FruDecibel

Förr i världen, dvs. för 12 år sedan ungefär, var jag mycket oftare på biblioteket i vår lilla sommarby än nu för tiden. Det var före mobiltelefonernas genombrott och innan man hade laptop. Då kunde man där både kolla sin epost och låna någon bra bok och slänga lite käft med bibliotekarien, när man åkte in. Det är 7 km dit, och det gick ju åt lite bensin, men det var det värt.
Nu har man laptop, mobilt bredband och bensinen är jättedyr, och den gamle bibliotekarien är pensionerad så biblioteket får inte så ofta påhälsning längre, men det beror alltså inte på att det skulle vara sämre nu. Idag fick jag dock äran att åka in till lilla byn och småhandla och då passade jag på att slinka in på biblioteket. Ordet ”bibbla” tycker jag är ett fult ord och därför använder jag det inte! Det borde förbjudas.

Jag tänkte att jag skulle låna åtminstone en bok, som inte handlade om de bildade männens Beethoven etc., som de kursböckerna gör, som jag har släpat med mig. Jag undviker dem sorgfälligt och lyckas oftast hitta på något annat att göra. Lexoulus på Facebook, t.ex. Det tar en avsevärd tid att klura ut engelska och franska ord, som man aldrig har hört förr.

Jag tycker att det är ganska svårt att gå i ett bibliotek och titta efter böcker. Det är jobbigt för mig att läsa titlarna på ryggen, uppifrån och ner såvida det inte är tvärtom. Oftast har jag beställt någon som jag vet att jag vill ha, men om jag ska titta på måfå, så är nyhetshyllan min räddning, samt de böcker som är exponerade högst upp t.ex. När jag gick där och såg författarnamnen, kom jag ihåg att jag faktiskt hade en bok med mig hemifrån, en 1700-talsdeckare av Carina Burman. Den hade jag helt glömt bort. Nåja, två böcker kan man säkert avverka på några veckor med det här vädret, även med mycket Lexoulus. Och tre 1700-talsstolar, som ska skrapas.

På nyhetshyllan såg jag "Blåbärsmaskinen", boken om Slas. Den hade jag redan läst och därför läser jag aldrig något mer av Slas. En blåbärsplockare har jag förresten fått också.

Längst ner på en hylla stannade mina ögon vid ett författarnamn: Sparre. Vid närmare titt hette hon Anna och inte Birgit Th., som jag först trodde. Att jag känner till den gamla Birgit Th. (Gårdarna runt sjön), beror på att jag träffade henne när jag var i Petter och Lotta-åldern. På ett kalas på en av dessa gårdar runt sjön for hon runt som ett jehu och skulle ha tag på en magnecyl och mamma viskade upphetsat, att det var Birgit Th. Sparre. Hon blev ofta till sig när hon såg någon kändis. Sådana är vi ju inte nu.  Det var nog emellertid det roligaste på det kalaset, för jag minns inget mer. Jag har aldrig läst något av henne, eftersom hon räknades som veckopressförfattare, och det var ju inte fint.

Boken jag lånade har jag fått rekommenderad. ”Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande”, ”en humoristisk och träffsäker roman om språk, identitet och kulturella skillnader”.

Träd faller ibland inte så långt från äpplen, ifall någon undrar...

Nyss drömde jag i soffan, att jag fick en sådan fantastisk bloggidé. Jag steg upp och försökte komma ihåg vad det var, men när jag kollade, så låg jag konstigt nog fortfarande i soffan. Det var synd, för det kunde livat upp.
Nu blir det en vanlig vissen blogg.

Den där spikmattan, som förra bloggen gick ut på, kommer naturligtvis inte att tillfalla mig. Därför hyser jag planer i lönndom på att införskaffa en sådan här.  Så värst lönndomigt är det väl inte längre förstås. Jag har pratat vitt och brett om den och försökt att intressera någon mer i min omgivning för den, för om man skickar efter två, så blir det portofritt. Hittills har jag inte lyckats.
Naturligtvis har den inte samma syfte som spikmattan, men någonting ska man ju hålla på med.

I slutet av 50-talet var detta högsta mode, och jag vet inte hur många miljoner varv jag  hann med att göra innan jag bar ner dem i källaren. Jag var ganska duktig, fast jag kunde bara åt ett håll. Hur som helst, tack vare det flitiga användandet fick jag en getingmidja, trots yppighet å andra ställen. Och nu, när gumfläsket börjar komma krypande, så kanske detta är ett bra sätt att flytta på oönskade fettdepåer, som gärna håller till just i midjehöjd. Om jag inte minns fel, var det ganska konditionskrävande också. Det är ju bra när man inte har så mycket av den varan och inte kan slita för mycket på de lederna som är kvar. De här är till skillnad från 50-talsmodellen ganska tunga och bör ha en avsevärd effekt...

En omgång gäster har avverkats. Det är roligt med gäster, för de vill gärna ut och se sig om i Dalarna. På det viset får vi också se lite. Den här gången var vi på världsarvet Engelsberg, som visserligen inte ligger i Dalarna utan i Västmanland. Elsa Anderssons konditori i Norberg är tyvärr oundvikligt.  Hennes bakelser är fruktansvärt goda men hemskt dyra, förstås. Ett Eldorado för byggnadsantikvarier. Inget världsarv men världsgott.

Nu borde jag få min tangobakelse gratis nästa gång.


Gäster, som bokar in sig hos oss ett visst datum och sedan inte hör av sig, är jag skeptisk till.( Mot? Inför?) Varför gör man så? Jag fattar inte. Världslarvigt.

Den som lever får ....en starkt försämrad folkpension, som Åke Cato säger.

Jag, en spikmatteaspirant, hittade denna blogg genom att vimsa runt. Jag vill hemskt gärna vinna en spikmatta, så därför gör jag som jag blir tillsagd.

Tack för alla glada tillrop! Jag känner mig styrkt och full av kampvilja.
Idag har solen skinit en stund, vilket var trevligt. Som vanligt chattade jag en stund med Åsnan på förmiddagen. Plötsligt skriver hon.
-Oj, huset gungar.
- Är det jordbävning, frågar jag, mest av artighet.
Senare visade det sig att det var jordbävning med epicentrum i Kalixområdet. Åsnan har ju som en del vet varit med om en riktigt stor jordbävning en gång. Den gången hann jag inte bli rädd, för jag visste ingenting. Däremot när de sa i Rapport, att det var vulkanutbrott i Mexico (Popocatepetl), då blev jag hysterisk, för jag visste ju att hon befann sig på dess sluttningar. Jag ringde mexikanska ambassaden i Stockholm och svenska ambassaden i Mexico City och härjade med personalen. Efter någon dag  fick jag veta att det inte sprutade just åt det hållet där hon var.
Så här i efterhand känns det som om jag hetsade upp mig i onödan, men å andra sidan gick det faktiskt inte att bara rycka på axlarna. Alla mödrar förstår mig säkert.

Men spänning saknas inte heller här i det vanligtvis så händelselösa livet på landet. Eftersom solen sken, bestämde jag mig för att åka ut i skogen och hämta lite efterrätt. Jag tycker att det är fasligt tråkigt att plocka blåbär, men gott är det...De sitter dessutom alldeles för lågt. Tacka vet jag hallon.

På första stället hittade jag två blåbär. Dem åt jag upp. Sedan hittade jag ett bättre ställe och sjönk ner på ändan i mossan.Solen stekte och myggorna bet. Då kom det en oförmodad gubbe på skoter eller moped. Det bor folk där borta i skogen, så det var egentligen inte så konstigt. Men plötsligt stod alla Mordkommissionens mördare klart framför mig! Självklart var detta en psykiskt sjuk man som inte tyckte om kärringar i cykelhjälm, som tog blåbären! Jag insåg, att jag har gett bort ett överfallslarm och inte har något själv!  Han saktade in... Ve och fasa...
-Hej, sa han.
-Hej, pep jag,  för på landet hejar man på varandra. Så åkte han vidare. Jag plockade färdigt och fick ihop till två portioner.
Nu ska jag se på Mordkommissionen.

Livet gränsar i söder till en översvämmad sjö, i norr till en åker, i väster till grannen, som har fått ont i knäna och i öster till ett skogsparti, som innehåller fästingar och uppifrån begränsas det av regn och runtersikring av blåst.

 Äsch, det var bara ett sätt att tala om, att jag är en immobil. La donna immobile.

När jag har tröttnat på korsord, sudoku och Lexulous, börjar jag sakta närma mig mina kursböcker. Jag har tagit mig igenom en utan att begripa särskilt mycket. Eller jo, jag fattade, men jag hade väntat mig att författaren skulle ta ära och redlighet av de bildade männen och deras Beethoven, för det hade en herr professor utlovat. Men det var bara en massa upprapade fakta. Nåja, vi får se hur det går ihop med de andra böckerna. Detta är en kurs, som jag måste göra för att få skriva min magisteruppsats.
Nu har jag emellertid börjat tvivla på att det ska bli någon. Någon kanske minns, att det var ett himla rabalder om min förra uppsats. Eftersom examinatorn aldrig orkade läsa igenom den såpass att han kunde svara på mina frågor (nä, såååå bra kan jag den inte) om vad han menade, (jag fick vänta 1½ år på svaret, och när det kom lyckades han återigen undvika att ge mig svar på det jag frågade om) så har jag sedan dess försökt att undvika honom. Det har gått ganska bra. Det finns andra som är trevliga på institutionen.
Eftersom min uppsats kommer att handla om absolut gehör igen, så ville jag denna gången ha den handledare, som själv har absolut gehör. Det finns bara en på institutionen. Jag har en poäng med det, som ni kanske kan ana. Då går det till så här, att man får framställa önskemål om handledare till studierektorn, som har det övergripande ansvaret. Studierektorn är lika med min f.d. examinator. Jag fick besked av magisterkursprofessorn, att jag skulle få besked av studierektorn inom en vecka. Detta är nu över en månad sedan, och jag har alltså ännu en gång blivit ignorerad av den här personen. Jag tror inte att det är en tillfällighet.  Jag vet att det är överlagt. Jag är gammal och jag är kvinna, och en sådan behöver man inte bry sig så mycket om. En sådan kan gott vänta 1½ år.

Jag har alltså inte fått besked om ifall handledaren vill ha mig eller inte.

 Frågan är nu: hur mycket skall jag låta mig hunsas? Ska jag köra mitt race för att jag vill eller ska jag vända på klacken, snörpa på munnen och tåga ut ur akademikernas värld?

Jag vet faktiskt inte. Risken är väl att jag blir immobile i hjärnan också i så fall. Fast det kanske inte blir så stor skillnad.
Lite sur kan man väl få vara i alla fall.

som varar för evigt. Det gör i alla fall inte snickarglädjen. Den är jättefin att titta på och så långt är det gott och väl. Men snickarglädje kräver underhåll, så när det kommer till målningen, då håller man sig lätt för skratt. Det är ganska så krävande att skrapa och borsta och feja och skrapa igen.


Detta är alltså ett staket eller räcke runt lekstugeverandan som ropade på uppfiffning, och en entusiastisk Åsna grep sig an verket. Men så blev det alldeles för varmt. Så blev det alldeles för regnigt. Så galopperade Åsnan hem och staketet stod kvar och såg lite tandlöst och ofärdigt ut. På måndag kommer det 80 mm nytt regn, så nu blev det bråttom när solen behagade lysa ett par dagar. Varje pinne har 12 ytor som man inte får glömma.  Jag glömmer alltid någon sida. Jag är nämligen en sådan människa som lätt kan diska en hel disk, men glömma ett glas mitt framför näsan.
Nåja, jag har gjort så gott jag kan.
Men de små stjärnorna är för dj-vliga.
Det är lite meditativt att skrapa. Jag ältar något TV-program jag just sett. Den här gången var det reprisen av Stieg Larssonkonflikten, som jag inte hade sett förut. Jag bara undrar: hur kan en sådan intelligent och skicklig författare ha sådana släktingar? Obegripligt.
Nu är allt målat en gång. Det behövs nog ytterligare två gånger, men nu kommer det ju regn, så jag blir nog tvungen att lösa korsord och spela Lexulous ett par dagar.
Jag börjar få en viss förståelse för dem som rev ner snickarglädjen och satte upp eternitplattor. Det kanske inte bara var för att de inte förstod sig på det vackra i tillvaron....
Men det gör ju jag.

Jag har alltså varit i Stockholm några dagar. Där hade de inte internet. När jag kom hem idag kastade jag mig över datorn för att läsa alla glada tillrop om allt  vattnet i förra bloggen. Ja, ni kan ju själva läsa kommentarerna, det går fort. Sedan kastade jag mig över åsnebloggen för att läsa hennes beskrivning av vår dag i Stockholm. Min besvikelse var stor, "för där stod ingenting" , inte där heller.
 Då får väl jag berätta, att jag, som är känd för att ha världens sämsta lokalsinne, lostade åsnor rätt  hela dagen utan problem. Husen och gatorna låg där de skulle för ovanlighetens skull. Mitt självförtroende växte flera meter. Dessutom träffade vi en trevlig stockholmare på Mässingsmäster. Han började prata om Göteborg; det var väl därför...

Sedan skildes Åsnans och mina vägar för ett tag och jag övergick till egna äventyr.
Det upptäcktes att två av mina musikbekanta skulle ha en konsert i en kyrka. Jag åkte dit. Programmet var blandat. Återigen fick jag anledning att fundera över vad det är i musiken som berör en. Den ena berörde nämligen inte alls (jag kom att tänka på "Om fingrarna vore hundra på Käbi Laretei tänk vad det skulle dundra om Schumanns Träumerei"),  fast denna musikers namn rimmar inte på Träumerei. Det dundras tillräckligt med de tio fingrar som  has. Den andre, som spelar en sorts musik som jag egentligen inte är så hemma i, spelar direkt till hjärtat. Detta är väl ett bra exempel på att ord inte räcker till när det ska talas om musik. Eller vill någon försöka? Vad är en bra musiker?
Min definition på en bra musiker är när jag känner att jag tryggt kan vila i hans/hennes musikaliska famn. Så brukar jag känna när jag lyssnar på pianisten Hans Pålsson. Där riskerar man inte att ramla ur.  Det handlar inte bara om tycke och smak; det handlar om något mer.

F.ö. såg jag inte en enda kändis, men jag vet var Tommy Körberg bor nu. Avslutningsvis gick jag och åt lunch på Bakfickan, iförd nattlinne. Det är dagsens sanning. Men eftersom jag saknade nattmössa och linnet ser ut som en lång, randig T-shirt, så var det ingen som tyckte illavara. Jag tyckte det var stil....

P.S. Vattnet har stigit.

Vi behöver inte längre gå så långt när vi ska bada. Inte för att vi behövde det förut heller. Nerför en liten stig, 25 meter kanske, över järnvägen och en liten stig till, 25 meter. Nu närmar sig sjön med stormsteg, och det mesta vi talar om är ifall vattnet stiger eller inte. Det är ingen fara för våra hus, eftersom vi bor typ lite på en rullstensås ovanför banvallen. Igår fick vi hastigt och lustigt bärga bryggan upp på land. Jag tyckte det var jättekul, för jag behövde inte gå i det nu 16-gradiga vattnet och leta efter skruvar och muttrar och brickor under ytan.  Vanligtvis ser det ut så här nere vid badplatsen:

Men igår när vi blev tvungna att bärga bryggan såg det ut så här:

Ja, den heter egentligen VI som ni vet, och jag har prenumererat i många år i olika skeden i livet. Men på senaste åren känns den mer som NI för mig. Jag kan omöjligt definiera mig med "Reseklubben", som ordnar resor till när och fjärran för det facila priset av 27 000 kr för prenumeranter.  Många artiklar  är tråkigt nog intill förväxling lika, språkligt sett. Det spelar ingen roll om det är Ingvar Carlson som intervjuas eller  en ung tjej. Alla talar samma utslätade språk, och tittar man efter står det ofta "berättat för". Alltså den intervjuades ord är filtrerade genom någon ung journalissa eller möjligen journalist. Det stör mig.  En äldre man talar inte på samma sätt som en ung tjej. Är det alldeles omöjligt att låta dem skriva själva? Jaha, journalister måste ha jobb, javisst ja.
Jag tycker inte heller att kulturredaktören motsvarar mina krav på bildning och skrivförmåga hos en sådan. Jag hoppas han slutar i höst.

En orden har också instiftats, "Teskedsorden", som ska verka för tolerans och mot fanatism. Det är säkert ett lovvärt initiativ. Jag uppmanas att köpa en liten tesked, och sedan väljs kända personer in i styrelsen. Visst luktar det lite Rotary? Vart går min teskedspeng? Till arbetslunch för styrelsen på en fin stockholmsrestaurang? Kanske är jag onödigt misstänksam, men vi vet ju hur det är.

Egentligen är det bara korsorden, som är i min smak numera. Heder åt den korsordstillverkaren. Om jag fortsätter att prenumerera så är det för korsordens skull.
En annan sak tycker jag faktiskt är lite rolig. När kända personer intervjuas, får de nämna fem ting, som de har något förhållande till. Jag är föga känd, så jag kommer aldrig allt bli intervjuad om detta. Därför tänker jag låtsas, att någon är intresserad av mina fem ting, och inbjuder dessutom alla som vill att berätta om sina fem ting. (Eller fyra eller tre, om ni inte har så många saker...) I så fall vill jag bli underrättad.
Jag börjar med ett ting. Å, vad skönt att ingen förbehåller sig rätten att korta ner!!! Jag får bre ut mig så mycket jag vill!!!!
Nedanstående bild visar min mormorsmor, Augusta Schmidt, fotograferad i sitt hem i Valdemarsvik när hon fyllde 60 eller 70 år. Jag har ingen att fråga längre vilket det var, men hon var nog född 1855 och var i alla fall död 1925. Här sitter hon framför ett hörnskåp, som har gått i arv på kvinnosidan i minst 4 generationer. Troligen är det tillverkat i Östergötland eller Småland. Till vänster i bilden skymtar en vit stol, förmodligen också från en snickare i trakten.


Både skåpet, stolen (som är fyra) och porträtten på väggen har jag kvar. Och titta vem som sitter här framför skåpet och stolen och leker Augusta! Generation nr 5! Samma knut men något mindre omfångsrik.

Augusta fick en Åsna till barnbarnsbarnbarn. Skåpet är ommålat flera gånger, varför jag inte skämdes för att måla om det själv  häromåret. Fortfarande fattas årtalet, 1792, men det kommer säkert vilket år som helst.
Stolarna har 30-talsmålning och 50-talstyg och är också under omvandling. Vilket år som helst kommer de att vara återställda  i ursprungligt skick, ockrafärgade.
Detta var mina första ting. Vilken dag som helst kommer också fortsättningen. Och så väntar jag på att NI ska blogga om era.

Ja, det regnar här också. Det är ok för mig. Man slipper få dåligt samvete för att man inte orkar gå ut och få malignt melanom. Det är mysigt att lösa korsord t.ex. Särskilt roligt är det när Åsnan, som tycker om att fylla i "Ulf" och "Ernst" överallt där det går, faller på eget grepp och grubblar länge över "oderst", innan hon upptäcker att det beror på att hon själv totat dit "Ernst" där. Ja så roligt har vi.
Själv har jag roat mig med att kolla sommarpratarnas bostadsorter. Lyckligtvis fick jag mina farhågor bekräftade. Av alla årets sommarpratare bor 30 (!) i Stockholm, 16 i utlandet (Monaco, Paris, Nya Zeeland och Los Angeles t.ex.) och tio i övriga Sverige, det som stockholmarna kallar landsorten (Uppsala, Norrköping och Heby t.ex., fast då måste man vara finansman). Det säger inte så mycket om oss i landsorten som om stockholmarnas  värld, som ju som bekant slutar vid tullarna. Inte någon av sommarpratarna är bosatt i Göteborg förresten.
Hur skulle det vara, om sommarprogrammets redaktion tog hjälp av folk ute i landet? De kan säkert tipsa om  sommarpratsaspiranter. Det måste ju finnas gott om intressanta människor, vars leverne inte når stockholmsöronen. Jag förstår, att det verkar osannolikt ur ett stockholmsperspektiv, men jag tror jag har rätt.
Taxeringskalendern har jag inte tillgång till, men det skulle vara spännande att se vilken inkomst man bör ha, förutom det faktum att man bör bo i Stockholm eller utriket, för att ha chans att bli sommarpratare. Men Eskilstuna är ju inte så långt från huvudstaden? Där tror jag det finns en aspirant. Fråga henne.

Ett sommarminne poppar upp, bara för att jag läste namnet Karl Gerhard i en blogg.

Det var sommaren 1953. Mina föräldrar och jag skulle åka någonstans på semestern. Vi kunde inte längre åka till mitt älskade Varberg, för den platsen var alltför belastad med minnen av min bror, som dött i december året före.  Vi åkte till ett hotell i Båstad, som låg precis vid havet. Båstad var då som nu ett ställe för kändisar. Mamma såg Alf Kjellin i en telefonkiosk, Egon Larsson (vem 17 var det egentligen?) på minigolfbanan och någon mer som jag har glömt. Hasse Ekman kanske.
Jag var ensam, men jag hittade en lekkamrat på stranden. Hon var 5 och jag var 9, men det fick väl gå. Hon var från Stockholm, så hon var lite mer försigkommen än jag. Hon var där med sin mormor. Vi lekte byggmästare i sanden och då skulle vi ha riktiga byggmästarnamn. Jag ville heta Eriksson, för det tyckte jag var fint. Bättre än Larsson, som jag hette egentligen. Jag föreslog, att hon skulle heta Nilsson, också ett passande byggmästarnamn.

-Nej, sa hon med eftertryck, det kan man inte heta. Det är ju ett TANTNAMN. Min mamma heter Nilsson.
Jag protesterade, för jag visste då gubbar som hette det.
-Men vad heter din pappa då, frågade jag.
-Per Gerhard, sa hon.
-Nej, så kan man inte heta. Det är ju ett förnamn, sa jag.
-Han HETER Per Gerhard, vidhöll hon.
Jag tänkte att hon måste vara för liten för att förstå det där. Senare flåsade mamma upphetsat:
-Hon är ju dotter till Maj-Britt Nilsson!!!!!!

Då förstod jag, som var så stor och klok, att man som byggmästare verkligen inte kan heta Nilsson. Och jag tänkte, att Per Gerhard säkert hade ett riktigt efternamn någonstans.  Det var ju tur att hon inte försökte inbilla mig att hennes riktiga pappa hette Anders Börje. Det hade jag aldrig gått på.

Var är du nu, Lena?