FruDecibel

Tack för glada tillrop. Jag passar på att vidareutveckla min käpphäst. Jag ställde frågan på Facebook: Vem är mest musikalisk, den som sjunger eller spelar lite falskt eller den som hoppar över en paus, dvs är orytmisk? Egentligen kanske jag menade tvärtom, men jag ville vara positiv. Är den som hoppar över pauser mer omusikalisk än den som spelar eller sjunger lite falskt?

Det jag ville åt var att få mer eller mindre vanliga människors definition av musikalitet. Ändå var det en som tog det som en pik, vilket härmed dementeras å det grövsta. Vill jag pika någon, gör jag det inte på Facebook, utan då kör jag med raka pekpinnar direkt över fingrarna. Det finns nämligen ingen accepterad definition av musikalitet. Alla menar olika med musikalitet.

Min käpphäst är det där med överhoppade pauser.

Jag blev väldigt förvånad någon gång i min barndom, när jag upptäckte att folk kunde vara orytmiska. Jag kunde inte fatta, hur man var funtad, när det sjöngs och det hoppades över pauser. Ännu mer förvånad blev jag i kyrkorna ibland när kantorer glatt hoppade över pauser i psalmerna och senare på Musikhögskolan, när jag märkte att t.o.m. "riktiga" musiker kunde komma in för tidigt efter en paus. Det känns ju som om gravitationslagen rubbas. Hur kan man undgå att höra, att musiken fortsätter i pauserna? Till all lycka hade jag en lärare, Guido Vecchi, som också tyckte, att man inte får rubba pulsen genom att förkorta pauser. För att undvika missförstånd, vill jag bara påpeka att jag talar om traditionell västerländsk "klassisk" musik, alltså Bach och Haydn och pojkarna. (Ja, pojkar. Kvinnor som komponerat förbigås i alla musikhistorior.)

På någon av mina kurser de senaste åren fick vi lära oss, att schimpanser är väldigt duktiga på allt möjligt, men de kan inte fås att hålla en puls. Får de kastruller, så bankar de på av bara sjuttan.... Så här skrev jag på Lunarstorm för fem år sedan, och egentligen var det bara för att vara rolig:

...så har jag under livets gång upplevt otaliga tillfällen där andra, även musiker, är gravt orytmiska. Då tänker jag inte på barn, för där är det längden (på armar t.ex.) som har betydelse. Tänk om alla dessa orytmiska människor, som hoppar över pauser i allsången, i själva verket är schimpanser? Eller åtminstone har schimpansoida drag i hjärnan? (Skrattar maliciöst).

Jag framförde t.o.m min idé, givetvis på ett skämtsamt sätt, till en av förläsarna, filsofiprofessor L-G Johansson i Lund.

Han svarade, givetvis på ett allvarligt och akademiskt sätt, så här:

De människor som inte kan hålla takten har en dåligt utvecklad funktion för detta i hjärnan; man kan tänkta sig att det är ett slags program som koordinerar motoriken med en 'inre klocka' och med stimuli från cochlea (hörselsnäckan i örat). Man bör nog inte dra slutsatsen att deras hjärna är mer lik en schimpanshjärna än andra människor; en viss förmåga, eller brist på förmåga, kan ju uppstå på flera sätt.

Jag blev glad för svaret, för egentligen var det något sådant jag hade tänkt mig i min egen hjärna. Det finns alltså folk som har en omutlig klocka som inte vill ticka fortare i pauserna, och att det finns andra, som inte har utvecklat någon klocka alls, eller den kanske bara tickar lite försynt och ojämt. Då är det svårt att förstå varandras musikaliska intentioner.

Jag återger här en del av diskussionen, som flödar på Facebook och hoppas förstås på fler inlägg både här och där. Egna inlägg är kursiverade:

 

Här börjar diskussionen flippa ut riktigt tack vare mig. Men frågan kvarstår, fast jag vänder på den nu. Vad är värst, att spela lite falskt eller att att vara orytmisk?

 

Bara man är söt gör det inget om man är lite orytmisk.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter tre dagar på bokmässan är man ganska nöjd, men har man nu en 4-dagarsbiljett, så får man ju använda den. Men idag inskränkte vi oss till två seminarier och för enkelhetens skull gick vi båda två på samma. Det första med Anna Kåver, som inte var så väldigt kul, handlade om att man skulle spana efter sina känslor. Hon gjorde också ett experiment med hela publiken. Alla fick tänka på något mindre trevligt minne och blunda. Sedan skulle man dra upp mungiporna lite grann och så fick man lyssna på "musik". Då skulle ens inställning till det otrevliga minnet ändras.

Sedan fick lydiga människor räcka upp handen om de tycke att det innebar en förändring.
Jag räckte inte upp handen.

Och nu vänder jag mig till alla behandlare, massörer, psykologer, och andra feelgoodare: När man drar gång ett musikstycke  (det var Romans Drottningholmsmusik, första satsen), så ska man inte tro att folk reagerar som man själv gör. Det finns folk, som sysslar med musik, och då menar jag inte bara professionella musiker. Många är mycket avancerade och kunniga lyssnare och har stora krav på kvaliten på ljudet, t.ex.
Här fick vi höra en barocksats ur skrälliga högtalare, troligen avpassade för tal. Vad tänker jag på då? Jo, absolut inte det otrevliga minnet, utan just det, att det låter illa, att det är för mycket diskant, att det är en äldre inspelning eftersom det klingar D-dur. De historiskt autentiska inspelningarna klingar en halv ton lägre nämligen. Varför tog hon den här inspelningen? Varför kollade hon inte hur det lät i högtalarna? Varför tror behandlarna att bara de sätter på lite "musik" så har den avsedd effekt? Jag får också muskulära associationer till mitt eget spelande och min egen stråkensemble. Sedan frågade hon om minnet hade förändrats.
Vadå? Vilket minne?

En gång när jag fick massage, satte massösen på Pachelbels kanon. Det är många som älskar det stycket, men inte jag. Jag har kroppslig erfarenhet av det. Det innebär nämligen att cellostämman spelar exakt samma 8 toner hela stycket igenom. Det är tråkigt och det ger muskelspänningar. Jag fick be henne stänga av.


Jag vet att musik har oanade effekter, det behöver ingen tala om för mig. Ingen behöver heller säga att det är bara jag som är "överkänslig". Så är det inte. Men jag kanske är mer lyhörd, åtminstone än de flesta psykologer. Jag skulle önska att psykologmaffian inte bara tog en matsked musik och stoppade i soppan, för det blir så bra. Musik är allvarligare än så. Människor har ofta fler och andra erfarenheter av musik än psykologer tror.

Det andra seminariet handlade om Jean Bernadotte, och Herman Lindqvist bluddrade på i gammal god stil. Han är rolig, och mig roar det speciellt att historiker alltid ska racka ner på honom. Han behandlar ju källor lite hipp som happ, enligt dem. Jag tycker inte det gör någonting. Jag vill bara ha roligt.
Och nu är det roliga slut för den här gången.

gick vi dit igen, till bokmässan alltså. Ohyggligt mycket folk. Man undrar hur länge det ska kunna fortsätta så här? Mer och mer och mer och mer. Men den tredje dagen var rolig. Vi gick överhuvudtaget aldrig ner bland montrarna utan höll oss på seminarieplanet hela tiden.
Isabel Allende var en rolig kvinna, som gjorde intervjuaren svarslös flera gånger, varvid det kvinnliga auditoriet jublade. Hon har ju varit med ganska länge och har hunnit uppleva en del. Det var i och för sig fler män än jag förväntade mig på hennes seminarium. Håller mannen på att återerövra läsekonsten? Jag minns ett seminarium för en del år sedan som hette "Till min man, om han kunde läsa". Jag är glad att jag har flera böcker kvar att läsa av henne. Det ska bli roligt.

Trots att jag egentligen inte får plats med fler böcker, köpte jag Fredrik Skavlans och Unni Lindells barnbok. Förutom att han är rolig och kan prata, är han en utmärkt tecknare. Jag till och med stod och trängdes med nittiofjorton mor- och farmödrar, som alla skulle ha honom att skriva "Till Clara med C" etc. i boken. Jag ska ha boken själv, så i min skrev han bara "Bu". Men det är ett bra tips till alla som har åtta eller nitton barn eller barnbarn. Underbara bilder är det.

Ett man till är värd att nämnas, och det är Mark Levengood. Han vet verkligen hur underhållningsslipstenen ska dras och hur man får damer i övre medelåldern att skratta. Men även yngre personer skrattade så de grät, kan jag meddela. Härligt med ett proffs!

Det blir en hel del väntan när man ska in på seminarier. Åsnan och jag lät vår diktarådra flöda under tiden. Vi har genom årens lopp skrivit en del fantastiska dikter, och då är regeln att vi ska rimma på varandras rim och skriva till ett nytt. Den här dikten tänkte vi skulle framföras i kulturradion, gärna läst av Mikael Persbrandt.

hölls årets bokmässebloggträff. Det var premiär för mig. Ett utmärkt arrangemang, tycker jag. Restaurangen heter "Tre Indier" och kan nog berömma sig av att ha Göteborgs roligaste servitris. Kanske Sveriges. Inte så att jag har koll på alla, men jag har svårt att tänka mig att denna person skulle kunna finnas i t.ex. Stockholm.
Som så ofta, hamnade vi, dvs. Åsna och jag, först lite i pratskuggans dal. Vi fick ett eget bord (barnbordet?) eftersom man inte fick sätta ihop borden. Vi beredde oss på en tyst afton, men till slut blev vi i alla fall fem. Vi satt och spanade på de vuxnas bord och försökte komma ihåg om vi hade varit inne på deras bloggar. Lotten.se var väl, den enda som hade full kolla på bloggare och bloggar. Efter ett glas vin råkade jag t.o.m. kalla henne "Blotten". Och nu har man en massa nya bloggar att kolla.

Den obligatoriska bloggservetten såg ut så här:

Bokmässans andra dag tillbringade vi av praktiska skäl på andra våning där det är lite mindre folk och lite mindre roliga montrar. Alltså inte mindre roliga utan bara mindre storslagna. Ett seminarium får 5 mikrofoner eller vad man nu delar ut i seminarievärdeln, och det var det med Mazarella, Levengood, Jörn Donner och Miika Nousiainen.
4 intelligenta, roliga personer som fick lov att föra ett intelligent och roligt samtal. Dessutom medverkade en intelligent moderator, som kunde tillföra samtalet något. Hurra!

Annars tillbringade vi en stor del av dagen i Sveriges Radios monter För att få sitta under "Spanarna",  ja alltså under programmet, måste man övervara programmet före, vilket visade sig vara en diskussion om bildning bl.a.  Jag förvånas alltid över folk, som själva anser sig bildade. Det är väl när de inte vet, vad jag vet. Själv tycker jag att jag ofta känner mig obildad, för det är så mycket som jag inte vet än.

Sedan drog spanargänget in. Jag var mycket spänd på Jessica Gedins frisyr. Förra gången spolierade hon ju hela programmet helt medvetet genom att ha sitt vilda hår utsläppt framför publiken. I år hade hon sansat sig och hade gjort två knorkeborkar av allt hår, varför publiken fick god utsikt över både Storm och Hallberg och Everdahl. Det var tur det, så slapp jag att gå fram och säga till Ingvar Storm. Spanarna var om möjligt än mer på alerten än de brukar.

Vi uppmanades att sitta kvar för att delta i en författartävling efteråt. Den gick till så, att tre författare kom in dolda under röda skynken och så skulle man medelst försåtliga frågor från programledaren, lista ut vem det var. Jag kunde den första, men hade inte fattat att man skulle räcka upp handen, så jag vann ingenting.
Dagen avslutades med ett urtråkigt seminarium om SAOL förr och nu. 4 knastertorra herrar orerade av vilka jag känner två från min egen musikhistoria, och jag hade ingen aning om  att dessa två herrar hade en sådan officiell och dammig sida. Möjligen bidrog min sömnighet till upplevelsen.
Sedan hastade vi hem för att gå på bloggträff, som sagt. Konstig känsla, att inte behöva förklara och försvara varför man bloggar. Äntligen några som fattar,  några som är lika bloggnödiga som man själv.

En gång har jag köpt en mössa på bokmässan. De var jättefin och jag gav den till Åsnan. Sedan började Usama bin Laden också ha en sån, och då blev det liksom inte samma sak längre.
Idag var det dåligt med just mössor på mässan, men mycket annat fanns det. Torsdagen är den enda dagen som man kan ta sig fram med någorlunda behållning av monteraktiviteterna. Såsom varande student har man den fantastiska förmånen att få gå på alltihopa, även långseminarier, alla dagar för 600 kr.
Om man någon gång har snuddat vid tanken på att skriva en bok, så upphör den tanken definitivt vid åsynen av alla böcker som redan finns. Alla vill jag inte läsa, men oj så många liv jag skulle behöva leva för att hinna läsa dem jag vill läsa. Och hur ska man kunna hålla sig vaken?
Idag lät jag Åsnan styra seminarievalet för att hon har intresse i branschen så att säga. Rosa Montero är en idol, som skulle behöva översättas, men hur får man förläggare att begripa att det är Åsnan som skulle göra det bäst? Ja, inte genom att Åsnemamma blandar sig, så mycket förstår jag i alla fall, men förläggarna borde ju förstå det av sig själva.

Seminarier är inte alltid så himla bra. Som tur är har jag sett Lennart Hellsing förut och till och med fått brev från honom, men den som var moderator på det seminariet visste inte vad det var hon hade i handen, som hon skulle prata i. Hon kanske trodde det var en tulpan. Hon ville dessutom framföra sin långa uppsats om Hellsing, så han behövde inte säga så mycket.
Till slut klämde hon fram en fråga: Hur har du hunnit med så mycket?
Dummare fråga går väl knappt att hitta på till en flitig författare som har hållit på i 70 år. Han fyllde 90 i somras.
Dessutom var hon dåligt påläst. Hon citerade "I Indialand" och påstod att "18 blev 19 och 19 blev 2". Det ska vara 8 blev 19. Jag, som är så gammal, sjöng den när jag var barn, så jag vet.

Vi tittade efter Lotten, men hon visade sig inte. Några andra kändisar tittade fram här och där. Riktigt till mig blev jag väl egentligen bara när jag tittade in i ett par Hajögon. Då måste man vara så gammal så man såg på TV på 50-talet, när Ulf Hajen Hannertz vann 10 000 på sina slamkrypare. Tänk, att han finns på riktigt.

I morgon ser jag fram emot att lyssna på Spanarna i direktsändning. Förra året skymde Jessica Gedin hela panelen med sitt osannolika hårburr, som fick springa löst. Jag mejlade till Ingvar Storm och påpekade det olämpliga i detta, och nu ska det bli intressant att se, om han minns någonting. Annars kommer jag att säga till på skarpen. Man vill ju gärna se Jonas Hallberg och Göran Everdahl också.

Och så ska vi äntligen få gå på bloggträff! Det ska bli sååå roligt. Förra året gick jag och tittade in i fönstret på Prag, men vågade inte gå in. Bloggare som redan känner varandra kanske tycker att det är bra så och tittar konstigt på utbölingar, tänkte jag då. Så är det säkert inte i år.
Iså fall kan vi ju bara knata hem och läsa en god bok.

Har just läst "Tystnadens historia och andra essäer" av Peter Englund. Den kan rekommenderas. Jag uppfattade att ett kapiel hette "Penishistoria", men när jag tittade en gång till, visade det sig att det hette "Kring Consuelo Vanderbilt och kroppens historia". Det handlade således även om bröst. Jag citerar:

Husläkare, bah! De tycks alltid vara på huset eller någon annanstans. Jag vill ha en egen livläkare. En som finns till för bara mig. Som vet vem jag är.  Säkert har Anna Anka en sån. Jag känner en massa läkare, men oj vad man drar sig för att rådfråga dem. Alltför många har trumpetat ut, att de blir bjudna på festen bara för att de är läkare.

Jag är en sån, som undviker att gå till läkare i det längsta. Min pågående förkylning har jag försökt kurera medelst Echinaforce, Hepar Sulf, Noskapin, kinesisk bidrottninggelé, engelsk lakritskonfekt, sega sockerbitar och dito bananer samt jungfrubröst. Detta har tyvärr haft en mycket marginell effekt. Sångförmågan har avtagit starkt, och när nu en konsert närmar sig, tänkte jag att jag kanske kunde få något som gör att stämbanden vill sluta sig igen, som vanliga stämband. Jag har aldrig sökt för heshet förut, men jag vet ju att operasångare ibland  får något, så att de kan genomföra en föreställning.
Inga jämförelser i övrigt, jag menar sjunga är ju inte mitt levebröd i ekonomisk mening, däremot i existentiell mening. Det där kan man ju givetvis inte förklara för en läkare i ett nafs, så man är ju lite orolig, att man ska bli utskrattad.

Det räddaste man är för, åtminstone jag, är väl annars att man ska få höra "Du hör till dem som kommer för sent", som min mamma fick höra på 70-talet. Någon gång kommer det ju att vara för sent, men man önskar ju att man åtminstone slipper uppsträckning för det då.

Det näst räddaste man är för, är ju att det ska vara någon av ens barns kompisar, som sitter där och är läkare för fulla muggar. Åtminstone om det är ett besök av det intimare slaget.

Sedan ha jag en sak till som jag blir lite sur på, och det är om jag får en läkare som inte är bra på svenska. Förmodligen är jag yrkesskadad. Jag har haft att göra med alltför många lågutbildade invandrare och vet hur
olika kulturella referensramar man kan ha. Dessutom har jag lite dåliga erfarenheter och ni har väl hört om den där galningen som härjar här i Göteborg?

Jag frågade vilken läkare jag skulle få. Det var naturligtvis ett utländskt namn, och modet sjönk. Medan jag väntade, läste jag om penisens historia av Peter Englund. Mycket intressant...
Min skepsis var lyckligtvis ogrundad. Han tittade mig i halsdjupet och sa att mina stämband såg fina ut! Stämband kan ju annars få knottror på sig och det är inte kul om man sjunger. Då kan man få sångförbud i ett år, och det har inte jag tid med. Det var en lättnad.
Han ville ge mig sån där hostmedicin som man blir i sjunde himlen av. Jag nämnde det där med kortisontabletter som artister brukar få. Det verkade som om han överhuvudtaget inte hade tänkt på det. Jo men visst, det kan du få.
Jag läser om alla biverkningar och om alla som inte ska äta sådan medicin. Han har ju inte kollat, om jag är en sån, som inte ska äta sånt.
Det är därför jag vill ha en livläkare.
Sedan sväljer jag rubbet. Nu inväntar jag lyckoruset. Hoppas jag överlever.

kommer alltid före beslutsamhetens friska hy för min del. Strängt taget uppstår aldrig denna hy nuförtiden. Det handlar återigen om kläder.
Jag önskar jag vore en glad ??-åring som tyckte att jag var snygg i såväl prickiga strumpor i sandalerna som i ryschpyshiga stormönstrade klänningar och storvingade jumprar.
Men det är jag inte. Jag är inte ens snygg i snygga kläder, och det är trist. Såg igår en kappa på HM, som jag tänkte att jag kanske kunde unna mig, när jag nu inte köpte några nya konsertkläder.  Så här såg den ut, och den finns också i svart och grått.

Om det var någon som såg på programmet Debatt i Tv 1 torsdag, så såg ni en flicka från Namibia, som sa att det gjorde ont i henne när de visade "Den långa resan". Hon heter Paula och är en av mina före detta fantastiska elever. Hon är fantastisk nu också; jag träffar henne ibland. För tio år sedan hade hon träffat en svensk man, som hon ville skriva kärleksbrev till. Jag fick hjälpa henne att få till det så att det skulle verka naturligt och bra. Hon var väldigt noga med det. Brevet hade avsedd effekt: de gifte sig och fick barn och hon jobbar som undersköterska.

Ett resultat, som borde renderat löneförhöjning.

Nu är jag trött på mig. Hej på ett tag.

Lugn, kungen är inte död. Men han sket i konserten och smet. Han borde planerat lite bättre och inte springa upp så tidigt på morgonen och klippa blågula band. Inte heller den norska varianten dök upp, trots att han ju har närmare hem. Lite västgötaklimax får man väl säga att det blev.

På Facebook funderade jag på om det hade skullat vara läge för att ta på sig Vasaorden. Då kunde följande samtal ha utspelat sig, förutsatt att kungen hade kommit förstås.

Jag (till kungen): Hej, vad många ordnar du har! (Alternativt: Var har du alla dina ordnar idag?)
Kungen: Ja, och, höhö, du har en, ser jag. (Alternativt: Dom fick vara hemma, höhö).
Var har du fått tag på din?
Jag: Den har jag köpt på Buttericks. Köper du dina där också?

Detta hypotetiska samtal ägde alltså inte rum. Dock hetsade mina kamrater på Facebook mig till stordåd och tyckte att jag verkligen skulle ta på mig orden. Så då tog jag dem på orden, men diskret som jag är, hade jag en serafimerscarf över, så inte någon skulle bli avundsjuk.


Men det viktigaste var ju ändå kläderna. Det visade sig att det inte bara var jag, som hade haft problem med intigheten. Mitt eget problem löste sig så tillvida, att jag tog en titt på min hellånga blåa, som ju inte skulle duga eftersom den var hellång. Det visade sig att den hade krympt såpass så att den inte var hellång längre! Bingo!
Så här såg det ut:


Skulle någon av personerna på bilden tycka illa vara, ska jag genast ta bort den (bilden alltså) och ersätta den med en bild på Pro Musica. Själv står jag utanför bilden.

Konserten utspelades (eller utsjöngs) i Strömstads kyrka, som med anledning av Kosterhavets invigning pyntat altartavlan med segel och andra symboliska schabrak runt. Två troll stod också vid altaret och två kvinnliga präster (i Strömstad!) sprang omkring. Det var nog något hämtat ur djupet. Trollen alltså.

En gång för några år sedan hade jag äran att vara  med i klädstyret. Då var det jubileum, och vi skulle vara lite extra fina. Vi tyckte att vi var genialiska, som angav en strof av Evert Taube som färgidé för konserten:

Vad stil är, finns det verkligen olika uppfattningar om. Det ser man inte minst om man läser "stil"-bloggar.
Själv har jag inte lyckats hitta någon stil alls och mina klädinköp har ofta varit impulsiva och ogenomtänkta och jag har inte mycket som passar ihop. De senaste åren har klädkontot minskat radikalt på grund av arbetslösheten och pensionen innebär inte heller några guldbyxor. Randiga tröjor och mer eller mindre illasittande jeans är de plagg som jag framlever mina dagar i. Det går ganska bra, även om det inte är så roligt så man njuter av sin spegelbild precis.

De enda fina kläder jag behöver, är konsertkläder. Vår kör har nämligen inte någon enhetlig klädsel. Det slutade vi med 1972, när en Stockholmstidning skrev "Göteborgs Kammarkör i sina maoinspirerade kuliuniformer..."
Då hade vi själva sytt byxor och tunika i mörkblå crimplene. Innan dess hade vi brunsvarta Marimekkotyg-klänningar, som vi också hade sytt själva.

Jag var redan då ingen hejare på att sy, så när jag klippte till tyget, tänkte jag inte på att Marimekkotyger har en bred vit kant i ena sidan. Jag la på mönstret och klippte och därmed blev ena framstycket smalare än det andra. Och tyget var slut hos Marimekko. En bekant skräddare fick försöka göra det bästa av situationen, och resultatet blev ändå en klänning med olika breda framstycken. Jag bytte med en smalare kamrat, som ändå fick gå lite snett för att komma i den. Lyckligtvis slutade hon sedan.
På grund av den stora omsättningen av personer i kören är det inte möjligt att ha enhetliga kläder, och vi vill inte heller framstå som en liten armé av klonade korister. Vi är ju alla olika ändå. Och vi är inte kyrkligt anknutna, för den som undrar varför vi inte har kåpor....
Ofta utgår det något slags påbud om hur vi ska se ut ungefär. Det kan vara "eld och svart", "sommarfint", "pastellfärgat", "vardagsfint", "jeansblått, kornblått och lila", "uppklätt", "enfärgat" etc. etc. Ibland blir det bra, ibland ser det mindre bra ut.
Fast det beror ju på vem som tittar.
Människor är människor och det där med färger är inte något entydigt. Pastellfärgat kan betyda kornblått för någon. Eld och svart kan betyda att någon kommer i en röd klänning med grön scarf, och denna någon hävdar, att grönt absolut ingår i ljuslågans färger. Kanske är det sant, men man signalerar något med att tolka det så.

I morgon ska GKK sjunga vid invigningen av Kosterhavets naturpark med närvaro av två tvättäkta kungar, Carl-Gustf och han Harald. (Det är i Falu gruva, som det står Carl-Gustf på väggen). Klädpåbudet, som gick ut igår, alltså två dagar före, var följande:

Inte randigt,
inte prickigt,
inte hellångt,
inte kort-kort
inte tights
inte stövlar,
vanliga skor
blått, vitt och svart.

Kanske stod det inte jeans också. Stormönstrat är underförstått förbjudet. Påbudet kommer från körstyrelsen och är färgat av styrelsens smak. "Inte randigt" var direkt adresserat till mig, eftersom jag hade blått-och-vitt-randigt i somras, och det föll inte i god jord hos somliga. Dessutom uppgavs den vara för kort i sammanhanget eftersom en del hade hellångt. "Inte tights" var också adresserat till bl.a. mig, som äntligen har lärt mig att använda leggings, som jag tror att klädstyret menar. Synd, annars hade jag haft outfiten klar.

Ska man nu köra med negativt påbud, så skulle jag vilja lägga till lite: inga flaxande skjortor utanpå, inga skjortor som nästan inte går ingen om gubbmagarna, inga gula skor, inga tighta toppar om man har bilringar, inga bara magar, inga svällande bröst, som nästan tittar ut, inte kjol och blus i olika färger, inte vitt närmast ansiktet, inga trasiga gymnastikskor osv.
Det är alltså meningen, att man ska ha en blå, vit eller svart klänning eller kjol i knähöjd ungefär, vanliga strumpbyxor och vanliga skor.
Ja, allting handlar ju om att rättfärdiga sin egen smak.

Jag har en hellång blå och jag har leggings och en randig sak. Men inte. Alltså tänkte jag, att nu får jag ge mig ut på stan och köpa några hippa linnekläder, som jag kan ha också vid andra tillfällen. Royal blue kanske, tihi. Hur som helst, jag dök ut och in i olika affärer,  hittade en snygg mörkblå Masai-tunika för 1200, (hade varit jättesnyggt med leggings till) bestämde mig för svart och vitt plötsligt, ändrade mig, gav upp, ändrade mig, provade linnebyxor för 1200 (det skulle bli 2400 ihop) men blev så trött på allt att jag åkte hem.
Det skulle inte bli så snyggt på mig att det var värt 2400 kr.

Nu får jag ta fram en gammal Sjödénklänning (enfärgad!), som är lite sliten och fransig och lite missfärgad under armarna. Förr trodde jag i min enfald att den var blå, ända tills klädstyret sa: "Tycker du den är blå? Den är ju lila!" Jag vidhöll att jag uppfattade den som blå, men min uppfattning var fel, punkt slut. Med färger är det så att människor ser lite olika, och det beror också på i vilket ljus man ser den och i vilket sammanhang. För att läsarna ska få tillfälle att knyckla till mig också, så publicerar jag en bild på färgen.

Hur som helst, denna kommer jag att ta på mig när jag ska träffa två kungar. Jag önskar att jag kunde fått vara lite finare, men min outfit begränsas av klädstyrena, min dåliga ork och ekonomi. Nu tror jag inte att någon av kungarna kommer att notera varken mig eller klänningen eller det vi sjunger, men det är lite dålig stil att komma med påbud med så många inten två dagar före konserten. Det blir absolut bättre med en mer tillåtande attityd.


På Facebook har jag skrivit i statusraden (och det tycker jag faktiskt är lite roligt): "...shall soon sing for the king the Ligeti-thing. I think he prefers Tingeling."
Hovblogg följer snart.

Varför sitter jag och kämpar med att göra en framsida till en essä innan essän ens är skriven? Dessutom behövs det inte ens någon vidare framsida på en essä, fullkomligt bortkastat arbete alltså. Dessutom är inte Beethoven musikens konung. Det är bara musikhistorikerna som har skapat en västerländsk kanon, där Beethoven är störst och bäst. Kan det bli mer långsökt?
Men Photoshop, liksom Lexulous på Facebook, förhindrar mycket arbete.

vara riktigt glad. På sommaren är det åska och på vintern är det husförhör, sa flickan, sa min pappa. Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som fick näsblod, sa min mamma.
Knappt hinner man komma fram till en enastående vetenskaplig upptäckt beträffande bens utformning i Danmark, så blir man vederlagd i Aftonbladet, säger jag. Titta bara: http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=515349 En dansk undersökning till och med!
Enligt måttbandet skulle till och med jag ligga i riskzonen.
Jag som har skämts över mina fläsklår sedan 5-årsåldern....

Så här i början av hösten är det lätt och roligt att stämma träff med sina gamla vänner och f.d. kolleger som man inte har sett på ett tag. Min stadsdel är den caférikaste i hela stan, så det är bara att välja.

Fikaträff nr. 1 blev inte av och jag tror att den kollegan har ett mycket giltigt skäl. Han är troligen inlagd på sjukhus. Eftersom jag inte är anhörig, kan jag ju inte få reda på någonting. Lite knepigt.

Fikaträff nr 2 blev inte av heller. Strax före fick jag till min stora förvåning ett sms till den fasta telefonen. Sms:et lästes upp och ville jag veta vem det var ifrån, skulle jag trycka 3 och så skulle det kosta tio kronor. Det ville jag inte. Eftersom jag inte var säker på att det var från fikan nr 2, eftersom nr 1 fortfarande inte hade hört av sig, så gick jag till avtalat ställe (som förresten särskriver; man borde bojkotta). Då blev jag klar över att det var från fikan nr 2, som uppgav att hon var på sjukhus och alltså blev det ingen fika.
Igår skulle jag då träffa fikan nr 3.  Vi avtalade Bel Parc i Slottsskogen. Gamla kollegan skulle åka från sitt jobb vid 13-tiden. Jag var på plats halv två. Ingen där. Jag satte mig för att vänta.  Ingen kom.

På caféområdet pågick något slags  springtävling. "Spring för barnen", stod det och det var en dansk förläggning runt omkring med flaggor och ölflaskor och datorer. Några barn såg jag inte till så jag vet inte vilka barn det var som fick ett antal danskar att springa runt, samma varv gång på gång på gång.  Men jag fick ett utmärkt tillfälle att konstatera att min benteori stämmer. Danskar har nämligen smalare, mer välformade och mer (inte fler) vackert musklade ben än t.ex. svenskar. Man kan även se dem i Tyskland, om det är Lederhosenväder. Svenskar har bredare ben, ofta inbäddade i lösare hull, och det gäller både män och kvinnor. Hur det ligger till i Norge och Finland kan jag inte uttala mig om, men kanske någon vet?  Efter att ha tittat på dem i tio varv, insåg jag att det nu var de som tittade på mig. "Vad är det för en kärring som sitter där orörlig och bara tittar på våra ben?" Jag lyfte.

Efter en timmes väntan tröttnade jag alltså på de danska benen och de på hela mig och jag åkte hem och tittade i mejlet om jag hade läst fel. Det hade jag inte. Då åkte jag tillbaka. Kl 15.20 kom kollegan och när jag berättade att jag hade kommit  halv två, undrade hon varför jag hade varit där så länge.
Ja, hur ska man veta att folk menar kl. 3 när de skriver 13?
Tur att man är en tålig natur.

I morgon kvistar jag till Köpenhamn för kompletterande extremitetsstudier.

Lite lustigt är det. Plötsligt upptäcker vi en amerikansk brylling till mig på Facebook. Hon är någon storfräsare inom computermusik i staterna. Det has stora konferenser varje år och en gång var konferensen faktiskt i Göteborg. Vi gick på ett "paper" som hon hade och begrep absolut ingenting. Det gick lite knackigt med umgänget, men på Facebook kan man ju ha varandra utan att det stör så mycket. Så tittade jag bland hennes "vänner" och där återfann jag en av mina referenser i min förra uppsats! En amerikansk absolut gehörforskare! Nu är hon givetvis min vän, och jag berättade lite om min förra uppsats som handlade om det absoluta gehörets förändring hos äldre personer. Detta är tydligen inte mycket skrivet om i USA heller (i Sverige är jag hittills den enda), så hon undrade om jag inte hade övervägt att låta översätta den till engelska för publicering. Jag blev faktiskt MYCKET smickrad, särskilt med tanke på turerna vid min examination en gång i tiden.

Tyvärr måste jag ju meddela henne, att kostnaderna för att få en uppsats översatt blir enorma och att jag inte har något universitet som stöttar mig ekonomiskt. Jag vet inte hur många ord det kan vara i en uppsats, men säg 10 000 och det kostar 1 kr ordet, så förstår man lätt att sådana extravaganser kan inte vanliga studenter hålla sig med. Det är väl knappast troligt att USA förstår att det kunde bekosta en översättning heller.

Men jag är ändå lite småmallig. Tycker det bara var såååå roligt. En liten fjäder i tanthatten.