FruDecibel

Nyss fick jag nog av stockholmsperspektivet i tidningen VI. Följande brev har avsänts och kommer givetsvis inte att publiceras i tidningen, troligen inte ens i förkortat skick.

Till VI.

Tidningen VI borde enligt min åsikt nu byta namn till ”VI i Stockholm”. Det senaste numret slog alla rekord i att vara Stockholmsfixerat, och det börjar bli lite tröttsamt för oss som har andra adresser.

 

• Det första jag ser är en helsidesannons om Dramatiska teaterns kommande produktioner. Jaja, tänker jag, Dramaten är ju ändå Dramaten.

 

• Jag vänder på bladet och får se ”Läsarerbjudanden”! Hurra! 20 % på…på vad då? Södra Teatern? Var ligger den? Jaså, i Stockholm.

 

• Nedanför: Kom och se Tjechov med oss! Var då? Jaså, Dramaten igen.

 

• Jag fortsätter till högersidan. ”Följ med oss på Filosofisk båtsalong”: Åh, vad trevligt. När ska vi åka? 4 maj, hem 5. Det vore roligt. Och varifrån går båten? Jag letar och letar, men det står inte. Det behövs inte ens förklaras, det är självklart. Med små, små bokstäver ser jag till slut ordet ”Silja”. Surprise! Den går alltså från Stockholm!

 

• Svenska Filminstitutet ligger i Stockholm, och det har en kvinna som chef! Perfekt, då får det bli en intervju med henne.

• Ingemar Unge skriver om Stockholmsmäklares språk, som om det var något speciellt.

 

• Eva Brunne intervjuar en kvinna som är  biskop, och VAR tror ni att hon jobbar? Jo, i Stockholms stift. Det finns fler kvinnor som är biskopar i Sverige....

 

• På kultursidan får vi tips dels om en bok med tre decenniers stockholmskrönika inklusive Hjalmar Mehr; dels en utställning på Gustafsbergs konsthall av en stockholmsbaserad konstnär, Bella Rune.

• Ingemar Unge skriver om isflaken vid Stadshuset.

• ”Gumman i lådan” finns naturligtvis på Stockholms stadsbibliotek och av den lådan blir det en historia, som om det vore något sensationellt… som om det aldrig har funnits andra intressanta gumhistorier i andra arkiv….
• Vi får också veta att Nordens största trädgårdsmässa går av stapeln i Älvsjö.

• Till slut en blänkare om Teskedsorden, som verkar bestå av välsituerade damer från Öfre Östermalm, åtminstone i överförd bemärkelse.

Snälla VI, Sverige är större än Stockholm och det finns gott om intressanta personer, lådor och kulturhändelser utanför tullarna. Det händer saker i andra delar av Sverige, men det krävs ju lite ansträngning att ta sig utanför, det förstår jag. Vet ni att det går båtar från Göteborg och från andra städer också? Vet ni att det finns intressanta filosofer och författare på många ställen? Kan ni föreställa er att det finns folk i andra delar av Sverige, som också skulle uppskatta filosofiska och litterära båtsalonger?

I Göteborg, som jag känner till, har det nyligen timat en stor teaterhändelse, nämligen Lars Noréns uppsättning av Orestien på Folkteatern. Inte ett ord om den har jag kunnat se i VI.

Dessutom pågår det en fantastisk konstutställning här med verk av renässansmästarna Leonardo, Rafael och Michelangelo. Den heter ”And there was light”, men frågan är om ens detta himmelska ljus är starkt nog att sprida sig in i VI-journalisternas skrivarlyor och hjärnor.

Mig synes det som om det kanske skulle var en god idé att inte ha alla ägg, och inte heller bara en sorts ägg, i samma korg.

Nej, skärpning, VI! Nu finns det snart inte längre någon anledning för mig att betala dyra pengar bara för att få veta, hur trevligt NI stockholmare kan ha det månad efter månad, vilka resor man kan göra om man är rik och vilka högdjur som välj in i Teskedsorden.

Det enda, som på senare tid har hindrat mig från att avsluta prenumerationen, har varit korsorden. Nu aviseras att dessa ska bli lättare, och då finns det faktiskt inte längre någon orsak för mig att förnya prenumerationen, när den går ut.

NI i Stockholm får ha det så trevligt!

 

Med vänlig hälsning

(mitt namn)

(Eftersom jag inte tror att ni publicerar detta, så kommer det också på min blogg.)

 

Ni vet, när man får en låt på hjärnan....ibland vet man inte hur den kom in eller varför den kommer fram; oftast vet man inte hur man ska få bort den.
Så har jag det nu.
Ett f.d. pojkband, nu i 40-årsåldern, ska göra en skiva med egna låtar. Till en av låtarna, som handlar om hur förfärligt det är med allt digitalt, facebook och alla sladdar, ville de ha stråkkvartett. Pojkbandets svägerska, som spelar altfiol i samma ensemble som jag, kände bara en, som arrangerar, och det var jag. Sålunda kom det sig att jag helt gratis fick skriva ett arr till en pop/rocklåt utan att ha den minsta förankring i traditionen. Inte mer än Händige Herrn, som är desto mer förankrad.
Först fick jag en halvtaskig insjungning av låten med den enda upplysningen att "så skulle den inte låta". Men eftersom det var det enda jag hade, så fick jag ju börja med att skriva ner låten med noter. Där kan man märka att man har rätt god nytta av sitt absoluta gehör. Ändå är det jättesvårt, för rytmen ger sig inte självt (för mig) i den typen av musik. Det krävdes alltså ett antal (läs: otal) genomlyssningar.
Det tog lång tid. Sedan kom själva arrandet. Hur skulle jag göra? Skulle jag lyssna på några andra band som använder stråkar? Jag insåg, att det inte skulle göra någon nytta. Jag skulle inte kunna ta in deras sätt och göra något eget av det. Jag beslöt att bara ösa ur mig själv.... Det var lite pilligt. Harmoniskt är låten ganska enkel, dvs. det används inte så många ackord. Ändå ska det ju helt vara varierat komp till, så det är faktiskt svårare att göra något snyggt av det enkla. Och det spelar ingen roll vad det är för genre, det blir fult om alla stämmor går åt samma håll, kvintparalleller låter aldrig snyggt etc.etc.
Det blev ganska många genomlyssningar i notprogrammet Sibelius. Låten satte sig.
Sedan kom själva inspelningen i studio. Quartetto los Tantos ångade iväg till ett gammalt orivet hus i Göteborg, där det dolde sig en enorm studio. Vi visste att vi skulle få spela till ett stödkomp, visserligen med delvis andra ackord, men ojsan, det kanske går ändå.
Nog för att jag har spelat in ganska många skivor, men aldrig begåvats med lurar. Ingen annan hade heller varit med om det. Inte heller inspelningskillen hade någonsin haft 4 stråkmusiker där. Problem 1: 1 fiolen  har progressiva glasögon; lurarna klämmer till skalmarna, varpå fokus flyttar sig och notlinjerna går ihop och det blir svårt att läsa. Problem 2: om man spelar cello hamnar lurarna och snäckan (cellons avslutning uppåt) på kollisionskurs och det blir bonk och skrap. Diverse sinnrika hörlurspåsättningar uppfanns i en hast.
Därpå fick vi spela rakt igenom ett par gånger. Sedan fick vi spela in rakt igenom ytterligare ett par gånger. Sedan fick var och en spela sin stämma helt ensam, med det inspelade stödkompet. Det var som att spela naken på Gustav Adolfs torg. Man önskar att man hade solat mer, dvs. övat mer.
I mina öron lät väl sisådär, men vad kan man begära, när man engagerar ett gäng tantamatörer att spela gratis. Men det var ingen fara, sa pojkgubbarna. Med hjälp av det digitala kan man ändra på precis allting. Det finns alltid någon passage som var bättre än en annan, så då klipper man in det, klipper bort en del pitchmissar. Det är när vi spelar falskt, som vi säger i den klassiska världen.
Skivan kommer inte att finnas på marknaden. Min lön blir att få mitt namn på skivomslaget.
Därför har jag nu en låt på hjärnan. Jag försöker skölja bort den med Matteuspassionen (Herreweghes version med Andreas Scholl) och annat, men så fort det blir tyst, så dyker den upp.

Igår, när jag gick till teatern med Matteuspassionen  i lurarna fick jag en konstig association. När Jesus sjunger omges han alltid av en strålglans av stråkar i M-passionen. Han sjöng just på Linnégatan. Det var mycket folk ute och jag fick kryssa fram. Då kom jag att tänka på min gamla musiklärarinna i realskolan, Annie, som sa "grammafon" och gallsjöng "Med Jesus fram i de bästa åren", allt medan hon trampade frenetiskt på orgeln. "Med Jesus fram på Linnégatan", tänkte jag, och så tänkte jag på den strålglans, som Quartetto los Tantos omgav "My life in the acoustics" med.
Ett intressant fall på det hela taget.
Nu fick jag "Med Jesus fram" på hjärnan. Suck.

Den intensiva repetitionsperioden på Folkteatern är slut; nu återstår bara ett antal föreställningar. På premiären fick vi stå med lång näsa, likaså på premiärfesten och TV-inspelningen går också sagda näsa förbi. Inga bilder, inget namn på vår tillhörighet i programmet eller på hemsidan, ingenting visar att vi faktiskt är med. Endast en recension (eller var det två?) nämnde varifrån statisterna kom. Vårt deltagande kommer bara att finnas i det kollektiva minnet.
Nåja, det är väl bara viktigt på individnivå, som det heter, och den kan ju aldrig diskuteras.

Vi har dock blivit väl bemötta av kostym, som har lagt ner ett otroligt arbete för att få oss att se bra ut i våra manliga kostymer och svarta trikåer. Vi blev mätta både här och där för att det skulle se snyggt ut på just oss. Då kände man sig nästan som om man fanns. Koreografen har haft ett oändligt tålamod och våra frågor har besvarats gång på gång på gång av assistenter.

Vi har också en del trevligheter för oss i gruppen, som börjar bli väl sammansvetsad nu.

Folk är fantastiska. De tar tjänstledigt från sina arbeten, de åker tåg upp från Köpenhamn varje vecka, de hastar hem från London om det skulle behövas, de planerar om så att de kan ställa upp så ofta som möjligt. Och allt detta för-ingenting. Bara för att få vara med om en teaterresa med Lars Norén.

Ja, det lär inte hända så många gånger till i det här livet. I nästa liv tror jag förresten att jag ska jobba med teaterkläder. Jag vill vara så skicklig på att åstadkomma vackra saker, snygga skärningar etc etc. Jag vet att jag har en helt outvecklad fallenhet för dylika ting.

Undet tiden går resten av livet vidare. Konserten med Atterberg och Max Bruch är överstånden, och jag spelade en hel del toner på min lånade cello. Min egen är ju som bekant hos doktorn, efter ett fall på stengolv. Reparationen kommer att kosta minst 20 000 och jag tackar min lyckliga stjärna, att jag tog en försäkring på cellon innan jag kraschade den. Jag var nämligen orolig för att den gamle mannen i min  orkester skulle snubbla på den, för han ser inte så bra, och jag tänkte att det vore ju synd. Den 1:a februari började försäkringen gälla och den 21 kraschade jag den. Till all lycka hade jag just haft den inne för värdering hos instrumentmakaren, annars kanske någon hade trott att jag hade gjort sakerna i fel ordning. Självrisken är -hör och häpna- 200 kr. Jag rekommenderar den som behöver en försäkring att gå med i Spelmansförbundet!

Hallrenoveringen går sakta framåt. Händige Herrn har verkligen fått vara händig. Inte en rak vägg, inte en rät vinkel, åtta dörrar med olika höjd, prång och balkar. Nu är bården på plats, så när som 2 dm som fattades. Beställa ny rulle, 200 kr till. Retligt. Jag tror att vi är framme vid golvläggningen nu. Klädstället Lotta är beställt, dyrt som skam, men vad gör man när väggarna inte håller för en ordinär hatthylla; någon mer ljuskälla behövs, dörrhandtag, som inte finns: "Det kommer om en månad...." Jaja, ingen panik, det skulle bara vara så skönt att kunna gå omkring i lägenheten igen utan att krumbukta sig, att komma åt garderoben och hitta någon kläd, men
det är givetvis ilandsproblem.

Det börjar bli många nu, men det är i alla fall bättre än motsatsen.  Alla minns man väl inte längre. På 7-årsdagen fick jag en cykel, en blå Rex. Den minns jag. En kamrat hade en röd Monark. Det var lite mesigt. Monark, Monark tål ingen spark; är gjord utav papper och bark, sa vi. På 25-årsdagen serverade jag kolatårta med glasyr, som var så hård att den fick skäras itu med hjälp av hammare. 50-årsdagen minns jag än och 60 likaså. Förra året fick jag ett överraskningskalas, som jag tror att jag ska minnas ett bra tag.
Födelsedagen inleddes med att jag svalde förtreten över att inte vara bjuden på Orestiens premiärfest och gick  på eftersläckning kl 24 och lät mig bjudas på ett glas vin.
Att hyra en lokal som inte rymmer alla utan att man måste utsluta två statistgrupper, det är ingenting som ledningen kan prata bort. Att vi är 36 statister kom efter tre månaders arbete tydligen som en överraskning  för  festplaneraren. Det allra fulaste var emellertid, att vi först dagen före fick veta, att den gruppen som spelade på premiären skulle få gå på fest. Det verkade som om de tänkte "vi säger ingenting, så kanske de andra  inte märker något". Men det kröp ju fram ändå. Det är ett brott att utsluta någon grupp  från gemenskapen, och vi förväntar oss nu en ursäkt av damen, som inte tyckte att hon behövde presentera sig för oss, men som visade sig vara Folkans nya VD.

I år dröjde uppvaktarna så länge så jag var tvungen att gå upp själv och göra frukost, eftersom jag skulle iväg med Kammarkören på konsert. Det var inte så konstigt, med tanke på hur de sliter häckarna av sig för att tapetsera i hallen. Jag hann emellertid att läsa tidningen, spela Lexoulus och lite annat innan de kom igång. Då fick jag slänga mig i sängen igen och öppna några paket med goda oliver och badkulor.

På Gustav Adolfs torg väntade kören och bussen, och där blev jag sjungen för och jag fick en liten Anton Berg-kaka (kallade den just för Alban Berg-kaka!) med flagga i av en sopran. Den gladde mig mycket. Alla i kören sa grattis och jag sken som en sol.

Nu börjar recensionerna strömma in på Orestien. Dvs. inte de finkulturella, officiella, de kommer i nästa vecka. Det är troligen genrepet som recenseras, och står det då att statisterna var mycket trovärdiga och stämningsskapande, så är de vår grupp, som avses. Står det något om yra höns, är det ett annat genomdrag de har sett.

De recensioner jag har hört hittills handlar om att scenen är för lång, för mycket händer i den delen där man själv inte sitter, replikerna hörs inte  och sägs för fort och språket försvårar förståelsen överhuvudtaget genom sin arkaicitet. (Kan man säga så? ) Några skådespelare är bättre, några har typiska skådespelarmanér. Första akten är bäst; sedan blir det krångligt att hänga med. Folk pratar högt och kommenterar under föreställningen, fast det råkade vara hr Norén själv, som hamnade bredvid min recensent.

Domare 6 gick tystast. Det är risk för att det kan bli ännu tystare, dvs. inte alls. Domarmaskerna är trots luft- och synhål väldigt täta, och jag har alldeles för liten syreupptagningsförmåga eller vad det kan vara, för att fixa det där. Endera dagen dimper jag. Mina klagomål viftas bort med "vi har inte hittat någon tejp till snorkeln". Har inte statister något skyddsombud? Apollon?

Som sörjande kvinna nr 1 får jag framträda utan mask och framstå (stå tillbaka är ett mer adekvat uttryck eftersom jag hamnade i djup skådespelarskugga, för det var en stor en som ställde sig fel) som blek och namnlöst skön efter bästa förmåga. Ingen har ju tid att sminka statister, så det får man tota till själv. En mig närstående recensent tyckte dock, att jag hade den hemska hämndgudinnemasken på mig då. Vet hut, säger jag bara.

Handlingen är alltså svår att förstå för den som inte har de grekiska gudarna på sina fem fingrar eller någon annanstans. Jag har en bok om grekiska sagor, som jag fick i premium i två-fyran, men den har olyckligtvis försvunnit. Översättar-eumeniden har dock hittat en utmärkt pedagogisk version.
I morgon är det dags för genrepet, och då ska allting sitta som en silikonmask.

Solen strålar och har sig, men vad bryr jag mig om det? Jag smyger fram i teatermörkret, öppnar en dörr och hoppas att den leder dit jag ska, till logen, till masken, till kostym eller in på scenen. Ibland kommer jag rätt, ibland får Apollon ta mig i handen och leda mig rätt. Då velar jag lite extra.  I synnerhet gäller detta när vi ska ha ansiktsmasker utan mänskliga drag. Vi ska vara A. S., alltså anonyma statister,  blinda och stumma, och för den sakens skull har maskören fått order att göra så små hål som möjligt i masken. Det har till följd att förutom att sikten blir dålig, är det ganska minimalt med luft. Det kan bli riktigt spännande, särskilt då vi ska gå på en absolut spikrak linje fram till en man, Kim Lantz förresten, och lägga stenar i hans händer, höger eller vänster beroende på om vi är hämndlystna eller inte. Vi ska stå ganska länge, så en eller annan svimning kanske vi också kan bjuda på. På gårdagens rep fick vi faktiskt bryta för att vi inte såg, så nu har maskören fått nådigt tillstånd att göra större hål. Förutom den draglösa ansiktsmasken har vi riktigt snygga gråa herrkostymer med slips. Pallas Athena ska använda oss för att döma i en mordrättegång. Undrar om man kan köpa ut kostymen sedan? Den är redan namnad och klar.

Min andra uppgift är att vara sörjande kvinna. Den rollen har jag nu i hemlighet bestämt mig för att utöka. Tillsammans med fem skådespelare ligger vi och bankar på golvet runt Agamemnons grav. Plötsligt reser alla upp på knä och faller ned igen om och om igen ioch viftar med armarna  och vear och förbannar och läser i kör (inte jag är en gammal gärdesgård, nej) följande text:

Om blott ett jubelskri jag finge höja
över den slagne mannen
över den dräpta kvinnan.
Varför skulle jag dölja hjärtats innersta åtrå?
Den virvlar fram,
den rasar ändå
tung av vrede
mättad av hat.

Det känns jättekonstigt med det stora uttrycket i armar och kropp och så vara tyst. Därför tänkte jag lära mig raderna. Detta är ett storstilat projekt, för jag kan inte lära mig någonting utantill längre. Lyckas jag, så bör inte demensen ha intagit hela hjärnan än.
Jag försökte faktiskt idag, för jag kom ihåg en rad, och då upptäckte jag att det är ohyggligt svårt att läsa och hovera sig samtidigt. Jag beundrar verkligen alla skådespelare. Detta måste jag öva på hemma. Frågan är bara hur och när. Man vill ju inte gärna dra uppmärksamheten till sig under övningarna, i synnerhet inte då väggarna har Åsneöron just nu. Det kommer med all sannolikhet resultera i en Åsneblogg, kanske t.o.m. en smygtagen bild.

Lars Norén säger inte så mycket till oss statister. "Lägg er ner" vrålade han idag till dem som ska krypa ner under plasten. Det ska bli mycket spännande att höra publikens reaktioner på plastmomentet. Min gissning är att det blir en annan effekt än den Lars Norén har tänkt sig. Apollon själv ska gräva sig ned som en mullvad under plastskynket och komma upp och kasta pengar i luften.....nej, nu blandar jag ihop honom med Farbror Joakim.

Mozart är tillbaka igen, efter en hastig visit hos Beatles. Troligen ska vi "sjunga med i melodin" i Rex tremendum ur Requiet på slutet. Noter är uppkopierade men delades inte ut. En av statistgrupperna är inte ens en kör, utan blivande skådespelare. En ungdom förfasade sig, för hon hade ju "inte ens hört låten".

Det är jätteintressant att se hur pjäsen växer fram, att få vara med om något, som man vanligtvis inte vet så mycket om. Lite, för att inte säga mycket förvånande är det att Lars Norén, som uppenbart inte vet ett skvatt om musik, inte är  intresserad av att  ta reda på hur han kan använda sig av körerna han ville ha med. Där är det ju vi som är proffs, men det kanske är en otänkbar tanke i en regissörshjärna. 
Jag kommer att rapportera hur det går med mitt hemliga projekt. Om jag misslyckas, kan jag ju alltid skandera "Jag är en gammal gärdesgård jag", om och om igen.