FruDecibel

Till viss del var det mitt eget fel. Sedan ett år tillbaka har jag ju en mycket ond axel, och för att härda ut i väntan på att det ska gå över om två år till, intager jag ibland en sån där stark och trevlig medicin, som både tar bort smärta och gör en lite lagom rosenröd i sinnet.
Till midsommarfesten i grannpensionärskuvösen hade jag gjort glaserad färskpotatis. Jag tyckte det lät så gott i receptet. Potatisarna skulle bada i masala, mango chutney, olja och smör. På med vitlök och rosmarinkvistar. Sedan grillas i foliepaket.
Det blev jättegott. Men redan vid första tuggan kände jag en bekant känsla i bröstkorgen. Magkatarren! Ja, man ska nog inte grunda med Ardinex och sedan tro att man kan äta värsta kryddade maten. Det borde jag ha tänkt på, men jag ville ju så gärna göra såna där potatisar...
Jag fick alltså kanonont och blev så småningom tvungen att gå ifrån festen.

Innan dess hade jag emellertid försökt hålla god min och spela med i orkestern, som jag ju har glunkat om förut. Den består av en st dragspelare, Händige Herrn på gitarr och jag på synth eller cello. I år var det synth. Och det blev som vanligt. Det är herrarna som räknas. "Sven-Hubert, spela den där du vet, den kan nog Kurt-Anselm (H.H.)" I år sa jag inget men en gång klev jag fram och sa "Jag då?" när superlativen haglar över herrarna. Om någon undrar, så kan jag de flesta bitarna, som dragspelaren kan. Inte så att jag har spelat alla förut, men det är ganska lätt att veta vilka ackord det ska vara. Det är faktiskt min bästa gren, och min handledare kallar det för "absolut ackord". Händige Herrn är ganska bra på att gissa ackord också, men blir det för trassligt, får jag skrika Fissmoll-sju, e-moll eller vad det kan vara. (Jag tycker förstås att det är konstigt att inte alla genast hör vilket ackord det ska vara. Det hörs ju så tydligt.)
Som sagt, det var som vanligt. Tidigare på festen hade jag berättat att jag skulle ut och turnera med Göteborgs Kammarkör följande dag. Så till slut tyckte en av gästerna antagligen att det var läge att uppmärksamma mig, så han frågade (läses på kraftigt dalmål):
-Kan du int sjunga något av dä ni ska sjunga på turnén? Vad ska ni sjunga?"

-Nej, det kan jag inte, sa jag och nej, det är nog inget som du känner till. Det var ju liksom ingen idé att säga Nystroems Havsvisioner och Lidholms Silur och kisel eller  för en person som inte ens är på Broder Jakob-stadiet, alltså fullkomligt omusikalisk, säger han själv; fullkomligt ointresserad av musik övder huvudtaget säger jag, eftersom det inte finns någon definition på vad musikalitet är.
Eller skulle jag berättat att ibland sjunger vi tre visor på en gång på olika språk och i olika tempi och olika varje gång?
Den som inte tyckte att detta var en fullkomligt fullkomligt glasklar beskrivning av vår verksamhet, kan köpa vår skiva, som kommer ut den 15 juli och blir billig.  Den ser ut så här:

och överallt breder den ut sig och exponerar sig som en liderlig kvinna, eller hur? Är det därför naturen liknas vid en kvinna? Har någon hört talas om en liderlig man? Man kanske kan säga "lindbergerlig" om en motsvarande man? Annars har jag hittat på ett bra ord, men jag vet inte riktigt när jag ska använda det. "Det är perunkelt", säger jag, och hittills har ingen reagerat eller frågat vad det betyder. Förslag?
Nej, det går inte att prata om sommar, sol, segel etc. Allt är ju redan pratat om och Evert Taube blir bara tröttsam och banal, särskilt i form av allsång. Jag har förresten råkat på en annan människa, som inte höjer Taube till skyarna i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Nu är vi två; det känns tryggt.
Som vanligt blir jag obstinat och vill säga emot allt sommartjafs. Här är en sång i min smak.

Det hindrar ju inte att jag tycker det är ganska skönt med en egen brygga. Nåja, grannen har också servitut på den, men han är också egen.

Där sitter jag och breder ut mig och beklagar att jag inte fanns för 100 år sedan, när Zorn klev omkring i buskarna. Han kanske skulle ha uppskattat min nationalromantiskt formade mage. Jag skulle dessutom automatiskt ha varit 100 år yngre, vilket skulle varit skönt ibland.
Fast nej förresten, hans modeller fick nog betala dyrt in natura. Man kan ju faktiskt se hur glad den lilla kullmodellen känner sig på nedanstående tavla inför vad som väntar henne när Zorn vill ha paus:

något annat kan inte vara möjligt. Vet ni, att om man ska få en stor försändelse och har beställt tillfällig eftersändning, så eftersänder de avin men inte själva försändelsen????!!!!!
Då ringer man till kundtjänst och de hmmmmmar och säger så småningom, att de ska ringa till Regina Frukt i Göteborg och be dem eftersända.
Det kommer ingen försändelse. I stället kommer det en påminnelseavi till. När man ringer igen, säger de att man ska ha en kontakt i hemstaden, som kan hämta den. De säger inte att den kontakten i så fall måste ha min legitimation.
Men snälla Posten! Hur har du tänkt? Vad är vitsen med att ha ordnat det så här? Vet du varför människor beställer eftersändning? Jo, för att man inte ska behöva flänga ner 40 mil varje dag och hämta posten. Tada!
Du är nog inte bara feset vurpen, du måste vara totalt flängd i hôvet för att kunna tänka ut något sånt här.
"Som ett brev på posten"? Det var längesedan.



Nu till något helt annat. Tack för alla förslag på sången till mitt trädgårdsland. Roligt att en del verkligen ansträngde sig och googlade och hade sig. Det blir dock inget hedersomnämnande av det, "slarvigt bor", hmpf. "En dunkel örtagård", nja, men några träd skall fällas, det är sant. Sedan blir det ljusare. Själv tänkte jag bara på raderna "rika örtesängar" och "fagra blomsterängar" (obs. ironi). Bäst av förslagen  gillade jag "I en klosterträdgård". En sådan ska  jag ha när jag gör om landet, inklusive en Jan Lindblad. Hedersomnämnande till Inger alltså! (Nu kanske hon låter mig vinna i Lexulous?)

På den tiden när jag blev med sommarställe, var jag så ambitiös, så att jag skulle ha en rabatt med följande blommor:

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol och
Liljor och akvileja, rosor och saliveja, krusmynta, hjärtansfröjd.

Sedan skulle jag fråga alla mina besökare "vad är det för sånger jag har planterat här då?" och så skulle det inte vara så lätt för att jag hade blandat två sånger. Mycket fiffigt tyckte jag.

Ni som är lite trädgådsvana, förstår ju, att det inte var helt lätt att få dessa blommor i samma rabatt att se bra ut och att t.ex. blomma samtidigt. Ett år tror jag att jag lyckades  att få tag i alla blommor. Men den där mandelblommen var tjurig och smet iväg. Liljorna var rosa på köpebilden. Året efter var de orange, och den färgen hatar jag. Kattfoten visade sig inte alls vara kattfot; jag var lurad. Rosen fick bli en inte alltför rolig parkros, för att den inte skulle dö av vintern. Gullvivor växer på tomten, men i rabatten ville de absolut inte vara. Violerna var likadana. Man kan nog säga, att projektet misslyckades. Nu har rabatten ockuperats av praktlysing, och jag är praktlös, förlåt maktlös. Rosen och liljan sticker fortfarande upp som fornminnen i det gula. "Das grosse Gelb". Hm, det var en annan sång.

Apropå salvia var det engång en besserwisser som berättade för mig, att Hugo Alfvén ville att man skulle sjunga "salivia" eftersom det heter salvia. Denne besserwisser bodde i Alfvénbygden och hade direktinformation från musikfolket där. Detta försökte jag i min tur föra över till mitt musikfolk. Många år efteråt hörde jag en gammal upptagning  från en körrepetition med Hugo Alfvén på radion. Då säger han: "Ni ska sjunga saliveja. Det heter ju salvia, men det måste ju rimma".
Jag säger sällan något mer efter den näsbrännan, bara ibland. Nu har alla glömt det, som tur är.

Men när jag tänker efter, så har jag fortfarande alla blommor utom mandelblommen förstås, fast lite här och där. Kattfoten har också tassat in.
Jag har mycket annat också. Tusen miljoner gånger har jag sjungit en låt av Lars Gullin som har fått svensk text av någon, som inte vågar skriva text själv utan lånar från Psaltaren:


Bästa förslaget får ett hedersomnämnande i nästa inlägg!

Egentligen hade jag tänkt att skriva ett glatt och positivt blogginlägg idag, men först måste jag vädra mitt ursinne.
Nu blev ni allt nyfikna?

Nåja, så farligt är det inte, jag tyckte bara det var en bra överskrift.
Jag sitter inte i urskogen. Södra Dalarna är ganska civilicerat, som 50-talet ungefär.

Jag är inte arg. Blev bara så trött på allt "finande" i statusraderna på Facebook. Ni vet "myste med fina vännerna Fido och Fina"; "Grattis finaste vännen Finda" etc.etc. Ibland tycks det vara det enda adjektivet som folk kan. Jag tror att jag har åtminstone en åsiktsfrände, men jag har faktiskt glömt vem det var. Hoppas det visar sig i kommentarerna.
Har det fina folket inte sett Claes Erikssons "En himla många program"? Inte hört den förfärliga "Du är det finaste jag vet"? Nej, det är ju ett tag sedan.

Jag skulle vilja se hur Facebook ser ut i Japan, där det är normalt att säga "ursäkta min fula frus otäcka mat".

Minnesgoda läsare undrar säkert hur det har gått med min syren, som inte ville blomma. Efter behandling och goda råd förra sommaren var det då självaste den, om den inte skulle blomma.
Det skulle den inte.  Den viftar med sina blad, lika blomtom som alla tidigare år. Till vintern åker två rönnar, kanske blir det ljusare för den och så kan hoppet spira igen nästa år.....forts. följer.

Eftersändning är ett annat kapitel som inte vill. Den har aldrig funkat prickpritt på 22 år. Först skickar man in en ändring till Östersund. Sen ska Östersund ha pengar, mycket pengar, och sedan ska brevbäraren på hemorten fatta, vad eftersändning är. Det gör han/hon inte. Ett år började de eftersända den dagen vi hade begärt att posten skulle vara tillbaka.

Kanske en del kommer ihåg att jag var arg på tidningen VI och förslog att de skulle ändra namn till "Vi i Stockholm"? Jag fick ju inget svar alls, inget "tack för ditt mejl" och det blev naturligtvis ingen publicering. Jag skickade mejlet en gång till, när jag hörde att redaktionen hade så mycket att göra med att inte bevaka prinsessbröllopet (trots att det är i Stockholm...).
Nu har jag fått svar:

Tack för dina rader. Jag är väldigt ledsen men ditt mejl kom aldrig till mina ögon. Nu har jag läst det och vill först säga att du har rätt i stora delar – mycket av innehållet i Vi kommer från Stockholm. Det är vi inte nöjda med, vi anstränger oss – hur konstigt det än låter – att försöka hitta artikeluppslag från hela Sverige. Jag skulle kunna räkna upp ganska många sådana också men nöjer mig med att säga att du slår in öppna dörrar och att jag ånyo ska ta upp detta med mina medarbetare.

Beträffande läsar-evenemangen är det, än så länge, svåra att genomföra från andra platser än från Stockholm. Vi har haft, och kommer att ha, samarbeten också med institutioner i andra storstäder men det blir tyvärr alltid en kostnadsfråga till sist och då kommer platser utanför Stockholm till korta. Ab Tidningen Vi är, fortfarande, en liten arbetsplats med begränsade resurser. Men vi växer! Och snart kommer vi att klara att arrangera teaterbesök med mera också  i andra städer.

 

Med vänliga hälsningar

Anneli Rogeman

 

OK. Betala mig, så kan jag bevaka Göteborg åt er. Men DET går ju inte, för det är medarbetarna, som måste ha jobb. Och det blir för dyrt.....

"Det är så sorgligt".

Men när det kommer paket i brevlådan med överraskningsväxter, då blir man glad! (Här skulle det kunna hoppa en Messengergubbe) Dessutom förstår man att brevbäraren här uppe i alla fall lever.

Glad blir man också, när man blir igenkänd på stan! En för mig okänd bloggläsare gav sig till känna och sa uppskattande ord om min blogg. Jag skulle just till att åka Rullevi. Högre har nog ingen någonsin flugit eller Parodi(ser)hjulet. En massa fina vagnar....Men hur ska man få åka i VIP-vagnen? Får man Champagne där? Vid närmare eftertanke behövs det knappast. Det pirrar väldigt ändå.

Till alla som tycker att Göteborg kunde lägga pengarna på något annat än Rullevin, fler förskollärare på dagis eller något, vill jag bara påpeka: det är aldrig samma påse.   Det finns alltid en avgångsvederlagspåse till fuskande chefer, men inga pengar i kulturskolepåsen. Gläds åt hjulet i stället; jag tycker det är fint!

Fast nu hoppas vi på Dudamel förstås.

På Skara museum öppnas den 5.e juni en utställning om 60-talet! Den är till största delen hopkommen av min eminenta släkting, inredningsarkitekten Eva Bergholtz. Vad hon inte vet om 60-talet är inte värt att veta.
Lustigt nog bodde jag i Skara ett par år under 60-talet, och därför har även jag har bidragit till denna utställning med min likaledes eminenta skildring av livet på Folkskoleseminariet.
Man skulle lätt kunna tro, att jag är ett par hundra år gammal när man läser detta, men jag kan trösta läsarna med, att vi tyckte nog också att vi blev förflyttade tillbaka till 1800-talet när vi började på Sveriges äldsta utbildningsanstalt för lärare. Och jo, det är 45 år sedan -men visst var det alldeles, alldeles nyss.

Hämta kaffekoppen; det tar en stund att läsa.

I huvudet på en skulta

Hågkomster från Folkskoleseminariet i Skara 1964-1966

 

Året var 1964. Jag hade tagit studenten och visste egentligen inte vad jag ville bli. Jag var rätt bra på att spela piano, men jag trodde inte att jag var tillräckligt bra för någonting, egentligen. Min bänkkamrat i gymnasiet var däremot mycket bestämd. Hon skulle bli småskollärare.

-Kan hon, så kan väl jag, tänkte jag då.

Vi sökte båda till Folkskoleseminariet i Skara, som namnet till trots utbildade småskollärare. Vi kom in. Min far blev mycket rörd, eftersom han hade gått på läroverket på 20-talet och hade härliga minnen från Skara. Visserligen hade han fått underkänt i sång av den store Iwar Widéen, (Tallarnas barr), vilket han fortfarande var förgrymmad för, men allt annat stod som i ett rosa skimmer för honom.

Eftersom vi hade tagit studenten, fick vi gå på den tvååriga linjen, som var ganska ny. De som hade gått i flickskola fick gå den treåriga. Vi märkte snart, att vi studenter betraktades med misstro av lärarkåren. Vi ansågs inte riktigt lika lämpade för vårt kall, som flickskoleflickorna.

Nu för tiden vet inte många Skarabor, att den röda byggnaden en gång varit säte för en av de äldsta lärarutbildningsanstalterna i Sverige. Kanske kallades det för ”Skultum”, kanske har jag hittat på det själv. På 60-talet visste emellertid alla vad en skulta var.  Skultan hade ganska gott rykte i staden. Vi var målinriktade och skötsamma, för det mesta i alla fall, och hade oftast inte hunnit skaffa familj men var fast beslutna att göra det. Därför köpte vi gärna husgeråd för vårt studielån hos Högbergs. Man fick lov att låna 5000 kr per termin, men jag lånade bara 3000. Det tyckte jag kunde räcka. Vi hade snäva kjolar, setjumprar, virkade kragar och svinrygg.

Eleverna kom från Skaras omland; en del kom ända från Göteborg. De som inte kom in i Göteborg, kom ofta in i Skara. Så var det.

Min far ordnade en lägenhet åt oss i ett gult trähus på Gunnar Wennerbergsgatan 4, ovanpå advokat Storms kontor inte långt från seminariet. Ingenting var förresten långt från seminariet. Skultor bodde i vart och vartannat hus.

Snett över gården bodde Faderallan, även känd som domkyrkoorganist Allan Haglund.

Gården på Gunnar Wennerbergsgatan 4

Fotoalbumen är fulla av kort från fester, möhippor och in- och utsparkar. Inga foton finns från undervisningen inomhus. Antagligen vågade man inte ens ställa frågan, om man fick fotografera.

Det var strängt och hela skolan genomsyrades av religion. Det var fröken Larsson hit och fröken Karlsson dit. Långbyxor var strängeligen förbjudet att ha när vi var ute i klasserna och undervisade.

Att kunna spela psalmer var nödvändigt. Många fasade för musiklektionerna, eftersom det var si och så med förkunskaperna. Den lite enklare trestämmiga koralboken användes, men koralerna var ändå en plåga för många. Jag gissar att kunskaperna snabbt föll i glömska, när skultorna väl var utom hörhåll för orgelfröken. Själv spelade jag kyrkorgel, och funderade ett tag på att bli organist i stället för småskollärare. Så småningom utbildade jag mig dock till musiklärare.

Rektor Blomstrand var präst och hade många barn, som präster brukar ha. Jag minns att han skrattade med ett långt, nästan ljudlöst, astmatiskt väsande. Något annat visste vi inte om honom. Nu efter 45 år har jag googlat på hans namn och funnit en intressant historia, som de flesta människor har, om någon lyssnar på dem.

 

Sigfrid Blomstrand

Vi gick fortfarande i skolan på lördagar. Det var alltjämt vänstertrafik och varje lördag åkte vi hem 14 mil, och tillbaka på söndagskvällen. Jag hade bil; först en blå Saab, sedan en tuff vit hundkoja med röd läderklädsel.

De flesta skultorna hade ju sina pojkvänner, som behövde vårdas. Jag hade bara min mamma, men jag åkte alltid hem till henne. Vad skulle man annars ha gjort ensam  i Skara? Jag var mycket avundsjuk på mina kamrater som hade stadigt sällskap. En del var t.o.m. förlovade. En skulta fick tyvärr sitt liv avslutat av en pojkvän, vilket var något alldeles ofattbart för oss andra. Det var visst inte avundsvärt alla gånger att ha sällskap.

Våra lärare var en brokig samling, som lärare alltid har varit och som det visade sig att vi också skulle bli. Vi var skräckslagna för en del och andra beredde oss mycken glädje på olika sätt. Det hände att någon skulta svimmade av fasa på en del lektioner.

Vid en exkursion till Hornborgasjön i tranetid, fick vi en gång tillsammans med den fanatiskt fågel- och alltingintresserade biologiläraren, slänga oss i ett dike när det kom en polisbil på morgonkvisten. Vi var nämligen inne på förbjudet område. Ingen blev dock anhållen.

En av övningslärarna, som alltså hade skolbarnen, var känd för att vara mycket sträng. Jag var livrädd för henne och hon tyckte inte jag var någon stjärnpedagog. Personkemibegreppet var inte uppfunnet då, men vi två utgjorde verkligen ingen lyckad kombination. Hon hade, som jag minns, ett förhållandevis litet huvud. Kanske är det därför jag alltid har tyckt, att hon liknade det gamla vattentornet i Skara. Det känns fortfarande som en liten men dock hämnd varje gång jag ser den välkända silhuetten från E 20. Pilutta dig, vattentornet!

 

 

En av de manliga lärarna inledde ett förhållande med en av de mer försigkomna eleverna. Vilken skandal det hade kunnat bli i den kristna högborgen, om det hade kommit fram! Jag minns, att han dessutom färgade håret mörkbrunt, ett oerhört uppseendeväckande tilltag för en man på 60-talet.

På den tiden fanns det fortfarande ett ämne som hette ”Trädgårdsskötsel”. Det var ett trevligt ämne, i synnerhet som vår lärare hette Orchidéen. Det verkade onekligen taget, men det vittnade i alla fall om rätt man på rätt plats. Det var mycket trevliga lektioner.

Mycken tid ägnades åt slöjden. Här skildes fåren från getterna genom förmågan att använda fingerborg. Slöjdfröken vakade över oss som en hök, och ve den skulta, som fuskade med fingerborgen. Jag var en get, för jag kunde aldrig förlika mig med fingerborgen. Att man alltid måste ha kort tråd var också en lärdom vi fick med oss, och med den och till åtminstone min förvåning gick vi även ut som behöriga slöjdlärare.

 

Korsstygnsbroderierna måste vara exakt likadana på baksidan som på framsidan.

Alla lyckades inte, men så här syns det ju inte.

 

I Skövde fanns på 60-talet två regementen, P4 och T2. Pojkarna på T2 hade som tradition att bjuda in skultorna till bal på T2. Möjligen hade de vissa förväntningar på en busslast glada ogifta 20-åringar, men vi var nog ganska avvaktande. Vi visste ju, att till T2 kom de pojkar som hade plattfot eller hemorrojder. Kanske vi inte sa det till dem, det tror jag inte. Vi åkte då gärna dit i alla fall, och ”Twilight time” associerar jag för evigt med T2 i Skövde.

Vad jag inte visste var att min blivande man samtidigt for runt i folkparkerna i Norrland och spelade Twilight time. Det skulle dock dröja ännu ett par år innan våra musicerande banor korsades.

Varje höst och vår anordnades inspark resp. utspark. Då gällde det att hitta på något spex eller annan underhållning. Vi som hittade på hade mycket roligt, och publiken ser också glad ut på bilderna. Att härma lärarna var ett återkommande inslag, som inte alltid gick hem. Vattentornet gick emellertid hem en gång på riktigt, mycket stött i kanten. Så här 45 år senare önskar jag kanske, att vi inte hade varit riktigt så elaka. Men det var allt kul ändå…

Gruppen The Beatles var inte okänd för skultorna. Här uppträder skultorna som John, Paul, George och Ringo. Obs. skivspelaren och ett skrikande fan, som kastat sig över Ringo.

 

Margareta Hultman, Lena Dahlqvist, Yvonne Kvarnström och Ulla Danielsson var beatlar,

Elsie Lorne det skrikande fanset.

Ett roligt projekt var Hamlet, som vi spelade på vers. I vår version fick Hamlet ett lyckligt slut.

 

Ofelia, Birgit Holmqvist, behövde inte gå i kloster. Hon blev dock prästfru i verkligheten.

Hamlet, Gudrun Karlsson, blev passande nog skolbibliotekarie.

 

På bilden dansar hela Hamletensemblen ”Hejsan hoppsan fallerallera”.
Lansarna hade vaktmästare Martin gjort åt oss, liksom mitt svärd. Jag har dem fortfarande kvar i mitt förråd.

En av våra lärare, förmodligen i psykologi, förutspådde, att vi med tanke på vår bakgrund och utbildning skulle utvecklas likadant och få samma slags liv. Jag vet inte riktigt om jag kan säga, att han fick rätt. Visserligen händer det kanske de flesta att de gifter sig och får barn och får olika sjukdomar. Såtillvida hade han rätt. Men mycket kunde nog inte ens han förutse.

Nu är vi alla pensionerade och jag har facit hur det gick för oss. Ett fåtal har blivit vid sin läst och varit småskollärare, dvs. lågstadielärare hela livet. De allra flesta har fortsatt åt något håll och blivit mellanstadielärare, speciallärare, hörselpedagoger, bibliotekarier, psykologer, SFI-lärare, musiklärare, hotellägare, arkivarier, etc. etc.

1966 tog vi examen och sprang ut under en ärebåge av pekpinnar. Pekpinne och ringklocka blev våra insignier.

 

 

Knappt hade jag hunnit packa och flytta hem, förrän rektor Blomstrand ringde och frågade om jag ville bli musiklärare och handledare på seminariet. Jag kunde inte motstå denna fjäder i hatten, fastän jag egentligen inte ville. Att jag, som inte ansågs höra till stjärnpedagogerna, fick detta erbjudande, det var ju fantastiskt! Av detta kan man visserligen ana, att det inte var någon uppsjö av sökande till en musiklärartjänst på seminariet i Skara, men jag nappade.

Jag skulle alltså bli handledare åt mina forna kamrater i klassen under mig. Jag trodde nog att jag skulle klara det musikaliska, eftersom de flesta inte var speciellt avancerade på tramporgeln. Värre var det med det sociala. Första dagen på terminen blev jag inkallad till rektor Blomstrand. Han sa, att nu när fröken Larsson är lärare, så passar det inte att fröken Larsson säger du till sina forna kamrater utan fröken Larsson får kalla dem för fröken Rosenkvist och fröken Landerholm.

Det var hemskt pinsamt, men jag vågade inte säga emot.

Jag fick en bra lön, 1600 kr. 1600 kronor år 1966 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 27653 kronor år 2009 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare. Aldrig varken förr eller senare har jag haft det så bra ekonomiskt.

Under mitt handledarår bodde jag på Bommagatan i en omodern lägenhet med kakelugn och is på toaletten. Det var tråkigt och ensamt utan mina gamla kamrater, och jag ångrade mig och längtade efter att det riktiga, roliga livet skulle börja igen.

 

 

Bommagatan med vänstertrafik.

1967 flyttade jag så från Skara för gott. Det fanns massor av jobb. Egentligen hade jag önskat att det inte fanns det, för jag kände mig måttligt sugen på att jobba. Men jag fick genast jobb i Kungsbacka. Där stannade jag två år, och avslutade därmed min gärning som småskollärare och övergick till annan verksamhet.  Men det är förstås en annan historia och ett annat decennium.