FruDecibel

I GP finns varje vecka ett inslag där någon journalist har hoppat på ett antal människor och frågat dem om vad som var viktigast för dem i veckan. Det brukar vara att de har passat sina barnbarn, att de har hittat något klädesplagg i någon hipp butik eller att de har piercat sig i näsan.

Jag fasar för att de skulle hitta mig att hoppa på. Jag skulle nämligen inte komma ihåg någonting från veckan. Till nöds kan jag komma ihåg vad som hände igår, oavsett om det var viktigt eller ej. Igår hoppade 200 människor på Götaplatsen och en fotograf tog en bild på dem uppifrån en kran. (Det syntes alltså inte att de hoppade). Jag passerade just bakom dem, och hade jag skyndat mig kunde jag gjort ett solohopp strax bakom. Längst fram stod en lisebergskanin som var omklädd till isbjörn. Idag framgår det i tidningen att de hoppade för att rädda Antarktis. Hoppa (s) att de lyckades.

Jag var på väg till Konserthuset för att se och höra min första konsert med El Sistema-barnen och Göteborgs Symfoniorkester. El Sistema får ni läsa om någon annanstans, men det var riktigt roligt att se alla små knortar mitt ibland musikerna och hur de fick ihop, naturligtvis med specialarrangerade låtar, färggranna scarfs och stråkarna i högsta hugg. En del spelade mycket och en del drog bara på lösa strängar. men de var med. Jag är grön av avund. Tänk var roligt barn kan få ha nu för tiden. Själv tyckte jag det var vansinnigt roligt att ruska kastanjetten till den stora notplanchen på torsdagsmorgnar kl 8 i Svenljunga Folkskola medan läraren spelade Im Salzkammergut på pianot. Jag hade med lätthet kunnat sköta de andra instrumenten också, triangeln och tamburinen. Samtidigt. Jag var en outnyttjad kapacitet.

Av de 150 barnen var kanske tio pojkar. Vad betyder det för kulturens framtid?

 

Jag minns en annan gång när jag faktiskt blev påhoppad av en journalist från Aftonbladet.

Det var i november 1984 och jag hade varit uppe i Stockholm eftersom Olle Adolphson och den eminenta kören  jag är medlem i var nominerad till en Grammis. (Här är det plats för forskning, för i Wikipedia står det att grammisgalorna tog paus mellan 1973 och 1987 eftersom någon hade uppfört sig illa.) Jag ville så gärna gå fram på scenen i Berwaldhallen och hämta priset för körens räkning. Men dessvärre var jag gravid, inte så mycket, men i alla fall tillräckligt för att må FRUKANSVÄRT illa när det var dags. Jag hade inte kunnat gå fram på podiet och hämta priset om de så hade jagat mig med pukor eller trumpeter eller vad de kan ha där. Jag minns inte, men jag kanske rentav bad till Gud att det inte skulle bli vi. Jag blev bönhörd, för det blev Sven-Bertil Taube, som knep priset. Han har dock inte visat mig någon tacksamhet för det.

 

Sedan var det ju bara att åka hem, och det var då jag blev påhoppad av en journalist. På Stockholms central kom två personer fram och frågade om jag tyckte att poliserna skulle hålla efter fortkörande cyklister bättre. Den ena tog kort medan jag funderade på hur jag skulle överleva 5 minuter till, om jag skulle kunna hitta mitt tåg i detta fruktansvärda men välsignade tillstånd. Om allt detta sa jag förstås ingenting. I tidningen står detatt jag svarar: Det finns väl värre saker.

 

En annan sak som jag minns alldeles tydligt är essän om den Heliga Birgitta, som jag just har lagt sista handen vid. Den ska skickas in idag till kulturbärarfröken på universitetet.

 

Det är ju svårt att göra något roligt av henne, Heliga Birgitta alltså, och det ska man kanske inte göra heller. Man vet ju inte hur kulturbärarfröknar reagerar då. Dock tyckte jag det var lite uppiggande att hon, Birgitta alltså, hade en problemson, som inte gjorde som mamma ville utan skämde ut henne stup i kvarten. En gång hände detta:

I stället för att uppföra sig höviskt och hälsa på en drottning genom att kyssa hennes fötter, kysste han henne rakt på munnen. Mamma gick bort och bad och efter några dagar avled sonen. Det var ju inte så kul förstås, men det var sådant som hände förr i tiden.

 

Birgittas benknotor ligger ju i Vadstena kloster. Trodde man. Nu har man kommit fram till att det inte kan vara Heliga Birgitta som ligger där. Det stämmer inte tidsmässigt med C-14-metoden. Kraniet är ungefär 100 år äldre än vad det borde vara om det var Birgittas. Såvida inte Birgitta råkade äta mycket fisk, för då blir man äldre när man dör. Kanske det inte är så nyttigt med fisk?

 

Drottning Kristina åkte till Vadstena en gång för att titta på benknotorna. Hon hade med sig sin franske balettmästare. I ett obevakat ögonblick stal han det kraniet, som han trodde var Birgittas. Men sedan började hans trikåklädda franska ben skaka. De skakade såpass att han lämnade skallen till ett kloster i Frankrike, som sedan efter några hundra år skickade det vidare till ett birgittinerkloster i Holland. Här är det återigen plats för forskning. Vem är det som har hamnat där och vad åt den?

 

Det kunde gärna vara lite fler frågor om Heliga Birgitta i Quizkampen. Det är jobbigt att konfronteras med sin okunnighet. Ibland är jag så dålig så jag tror jag skulle komma in på lärarutbildningen.

 

Det är en fråga som man ofta får, när man har blivit pensionär. Det är en svår fråga, för jag vet inte riktigt. Ibland gör jag ingenting, ibland gör jag vanliga saker som alla andra gör också, ibland gör jag saker som ingen normal människa skulle komma på att göra vid min ålder.

Jag håller mig kvar på universitetet och läser något varje termin. Senast var det latin. Det var en distanskurs och jag läste ihop med Åsnan, som ju är en baddare på språk. Det måste ju i grunden vara min förtjänst, så nu fick hon betala tillbaka lite. Det gick alltså mycket bra för oss och roligt var det också. Men latinfröken tyckte inte att vi skulle gjort nättentan ihop. Det gjorde vi nämligen, och till och med tentan var rolig. Men eftersom fröken misstyckte, så drog jag mig tillbaka och nöjde mig med 7,5 poäng i latin. Åsnan fortsatte dock och tänk att det gick precis lika bra för henne utan mig ... I stället läser jag nu en kurs som heter "Latinet som språk och kulturbärare". Den är snart slut, bara jag har fått ihop en essä också. Men den är snart klar. Nästa termin ska jag anmäla mig till danska.

Mycket av min studieflit har jag min tandläkare att tacka för. Han ger nämligen 25 % rabatt till studenter. Så tack vare honom är jag nu uppe i 397,5 poäng, och då är inte mina lärarutbildningar medräknade, för det var före ladoksystemets tid. Så när jag ska sluta mina ögon och dagar, så kommer jag att ha många pengar i käften och många poänger i ryggsäcken.

En distanskurs är en ganska konstig företeelse. Man förstår ju att det är ett krampaktigt grepp för att få ihop pengar till institutionen. Har man otur, får man lyssna på en lärare med polyper och stark göteborgsaccent, och det passar liksom dåligt i latin, tycker jag. Ska det vara accent så ska det inte vara Johannebergska, utan ungefär som jag talar. (Ironi, ifall någon inte fattar.) Dessutom ska man varje vecka svara skriftligt på nätet på en fråga som kursfröken ställer. Det blir babbel babbel och sedan måste man kommentera någon annans babbel babbel för att få godkänt.

Det första man skulle svara på var, varför man hade valt den här kursen. Babbel babbel. Jag svarade att jag alltid hade velat verka mer bildad än jag är. Naturligtvis var det folk som tog mig på orden.

 

Annars spelar jag mycket WordFeud och mycket Quizkampen (fanifåtöljerna) och är mycket på  Facebook.. Jag tycker det är hemskt roligt. Bekanta förfasar sig och säger stolt, att de har så mycket annat för sig så de skulle aldrig hinna ägna sig så mycket åt sådant. "Slöseri med tid", säger de. "Skaffa dig ett liv", säger de. Jag vet inte riktigt vad de menar. Min uppfostrargärning är slut, inga barnbarn smittar ner mig med sina dagisbakterier, vännerna  avgår med döden eller får andra intressen än mig (Inte så konstigt, men ett faktum), ekonomin skrumpnar ihop; vad är det de menar att jag skulle göra istället, för att ha ett liv?

 

Sista halvåret har jag jobbat med en fotobok till Göteborgs Kammarkörs 50-årsjubileum. I den är det bara foton och mycket knapphändig text. Jag har hållit på sedan i november med att tjata på folk att jag skulle få tillgång till deras diabilder, som jag då skulle kunna skanna. Så småningom fick jag det, jag fick låna en diaskanner och skannade på. Jag gjorde fel, jag fick göra om. Mina egna lådor med pappersbilder har jag också gått igenom. Letat igenom ett antal gånger. Skannat fel, skannat rätt.  Kanske har jag skannat 600 bilder. Två gånger.  Det har varit ett väldigt roligt arbete, men svårt fast lätt. Lätt att jobba i det programmet, men ändå mycket estetiskt att tänka på. Det kommer bara att finnas 200 ex, så det gäller att vara först till kvarn.

Dessutom har jag varit med och skickat ansökningar om bidrag till körens jubileum till höger och vänster. Också till Statens Kulturråd, men det har inte gått så bra hittills. När man ser vilka som sitter och bedömer ansökningarna, så förstår man varför.

En sak som jag har svårt att få till numera är motionen. Det är som om luften har gått ur mig. Jag orkar inte riktigt själv ta tag i mig och säga till mig på skarpen, som Pippi. Inte har jag någon hund som tvingar ut mig och verkligen ingen make. Jo, jag har en, men inte en sådan som frivilligt går några steg med mig eller ägnar sig åt motion. Ingen granne i huset. Alla håller sig för sig själva. Det är verkligen ett asocialt hus. Promenader med väninnor inträffar emellanåt, men jag skulle behöva ha en regelbunden motionskompis, som drog ut mig till Friskis eller Fysiken.

Läste nyss om "tantbalett". Vad tror ni om det? Kan Maria Montazami så kan väl jag. Vem hänger på?