Mammor
Många ord blir det. Alla måste tycka något. Allt måste vridas och vändas på. Alla måste få berätta, alla måste få en mikrofon uppstucken i ansiktet ...eller vänta. Det är en, som inte har nämnts. Mamma Behring Breivik. Eller jo. Nu är det någon, som har nämnt henne.
Å andra sidan skulle det kännas konstigt att blogga om något annat just nu i alla fall.
När omfattningen stod klar för mig, så tänkte jag genast inte bara på alla stackars föräldrar som blivit av med sina barn utan också på terroristens föräldrar. Pappan är numera intervjuad i Frankrike och han vill aldrig se sin son mera och han kan aldrig åka till Norge mer, säger han.
Jag hoppades då, att mamman skulle vara gravt dement så hon slapp förstå, men så är tydligen inte fallet.
Säkert älskade hon sin son på det försynta sätt som mammor får lov att göra när deras barn blir stora och inte behöver någon moderskärlek mer. Kan hon säga till honom "Jag tycker inte om det du har gjort men jag tycker om dig"? Jag kan inte tänka mig det. Jag undrar hur hon ska klara av att klippa bort inte bara navelsträngen utan hela "min-son-konceptet"?
Och hur länge ska det dröja innan någon hjärnskrynklare anser, att det måste vara hennes fel?
Hon har givetvis flyttat till annan ort, men oroar sig för att blommorna hemma på balkongen ska dö.
Ja, se mammor.
Kanske har hennes hjärna stängt av lite i alla fall.
Hoppas att vi i alla fall slipper se Hollywoodversionen av "Massmördaren på Utøya" med Persbrandt i huvudrollen.
Det vore förfärligt.
Å andra sidan skulle det kännas konstigt att blogga om något annat just nu i alla fall.
När omfattningen stod klar för mig, så tänkte jag genast inte bara på alla stackars föräldrar som blivit av med sina barn utan också på terroristens föräldrar. Pappan är numera intervjuad i Frankrike och han vill aldrig se sin son mera och han kan aldrig åka till Norge mer, säger han.
Jag hoppades då, att mamman skulle vara gravt dement så hon slapp förstå, men så är tydligen inte fallet.
Säkert älskade hon sin son på det försynta sätt som mammor får lov att göra när deras barn blir stora och inte behöver någon moderskärlek mer. Kan hon säga till honom "Jag tycker inte om det du har gjort men jag tycker om dig"? Jag kan inte tänka mig det. Jag undrar hur hon ska klara av att klippa bort inte bara navelsträngen utan hela "min-son-konceptet"?
Och hur länge ska det dröja innan någon hjärnskrynklare anser, att det måste vara hennes fel?
Hon har givetvis flyttat till annan ort, men oroar sig för att blommorna hemma på balkongen ska dö.
Ja, se mammor.
Kanske har hennes hjärna stängt av lite i alla fall.
Vad allt kan inte mammor oroa sig för. (Kanske bäst att jag vattnar lite.)
Hoppas att vi i alla fall slipper se Hollywoodversionen av "Massmördaren på Utøya" med Persbrandt i huvudrollen.
Det vore förfärligt.
Nu vänder vi blad...
Ge mig en dag, nej inte en, många dagar som förra veckan. 7 konserter på 8 dagar och livet blir bara så där fruktansvärt härligt som man kan läsa i vissa tröttsamma statusrader på Facebook. Visserligen försökte vi fira den annonserade "negativa dagen" den 1 juli, men det gick inget vidare faktiskt.
Efter en vecka på Österlen förstår man Olle Adolphsons förtjusning i landskapet och stränder ljusa och klara och hundra lärkor och svalor och himmelens frid och det står en man i skogens bryn och vet att jag ska komma och i lust och i nöd etc. Göteborgs Kammarkör har förresten spelat in en skiva med Olle Adolphson (dvs.2 ). Kanske finns något på Spotify; jag vet inte.
Jag har alltid sett fram emot våra körveckor i Göteborgs kammarkör. Numera måste man gå och lägga sig tidigare än förr och kan inte vara med om det som händer väldigt sent, men det blir ändå fullt tillräckligt med input för en utarmad hjärna som min. Och man får sjunga ......Efter en vecka är rösten tillbaka och man tycker att allt är som förr.
Att komma sist till boendet och bli tvungen att ta en överslaf är dock mindre roligt. Man skulle ju kunna tro att min aktningsvärda ålder och benägenhet att få kramp i benen skulle ge mig förtur till en underslaf, men icke. Och man vill ju inte bråka och ifrågasätta de andras ev. handikapp, så man krånglar sig upp och ner med ganska stort besvär och försöker låta bli att vråla när krampen sätter in och man inte ens kan klättra ner och ställa sig på golvet. Men frånsett det, så var det bara roligt.
Roligt är det också när bekanta kommer till konserterna. Det känns på ett annat sätt när man har en eller ett par mottagare när man står och sänder. På den sista konserten i Ystad kom inte bara Cruella, f.ö. för andra gången, eftersom hon dök upp redan i Tryde, (Tryde är roligt att säga på skånska) utan även skådespelaren Henric Holmberg, som bor i trakterna. Han är en mycket trevlig person som en gång har tackat mig för en vacker ton. Sådant glömmer man inte förrän demensen är fullt utbredd.
Han har också fått mig att lyssna ytterligare en gång på radioteater. Två gånger har jag försökt att berätta om detta, eftersom jag tycker att det är en liten lustig eller kanske olustig historia. Båda gångerna har det inträffat något, som gör att uppmärksamheten vänds ifrån min historia och sedan glöms det bort att jag höll på att berätta något. Eller också är det ett sätt att visa att det inte är så himla intressant; ja, så är det nog.
Därför tar jag nu tillfället i akt att berätta om detta, för jag tycker det är intressant. Ingen kommer att avbryta mig eller käbbla emot, och om ni slutar att läsa märker jag inte det. Jo, jag märker det på de uteblivna kommentarerna.
När jag var åtta eller nio år bodde jag i en köping i södra Västergötland. Vi kan kalla den Svenljunga. Det låg fem hus i rad på en gata och alla kände varandra och umgicks. Mest umgicks vi kanske med närmsta grannen som var överlärare och skrev kåserier i Borås Tidning. På den tiden satt man och pratade och drack grogg om kvällarna. Inte jag förstås. Men jag tyckte det var roligt att sitta och höra på de vuxna och min världsbild formades på balkongen hos grannen. Jag visste sålunda att staten var dum och att Tage Erlander var någon man himlade med ögonen åt.
En gång skulle jag emellertid få umgås med dottern i familjen, som var sju år äldre än jag. Hon sov när vi kom och var sur, och sedan skulle hon lyssna på radioteater, för Birger Malmsten skulle vara med. Han var den tidens flickidol. Pjäsen hette "Herr Gräns", och man kunde också höra ett barn i en roll. Han hette Tomas Bolme. Herr Gräns var naturligtvis döden och han försökte få pojken att klättra upp i ett träd och ramla ner så att han skulle dö. Umgänget bestod i att jag fick lov att sitta i samma rum som hon och lyssna. Jag tyckte det var fruktansvärt otäckt, speciellt som min tolvårige bror hade dött alldeles nyss. Emellertid vågade ju inte jag säga ifrån och ifrågasätta lämpligheten av att låta ett barn lyssna på detta, och tonårstjejen satt väl där med sina fantasier om Birger Malmsten och tog ju inget ansvar för att de vuxna hade belastat henne med mig. Så jag satt och lyssnade och led och kände obehaget och var rädd. Tänk om det var på riktigt?
Grannfamiljen hette Åström och tjejen brukade prata om sin kusin Sverker. När jag en gång för några år sedan konfronterade Sverker Åström med att han hade haft släktingar i Svenljunga, förnekade han detta. Där måste han ha varit dåligt underrättad, för överläraren och han är (var) lika som tvillingar.
Hur som helst, sedan dess har jag aldrig kunnat lyssna på radioteater utan har galopperat fram till radion och stängt av när den förfärliga gonggongen har bångat. Jag har alltså levt hela livet utan att höra en enda radioteaterpjäs, om man undantar tvångslyssningen på den tillgjorda Fröken Julie Tidblad i gymnasiet.
Numera är gonggongen borttagen, men det sitter i.
Men när jag fick höra att Henric Holmberg hade skrivit en radioteaterpjäs som hette "Dom spelar fel" var jag bara tvungen att lyssna. Jag kände att här hade jag en tvillingsjäl!
" Pjäsen utgår från en felspelning i en stråkkvartett av Sjostakovitj -- det är bara en ton som är ändrad, och bara en halvton fel, men intrycket av hela det musikaliska sammanhanget blir helt annorlunda, och för huvudpersonen i pjäsen får felspelningen ganska stora konsekvenser..."
Den var fantastiskt rolig. Lyssna på den, om den kommer i repris.
Men jag lyssnar ändå inte på vanlig radioteater. Gonggongvågkänslan går aldrig ur.
Nyss hörde jag "Ge mig en dag" i radion med Göteborgs Kammarkör och Olle Adolphson. Jag vill dock bestämt dementera det klippet på Youtube där det påstås att det är Göteborgs kammarkör som sjunger "Finska rytteriets paradmarsch". Vi låter verkligen inte som en blåsorkester. Det kan Cruella intyga.
Efter en vecka på Österlen förstår man Olle Adolphsons förtjusning i landskapet och stränder ljusa och klara och hundra lärkor och svalor och himmelens frid och det står en man i skogens bryn och vet att jag ska komma och i lust och i nöd etc. Göteborgs Kammarkör har förresten spelat in en skiva med Olle Adolphson (dvs.2 ). Kanske finns något på Spotify; jag vet inte.
Se här. Detta är visserligen inte Österlen, men i alla fall. Skälderviken.
Jag har alltid sett fram emot våra körveckor i Göteborgs kammarkör. Numera måste man gå och lägga sig tidigare än förr och kan inte vara med om det som händer väldigt sent, men det blir ändå fullt tillräckligt med input för en utarmad hjärna som min. Och man får sjunga ......Efter en vecka är rösten tillbaka och man tycker att allt är som förr.
Att komma sist till boendet och bli tvungen att ta en överslaf är dock mindre roligt. Man skulle ju kunna tro att min aktningsvärda ålder och benägenhet att få kramp i benen skulle ge mig förtur till en underslaf, men icke. Och man vill ju inte bråka och ifrågasätta de andras ev. handikapp, så man krånglar sig upp och ner med ganska stort besvär och försöker låta bli att vråla när krampen sätter in och man inte ens kan klättra ner och ställa sig på golvet. Men frånsett det, så var det bara roligt.
Roligt är det också när bekanta kommer till konserterna. Det känns på ett annat sätt när man har en eller ett par mottagare när man står och sänder. På den sista konserten i Ystad kom inte bara Cruella, f.ö. för andra gången, eftersom hon dök upp redan i Tryde, (Tryde är roligt att säga på skånska) utan även skådespelaren Henric Holmberg, som bor i trakterna. Han är en mycket trevlig person som en gång har tackat mig för en vacker ton. Sådant glömmer man inte förrän demensen är fullt utbredd.
Han har också fått mig att lyssna ytterligare en gång på radioteater. Två gånger har jag försökt att berätta om detta, eftersom jag tycker att det är en liten lustig eller kanske olustig historia. Båda gångerna har det inträffat något, som gör att uppmärksamheten vänds ifrån min historia och sedan glöms det bort att jag höll på att berätta något. Eller också är det ett sätt att visa att det inte är så himla intressant; ja, så är det nog.
Därför tar jag nu tillfället i akt att berätta om detta, för jag tycker det är intressant. Ingen kommer att avbryta mig eller käbbla emot, och om ni slutar att läsa märker jag inte det. Jo, jag märker det på de uteblivna kommentarerna.
När jag var åtta eller nio år bodde jag i en köping i södra Västergötland. Vi kan kalla den Svenljunga. Det låg fem hus i rad på en gata och alla kände varandra och umgicks. Mest umgicks vi kanske med närmsta grannen som var överlärare och skrev kåserier i Borås Tidning. På den tiden satt man och pratade och drack grogg om kvällarna. Inte jag förstås. Men jag tyckte det var roligt att sitta och höra på de vuxna och min världsbild formades på balkongen hos grannen. Jag visste sålunda att staten var dum och att Tage Erlander var någon man himlade med ögonen åt.
En gång skulle jag emellertid få umgås med dottern i familjen, som var sju år äldre än jag. Hon sov när vi kom och var sur, och sedan skulle hon lyssna på radioteater, för Birger Malmsten skulle vara med. Han var den tidens flickidol. Pjäsen hette "Herr Gräns", och man kunde också höra ett barn i en roll. Han hette Tomas Bolme. Herr Gräns var naturligtvis döden och han försökte få pojken att klättra upp i ett träd och ramla ner så att han skulle dö. Umgänget bestod i att jag fick lov att sitta i samma rum som hon och lyssna. Jag tyckte det var fruktansvärt otäckt, speciellt som min tolvårige bror hade dött alldeles nyss. Emellertid vågade ju inte jag säga ifrån och ifrågasätta lämpligheten av att låta ett barn lyssna på detta, och tonårstjejen satt väl där med sina fantasier om Birger Malmsten och tog ju inget ansvar för att de vuxna hade belastat henne med mig. Så jag satt och lyssnade och led och kände obehaget och var rädd. Tänk om det var på riktigt?
Grannfamiljen hette Åström och tjejen brukade prata om sin kusin Sverker. När jag en gång för några år sedan konfronterade Sverker Åström med att han hade haft släktingar i Svenljunga, förnekade han detta. Där måste han ha varit dåligt underrättad, för överläraren och han är (var) lika som tvillingar.
Hur som helst, sedan dess har jag aldrig kunnat lyssna på radioteater utan har galopperat fram till radion och stängt av när den förfärliga gonggongen har bångat. Jag har alltså levt hela livet utan att höra en enda radioteaterpjäs, om man undantar tvångslyssningen på den tillgjorda Fröken Julie Tidblad i gymnasiet.
Numera är gonggongen borttagen, men det sitter i.
Men när jag fick höra att Henric Holmberg hade skrivit en radioteaterpjäs som hette "Dom spelar fel" var jag bara tvungen att lyssna. Jag kände att här hade jag en tvillingsjäl!
" Pjäsen utgår från en felspelning i en stråkkvartett av Sjostakovitj -- det är bara en ton som är ändrad, och bara en halvton fel, men intrycket av hela det musikaliska sammanhanget blir helt annorlunda, och för huvudpersonen i pjäsen får felspelningen ganska stora konsekvenser..."
Den var fantastiskt rolig. Lyssna på den, om den kommer i repris.
Men jag lyssnar ändå inte på vanlig radioteater. Gonggongvågkänslan går aldrig ur.
Nyss hörde jag "Ge mig en dag" i radion med Göteborgs Kammarkör och Olle Adolphson. Jag vill dock bestämt dementera det klippet på Youtube där det påstås att det är Göteborgs kammarkör som sjunger "Finska rytteriets paradmarsch". Vi låter verkligen inte som en blåsorkester. Det kan Cruella intyga.
