När det led
En liten julhälsning från förr. Det är min faster, som jag aldrig träffade, som skrev detta när hon var 12 år. Jag har publicerat hennes uppsats förut, men den kan få komma igen. Alices mamma hette Anna Maria Tålig som barn, hennes moster var Tumlebergs ros, som man kan läsa om på ett annat ställe i min blogg.
Julfirandet i mitt hem 1918
Alice Larsson klass III
Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.
Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte. Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.
Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.
Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.
Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.
Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förförliga spanska sjukan gått och flera har dött. Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul. Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå. Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.
Lilla tanten
En sådan formidabel otur, att bli hes så här på sluttampen med alla konserter som hör till årstiden. Lyckligtvis tycker körledaren att det piggar upp med lite blockflöjt i vissa låtar, så där har jag mitt halmstrå. Det är nämligen väldigt tråkigt att inte få vara med. Man behöver en dos julaktig musik, om man inte är musiklärare och vomerar vid blotta tanken.
Inte vet jag Monteverdi skulle ha sagt om blockflöjt i sin dubbelköriga Ave Maris Stella, men han hade nog funderat på basklarinetten också i så fall.
I går spelade Göteborgs Kammarkör in en radiogudstjänst, också med blockflöjt. Hahaha, det låter som om det var något slags huvudtema, men tvärtom. Det var en riktig men trevlig präst med, ingen församling som släpade efter utan vi som sjöng lite quodlibet, sånt som jag tycker skulle pigga upp på Nobelfesten; Achmad på oud och Harald Svensson på synth Och så lite tutande här och där. Den 4:e advent kl. 11.03 kan den skarpörade lyssna efter behag. Med eller utan obehag.
Idag var det så dags för glädjespridning med orkestern Cappella Cordialis på tre äldreboenden i Göteborg. Publiken ser oftast varken glad eller förväntansfull ut, vilket jag har full förståelse för. Inte för att vi skulle vara särskilt otrevliga, men det är ju det där med att bli gammal och hamna på sjukhem.
Vi försöker dock göra det så trevligt som möjligt och har därför bakat in några kända julsånger i programmet; "Nu tändas", "Stilla natt" och "Hosianna". För övrigt bestod programmet av Jenkins, Vivaldi, dubbelkonsert för fioler och Kurt Atterbergs stråksvit nr. 7 och ett arrangemang av Jules Sylvains "Vintergatan". Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem som har gjort det uppsakattade arrangemanget, men fråga gärna.
På ett sjukhem, som heter Änggårdsbacken spelar vi i en klassisk sal, som heter S.A Hedlund-salen. Den som vill, googlar på honom. En mycket vacker sal är det i alla fall.
Under första numret (Jenkins) lät det lite konstigt. Och i pauserna hördes "och tusen, tusen...". En liten tant på första raden sjöng redan med. Mellan numrena pratade dirigenten lite om musiken. Tanten fortsatte. "...på himlens djupblå..." Dirigenten tappade tråden. Hittade den igen och vi fortsatte med Vivaldi. Mycket filande är det i Vivaldi. Tanten hittade en ton att ligga på, ett a. Mycket passande för den gick i a-moll. Men så mellan satserna "... sänd du en stråle...", "att född är Herren Jesus Krist..."En i personalen försökte få lilla tanten att vänta lite med sången. Det gick väl så där.
Rätt vad det var sa tanten "Nej!" Jag vet inte riktigt till vad, men jag tror att hon ansåg att vi spelade fel låt för många gånger.
Det är jättesvårt att sjunga en låt i en annan tonart än den som spelas och det måste vara ännu svårare att sjunga "Nu tändas" till Karl Jenkins "Palladio". Men lilla tanten kunde. Jag tror att hon hade lite roligt, även om vi spelade fel nästan hela tiden.
Här är en bild på den eminenta orkestern Cappella Cordialis.
Stavas med två p, annars betyder det liten get.
Inte vet jag Monteverdi skulle ha sagt om blockflöjt i sin dubbelköriga Ave Maris Stella, men han hade nog funderat på basklarinetten också i så fall.
I går spelade Göteborgs Kammarkör in en radiogudstjänst, också med blockflöjt. Hahaha, det låter som om det var något slags huvudtema, men tvärtom. Det var en riktig men trevlig präst med, ingen församling som släpade efter utan vi som sjöng lite quodlibet, sånt som jag tycker skulle pigga upp på Nobelfesten; Achmad på oud och Harald Svensson på synth Och så lite tutande här och där. Den 4:e advent kl. 11.03 kan den skarpörade lyssna efter behag. Med eller utan obehag.
Idag var det så dags för glädjespridning med orkestern Cappella Cordialis på tre äldreboenden i Göteborg. Publiken ser oftast varken glad eller förväntansfull ut, vilket jag har full förståelse för. Inte för att vi skulle vara särskilt otrevliga, men det är ju det där med att bli gammal och hamna på sjukhem.
Vi försöker dock göra det så trevligt som möjligt och har därför bakat in några kända julsånger i programmet; "Nu tändas", "Stilla natt" och "Hosianna". För övrigt bestod programmet av Jenkins, Vivaldi, dubbelkonsert för fioler och Kurt Atterbergs stråksvit nr. 7 och ett arrangemang av Jules Sylvains "Vintergatan". Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem som har gjort det uppsakattade arrangemanget, men fråga gärna.
På ett sjukhem, som heter Änggårdsbacken spelar vi i en klassisk sal, som heter S.A Hedlund-salen. Den som vill, googlar på honom. En mycket vacker sal är det i alla fall.
Under första numret (Jenkins) lät det lite konstigt. Och i pauserna hördes "och tusen, tusen...". En liten tant på första raden sjöng redan med. Mellan numrena pratade dirigenten lite om musiken. Tanten fortsatte. "...på himlens djupblå..." Dirigenten tappade tråden. Hittade den igen och vi fortsatte med Vivaldi. Mycket filande är det i Vivaldi. Tanten hittade en ton att ligga på, ett a. Mycket passande för den gick i a-moll. Men så mellan satserna "... sänd du en stråle...", "att född är Herren Jesus Krist..."En i personalen försökte få lilla tanten att vänta lite med sången. Det gick väl så där.
Rätt vad det var sa tanten "Nej!" Jag vet inte riktigt till vad, men jag tror att hon ansåg att vi spelade fel låt för många gånger.
Det är jättesvårt att sjunga en låt i en annan tonart än den som spelas och det måste vara ännu svårare att sjunga "Nu tändas" till Karl Jenkins "Palladio". Men lilla tanten kunde. Jag tror att hon hade lite roligt, även om vi spelade fel nästan hela tiden.
Här är en bild på den eminenta orkestern Cappella Cordialis.
Stavas med två p, annars betyder det liten get.
Unika bilder!
På 80-talet beställde Göteborgs Kammarkör en köropera för kör a cappella. Alltså utan instrument som hänger med och håller ton. Tonerna beställdes av den norske komponisten Ketil Hvoslef och för att få en text vände vi oss först till Lars Forsell. Det visade sig vara inte helt lätt. Jag vill minnas att körens litteraturare fick göra många turer till Stockholm utan att hr Forssell dök upp, och när han slutligen infångades vid ett bord på tja...Gyldene Freden kanske, vad vet jag, så var han i diskutabelt skick, dvs. diskutera var inte hans bästa gren för dagen. Därför gav vi upp Lars Forssell och budet gick till Claes Andersson i Helsingfors.
Det kan ju hända att någon inte känner till honom. Så här ser han ut:
Operan uppfördes på Bergens Festspil 1982.
Hela köroperan videofilmades, och jag kan försäkra att det inte blev någon hit. Det som finns kvar idag är en del bevingade ord ur texten, som vi som var med då kan säga till varandra när vi träffas.
T.ex.: Nu e ja en annan". (Repliken tillhörde gynekologen från Stockholm).
Jag har funderat mycket på vad Claes Andersson menade med det där. Jag tror inte jag hade kraft att sätta mig in i texten medan jag höll på att hovera mig och sjunga konstiga rytmer. Nu förtiden hör man ju hela tiden att man ska vara sig själv (och tända ett doftljus och köpa en sidenpyjamas etc.).
Väldigt ofta får jag höra som förklaring till att andra människor bär sig konstigt och oförklarligt åt: "Han är som han är". Underförstått han får lov att vara sig själv, osocial, tvär, elak, raljant, utföra alla härskartekniker förpackade i elegant tal och skrift för att "han är som han är". Men det innebär att vi andra måste göra våld på oss själva och jamsa med och stryka medhårs. Jag kan inte vara som jag är, för då blir det en strid som inte är värd att ta. "Svälj prestigen". Jag har en tradition att förvalta med stridbara förfäder, som inte jamsade med. Min farmors far t.ex. hade en revolver i bouppteckningen. Det är sannerligen tur att jag inte ärvde den. (Jag vet att man inte får lov att göra det.)
Men ja måste va en annan.
Jag tror det var samma år som vi sjöng vid en direktsändning i Håkonshallen och körledaren råkade säga nu ska vi sjunga en sång av Evert Grieg. Vi skrattade så det pep och kved i alla norska radioapparater, men i Håkonshallen rördes inte någon norsk mun.
Blev en annan.
Det kan ju hända att någon inte känner till honom. Så här ser han ut:
Jag hade i alla fall ingen aning om vem han var på den tiden. Han åtog sig att skriva en text, som Ketil Hvoslef skulle tonsätta. Claes skickade ett par förlag, men vi var ärligt talat måttligt imponerade. Han ändrade lite och sedan sa han "nu får ni taaa det annars siiiiter jag i det här". Jag vet inte om han sa så men ungefär.
Då hade han skrivit ett stycke om Narkis och Eko i modern tappning.
Vi slet. Vi skulle inte bara sjunga, vi skulle röra oss också. Inte dansa, någon måtta fick det väl vara. Allt måste vi kunna utantill. Jag tror det var det svåraste vi någonsin gjort. Det var tidigt i körhistorien, innan Amandorna hade vänt upp och ner på körframträdandena.
För att i någon mån dölja våra tafatta rörelser använde vi oss av två professionella dansare. De koreograferade oss och vi gjorde som de sa.
Så här kunde det se ut t.ex.
Då hade han skrivit ett stycke om Narkis och Eko i modern tappning.
Vi slet. Vi skulle inte bara sjunga, vi skulle röra oss också. Inte dansa, någon måtta fick det väl vara. Allt måste vi kunna utantill. Jag tror det var det svåraste vi någonsin gjort. Det var tidigt i körhistorien, innan Amandorna hade vänt upp och ner på körframträdandena.
För att i någon mån dölja våra tafatta rörelser använde vi oss av två professionella dansare. De koreograferade oss och vi gjorde som de sa.
Så här kunde det se ut t.ex.
Vokalisten längst fram till vänster är nuvarande operasångerskan Annika Skoglund. Kören utför här sin hångelscen. Längst bak i mitten står fru Decibel och låter sig behånglas av en känd redaktör för ett musikbokförlag. Inlevelsen var det väl lite si och så med från båda håll.
Dansarna var alltså riktiga och ses här nedan. Den ljushårige nakne mannen hette och heter fortfarande Peter Hoeg.
Dansarna var alltså riktiga och ses här nedan. Den ljushårige nakne mannen hette och heter fortfarande Peter Hoeg.
Ja, just det, Fröken Smilla-Peter Hoeg. På den tiden vara han dansare och tävlade i fäktning, läste litteratur och åkte motorcykel. Han hade kritvit pottfrisyr, en sådan som jag gillar. Han syns i mitten på förra bilden också. Föga anade vi.
Operan uppfördes på Bergens Festspil 1982.
Hela köroperan videofilmades, och jag kan försäkra att det inte blev någon hit. Det som finns kvar idag är en del bevingade ord ur texten, som vi som var med då kan säga till varandra när vi träffas.
T.ex.: Nu e ja en annan". (Repliken tillhörde gynekologen från Stockholm).
Jag har funderat mycket på vad Claes Andersson menade med det där. Jag tror inte jag hade kraft att sätta mig in i texten medan jag höll på att hovera mig och sjunga konstiga rytmer. Nu förtiden hör man ju hela tiden att man ska vara sig själv (och tända ett doftljus och köpa en sidenpyjamas etc.).
Väldigt ofta får jag höra som förklaring till att andra människor bär sig konstigt och oförklarligt åt: "Han är som han är". Underförstått han får lov att vara sig själv, osocial, tvär, elak, raljant, utföra alla härskartekniker förpackade i elegant tal och skrift för att "han är som han är". Men det innebär att vi andra måste göra våld på oss själva och jamsa med och stryka medhårs. Jag kan inte vara som jag är, för då blir det en strid som inte är värd att ta. "Svälj prestigen". Jag har en tradition att förvalta med stridbara förfäder, som inte jamsade med. Min farmors far t.ex. hade en revolver i bouppteckningen. Det är sannerligen tur att jag inte ärvde den. (Jag vet att man inte får lov att göra det.)
Men ja måste va en annan.
Jag tror det var samma år som vi sjöng vid en direktsändning i Håkonshallen och körledaren råkade säga nu ska vi sjunga en sång av Evert Grieg. Vi skrattade så det pep och kved i alla norska radioapparater, men i Håkonshallen rördes inte någon norsk mun.
Blev en annan.
