En ordentlig näsknäpp
har jag fått, och därför blir det nu paus i bloggandet, annars kanske jag bloggar om det.
Morfars eller mormors traversflöjt
Här på ett urblekt fotografi står min morfar, Einar Teodor Larsson, och spelar fiol. I soffan sitter hans syster, Thyri, och spelar dragspel. De befinner sig i föräldrahemmet i Västerlösa i Östergötland, och kortet är antagligen taget före 1912. Morfar spelade fiol och var glad, tror jag. Jag träffade honom aldrig. Men han hade också en traversflöjt, som har följt med i arvegodset från generation till generation.
Det kan ha varit min mormors flöjt också; proveniensen är oklar. Den har i alla fall legat på flygeln så länge jag kan minnas, och det är ju faktiskt ganska länge. Det finns ingen flöjttradition i släkten, utan här gnider vi och knäpper och bankar på strängar, trumpetar och trampar i orgelklaveret och gal i högan sky. Därför beslöt jag mig för att kolla om det fanns någon som var intresserad av en gammal traversflöjt. Instrument ska leva och göra musik och inte ligga och samla damm, vilket den verkligen har gjort. Jag torkade av den hjälpligt och hittade en specialintresserad flöjtissa. Hon tog sig an morfars (mormors?) flöjt, och nu kommer den efter viss uppfiffning naturligtvis, kanske åter att ljuda på konsert. Jag kommer givetvis då att sitta i publiken (kanske rentav i Holland?) och fälla en liten nostalgisk tår, för att inte tala om vad morfar (eller mormor?) ska glädjas på sin pult i himlen, eller var han (hon) spelar nu.
Flöjten har alltså ingen känd proveniens. Kanske har den kommit från Tyskland, eftersom mormor hade tyskt påbrå. Tänk den som hade fått lyssna till vad de spelade för varandra på den tiden! Kanske "Horch, was kommt von draußen rein" ...?
Här nedan får morfar Einar i alla fall vara garnvinda åt mormor Edith. Bilden är troligen arrangerad :)! Men gulligt ändå.
Det kan ha varit min mormors flöjt också; proveniensen är oklar. Den har i alla fall legat på flygeln så länge jag kan minnas, och det är ju faktiskt ganska länge. Det finns ingen flöjttradition i släkten, utan här gnider vi och knäpper och bankar på strängar, trumpetar och trampar i orgelklaveret och gal i högan sky. Därför beslöt jag mig för att kolla om det fanns någon som var intresserad av en gammal traversflöjt. Instrument ska leva och göra musik och inte ligga och samla damm, vilket den verkligen har gjort. Jag torkade av den hjälpligt och hittade en specialintresserad flöjtissa. Hon tog sig an morfars (mormors?) flöjt, och nu kommer den efter viss uppfiffning naturligtvis, kanske åter att ljuda på konsert. Jag kommer givetvis då att sitta i publiken (kanske rentav i Holland?) och fälla en liten nostalgisk tår, för att inte tala om vad morfar (eller mormor?) ska glädjas på sin pult i himlen, eller var han (hon) spelar nu.
Flöjten har alltså ingen känd proveniens. Kanske har den kommit från Tyskland, eftersom mormor hade tyskt påbrå. Tänk den som hade fått lyssna till vad de spelade för varandra på den tiden! Kanske "Horch, was kommt von draußen rein" ...?
Här nedan får morfar Einar i alla fall vara garnvinda åt mormor Edith. Bilden är troligen arrangerad :)! Men gulligt ändå.
Mormor och morfar hann bara vara gifta i ca tio år. Sedan dog morfar, i början på 20-talet, efterlämnande min mormor Edith och min mamma Ellen, som då var tio år.
Här poserar lilla Ellen Charlotta i vit klänning. Annars fick hon ha svarta kläder, eftersom inte bara pappa Einar Teodor dog, utan strax därpå mamma Edith och till slut även mormor Augusta och katten Snurran, allt inom loppet av tre år. Lilla Ellen fick en Askungetillvaro hos sin faster och fick troligen betala för sig trots att fastern var tämligen rik.
Edith Charlotta var modist och givetvis mycket modeintresserad. Här en bild från affären. Edith till höger och personalen till vänster.
Edith Charlotta var modist och givetvis mycket modeintresserad. Här en bild från affären. Edith till höger och personalen till vänster.
Lilla Ellen var ett omhuldat barn och hade alltid fina kläder, liksom mamma Edith. Här en bild från ca 1917. Edith är sorgklädd, förmodligen för att hennes pappa, Carl-Wilhelm Schmidt, hade dött, han som kanske hade traversflöjten med sig från Tyskland. Men se, så elegant man kunde vara ändå.
När Edith blev änka tänkte hon ta med sig lilla Ellen och emigrera till Amerika. Det blev inte av eftersom hon blev sjuk och dog. Man kan ju inte föreställa sig hur allting hade blivit då. Det hade i alla fall inte blivit något blogginlägg om en traversflöjt från Östergötland, det är då ett som är säkert.
Hej då, lilla flöjt och må du få ett bättre liv nu än på min dammiga flygel.
Med munnen full av wienerbröd
är det svårt att vara kritisk. Det fick jag erfara en gång på dagis, när jag skulle framföra en avvikande åsikt om hur saker ska skötas. Chefen bjöd på kaffe och wienerbröd och pratade själv, och där satt jag med munnen full. Man vill ju inte heller vara ohövlig och prata med mat i munnen,så det blev inte alls så mycket sagt som jag skulle velat.
Lite så har det känts nu, när "Heliga Johanna från Slakthusen" är avslutad. Så mycket beröm som vi har fått, så mycket folk som vi har dragit (för att inte tala om alla som skulle ha kunnat komma dit om ledningen hade varit lite generösare med biljetter åt våra bekanta), så himla kul som det har varit, en sån resa, så härlig musik (Buxtehude), en sån organist, så roliga skådespelare (alla), så bussiga alla andra vad de nu heter, så fruktansvärt roligt det har varit. Ja, som ett enda stort wienerbröd hela tiden.
Men så var det där med lönen. Folkteaterns ledning har tagit lärdom av Brechts kötthandlare,som gav 2/3 av arbetarna i Chicago 1/3 av lönen. För ett par år sedan var kören Amanda anställd och medlemmarna där fick månadslön, så de kunde vara med och repa på dagarna. Förra omgången fick Orestienstatisterna 2000 kr per föreställning och 1000 kr för repetitionerna, som gick till körkassan. Varje grupp bestod av 12 personer på scen (och ett par reserver). Nu har vi varit 37 koriststatister, som får 2000 kr per föreställning. Vad blir det nästa gång? Ska koristerna då betala för att få nöjet att stå på Folkteaterns scen och förgylla föreställningarna?
Nu går pengarna till Folkteaterkörens idéella förening, och för 20 föreställningar och 19 repetitioner får jag, om utbetalningarna lyckas, 1650 kr.
Det är skandal. Men när man står där med munnen fullav wienerbröd, är det väldigt svårt att kräva någonting. Särskilt som ledningen har varit väldigt osynlig nästan hela tiden.Men man behandlar inte korister som oxar! Vi är faktiskt flera som är professionella musiker. "Alla som inte är nöjda med lönen kan gå", skanderade vi bakom Järnridån.
Varför gjorde vi inte det då? Varför ställde vi upp? Ja, det var ju det där med wienerbrödet och en förhoppning om att Folkteatern skulle kunna inse vilken skandal den har gjort.
Våra roller har varit dels att vara arbetslösa köttfabriksarbetare, som inte får någon lön; dels att vara trosvissa frälsningssoldater.
Ja, så måste det vara Folkteatern tänker! Vi får vår lön i himlen! Genialt. Gud ska inte ha några sociala avgifter och körsång gillar han ju garanterat. En strålande idé.
Vi ses på barrikaderna!
Lite så har det känts nu, när "Heliga Johanna från Slakthusen" är avslutad. Så mycket beröm som vi har fått, så mycket folk som vi har dragit (för att inte tala om alla som skulle ha kunnat komma dit om ledningen hade varit lite generösare med biljetter åt våra bekanta), så himla kul som det har varit, en sån resa, så härlig musik (Buxtehude), en sån organist, så roliga skådespelare (alla), så bussiga alla andra vad de nu heter, så fruktansvärt roligt det har varit. Ja, som ett enda stort wienerbröd hela tiden.
Men så var det där med lönen. Folkteaterns ledning har tagit lärdom av Brechts kötthandlare,som gav 2/3 av arbetarna i Chicago 1/3 av lönen. För ett par år sedan var kören Amanda anställd och medlemmarna där fick månadslön, så de kunde vara med och repa på dagarna. Förra omgången fick Orestienstatisterna 2000 kr per föreställning och 1000 kr för repetitionerna, som gick till körkassan. Varje grupp bestod av 12 personer på scen (och ett par reserver). Nu har vi varit 37 koriststatister, som får 2000 kr per föreställning. Vad blir det nästa gång? Ska koristerna då betala för att få nöjet att stå på Folkteaterns scen och förgylla föreställningarna?
Nu går pengarna till Folkteaterkörens idéella förening, och för 20 föreställningar och 19 repetitioner får jag, om utbetalningarna lyckas, 1650 kr.
Det är skandal. Men när man står där med munnen fullav wienerbröd, är det väldigt svårt att kräva någonting. Särskilt som ledningen har varit väldigt osynlig nästan hela tiden.Men man behandlar inte korister som oxar! Vi är faktiskt flera som är professionella musiker. "Alla som inte är nöjda med lönen kan gå", skanderade vi bakom Järnridån.
Varför gjorde vi inte det då? Varför ställde vi upp? Ja, det var ju det där med wienerbrödet och en förhoppning om att Folkteatern skulle kunna inse vilken skandal den har gjort.
Våra roller har varit dels att vara arbetslösa köttfabriksarbetare, som inte får någon lön; dels att vara trosvissa frälsningssoldater.
Ja, så måste det vara Folkteatern tänker! Vi får vår lön i himlen! Genialt. Gud ska inte ha några sociala avgifter och körsång gillar han ju garanterat. En strålande idé.
Vi ses på barrikaderna!
