Läcker
Nöjena avlöser varandra här på landet. Än är det djupsinniga promenader, än är det roddturer i Händige Herrns egenhändigt byggda eka eller segeltur i den lika egenhändigt byggda segelekan. Det är inte riktigt sant, för jag fick allt hjälpa till med mina händer, hålla i plankor och så.
Det är inte så kul att följa med i segelbåten för båtens förtoft är inte riktigt avpassad för mina höfter och man sitter så illa så man vill bara i land. Dra i några tåtar får man ju absolut inte. Vinden är nyckfull på Barken, men vem kan inte segla förutan vind?
Lite bättre får man plats i roddbåten, men det måste ha blivit något fel i konstruktionen, för alltid när JAG åker med, så forsar vattnet in och den händige får ösa 7-8 gånger, 50 liter i taget typ. Jag , som är sålättroad, tyckte det var skojigt, att det hembyggda öskaret flöt omkring i båten.
Men det är vackert runtersikring och har man tur kan man åka under järnvägbron precis när tåget rusar över.
Ja, roligare än så har vi inte på landet.
Det är inte så kul att följa med i segelbåten för båtens förtoft är inte riktigt avpassad för mina höfter och man sitter så illa så man vill bara i land. Dra i några tåtar får man ju absolut inte. Vinden är nyckfull på Barken, men vem kan inte segla förutan vind?
Lite bättre får man plats i roddbåten, men det måste ha blivit något fel i konstruktionen, för alltid när JAG åker med, så forsar vattnet in och den händige får ösa 7-8 gånger, 50 liter i taget typ. Jag , som är sålättroad, tyckte det var skojigt, att det hembyggda öskaret flöt omkring i båten.
Men det är vackert runtersikring och har man tur kan man åka under järnvägbron precis när tåget rusar över.
Ja, roligare än så har vi inte på landet.
Läcker?
Ortnamnskunskap
Jag såg på kartan att jag hade en läsare i närheten av Sjötofta...Då kommer jag att tänka på en sak som min far berättade på 50-talet. Han var lantmätare i Kinds härad, där Sjötofta ligger. Det finns inga andra ortnamn i hela Västergötland som slutar på -tofta, utan det är ju på Gotland som var och varannan hussamling heter något på -tofta. Anledningen till detta avvikande namn är, att när kartograferna skulle rita upp Sverige, när det när kan ha varit, 1600-talet kanske? så tyckte de att två ortnamn i Kind var så fula, så de ville inte skriva in dem på kartan. Det var Håska och Schäta. De fick heta Håcksvik och Sjötofta.
Men Sexdrega tyckte de tydligen var fint, för det finns kvar.
Men Sexdrega tyckte de tydligen var fint, för det finns kvar.
Stiltje
Ja, vad kan man annat göra än att kliva ner i det 27-gradiga vattnet och fundera på om man lever i nuet. Här är en bild från det förflutna, dvs. i morse.
Skandal!
De har ändrat musiken i Barnaby!!!!! Både tonart och instrument! VAR är thereminen och VARFÖR d-moll när c-moll är så mycket mer uttrycksfull?????? Skandal!!! Återgå genast till ordningen!!!!
Fioltäcke
Jo, det är så att jag äntligen fått ändan ur vagnen och sytt ett fioltäcke.. Ända sedan jag köpte ett sådant till åsneviolinisten i vår familj, har jag tänkt, att det där skulle man kunna göra själv, små fioltäcken till kvartsfioler och åttondelsfioler och kanske sextondelsfioler....
Nu när jag har min enorma A-kassa att slå runt på, tänkte jag att det kunde vara lämpligt att starta produktionen och dryga ut kapitalet. Nu är det så, att trots att jag har sytt ganska mycket till små barn innan de kunde protestera, så är jag ingen vidare sömmerska. Dvs. jag gör alla upptänkliga fel och några till. Man borde väl ha lärt sig något, men så tycks inte vara fallet.
Därför är jag ganska stolt över att jag fick till fioltäcket. Mer över att än över den konstnärliga halten.
I brist på egna barnbarn ska detta fioltäcke skänkas till ett släktbarn, som kanske inte alls kommer att uppskatta det, vad vet jag. Hon var f.ö. missnöjd med en julklapp hon fick av sin familj. Hon fick en jordglob. Hon startade genast en insamling bland julgästerna åt sig själv för att kunna köpa sig något riktigt. Med en sådan företagsamhet kommer man långt. Jag tror hon kommer att sluta som en riktig mappie.
Detta barn ska alltså förmås att tycka om sitt fioltäcke och helst göra alla spelkamrater avundsjuka så att de också vill ha fioltäcken sydda av mig. Så ska det spridas genom djungeltelegrafen över hela Sverige har jag tänkt och jag ska ta betalt och skrapa ihop till ett superlätt cellofodral, som kostar många pengar. Ett sånt.
Det här var första försöket (nåja andra, för det första fick kasseras) och det har ett rosentäcke och är fodrat med thaisiden. Man tager vad man haver.
Och nej då, jag ska inte bli besviken om det inte blir en enda beställning. Det går ju sällan som man vill här i livet, men hoppas kan man ju göra ett tag.
Nu när jag har min enorma A-kassa att slå runt på, tänkte jag att det kunde vara lämpligt att starta produktionen och dryga ut kapitalet. Nu är det så, att trots att jag har sytt ganska mycket till små barn innan de kunde protestera, så är jag ingen vidare sömmerska. Dvs. jag gör alla upptänkliga fel och några till. Man borde väl ha lärt sig något, men så tycks inte vara fallet.
Därför är jag ganska stolt över att jag fick till fioltäcket. Mer över att än över den konstnärliga halten.
I brist på egna barnbarn ska detta fioltäcke skänkas till ett släktbarn, som kanske inte alls kommer att uppskatta det, vad vet jag. Hon var f.ö. missnöjd med en julklapp hon fick av sin familj. Hon fick en jordglob. Hon startade genast en insamling bland julgästerna åt sig själv för att kunna köpa sig något riktigt. Med en sådan företagsamhet kommer man långt. Jag tror hon kommer att sluta som en riktig mappie.
Detta barn ska alltså förmås att tycka om sitt fioltäcke och helst göra alla spelkamrater avundsjuka så att de också vill ha fioltäcken sydda av mig. Så ska det spridas genom djungeltelegrafen över hela Sverige har jag tänkt och jag ska ta betalt och skrapa ihop till ett superlätt cellofodral, som kostar många pengar. Ett sånt.
Det här var första försöket (nåja andra, för det första fick kasseras) och det har ett rosentäcke och är fodrat med thaisiden. Man tager vad man haver.
Och nej då, jag ska inte bli besviken om det inte blir en enda beställning. Det går ju sällan som man vill här i livet, men hoppas kan man ju göra ett tag.
En liten fattig tant jag är men glad jag är ändå ;)
Jag fick häromveckan en bunt gamla ”M” av en godhjärtad släkting. ”M” är tidningen för kvinnor 50+. På framsidan av alla nummer tronar Amelia Adamo på längden eller tvären, välsminkad och välklädd eller väl avklädd, dvs. spritt språngande.
M står för ”Mappie” för er som inte vet. Jag visste inte det. Det betyder ”Mogna attraktiva pionjära personer”. Är jag en mappie? Är jag mogen? Ja, fläckvis kanske, men annars har jag nog stannat runt 20. Attraktiv? Det vet jag bestämt att man inte kan beskylla mig för. Pionjär? På vilket område? Jag är ju t.ex. inte precis den första kvinnan som fått barn, som barnmorskan fräste åt mig när jag skulle få mitt första. Jag känner mig inte särskilt pionjäraktig på något område faktiskt, men jag gillar att ha en liten röd näsduk med vita prickar om halsen ibland. Den kanske det kan vara lite pionjäranda över då. Pie då? Om man vill spetsa till det kan man ju tolka det som from....eller paj. Nåja.
En mappie är alltså en framgångsrik (med betoning på rik) kvinna som har skapat sig ett eget liv. Rik, var ordet, sa både Bill och Bull.
I sommar har jag haft tid att titta ordentligt i tidningen. ”Klä bort din mage” får man veta, ”Skilsmässoguide”, ”Tack, mamma, döttrarnas kärleksförklaring”, Dr. Böhm: ”Snälla, få fart på min man” resp. ”Jag står inte ut när min fru smaskar”, myskläderna under 2000 kr osv. osv. Under 2000???? Myskläder??????
I ett nummer utses Sveriges bäst klädda mappie, och hon visar vad hon ska ha på Nobelfesten. En böljande röd sidensak för 2800 kr. Priset är inte avgörande, säger hon, och det förstår man ju lätt. ”Jag kan hitta rätt sak på H&M,” säger hon blygsamt i nästa andetag.
I ett annat nummer avbildas uppklädda slottsfruar med sina ännu mer uppklädda slottsdöttrar framför sina slott, som inte definieras som slott enligt slottsfruarna utan ”stora dragiga hus på landet”. Stackarna, drag som är så jobbigt.
I samma veva bräker den framgångsRIKE Poker Wallenberg i ”Sommar” att det finns en sak som han aldrig missar, och det är Nobelfesten.
Nobelfesten har jag ”missat” hela livet utan att vilja det ett enda dugg. Jag skulle gärna ha tagit emot litteraturpriset eller något av de andra prisen, men det har ju inte blivit så. Händige herrn har inte heller höstat in något Nobelpris på grund av sin händighet. Inte heller är jag begåvad med någon släkting, som får priset och bjuder med hela sin storfamilj. Jag har hoppats att någon kuban skulle få priset, för då kanske kören jag sjunger i skulle få vara med och sjunga kubansk musik, som vi var först med i Sverige. Jag har t.o.m. tänkt tanken, att eftersom jag är student nu, skulle jag kunna stå uppe på balustraderna med gulnad studentmössa och vaja med en flagga. (Då får jag väl titta i M efter hur man får bort sitt gäddhäng.) Men det orkar jag nog inte, och förresten vill man ju sitta ner och äta av den fina maten, som man får läsa om sedan. Men tänk att en gång i livet få vara med på en sån fest? Det skulle inte behöva bli någon vana.
Ni kan tänka er min upphetsning, när Händige herrn får en inbjudan från Kungliga Musikaliska Akademin att övervara nyss nämnda akademis högtidliga årssammankomst med prisutdelning av kronprinsessan och efterföljande supé i Vinterträdgården på Grand Hotel. Klädsel: högtidsdräkt. Jag såg framför mig böljande siden a la Friggebo eller i värsta fall Skedevi-dräkten, bara jag fick vara med en gång i livet. Hur tror ni att det gick?
”Aldrig i livet!!! Jag tänker inte ta på mig frack för att umgås med ’såna’”.
Punkt, slut. Där försvann troligen min enda möjlighet att gästspela i ett parallellt universum. Jaja, vad är väl en supé i Vinterträdgården? Den är säkert tråkig och långtråkig och.... Men finns det någon äldre bildad herre, som saknar en äldre, något mindre framgångsrik men dock tämligen allmänbildad dam med obetydligt gäddhäng att ta med sig på Nobel- eller annan extremt högtidlig fest, så ställer jag upp. I studiesyfte, naturligtvis...
Det finns en indisk tänkerska (Spivak), som säger så här: ”Det handlar om att kritiskt betrakta sina egna privilegier, systematiskt bearbeta de föreställningar om världen som de har genererat och försöka förstå hur dessa föreställningar blivit till självklarheter i ens tänkande och därigenom också förstå vilken kunskap om världen som privilegierna berövat en...”
Jag kunde inte uttryckt det bättre själv...
M står för ”Mappie” för er som inte vet. Jag visste inte det. Det betyder ”Mogna attraktiva pionjära personer”. Är jag en mappie? Är jag mogen? Ja, fläckvis kanske, men annars har jag nog stannat runt 20. Attraktiv? Det vet jag bestämt att man inte kan beskylla mig för. Pionjär? På vilket område? Jag är ju t.ex. inte precis den första kvinnan som fått barn, som barnmorskan fräste åt mig när jag skulle få mitt första. Jag känner mig inte särskilt pionjäraktig på något område faktiskt, men jag gillar att ha en liten röd näsduk med vita prickar om halsen ibland. Den kanske det kan vara lite pionjäranda över då. Pie då? Om man vill spetsa till det kan man ju tolka det som from....eller paj. Nåja.
En mappie är alltså en framgångsrik (med betoning på rik) kvinna som har skapat sig ett eget liv. Rik, var ordet, sa både Bill och Bull.
I sommar har jag haft tid att titta ordentligt i tidningen. ”Klä bort din mage” får man veta, ”Skilsmässoguide”, ”Tack, mamma, döttrarnas kärleksförklaring”, Dr. Böhm: ”Snälla, få fart på min man” resp. ”Jag står inte ut när min fru smaskar”, myskläderna under 2000 kr osv. osv. Under 2000???? Myskläder??????
I ett nummer utses Sveriges bäst klädda mappie, och hon visar vad hon ska ha på Nobelfesten. En böljande röd sidensak för 2800 kr. Priset är inte avgörande, säger hon, och det förstår man ju lätt. ”Jag kan hitta rätt sak på H&M,” säger hon blygsamt i nästa andetag.
I ett annat nummer avbildas uppklädda slottsfruar med sina ännu mer uppklädda slottsdöttrar framför sina slott, som inte definieras som slott enligt slottsfruarna utan ”stora dragiga hus på landet”. Stackarna, drag som är så jobbigt.
I samma veva bräker den framgångsRIKE Poker Wallenberg i ”Sommar” att det finns en sak som han aldrig missar, och det är Nobelfesten.
Nobelfesten har jag ”missat” hela livet utan att vilja det ett enda dugg. Jag skulle gärna ha tagit emot litteraturpriset eller något av de andra prisen, men det har ju inte blivit så. Händige herrn har inte heller höstat in något Nobelpris på grund av sin händighet. Inte heller är jag begåvad med någon släkting, som får priset och bjuder med hela sin storfamilj. Jag har hoppats att någon kuban skulle få priset, för då kanske kören jag sjunger i skulle få vara med och sjunga kubansk musik, som vi var först med i Sverige. Jag har t.o.m. tänkt tanken, att eftersom jag är student nu, skulle jag kunna stå uppe på balustraderna med gulnad studentmössa och vaja med en flagga. (Då får jag väl titta i M efter hur man får bort sitt gäddhäng.) Men det orkar jag nog inte, och förresten vill man ju sitta ner och äta av den fina maten, som man får läsa om sedan. Men tänk att en gång i livet få vara med på en sån fest? Det skulle inte behöva bli någon vana.
Ni kan tänka er min upphetsning, när Händige herrn får en inbjudan från Kungliga Musikaliska Akademin att övervara nyss nämnda akademis högtidliga årssammankomst med prisutdelning av kronprinsessan och efterföljande supé i Vinterträdgården på Grand Hotel. Klädsel: högtidsdräkt. Jag såg framför mig böljande siden a la Friggebo eller i värsta fall Skedevi-dräkten, bara jag fick vara med en gång i livet. Hur tror ni att det gick?
”Aldrig i livet!!! Jag tänker inte ta på mig frack för att umgås med ’såna’”.
Punkt, slut. Där försvann troligen min enda möjlighet att gästspela i ett parallellt universum. Jaja, vad är väl en supé i Vinterträdgården? Den är säkert tråkig och långtråkig och.... Men finns det någon äldre bildad herre, som saknar en äldre, något mindre framgångsrik men dock tämligen allmänbildad dam med obetydligt gäddhäng att ta med sig på Nobel- eller annan extremt högtidlig fest, så ställer jag upp. I studiesyfte, naturligtvis...
Det finns en indisk tänkerska (Spivak), som säger så här: ”Det handlar om att kritiskt betrakta sina egna privilegier, systematiskt bearbeta de föreställningar om världen som de har genererat och försöka förstå hur dessa föreställningar blivit till självklarheter i ens tänkande och därigenom också förstå vilken kunskap om världen som privilegierna berövat en...”
Jag kunde inte uttryckt det bättre själv...
Flosklernas tid
Sommaren är för mig en tid av floskler och meningslöst prat. Jag bidrar säkerligen själv till detta av olika orsaker, som jag inte här ska gå in på. En floskel, som har plågat mig idag är "man ska leva i nuet". Säkert har större filosofer än jag rett ut detta, om nuet verkligen finns. Har nuet något utbredning i tid eller är det bara en gräns mellan det förflutna och framtiden? Om nuet bara är ett streck, så kan man väl inte leva i ett streck? Möjligen i ett sträck. Så fort man försöker leva i nuet, så har ju nu redan passerat och har blivit nyss.
Så kära läsare i Stockholm, Nacka, Klingsta, Luleå, 'Sweden, Bovik, Göteborg och Alingsås, kan ni reda ut detta åt mig? Kan man verkligen leva i nuet?
Carpe diem var det ja. Men Carpe dentum var mycket roligare. Det sa Robin Williams i filmen efter, när han försökte fånga sina löständer.
Så kära läsare i Stockholm, Nacka, Klingsta, Luleå, 'Sweden, Bovik, Göteborg och Alingsås, kan ni reda ut detta åt mig? Kan man verkligen leva i nuet?
Carpe diem var det ja. Men Carpe dentum var mycket roligare. Det sa Robin Williams i filmen efter, när han försökte fånga sina löständer.
Alla dagar
Alla dagar har olika färg, eller hur? Många tycker att olika tonarter har olika färg också.
Min
måndag är blåsvart
tisdag vit
onsdag orange åt rött
torsdag mörkgrön
fredag ljust orange med dragning åt gult
lördag blåklintsblå
söndag ljust gul
Har ni något som ni har färg på?
Min
måndag är blåsvart
tisdag vit
onsdag orange åt rött
torsdag mörkgrön
fredag ljust orange med dragning åt gult
lördag blåklintsblå
söndag ljust gul
Har ni något som ni har färg på?
Tisdagar
Tisdagar är trevliga dagar. När jag var liten kom Allers, på tisdagar. Jag är uppväxt med Allers, Svensk Damtidning, Idun, Vecko-Journalen och Det Bästa. Jag kan det mesta om kungahuset, t.ex. att Gustav V var född den16 juni 1858. Men i Det Bästa läste jag bara "I vår Herres hage" och "Utvidga ditt ordförråd". Det bästa var Allers. Där var det Nalle och Lisa, pappersdockor, och lite senare Barn 312. Är det någon, som kommer ihåg Barn 312? Det var min första läsupplevelse efter Pippi, Nalle Puh och Pelle Svanslös. Många gånger önskade jag att det skulle vara lika synd om mig som om Barn 312. Men jag hade både mamma och pappa och inget krig och jag fick t.o.m. läsa Allers. Jag ville dock gärna se ut som Barn 312 på Kurt Ards teckningar, när jag nu inte ville se ut som Audrey Hepburn, som det stod mycket om på den tiden.
Just nu är det Barnaby, som gör tisdagar trevliga. T.o.m. allsången kan uthärdas (ikväll fick vi njuta av en Uggla i röda byxor. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt) när man vet att Barnaby kommer sedan. .
Men jag måste erkänna att jag har svårt att hänga med i handlingen i Midsomer Murders ibland. När det är familjefejder och de är intrasslade i varandra på alla möjliga sätt, kunde de väl åtminstone ha namn, som inte började på samma bokstav. Kvinnorna kunde vara lite mer olika och filmmakarna borde veta, att flera generationer tillsammans är svårt att hålla reda på. Nu handlade allt om en stackars Tommy Hicks, som blev skjuten under 1:a världskriget. (Om jag inte minns fel, hette Tommy Steele just Tommy Hicks innan han blev Tommy Steele.) Nåja, jag vet att det var fler som hade problem i kväll, så det är väl inte bara åldersdemens. Jag tyckte speciellt mycket om avsnittet där de rullstolburna herrarna slogs med baguetter.
Nalle och Lisa
Åååååå...
Just nu är det Barnaby, som gör tisdagar trevliga. T.o.m. allsången kan uthärdas (ikväll fick vi njuta av en Uggla i röda byxor. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt) när man vet att Barnaby kommer sedan. .
Men jag måste erkänna att jag har svårt att hänga med i handlingen i Midsomer Murders ibland. När det är familjefejder och de är intrasslade i varandra på alla möjliga sätt, kunde de väl åtminstone ha namn, som inte började på samma bokstav. Kvinnorna kunde vara lite mer olika och filmmakarna borde veta, att flera generationer tillsammans är svårt att hålla reda på. Nu handlade allt om en stackars Tommy Hicks, som blev skjuten under 1:a världskriget. (Om jag inte minns fel, hette Tommy Steele just Tommy Hicks innan han blev Tommy Steele.) Nåja, jag vet att det var fler som hade problem i kväll, så det är väl inte bara åldersdemens. Jag tyckte speciellt mycket om avsnittet där de rullstolburna herrarna slogs med baguetter.
Nalle och Lisa
Åååååå...
