FruDecibel

eller jag vet inte vart det går egentligen. Man försöker ju stå på benen i alla fall för att inte belasta sjukvården med benbrott. Jag har dock lyckats belasta den med en käkröntgen tidigare i december och ett jourbesök på juldagen med anledning av förmodad och konstaterad halsfluss.

 

Med den aktningsvärda ålder som man (en ska skriva en om en är feminist har jag lärt mig, men jag tycker det låter lite obildat) uppnått, så ligger det nära till hands att göra jämförelser och sammanfatta året.

Men tack vare den aktningsvärda åldern, så kommer en inte ihåg vad en skulle kunna sammanfatta. Vad har hänt i år? Minns knappt något.

Nu förtiden är det bra om ingenting händer. Händer det någonting så är det någon som dör eller någon som har slarvat bort något (ofta jag men inte alltid), någon som säger något surt, någon som vinner tio miljoner pengar och säger att pengar inte betyder allt. Väldigt sällan händer det att en får några diamanthalsband el. dyl. Förresten, när sulle en ha dum?

 

Har jag gjort något bra?

Jag har bytt bank. Det tror jag blir bra, inte bara för mig.

Jag har sökt pengar till Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum (med viss hjälp). Visserligen ser det inte ut att ha lyckats, men det var ett par goda försök, som måste rendera mig ett par guldstjärnor i körhimlen.

 

Tandläkaren har erkänt att jag är hans bästa kund.

 

Arenorna blir färre när man åldras, det kommer ni ungdomar också att märka. Man försöker hålla igång både här och där för att det ska verka som om man är ungefär 45, alltså i sina bästa år. Men inne på sin kammare märker man, eller en, att det märks.

Nu ska jag inte räkna upp alla mina tillkortakommanden, ånej, så roligt ska vi inte ha.

Vänta, någon spelade WF. Måste kolla.

 

WF och Draw something, det är arenor där jag inte måste draw mig tillbaka. Än. Men jogging och geocaching har jag fått lämna av olika orsaker, om än motvilligt.

Det kommer inte så många nya möjligheter. I år har jag haft ett jobb, ett cellojobb till en amatörkör. Det renderade mig 700 kr före skatt. Det finge gärna droppa in lite sådana jobb, men det gör det inte, för cellister växer på träd i Göteborg och det var bara för att två stycken andra tackade nej, som budet gick till mig. Jag har varit nödsolist och nu blev jag nödcellist också.

 

Tre vänner har försvunnit. En barndomsläkting, alltså vi träffade första gången när vi var ett par månader, dog oväntat i våras och läkarna hittar ingen förklaring. Jag är fortfarande arg, fast jag vet inte på vem. Vi hade en lång historia tillsammans. En kollega hittades i sin hall när polisen bröt sig in för att han inte kommit till sin operation. Och en vän har gått vidare i livet med andra vänner, som är roligare, och det kan man ju förstå. Jag klandrar ingen, men det är då visst och sant, att man inte kan få nya verkliga vänner när man blir äldre. Man får ta vara på dem man har, och det försöker jag. Ibland tror jag att jag har försökt lite för mycket. Förr i världen skrev jag så mycket brev, så mina vänner blev olyckliga, för det var alltid de som var skyldiga mig brev.

 

15 poäng har jag knogat ihop. I latin och Sibelius.

 

En rolig sak har ju inträffat förstås. Jag har fått träffa en ev. blivande svärdotter in spe peppar peppar ta i trä (kan man vara mer försiktig i ett uttalande?) och oavsett hur det går med det, så tänker jag vara glad, för då har jag fått vara glad åtminstone en gång.

 

 

Idag har jag gjort en Svenljungasafari. Som alla bildade människor vet, ligger Svenljunga 3 mil öster om Kinna och 3 mil söder om Borås. Anledningen var helt enkelt att jag passade på att hälsa på en skolkamrat från forntiden som tillfälligtvis befann i sig i denna Kindsmetropol (Sjuhäradsbygden; Kinds härad och dialekten heter Kindbo).

Här bodde jag från 1948 och min mor och huset fanns kvar till 1987 och 1988, när jag äntligen blev av med det. Huset alltså. Min mor var det lite synd om, men nu vilar hon mittemot sitt hus eftersom kyrkogården ligger där.

 

 

 

Så här ser mitt föräldrahem ut idag. Inte är det vackert inte, ett rappat hus byggt i mitten på 40-talet.Vi bodde på första våningen och mitt rum var fönstret längst till höger. Där inne har jag gråtit mycket för att jag inte klarade 60 meter och för att folk var dumma och för att min katt var död. Där drömde jag också om Frank Sinatra, och kanske, kanske jag bloggar om det någon gång.

I dag är det om möjligt fulare än det var på min tid. I översta fönstret till vänster sitter en katt. I huset till vänster som inte syns, bodde en släkting till Sverker Åström, men det hade Sverker Åström inte en aning om.

 

På 50-talet, när folk började tända ljus på gravarna, gick min far ut på natten och släckte ljusen, för det var en katolsk sed. Katolskt var usch.

Vi hade hyresgäster och 1957 ville de skaffa TV och sätta upp en antenn på taket. Min far sa nej. "Hur skulle det se ut om det var sådana där antenner på alla hus?" sa han.

De satte upp en antenn.

 

 

 

Här vilar min mor. Hon fick ett mosshjärta idag. Hoppas ingen snor det. Hennes grav"sten" fick jag slåss med kyrkorådet om. Inte fick man ha sådana! Nej, nej, det fanns ju ingen järnsmidestradition i Svenljunga. Men jag stod på mig, krånglig som jag är.

Sedan åkte vi runt och tittade på alla hus som inte alls såg ut som de såg ut sist jag såg dem, kanske 50 år sedan. Och vi pratade om alla som hade bott där och vad det hade blivit av dem etc. och sånt där som är vansinnigt tråkigt att lyssna på för någon som inte har samma minnen. Det var väldigt skönt att ingen annan var med för då hade vi kanske känt oss tvungna att ta upp något ämne av allmänintresse, SD eller SD. Nu kunde vi verkligen örja oss i våra minnen och uppdatera varandra.

 

Förr i världen hade Svenljunga en gästgivargård från 1600-talet och ett lika gammalt vackert tingshus.

Gästgivaregården fick förfalla och såg till slut så anskrämligt ut så att man beslöt att åtminstone måla det på tre sidor, de sidorna som syntes mot gatan. Ett tag skulle det rivas också. Nu är det faktiskt rivet men uppbyggt nästan precis som det såg ut. Fast hotell är det inte längre.

 

 

 

Förfall

 

 

 

Tingshuset hade finka också och blev tidigt K-märkt och har sedan varit bibliotek men vad det är nu vet jag inte.

 

 

Hotellet ligger numera i Goos hörna. Undrar egentligen varför hörnan hette så? Kanske någon vet. Därifrån har man utsikt över Svenljungas centrala delar.

 

Man ser t.ex. Pengalösa hörnet där Handelsbanken låg. Uppe i tornet som inte syns bakom träden försökte jag mig på att kyssa en gosse. Vi var 8 år. Han vek undan.

 

 

 

 

 

Ett hus har blivit rosa och heter kanske därför Casa Rosa.

 

 

 

 

Där bodde tandläkaren och hans fru. Innanför fönstret däruppe har jag lidit alla helvetes kval. Han hade ingen tandsköterska av vissa orsaker. Ja, alla i köpingen kände nog till det. Han hade nämligen haft en sådan en gång i tiden. Säkert var hon både ung och snygg,  och de brukade vila sig tillsammans i det lilla rummet innanför kliniken, som säkert var väldigt varmt, så de tog av sig lite kläder. En gång kom hans fru på dem, och sedan blev det ingen mer tandsköterska där. I stället skaffade han sig en ful vinthund.

Tandläkarinnan hade vi i tyska i realskolan. Hon var modell större och vi brukade säga att först kom hennes mage och sedan efter en stund kom huvudet in i klassrummet. Det var faktiskt väldigt dumt sagt, för hon var egentligen en väldigt rolig människa, fast det blev ju inte så många tillfällen att visa det på just tysklektionerna. Jag upptäckte det senare.

 

När vi skulle ha slöjd i skolan, fick vi ränna genom halva byn till detta vackra hus, som heter Annehill.

 

 

 

 

 Slöjdfröken hette Linderkull och hade peruk och väldigt mycket puder och rouge. En gång skulle en flicka viska något i örat på fröken, men i stället pustade och frustade hon så att pudret stod som en sky från stackars frökens kinder.

Eftersom julen står för dörren, så står granen på torget. Men hallå? Vad är detta för mode? Toppless i Svenljunga? Finns det inte granar nog i detta kompakta barrskogsområde så man kunde fått en gran med topp?

Annat var det förr ...

 

 

..

 

Svenljunga är visst på fallrepet nu. Jobben är slut och husen går inte att sälja, som på så många andra platser. Men nog kunde man ha en gran med topp?