? sa jag lite fånigt. Hon avlägsnade sig och jag tänkte att lite till får jag väl spela för de fina vantarna jag ska få. Jag drog några låtar till och sedan bestämde jag att nu var det nog ett normalpass för restaurangmusiker. Då hade jag trampat i 50 minuter ungefär.
Jag tog min lilla fusklapp med låtnamn och stoppade ner i väskan.
Då kom den äldreäldre damen fram och drog ner tangentlocket med en smäll.
-Det blir så mycket ljud därnere på första våning, sa hon, när alla pratar.
-Jaså, tyckte du att jag störde, frågade jag förvånat, för ett orgelharmonium är ju inte så iöronenfallande ändå.
-Det blir så mycket ljud därnere när alla pratar.
Damen var gravt hörselskadad. Hon hörde inte alls vad jag sa. Och så kan det ju vara med hörselskadade. Troligen uppfattade hon mitt spelande som buller.
Jag såg mina vantar flyga all världens väg. Men lyckligtvis vad damen i halsduken kvar, och det var ju hon som bestämde. Jag fick ett par vackra blå, och jag hade gärna spelat lite till, men vågade inte bullra mer för dagen. Men vem vet, jag kanske blir tradition.
Här spelar jag, åtminstone för Jesus. Han såg som vanligt lidande ut.
Här är min lön.
De flesta av er vet naturligtvis inte var Söderbärke ligger. Det gör ingenting, ni klarar er nog bra ändå. Men här finns i alla fall en K-märkt skoaffär, för den som är galen i sånt. Ni får en bild på den också.
Själv känner jag mig lite K-märkt (K-näckt) efter dagens bullerullvisor.
Själv känner jag mig lite K-märkt (K-näckt) efter dagens bullerullvisor.
..närmare 40 än 37..
Knack knack knack. Nu börjar föreläsningen!
Den absoluta nollpunkten är den teoretiskt lägsta temperaturen som går att uppnå. Vid denna temperatur når entropin i ett system sitt minimum. Entropin kan då sägas vara ett sätt att beskriva mängden energi som är tillgänglig för arbete...
Men va?
När det är varmt, rusar molekylerna runt som galningar med en faslig energi; det lärde vi oss i fysiken, om inte fysikläraren var alltför motbjudande.
Jag kan inte förstå annat än att detta är en paradox. Visst är det så, att ju varmare det blir, desto mindre energi är tillgänglig för arbete? Åtminstone är det så i min kropp. Vad är sanning? Antagligen beror väl det också på att universum är krökt...alla skämtare kan glömma att det skulle vara jag som har krökat...
Ni som kan följa med i mitt glasklara resonemang, får gärna utveckla det.
I hjärnan slinter det däremot fort. Associationerna avlöser varandra som magra mannekänger på catwalken av allt man ser, pratar om och läser. (Var inte det en bra titel på någonting? "Den magra mannekängen"?) Jag är ju så lyckligt lottad att jag egentligen inte måste någonting längre. Jag kan ligga padda på bryggan och sola näck hela dagen om jag vill. Det kan jag göra om jag inte vill ha diabetes typ två, men om jag vill undvika hudcancer, ska jag inte göra det. Jag gör hälften av varje.
Nej, det går faktiskt inte att vistas ute över huvud taget. Man kan ligga 75 % i skuggen och 75% inne på soffan med gott samvete och läsa en bok.
Jag har läst en bok. Den hette Shutter Island, patient 67. "En svart, lysande roman; skräckinjagande, paranoid och intelligent" (Aftonbladet).
Jag är oftast inte så intelligent, för jag har svårt att hålla ihop alla ledtrådar i "knep och knåp-litteratur" och svårt att skilja på personer i filmer, eftersom så många har tweedkavaj, golfbyxor och rödbrusigt ansikte och liten kulmage och har varit i säng med grannfruns dotters kusin i första äktenskapet, vilket resulterat i ett barn, vars existens absolut inte får kännas till, varpå tre mord inträffar. Förresten, den som inte känner till hur det egentligen ligger till i Midsomer, uppmanas att läsa Översättarhelenas skarpsinniga klargörande.
Nåväl, detta var ingen deckare direkt, men när jag läste den tänkte jag, att den här (amerikanske) författaren har skrivit så att det ska passa att filma. Det fattades alltså inte strapatser, blod, svett, våld, droger, mystiska läkare, galningar, skjutvapen, sextankar, vackra kvinnor etc.etc.
Efter det "omtumlande slutet" läser jag på baksidan: Våren 2010 blir "Shutter Island" storfilm i regi av Martin Scorsese med bland annat Leonardo Di Caprio och Max von Sydow i rollerna. Jaha.
Max von Sydow. Där började associationerna. Jag undrar just hur gammal man måste vara för att veta vem han är? Kanske är han nu möjligen mest känd för att han tackade nej till rollen som Dumbledore i Harry Potter? Men nej, han har ju gjort både Jesus och djävlar och Karl-Oskar.
Hur som helst, första gången jag träffade på honom var i "Prästen i Uddarbo" 1957. Jag föll pladask. Han var ju så snygg och tapper och god och jag hade gladeligen kunnat tänka mig att bli prästfru i Västerdalarna med en sådan snygg man.
Här är en bild från Mångsbodarna, där filmen spelades in (Kenne Fant instruerar) och en ungdomlig bild av herr Max.
Ja, hade inte Frank Sinatra kommit emellan, vet ingen hur det hade gått.
Så småningom började M.v. S dyka upp i alla Bergmans filmer. Det fanns inte ett tak, inte ett hörn, inte en kyrka bakom vilka inte M.v.S. kunde dyka upp. Det blev nästan komiskt ett tag, trots att det var allvar och dämoner hela tiden.
På den tiden var jag mycket tagen av Bergmans filmer, men det har gått över. Men i en av de tidigare, "Såsom i en spegel", förekom en ung pojke, som hette Lars Passgård. Han introducerades för Bergman av Max von Sydow Han hade gått i samma skola som jag i Svenljunga och han hade en tvillingbror, som hette nästan likadant som han. En gång, utanför en godisaffär bredvid Huller-om buller-affären mötte jag dem och tog mod till mig och pep: "Är det roligt att vara tvillingar?" Inte riktigt i klass med när jag sa "Yes" till Michael York, men ändå. (Å, Gustaf Fröding, Vackert väder idag, jag vet hur det känns.)
Efter min fråga träffade jag aldrig tvillingarna mer. De flyttade till Småland och min pianolärarinna köpte deras hus. Det var en klen tröst, för jag blev mobbad när jag gick dit; kanske hade jag fel mössa, kanske jag såg allmänt dum ut.
Lars Passgård skådespelade i Malmö och han dog redan 2003. Jag vet inget mer om honom. Är det någon som vet någonting?
Det verkar som om hans tvillingbror också är död, så det var väl inget kul att vara tvilling då kanske.
Men Max von Sydow lever och gudskelov verkar han inte vara släkt med någon hovreporter.
Här är Lars Passgård och Gunnar Björnstrand i "Såsom i en spegel".
Jag vet inte säkert om jag vågar se Shutter Island när den kommer. Fast kanske. Det är ju ändå Max von Sydow (närmare 90 än 87).
Den absoluta nollpunkten är den teoretiskt lägsta temperaturen som går att uppnå. Vid denna temperatur når entropin i ett system sitt minimum. Entropin kan då sägas vara ett sätt att beskriva mängden energi som är tillgänglig för arbete...
Men va?
När det är varmt, rusar molekylerna runt som galningar med en faslig energi; det lärde vi oss i fysiken, om inte fysikläraren var alltför motbjudande.
Jag kan inte förstå annat än att detta är en paradox. Visst är det så, att ju varmare det blir, desto mindre energi är tillgänglig för arbete? Åtminstone är det så i min kropp. Vad är sanning? Antagligen beror väl det också på att universum är krökt...alla skämtare kan glömma att det skulle vara jag som har krökat...
Ni som kan följa med i mitt glasklara resonemang, får gärna utveckla det.
I hjärnan slinter det däremot fort. Associationerna avlöser varandra som magra mannekänger på catwalken av allt man ser, pratar om och läser. (Var inte det en bra titel på någonting? "Den magra mannekängen"?) Jag är ju så lyckligt lottad att jag egentligen inte måste någonting längre. Jag kan ligga padda på bryggan och sola näck hela dagen om jag vill. Det kan jag göra om jag inte vill ha diabetes typ två, men om jag vill undvika hudcancer, ska jag inte göra det. Jag gör hälften av varje.
Nej, det går faktiskt inte att vistas ute över huvud taget. Man kan ligga 75 % i skuggen och 75% inne på soffan med gott samvete och läsa en bok.
Jag har läst en bok. Den hette Shutter Island, patient 67. "En svart, lysande roman; skräckinjagande, paranoid och intelligent" (Aftonbladet).
Jag är oftast inte så intelligent, för jag har svårt att hålla ihop alla ledtrådar i "knep och knåp-litteratur" och svårt att skilja på personer i filmer, eftersom så många har tweedkavaj, golfbyxor och rödbrusigt ansikte och liten kulmage och har varit i säng med grannfruns dotters kusin i första äktenskapet, vilket resulterat i ett barn, vars existens absolut inte får kännas till, varpå tre mord inträffar. Förresten, den som inte känner till hur det egentligen ligger till i Midsomer, uppmanas att läsa Översättarhelenas skarpsinniga klargörande.
Nåväl, detta var ingen deckare direkt, men när jag läste den tänkte jag, att den här (amerikanske) författaren har skrivit så att det ska passa att filma. Det fattades alltså inte strapatser, blod, svett, våld, droger, mystiska läkare, galningar, skjutvapen, sextankar, vackra kvinnor etc.etc.
Efter det "omtumlande slutet" läser jag på baksidan: Våren 2010 blir "Shutter Island" storfilm i regi av Martin Scorsese med bland annat Leonardo Di Caprio och Max von Sydow i rollerna. Jaha.
Max von Sydow. Där började associationerna. Jag undrar just hur gammal man måste vara för att veta vem han är? Kanske är han nu möjligen mest känd för att han tackade nej till rollen som Dumbledore i Harry Potter? Men nej, han har ju gjort både Jesus och djävlar och Karl-Oskar.
Hur som helst, första gången jag träffade på honom var i "Prästen i Uddarbo" 1957. Jag föll pladask. Han var ju så snygg och tapper och god och jag hade gladeligen kunnat tänka mig att bli prästfru i Västerdalarna med en sådan snygg man.
Här är en bild från Mångsbodarna, där filmen spelades in (Kenne Fant instruerar) och en ungdomlig bild av herr Max.
Ja, hade inte Frank Sinatra kommit emellan, vet ingen hur det hade gått.
Så småningom började M.v. S dyka upp i alla Bergmans filmer. Det fanns inte ett tak, inte ett hörn, inte en kyrka bakom vilka inte M.v.S. kunde dyka upp. Det blev nästan komiskt ett tag, trots att det var allvar och dämoner hela tiden.
På den tiden var jag mycket tagen av Bergmans filmer, men det har gått över. Men i en av de tidigare, "Såsom i en spegel", förekom en ung pojke, som hette Lars Passgård. Han introducerades för Bergman av Max von Sydow Han hade gått i samma skola som jag i Svenljunga och han hade en tvillingbror, som hette nästan likadant som han. En gång, utanför en godisaffär bredvid Huller-om buller-affären mötte jag dem och tog mod till mig och pep: "Är det roligt att vara tvillingar?" Inte riktigt i klass med när jag sa "Yes" till Michael York, men ändå. (Å, Gustaf Fröding, Vackert väder idag, jag vet hur det känns.)
Efter min fråga träffade jag aldrig tvillingarna mer. De flyttade till Småland och min pianolärarinna köpte deras hus. Det var en klen tröst, för jag blev mobbad när jag gick dit; kanske hade jag fel mössa, kanske jag såg allmänt dum ut.
Lars Passgård skådespelade i Malmö och han dog redan 2003. Jag vet inget mer om honom. Är det någon som vet någonting?
Det verkar som om hans tvillingbror också är död, så det var väl inget kul att vara tvilling då kanske.
Men Max von Sydow lever och gudskelov verkar han inte vara släkt med någon hovreporter.
Här är Lars Passgård och Gunnar Björnstrand i "Såsom i en spegel".
Jag vet inte säkert om jag vågar se Shutter Island när den kommer. Fast kanske. Det är ju ändå Max von Sydow (närmare 90 än 87).
Det står ett tåg bakom snickarboden
sa H. H lugnt, varpå vi andra kastade oss ut i trädgården för att beskåda detta fenomen. Tåget brukar vanligtvis pendla förbi ett par gånger om dagen; ibland tutar det till lite, kanske ser det något på spåret eller vill bara heja på oss. Men nu stod det alltså stilla.
Det visade sig att det hade stått där en bra stund utan att vi hade märkt någonting. Några gubbar kröp omkring på banvallen och tittade efter något under tåget. Jag var modig och klev fram och frågade vad som hade hänt. Jag tänkte kanske att de behövde kaffe eller något. "Dä va en krock", sa ene gubben.
Och då såg jag en folksamling lite längre bort, där det är en obevakad järnvägsövergång. Plötsligt kom jag på, att jag hade hört/känt en duns för ett tag sedan, och jag försökte komma på vad det var, tvättmaskinen (nej), godståget till ABB (nej, semester) jordbävning (ja, kanske,men det är inget jag kan göra något åt) grannen, som har något konstigt för sig (ja troligen), men jag orkade inte analysera färdigt.
På landet tittar man inte bort och låtsas som ingenting, utan man går dit. Någon kan ju behöva kaffe. Man pratar förstås lite generat om hyenementaliteten. De flesta i byn var naturligtvis redan där. En målarbil hade kommit i hög fart och kört rakt in i tåget från sidan. Vår dragspelare i midsommarorkestern hade stått och sett att nu skulle det hända något, när bilen och tåget kom samtidigt. Han ringde 112 i samma ögonblick som det smällde tror jag. Målarpojken klev ur bilen själv och hade inte verkat skadad, utan varit ungefär som man kan vänta sig av en person, som just kört rakt på ett tåg. Krockkudden hade naturligtvis smällt till honom och chocken kommer man ju inte ifrån, men på det hela taget får man nog säga att han mådde bättre än han förtjänade.
Ludvika tidning var snabb med rapporteringen. Läs gärna kommentaren också.
När vi kom, hade ju ambulansen hämtat för länge sedan, men det var ganska många poliser där och en bärgningsbil som fick backa ut bland hundkexen och hämta den ganska demolerade bilen.
Min egen teori är att målarpojken som körde tänkte, om han överhuvudtaget tänkte, det brukar inte komma några tåg här. Eller kanske att en obevakad järnvägsövergång betyder att det inte är så farliga tåg som kommer där. Mjukiståg, myyyyståg.
Själv tror jag att jag alltid växlar ner till tvåan vid järnvägskorsningar, för det fick jag lära mig i körskolan 1963 (då var det vänstertrafik). Det gör jag även om jag ser 5 km åt varje håll. Dumt kanske, men jag gör det ändå.
Som ni förstår, så händer det inte så mycket på landet, och tur är väl det. Den räcker med den här olyckan, som slutade bättre än man kunde befarat.
"Det står ett tåg bakom snickarboden"; det blir ju en sång. Melodin är "Det går en vind över vindens ängar". Pröva själva. Hur ska den fortsätta? Jag behöver hjälp. Det är för varmt för mitt hjärnkontor och svårt att rimma på snickarboden.
Det visade sig att det hade stått där en bra stund utan att vi hade märkt någonting. Några gubbar kröp omkring på banvallen och tittade efter något under tåget. Jag var modig och klev fram och frågade vad som hade hänt. Jag tänkte kanske att de behövde kaffe eller något. "Dä va en krock", sa ene gubben.
Och då såg jag en folksamling lite längre bort, där det är en obevakad järnvägsövergång. Plötsligt kom jag på, att jag hade hört/känt en duns för ett tag sedan, och jag försökte komma på vad det var, tvättmaskinen (nej), godståget till ABB (nej, semester) jordbävning (ja, kanske,men det är inget jag kan göra något åt) grannen, som har något konstigt för sig (ja troligen), men jag orkade inte analysera färdigt.
På landet tittar man inte bort och låtsas som ingenting, utan man går dit. Någon kan ju behöva kaffe. Man pratar förstås lite generat om hyenementaliteten. De flesta i byn var naturligtvis redan där. En målarbil hade kommit i hög fart och kört rakt in i tåget från sidan. Vår dragspelare i midsommarorkestern hade stått och sett att nu skulle det hända något, när bilen och tåget kom samtidigt. Han ringde 112 i samma ögonblick som det smällde tror jag. Målarpojken klev ur bilen själv och hade inte verkat skadad, utan varit ungefär som man kan vänta sig av en person, som just kört rakt på ett tåg. Krockkudden hade naturligtvis smällt till honom och chocken kommer man ju inte ifrån, men på det hela taget får man nog säga att han mådde bättre än han förtjänade.
Ludvika tidning var snabb med rapporteringen. Läs gärna kommentaren också.
När vi kom, hade ju ambulansen hämtat för länge sedan, men det var ganska många poliser där och en bärgningsbil som fick backa ut bland hundkexen och hämta den ganska demolerade bilen.
Min egen teori är att målarpojken som körde tänkte, om han överhuvudtaget tänkte, det brukar inte komma några tåg här. Eller kanske att en obevakad järnvägsövergång betyder att det inte är så farliga tåg som kommer där. Mjukiståg, myyyyståg.
Själv tror jag att jag alltid växlar ner till tvåan vid järnvägskorsningar, för det fick jag lära mig i körskolan 1963 (då var det vänstertrafik). Det gör jag även om jag ser 5 km åt varje håll. Dumt kanske, men jag gör det ändå.
Som ni förstår, så händer det inte så mycket på landet, och tur är väl det. Den räcker med den här olyckan, som slutade bättre än man kunde befarat.
"Det står ett tåg bakom snickarboden"; det blir ju en sång. Melodin är "Det går en vind över vindens ängar". Pröva själva. Hur ska den fortsätta? Jag behöver hjälp. Det är för varmt för mitt hjärnkontor och svårt att rimma på snickarboden.
Fröjdefullt kul
Att åka på turné med Göteborgs Kammarkör, det är så roligt, så orden räcker inte till. Det skulle bli ett kollage av våra vanliga positivismer, sådana som man kan se på Facebook stup i kvarten. Och det där blir ju ingen glad av, så jag tänkte kanske uppehålla mig vid några dramatiska händelser för att skapa spänning. Jag har ju varit med på ett antal turnéer och det är alltid lika osannolikt. Jag menar, vilken annan tant får fortfarande åka runt och sjunga med ungdomar i alla åldrar?
Hur som helst, konserterna under turnén utspelade sig i Falkenberg, Malmö, Valla (Tjörn), Uddevalla (museet) Hunnebostrand och Bottna vid Gerlesborg.
När vi är ute och åker, är det alltid vandrarhem som gäller, såvida inte publiken tar hand om oss. I Falkenberg fick vi bo på vandrarhemmet Skrea Strand. Alla vet naturligtvis att det ligger ett stenkast från havet. Ingenting går upp mot en morgonpromenad till havet medan alla andra sover, tänkte jag. Eftersom jag ville smyga iväg utan att ställa till med vända-upp-och-ner-på-bagaget-oväsen för att hitta mina ut-och-gå-glasögon, nöjde jag mig med de svagare läsglasögonen, som låg bra till.
Jag gick bara rakt ner till havet, för att det skulle bli lätt att hitta hem. Nere på stranden gick jag i vattenbrynet och kände mig lite som i en film, och vinden blåste i mitt vindrufsiga hår etc.etc. När jag sedan närmade mig vandrarhemmet på tillbakavägen, hade det dessvärre flyttat på sig. Det händer mig ibland, att gator vänder på sig och hus helt enkelt inte ligger där de borde ligga. Jag måste alltså ha tagit fel någonstans. Jag såg dåligt och några människor var just inte ute så tidigt och givetvis hade jag inte heller velat leta efter min telefon innan jag smög ut. Vad göra?
Jag överföll ett par morgontidiga Falkenbergare, men de verkade inte som om de visste var vandrarhem höll till. Tills sist upptäckte jag en ICA-affär som höll på att öppna. Jag gick dit, sträckte fram nyckeln och sa: "Var bor jag?" De dividerade ett tag med varandra och sedan sa en ICA-pojke. Ska jag köra dig hem? Han visste emellertid inte heller var det var, så han fick åka och fråga på ett ställe. Till slut löstes det, och jag anlände till vandrarhemmet i bil med en ung ICA-pojke som hette Henrik. Heder åt Henrik, för tänk om kören inte hade saknat mig eller tänkt "hon får väl skylla sig själv om hon inte är här". Då hade det blivit ett sorgligt inlägg här.
I Malmö var det publikens uppgift att ta hand om oss. Det kan ibland vara lite si och så att bli ivägskyfflad till någon pingstspastor eller politiker, men jag hade tur i Malmö. Jag fick bo väldigt fint och fick på köpet kanske ett objekt till min högst eventuella framtida uppsats. Däremot hade jag lite otur men ändå tur när jag snubblade i den fina trappan med bagaget som grädde på moset. Jag blev dock inte alltför välmosad, som tur var.
Ett litet snubbel under en predikstol tycker jag knappt är värt att nämnas. Vem som helst kan väl snubbla under en predikstol. Kanske var det Guds fot.
Den sista dramatiska händelsen inträffade på klipporna i Hunnebostrand. Jag upptäckte att jag hade fått en fästing. Det ska man inte få, absolut inte på västkusten. Hysteriskt som man blir försökte jag ju ta bort den med naglarna. Den var precis nypåhoppad, så det var inte mycket att dra i. Jag fick nog bort halva, men det var det ju ingen glädje med. Hade jag nu haft en liten flaska whisky i badväskan, så hade det inte varit något problem. Då hade fästingen fått sig en sup, så den hade tappat koncepterna och släppt sitt grepp. Det är det absolut bästa sättet att ta bort fästingar, kom ihåg det. (På getingstick ska man ta urin, kom ihåg det också. Det har man ju, till skillnad från whisky, alltid med sig).
Bättre varken whiskylös eller rådlös, så jag gick in på en restaurang i Hunnebo och sa som det var och frågade om jag kunde få lite whisky. Mannen såg milt sagt skeptisk ut. Kan det vara något om att man inte får servera whisky mitt på dagen? Men så bad jag att få det på en servett och då gick det bra. Fast han såg nog lite tvivlande ut i alla fall. Fästingen fick sig en omgång, och så gick jag hem till vandrarhemmet och sökte hjälp. En närsynt alt tog sig an operationsuppdraget, för det var nämligen lite fästing kvar, trots allt. Hon fick faktiskt hålla på en halvtimme innan hon fick ut allt.
Sens moral: åk aldrig på turné utan en flaska whisky, om än aldrig så liten.
Konserterna då? Ja, den, som inte har hört kören, har något roligt kvar. Glöm alla körer som tågar in med pärmen under vänster arm och glöm alla vaggande gospelkörer med himlande ögon och glöm alla kyrkokörer. Den här kören är inte som andra. Våra konserter är väldigt roliga för publiken. Ibland blir det ofrivilligt roligt för oss också. Vi sjunger numera nästan allt utom tolvtonslåtarna utantill, och dirigenten dirigerar utantill från någon plats var som helst i kyrkorummet. Ibland kommer dirigenten ihåg fel låt. Då ger han fel ton och förvirring kan uppstå och vi börjar sjunga en helt annan låt än den dirigenten hade tänkt sig. Kören står dessutom oftast utspridd runt om publiken och då är det svårt att kommunicera med varandra: vilken låt är det han menar? Ska vi ta den vi trodde eller ska vi ta den som kommer efter som han förmodligen menar?
Sista konserten hölls på Bottna kulturfestival och efter ett riktigt flummigt oprofessionellt seminarium på 70-talsnivå om "Varifrån kommer musiken?" hade vi en riktigt bra konsert.
Bottna ligger i närheten av Gerlesborgs konstskola, där vi har sjungit många många gånger. Där är det väldigt fint, vilket bevisas här nedan.
Husen på andra sidan viken är Bovall.
Nästa bild visar hur det kan gå om man inte kommer överens. Konstskolan hade gärna köpt in de gamla vackra magasinen, men ägarna har inte velat sälja till skolan. Hellre låter de husen förfalla än låter någon dum konstskola ta över dem.
Här spelades också tv-serien "Ett köpmanshus i skärgården" in för många år sedan.
Hade tänkt festa på en riklig frukost, men restaurangvagnar är tydligen ett minne blott. Här fanns bara en kille i en lucka som sålde kaffe. Det fick bli medhavt vandrarhemsägg och Coca-Cola i höjd med Alingsås.
I Västerås, där jag måste byta tåg, förstod jag äntligen meningen med att folk försöker gå på tåget samtidigt som vi andra försöker gå av. Jag snubblade (förstås) med min tunga väska, bara för att jag inte har en sådan där lättviktsväska som jag egentligen förtjänar, och for rakt i magen på en mjuk, stadig gubbe.
"Tack för att du stod där", sa jag.
"Varsågod", sa han.
Bergslagspendeln-bekvämt, svalt, trevligt.
SJ, släng dig i väggen.
