FruDecibel

På Sveriges Radios hemsida, avdelning "Önska", uppmanas man att skicka in sina dörröppnare till den klassiska musiken. Har man tur, spelar de musiken man berättar om. Jag behöver emellertid inte höra den, för jag vet hur den låter, varenda ton. En del bidrag publiceras på SR:s hemsida.
Ingen är så lättövertalad som jag när det gäller ett sådant intressant ämne....Här är mitt bidrag och bloggläsarna får dessutom en bild på det omtalade.

 I slutet av 40-talet köpte min far en radiogrammofon. Innan dess hade jag nog bara hört mamma spela piano (Appassionatan t.ex. och den blev man ju inte särskilt glad över). Jag hade säkert också varit med i kyrkan och hört min far dundra på som den värste Jussi, som han trodde att han var. Jag bara skämdes och ville bli osynlig. Men med radiogrammofonen kom 78-varvsskivorna.

Min far köpte Grieg och Bach och Dvořák, men eftersom han var en omtänksam far, köpte han också skivor åt mig. En dag när jag var fem eller sex år kom han hem med en skiva med Regensburger Domspatzen, som sjöng Schlafe mein Prinzchen och Mariae Wiegenlied. Mamma berättade, att det var små pojkar som sjöng, vilket jag tyckte var oerhört exotiskt. Inga pojkar i Svenljunga sjöng på det där viset. Hon berättade om Wiener Sängerknaben, som for runt i världen och sjöng och hade sjömanskostymer på sig. Jag visste inte vad sjömanskostymer var. De enda pojkar som hade något slags enhetlig klädsel som jag kände till, var ett par ljusstakar av trä som vi tog fram till jul, föreställande två pojkar i något slags landskapsdräkt, gula byxor och röd toppluva. Så föreställde jag mig alltså Regensburger Domspatzen.

Jag blev oerhört förälskad i Schlafe mein Prinzchen. Jag spelade den varje dag, gång på gång på gång. Till slut trodde min far att det var fel på grammofonen och blev arg och kom och stängde av. Speciellt förtjust var jag i solisten som oooade mellan fraserna. Jag ville vara med, jag ville också sjunga, jag ville också vara en gosskorist i någon slags kostym! Jag njöt obeskrivligt av de klara, rena och höga rösterna.

Någon pojke blev jag aldrig, men jag det visade sig att jag åtminstone var hög sopran. Jag började sjunga kör så fort man fick och sedan har jag aldrig slutat. De 40 senaste åren har jag sjungit i Göteborgs Kammarkör. Fortfarande ryser jag av välbehag när jag hör duktiga gossopraner och jag ryser också av sopraner med jättevibrato, men av en helt annan orsak...

Jag är övertygad om att det var Regensburger Domspatzen, som öppnade dörren och styrde mig in på körbanan. Numera kan man höra kören på You Tube, men det är ju inte samma sak och inte samma pojkar... Gossarna som jag diggade torde vara i 70-årsåldern nu. Ni behöver inte spela den, för den har ju banaliserats av många sedan det begav sig, och jag vet hur den låter....men för en fem-sexåring var den inte banal. Det var himmelriket som öppnade sig.