Något lustigt
Det är förstås bara jag som tycker det.
Nyss åkte jag hem från en repetition med Cappella Summarum, som är en symfoniorkester på amatörbasis som det heter. Den ska ha konsert den 25 mars kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg. Men det var inte det som var det lustiga. I och för sig kan man gå på den konserten ändå, bara för att glädja mig, men förta er inte.
Nej, det som var lustigt var att jag satte på radion på hemvägen. Konstigt nog råkade det vara P1. Jag brukar undvika P1 om kvällarna för det kan vara en repris av Ring P1 eller något annat program där de är arga och pratar i munnen på varandra, och då blir jag arg och vill slå ihjäl radion. Men det var musik i P1. Jag kände mycket väl igen ett körstycke, samtidigt som jag inte alls kunde placera det. Vad är det......? Plötsligt:
- Men det är ju JAG! Jag kände igen min egen röst i körmassan! Intelligent som jag är räknade jag då ut att det måste ha varit något som Göteborgs Kammarkör hade sjungit. Vad kom jag inte på, utan det fick hallåavan berätta för mig. Det var "Brott och straff" av ......surprise! Stefan Forssén! Jag har verkligen inte någon särpräglad röst, men jag hör den.
Det är lustigt med röster. Det finns en alt i kören som har en sådan utpräglad stämma att det går att avgöra huruvida hon har varit med på en inspelning eller ej. Det är inte det att hon sjunger starkare än alla andra eller har ställt sig närmast mikrofonen (det finns sådana också), utan det är hennes formanter, hennes sätt att lägga vokalerna i munnen. Dem kan jag höra genom allt.
Om det till äventyrs skulle vara någon som har lust att gå på konserten med Cappella Summarum, så kommer ni att få höra Ouverture i D-dur i italiensk stil av Franz Schubert, mellanaktsmusik ur Rosamunda, också av Schubert samt Beethovens 2:a symfoni. Dirigent är Finn Rosengren. Fritt inträde men inte utträde. Dvs. vid sortin finns det möjlighet att visa sin entusiasm genom att lägga några guldkronor i kyrkpottan. Pottan tar inte kort.
Nyss åkte jag hem från en repetition med Cappella Summarum, som är en symfoniorkester på amatörbasis som det heter. Den ska ha konsert den 25 mars kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg. Men det var inte det som var det lustiga. I och för sig kan man gå på den konserten ändå, bara för att glädja mig, men förta er inte.
Nej, det som var lustigt var att jag satte på radion på hemvägen. Konstigt nog råkade det vara P1. Jag brukar undvika P1 om kvällarna för det kan vara en repris av Ring P1 eller något annat program där de är arga och pratar i munnen på varandra, och då blir jag arg och vill slå ihjäl radion. Men det var musik i P1. Jag kände mycket väl igen ett körstycke, samtidigt som jag inte alls kunde placera det. Vad är det......? Plötsligt:
- Men det är ju JAG! Jag kände igen min egen röst i körmassan! Intelligent som jag är räknade jag då ut att det måste ha varit något som Göteborgs Kammarkör hade sjungit. Vad kom jag inte på, utan det fick hallåavan berätta för mig. Det var "Brott och straff" av ......surprise! Stefan Forssén! Jag har verkligen inte någon särpräglad röst, men jag hör den.
Det är lustigt med röster. Det finns en alt i kören som har en sådan utpräglad stämma att det går att avgöra huruvida hon har varit med på en inspelning eller ej. Det är inte det att hon sjunger starkare än alla andra eller har ställt sig närmast mikrofonen (det finns sådana också), utan det är hennes formanter, hennes sätt att lägga vokalerna i munnen. Dem kan jag höra genom allt.
Om det till äventyrs skulle vara någon som har lust att gå på konserten med Cappella Summarum, så kommer ni att få höra Ouverture i D-dur i italiensk stil av Franz Schubert, mellanaktsmusik ur Rosamunda, också av Schubert samt Beethovens 2:a symfoni. Dirigent är Finn Rosengren. Fritt inträde men inte utträde. Dvs. vid sortin finns det möjlighet att visa sin entusiasm genom att lägga några guldkronor i kyrkpottan. Pottan tar inte kort.
Kyrkpotta
Full av beundran
Som jag kanske har nämnt, går jag på Friskis och Svettis. Jag har hållit på, inte oupphörligt, men sedan 1985. Det som jag nu klarar av är seniordans. Det är trots att det har förleden "senior" ganska jobbigt, mycket koordination och mycket med armarna. Dock slipper man armhävningar och hopp och kissande hunden (gudskelov) och löpning. Själv tillhör jag tydligen de yngre har jag förstått efterhand, än så länge i alla fall. Deltagarna är till största delen kvinnor, som inte har gått på Friskis 3 ggr i veckan under sin karriär, men som nu har kommit på att man bör hålla sig igång, inte för att bli ung igen utan för att bli gammal. Men var är männen? Ibland är det 5 gubbar med, men är det lite kallt, som idag, är de inte så många. Men de gubbar som kommer, har ofta väldigt korta byxor, bruna håriga ben och studsar hela tiden fast man inte behöver. Det får de gärna, bara de inte studsar och stänker skvätt på mig. Deras koordination är det förstås si och så med, förstås. Ja, det kan väl hända den bäste, att man kombinerar fel arm och fel ben ... hrm. En av damerna har med all säkerhet dansat balett. Hon är liten och smal och sträcker sin vrister så fint och rör sig som om det vore behagligt. Och jag ser ut som Petra Mede hela tiden, men tack ändå Friskis, att det inte finns några speglar i salen.
Men idag såg jag en liten tant, som inte gjorde någonting rätt alls. Hon var kanske bortåt 80, men det är sannolikt inte orsaken. Hon kunde inte ens gå åt rätt håll, förstod inte om det var armarna eller benen som skulle röra sig. Jag undrar, om hon kunde ha en släng av Alzheimer. Är det någon som vet hur det påverkar koordinationen? Jag tyckte i alla fall hon var tuff, och jag undrar verkligen om hon tyckte det var roligt. Jag ska titta efter henne.
Och så var det det här med att vi ska jobba tills vi är 75. För och emot skallar i pressen. Vi måste förstå, att vi måste jobba längre. Men vi måste också förstå, att vi inte ska stå i vägen för de unga. Vi måste förstå, att vi heter Orvar allihopa. Vi måste förstå, att man inte behöver ta speciell hänsyn till äldre. Dem kan man spara in på.
Jag är för okunnig för att inse hela vidden av problemet. Men är det inte något fel på systemet, om man ska behöva jobba tills man är nästan död? Även om man går på Friskis hela livet och är mycket piggare som åldring nuförtiden, så är det inte så väldigt många goda år kvar efter 75, för det mesta. Borde man inte fundera på om man kan ändra på systemet i stället?
Själv undrar jag mycket över hur samhället skulle se ut, om det infördes medborgarlön. De som vill jobba gör det och de som av någon anledning inte kan eller får jobba, får medborgarlön. Jag tror inte att vi skulle förvandlas till en hoper drönare. Visserligen skulle hela Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bli överflödiga, men ... nej, det måste vi ju förstå, att vi inte kan göra alla dem som jobbar där arbetslösa.
Jag vet, att detta är en väldigt politiskt inkorrekt åsikt, som inget parti med självaktning ens vågar andas om. Arbete är en rättighet, sägs det.( Arbeit macht frei?) Nej, jag vet, jag förstår inte detta. Jag är inte tillräckligt kunnig. Men jag är ödmjukast i världen. Säkert finns det någon som kan upplysa mig.
Men jag är faktiskt väldigt glad att jag inte behöver jobba tills jag är 75.
Fast om någon vill ge mig ett betalt statistjobb kan jag tänka mig att bli arbetsvillig igen ...
Men idag såg jag en liten tant, som inte gjorde någonting rätt alls. Hon var kanske bortåt 80, men det är sannolikt inte orsaken. Hon kunde inte ens gå åt rätt håll, förstod inte om det var armarna eller benen som skulle röra sig. Jag undrar, om hon kunde ha en släng av Alzheimer. Är det någon som vet hur det påverkar koordinationen? Jag tyckte i alla fall hon var tuff, och jag undrar verkligen om hon tyckte det var roligt. Jag ska titta efter henne.
Och så var det det här med att vi ska jobba tills vi är 75. För och emot skallar i pressen. Vi måste förstå, att vi måste jobba längre. Men vi måste också förstå, att vi inte ska stå i vägen för de unga. Vi måste förstå, att vi heter Orvar allihopa. Vi måste förstå, att man inte behöver ta speciell hänsyn till äldre. Dem kan man spara in på.
Jag är för okunnig för att inse hela vidden av problemet. Men är det inte något fel på systemet, om man ska behöva jobba tills man är nästan död? Även om man går på Friskis hela livet och är mycket piggare som åldring nuförtiden, så är det inte så väldigt många goda år kvar efter 75, för det mesta. Borde man inte fundera på om man kan ändra på systemet i stället?
Själv undrar jag mycket över hur samhället skulle se ut, om det infördes medborgarlön. De som vill jobba gör det och de som av någon anledning inte kan eller får jobba, får medborgarlön. Jag tror inte att vi skulle förvandlas till en hoper drönare. Visserligen skulle hela Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bli överflödiga, men ... nej, det måste vi ju förstå, att vi inte kan göra alla dem som jobbar där arbetslösa.
Jag vet, att detta är en väldigt politiskt inkorrekt åsikt, som inget parti med självaktning ens vågar andas om. Arbete är en rättighet, sägs det.( Arbeit macht frei?) Nej, jag vet, jag förstår inte detta. Jag är inte tillräckligt kunnig. Men jag är ödmjukast i världen. Säkert finns det någon som kan upplysa mig.
Men jag är faktiskt väldigt glad att jag inte behöver jobba tills jag är 75.
Fast om någon vill ge mig ett betalt statistjobb kan jag tänka mig att bli arbetsvillig igen ...
Gymnastiksalen eller Danspalatset.
Att yla i kulissen
Det finns en orkesterutbildning här i Göteborg, som heter SNOA (Swedish National Orchestra Academy) där ungdomar från hela världen går. Dirigenterna kommer och går också för att de ska få känna på.
Nu hände det sig så, att man skulle spela Gustav Holst "Planeterna" med en taiwanesisk dirigent, Lü Shao-chia. Han meddelade i god tid att han ville göra den versionen med damkör i sista satsen.
Vad hände? Ingenting. Det glömdes bort. Två veckor före konserten upptäcktes att det inte fanns tillräckligt med flickor på Musikhögskolan som kunde vara med. Budet gick till körer, i skolans närhet. Jag tyckte det lät roligt, så jag hoppade på.
Det visade sig vara 2-körig damkör med 4 stämmor i varje. Kören räckte till 2 pers i varje stämma. På första repet kunde inte alla komma, jag var ensam uppe i min rymdstämma. Redan andra repet var med full orkester. Damkören skulle stå "off stage", alltså bara ljuda himmelskt och mystiskt på avstånd. Men var skulle vi stå? Det experimenterades. Vi blev bl.a. ställda i en mörk gång med två hjälpdirigenter, en som såg dirigenten och en som såg den som såg dirigenten.
Det gick inte så bra. Väldigt ofta är det så, att korister varken får ljus eller fika. Ingen har tänkt på det. Det verkar som om man tror att korister är sådana självlysande personligheter så att vi läser noterna i vårt eget sken. Släck notlamporna för orkestern, så får vi höra hur bra de spelar i mörkret, tänkte jag elakt. Det är helt enkelt inte så noga med korister. Och ofta är de ju så många så det blir för dyrt att t.ex. utspisa dem.
Nåväl, repetitionen gick åt skogen. Dirigenten hörde varenda ton som var fel, heder åt honom. Några hade inte övat tillräckligt och några såg inte ett smack. Dirigenten sa "go back and rehearse and come back". Det gjorde vi. Sedan när orkestern hade skickats hem för dagen, tog han in oss och repeterade. Problemet visade sig sitta i en av stämmorna. De fick ta om och ta om och ta om och det var verkligen en mardrömssituation för de berörda. Det gick inte och de fick lova att öva hemma, vilket de naturligtvis gjorde, bleka om nosarna.
Trots att det bara är ca 30 takter i sista satsen, så är det ganska svårt att intonera. Kromatik, täta stämmor, folk som inte är vana att sjunga ihop, få övningstillfällen, mörkt, ja det var inte de bästa förutsättningarna. Här är satsen, kören kommer in efter drygt tre minuter sjunger sina takter; sedan är det slut.
Till slut blev det bestämt att vi skulle stå i ett angränsande rum med ljus, tack för det. Vi skulle fada ut och det fick vi göra genom att sjungandes sakta backa medan dörrarna stängdes. Dirigenten såg vi på en monitor.
I orkestern pratades det om den dåliga kören och det rynkades på fiol -och fagottnäsorna. Orkestern såg förresten ut som en dagisorkester. Nej, nu tog jag väl i, men alla är ju födda på 90-talet typ, så de är faktiskt väldigt små. För att vara på tröskeln till att bli professionella, så tycker jag dock kanske att renspelet lämnade en del övrigt att önska. Jag rynkar alltså lite på min soprannäsa, men jag vet att det inte är lätt. Kören behövde i alla fall inte skämmas i sammanhanget, menar jag.
Jag tror att det lät hyfsat mystiskt och bra till slut. Bättre än alla spotifyinspelningar som finns.
Men det mest mystiska var när jag gick in på en damtoalett efter en av tjejinstrumentalisterna. Brusefåtöljen brusade men ringen var uppfälld!
Jag har tydligen ett och annat att lära om utländska toalettvanor.
Nu hände det sig så, att man skulle spela Gustav Holst "Planeterna" med en taiwanesisk dirigent, Lü Shao-chia. Han meddelade i god tid att han ville göra den versionen med damkör i sista satsen.
Vad hände? Ingenting. Det glömdes bort. Två veckor före konserten upptäcktes att det inte fanns tillräckligt med flickor på Musikhögskolan som kunde vara med. Budet gick till körer, i skolans närhet. Jag tyckte det lät roligt, så jag hoppade på.
Det visade sig vara 2-körig damkör med 4 stämmor i varje. Kören räckte till 2 pers i varje stämma. På första repet kunde inte alla komma, jag var ensam uppe i min rymdstämma. Redan andra repet var med full orkester. Damkören skulle stå "off stage", alltså bara ljuda himmelskt och mystiskt på avstånd. Men var skulle vi stå? Det experimenterades. Vi blev bl.a. ställda i en mörk gång med två hjälpdirigenter, en som såg dirigenten och en som såg den som såg dirigenten.
Det gick inte så bra. Väldigt ofta är det så, att korister varken får ljus eller fika. Ingen har tänkt på det. Det verkar som om man tror att korister är sådana självlysande personligheter så att vi läser noterna i vårt eget sken. Släck notlamporna för orkestern, så får vi höra hur bra de spelar i mörkret, tänkte jag elakt. Det är helt enkelt inte så noga med korister. Och ofta är de ju så många så det blir för dyrt att t.ex. utspisa dem.
Nåväl, repetitionen gick åt skogen. Dirigenten hörde varenda ton som var fel, heder åt honom. Några hade inte övat tillräckligt och några såg inte ett smack. Dirigenten sa "go back and rehearse and come back". Det gjorde vi. Sedan när orkestern hade skickats hem för dagen, tog han in oss och repeterade. Problemet visade sig sitta i en av stämmorna. De fick ta om och ta om och ta om och det var verkligen en mardrömssituation för de berörda. Det gick inte och de fick lova att öva hemma, vilket de naturligtvis gjorde, bleka om nosarna.
Trots att det bara är ca 30 takter i sista satsen, så är det ganska svårt att intonera. Kromatik, täta stämmor, folk som inte är vana att sjunga ihop, få övningstillfällen, mörkt, ja det var inte de bästa förutsättningarna. Här är satsen, kören kommer in efter drygt tre minuter sjunger sina takter; sedan är det slut.
Till slut blev det bestämt att vi skulle stå i ett angränsande rum med ljus, tack för det. Vi skulle fada ut och det fick vi göra genom att sjungandes sakta backa medan dörrarna stängdes. Dirigenten såg vi på en monitor.
I orkestern pratades det om den dåliga kören och det rynkades på fiol -och fagottnäsorna. Orkestern såg förresten ut som en dagisorkester. Nej, nu tog jag väl i, men alla är ju födda på 90-talet typ, så de är faktiskt väldigt små. För att vara på tröskeln till att bli professionella, så tycker jag dock kanske att renspelet lämnade en del övrigt att önska. Jag rynkar alltså lite på min soprannäsa, men jag vet att det inte är lätt. Kören behövde i alla fall inte skämmas i sammanhanget, menar jag.
Jag tror att det lät hyfsat mystiskt och bra till slut. Bättre än alla spotifyinspelningar som finns.
Men det mest mystiska var när jag gick in på en damtoalett efter en av tjejinstrumentalisterna. Brusefåtöljen brusade men ringen var uppfälld!
Jag har tydligen ett och annat att lära om utländska toalettvanor.
"Planeterna" uruppfördes precis när man hade hittat Pluto, men Holst var förutseende tydligen, för han la inte till någonting.
