FruDecibel

Länge har jag känt behov av ett verb för att uttrycka något som är svårt att förklara. Det finns inget bra, så nu har jag hittat på ett själv.

Det har med musik att göra. Ni vet, att de flesta (skolade) sångare numera har ett vibrato på rösten. (På barocktiden ansågs vibrato vara en defekt.) Nästan alla har det naturligt och med mer eller mindre skolning blir det mer eller mindre stort och mer eller mindre vackert. Vad som anses vackert (i klassisk musik) finns uträknat och angivet med någon mått, men det sitter också i vars och ens öron.

I och med att man skolas blir det ofta svårt att sjunga på något annat sätt än det man har lärt sig. Och om alla är skolade på samma sätt är det svårt att få ut olika ljud ur stämmorna. Alla sjunger solistiskt, för det är det man kan. Det finns också en utbredd uppfattning bland åhörare att mycket vibrato= vackert och starkt = vackert.
Jag ser vibratot för mig som ett zickzackband med mer eller mindre skarpa toppar och dalar.

Ja, ni förstår.
Ibland slår vibratot i taket och i golvet, och liksom studsar tillbaka på rekylen;
ibland är det så stort så att summan blir en annan ton än den avsedda.

Nu hände sig det, att jag for till Stockholm för att lyssna på Radiokören som skulle repetera Vigiliamässan.(Rachmaninoff) Det är minsann en skolad kör, och lite orolig var jag allt för att sopranerna skulle, nu kommer verbet, SKARRA. Det är alltså darra och skrika i ett ord. Att skarra låter förfärligt i mina öron, och det är mycket vanligt i skolade körer från Stockholm.  Men döm om min förvåning, ja det var inte svårt för den som såg mig, för jag tappade både hakorna och fattningen. Sopranerna sjöng lätt och rakt och klart och rent förstås. Ingen skarrade! Det var så vackert så jag var tvungen att säga det till Peter Djikstra. Klart att han vet det ändå, men ibland kan man inte hålla det inom sig. Det är en jobbig stämma, jag vet hur den känns  i stämbanden och de sjöng i tre timmar, och det lät lika lätt hela tiden.
Nu tror jag nog att de kan skarra också om musiken kräver det, men då lyssnar jag på något annat. Förresten, när jag nu tittar på medlemmarna i Radiokören, så upptäcker jag att den dundrigaste basen har varit med i min kör för mycket länge sedan. Jag kände inte igen honom ... Men man bara skrattar av lycka när han går ner på kontra-ass.

Den dagen var det vackert både ute och inne, till skillnad från mitt förra stockholmsbesök.