Min bästa gren
Piraten lär ha varit bra på det också. Hans gravsten är ju berömd:
De handlar alltså om prokrastinering. Jag är i det närmaste expert på det, särskilt när det gäller en speciell sak. Kropp och själ i P1 tyckte, att det var värt att ha ett program om denna företeelse. Man fick ringa in och be om råd. Men jag lyssnade inte då, utan jag sköt upp det till framtiden som var idag, så jag får väl försöka diskutera med mig själv. Nu vet jag att jag inte är alldeles ensam om att vara bra på detta, men mina jämbördiga bloggläsare kommer av kända orsaker inte att kommentera detta inlägg, åtminstone inte den dag som är. Kanske en annan dag, ett annat år.
Jag är medveten om, att jag inte är ett dugg bättre än en man i bekantskapskretsen, som en gång för längesedan cyklade från Västerås till Söderbärke för att hälsa på oss. Frun och barnen hyrde han en bil åt. Det är 8 mil och det tog väl några timmar. När han kom fram, gnällde han väldigt över att det var sådana fruktansvärda backar på vägen. Jag hade god lust att skrika åt honom:
- Men varför i h-e cyklar du då? Du får väl ta vägen som den kommer om du nu är så korkad så du cyklar frivilligt i 8 mil! Eller låt bli att cykla.
Detsamma, fast med ett annat verb, kommer den eventuelle läsaren att vilja skrika åt mig när jag har berättat färdigt. (Varför låter det bättre med eventuelle än eventuella? Det är ju knappt några män, som läser det här inlägget?)
Hur som helst, jag vill öva cello varje dag men jag övar inte cello varje dag. Varje dag tänker jag nu måste jag öva cello, men kroppen lyssnar inte. Den gör allt annat först. Dricker kaffe, spelar WF, spelar Quizkampen, sover middag, facebookar, chattar, bloggar etc.etc. Varför måste jag öva cello? Jo, för den eminenta orkestern jag är medlem i (Cappella Summarum) har konsert i slutet på mars. Och man vill ju inte bli pinsam.
En av förklaringarna till att det inte går som smort vill jag tro är allt mackel med en cello. Den är inte som en flöjt, tuta och blås.(Min cellolärare sa en gång att "flöjt är inget instrument. Det är bara att hålla ut den genom fönstret så blir det ton".) En cello bor vanligen i ett fodral med många knäppen. När det ska övas, ska den packas upp, stråken ska tas ut, fodralet bäras bort, notstället ska plockas fram och monteras upp, lampan monteras på, (den är motsträvig) stackelskyddet för golvet ska plockas fram och sättas fast under de två främre stolsbenen, stolen ev. hämtas från köket, stråken ska hartsas, noterna ska sättas upp, penna ska hämtas (gärna suddgummi också), rätt glasögon för notställsavstånd ska hittas, cellon ska stämmas fast det är det enklaste; förresten måste nog blommorna vattnas först och borde jag inte lyssna på Mendelssohns skotska symfoni en gång till på Spotify (här) (här) (här och här) innan jag börjar? Lägg därtill att mycket av det uppräknade ska letas upp först. I det här huset kan man inte ens vara säker på att ens BH ligger där man la den dagen före.. Leta och leta. Ibland är jag så trött på att leta, så jag ger upp innan jag har börjat. Jag hittar det säkert inte ändå. Lättare att kolla något skojigt i datorn. Den står i alla fall där den ska.
Jag har åtminstone ett övningsrum. Det har jag ärvt efter barnen, som delade på det när de bodde hemma. Det är på hela 6 kvadratmeter, en jungfrukammare. Barnen delade det på höjden, 3, 65 m. Men där har flyttat in en massa andra grejer också, som det plägar göra när det inte finns förvaringsutrymmen. Ibland kör jag in stråken i väggen eller något annat.
Belamrad jungfrukammare
Stackelskydd i pockenholtz med inläggningar i lönn; i rundeln mitt monogram i björkrot.
Verk av konstnären Kjell Sjögren.
Min notväska. Kan ni se vad lejonet är gjort av?
Jag har tänkt att om jag bodde i en sekelskiftsvilla med stora härliga rum, då skulle det gå som en dans att öva...
Jugendvilla i Strömsfors
Nu är det dags för läsaren att ropa :Men varför slutar du inte spela cello då om det är så jädrans jobbigt? Lägg dig på soffan och spela mobil!
Svaret är: man vill ju inte dö. Än.
En sekelskiftsvilla är troligen ingen lösning enligt "Kropp och själ". Enligt redaktionen beror prokastrinering på att man inte har tillräcklig förmåga, att man inte får någon belöning i det man gör. Nej det är då visst och sant. Ingen kommer in med jämna mellanrum och säger å, vad fint det låter. Det ska bli roligt att lyssna till den konserten. För det låter inget vidare att öva en enskild stämma, särskilt inte när jag övar. Och då är det inte tillfredsställande att göra något; det kan ju vem som helst förstå.
För andra kan det handla om att betala räkningar i tid. Inte kommer elbolaget hem och säger "Å, vad fint du betalade! Tack tack." Man vill ha belöning eller uppskattning för det man gör, och därför är det så mycket roligare att dricka kaffe, lägga in skojiga bilder på Facebook eller blogga, åtminstone när man får kommentarer.
Lösningen enligt P1 skulle vara att man satte upp delmål. Man skulle försöka betala en räkning i tid. För mig skulle det då betyda att jag kunde packa upp bara stråken. (Korkat.) Eller börja öva på en takt i taget. Kruxet är bara, att det är så jag gör jämt. Det är liksom hemligheten, att man övar speciella passager. Så det gör jag redan OM jag övar. Jag är egentligen expert på att tala om hur man övar; jag är utbildad på det och har praktiserat det på två egna och en massa andra barn. Om det gick bra? Nej. Jo, en elev har jag lyckats med, han som är kapellmästare i På Spåret och spelar med Håkan Hellström. Eller lyckats och lyckats. Han kan i alla fall försörja sig på sin musik.
Ja, jag om någon borde veta. Anden är villig men köttet är svagt.
Belöningen kommer på konserten. När man har repat med orkestern så mycket så att man åtminstone vet åt vilket håll stråken ska gå och när man ska vända blad. När hela orkestern galopperar mot samma mål, när man kan segla iväg i de vackra cellosolona och känna sig innesluten i samma musikaliska korsett som alla de andra (tom. blåsarna), ja då kommer belöningen; en eufori, som är svår att beskriva.
Inte bara Berlinfilharmonikerna kan ...hrm.
Men det är så långt dit.
Om någon, som läser detta inlägg, kommer på konserten söndagen den 30 mars 2013 kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg, lovar jag att bjuda på tårta. En annan dag alltså.
Kanske inte en sån här, det är ju en födelsedagstårta. Men en annan tårta.
Inför studentjubileet
Som framgått på ett annat ställe har jag varit på bio och sett "Återträffen", Anna Odells film om klasskamraterna. Med mig hade jag Händige Herrn, vilket kan tyckas vara alldeles naturligt, men om man vet att det var första gången på 16 år, så förstår man att det var kors i taket. Senast var det den första Harry Potterfilmen som vi blev meddragna på av en numera tragiskt avsomnad kamrat. Jag går på bio en del, men Händige Herrn brukar vänta tills filmerna kommer på TV ...
Ni som har sett filmen reagerade antagligen precis som jag. Ni minns antagligen er egen skoltid, när ni blev mobbade, eller, ve och fasa, var det jag som mobbade kanske? I folkskolan, som det hette på forntiden, var jag mobbad ibland, men inte alls i närheten av Anna Odells upplevelser. De flesta får väl höra att de har tjocka lår, att de har en barnslig mössa, inte ,får vara med och leka och att deras pappa är dum, åtminstone om han råkar vara skolstyrelsens ordförande. Jag tror att jag uppfattades som om jag trodde att jag var något, för jag var duktig i skolan. Det föranledde nog många att tro, att jag var mallig för det. Sanningen var dock, att jag hellre hade velat komma först på 60 meter (istället för sist, 12,2 sek.) än ha alla rätt på provräkningarna. Jag hade lyckligtvis dock flera årgångar Kalle Anka hemma i ett skåp, vilket lockade kamrater, och Kalle var kanske mitt sätt att få vara med. Men minnena bleknar och dessutom omformas de. Jag vet inte längre. Jag har en stark känsla av att jag försvarade en flicka, som verkligen var mobbad. Men jag vet inte. Det kanske är helt fel. Jag undrar vad hon minns, om hon tänker tillbaka på skolåren. Jag skulle kunna fråga, men det skulle kanske verka lite konstigt efter mer än 50 år. Ni som har Facebook har antagligen sett mitt skolkort, som jag har som omslagsbild. Där kan ni gissa dels vem som är jag förstås, dels vem det var som var mobbad och som jag tror att jag försvarade. Ibland åtminstone. Eller?
I vår firar min avgångsklass från gymnasiet 50-årsjubileum. Hur kan det vara möjligt? Jag har sett min fars bilder från hans 30-årsjubileum, och det var gubbar, verkliga gubbar... Vi, i synnerhet jag, är ju inga gubbar. Visst det är en annan tid, men tidens tand gnager väl lika envetet. Han fick aldrig fira något mer jubileum, men om jag lever och inget annat roligare inträffar, ska jag försöka åka på mitt.
Jag tänker lite på Anna Odell nu. Tänk om jag skulle ställa mig upp och säga vad jag inte kunde formulera på den tiden. Det är helt otänkbart. De flesta skulle undra vem jag var, om jag verkligen gick på Borås Högre Allmänna Läroverk? De kan säkert inte minnas mig. För så var det. På studentexamen presenterades alla elever (168 st) en och en på trappan under jubel och hejarop och fick ett aliasnamn. (Det tog tre dagar att ta studenten på den tiden). Min bästa vän kallades för "Sidovagnen" för hon hade förlovat sig med en som hade motorcykel med sidovagn eller något liknande som hon åkte med i. Jag presenterades som "Tystnaden". Ja, just det, Ingmar Bergmans film hade haft premiär. Jag blev inte så glad, men det var sant. Jag sa aldrig något frivilligt. Hade inga synpunkter som absolut måste ut offentligt. Än idag är jag likadan. Det värsta jag vet är när alla har pratat jättelänge om någonting och så vänder man sig till mig i all välvilja och säger "nu AM vill vi höra din åsikt!" Fastnaglad i ett hörn, måste avkrävas ett yttrande, nej då vill jag gömma mig; jag kommer inte på en enda vettig tanke.
Anna Odell pratade i filmen med några av sina klasskamrater, som hon aldrig hade pratat med under nio år. Jag funderar på om det finns någon i gymnasieklassen, som jag aldrig pratade med. Ja, den där politikern, som blev politiker kanske.Han pratade själv hela tiden då, men nu har jag närmat mig honom på Facebook, och säkert har jag förvånat honom genom att finnas.
Ändå framstår ungdomsårens mobbning och osynlighet som små problem om man har genomlevt vuxenlivets. Vuxenmobbning är mycket värre, för då går det inte att säga att "Jag vill också vara med och leka, jag vill också ha ett högt lönepåslag eller varför säger du aldrig mitt namn på konserterna eller varför sa ingen någonting till mig när jag slutade efter 27 år i kommunen etc.etc. Då är man gnällig och "överkänslig", i synnerhet om man är kvinna. Jag hoppas att det inte ska bli värre för Anna Odell när hon blir stor. Men en ruskigt bra film gjorde hon, tycker jag.
Här skulle man kunna sätta in mitt studentkort. men det är så fruktansvärt fult, så jag gör inte det.
Vi förbigår det med tystnad.
