FruDecibel

10 Mars 1819: Onsdag. Snögade jemt och lofvade mig att ännu en gång på detta slädföre komma till Hufvudstaden, till någon bekant – ty Vänner finnas så sällsynta som Diamanter på allmänna Landsvägen.

(Min Facebookkompis Märta Helena Reenstiernas inlägg igår på Fejjan). Hon var klok Märta Helena, dels att hon skulle ta släde till Hufvudstaden, dels att hon hade lagt märke till att det är ont om diamanter på landsvägen. Märta Helena skrev dagbok mellan 1793 och 1839 och delar av hennes dagböcker finns utgivna.

”Denna dagbok, öfver de händelser som uti min lilla Sphère vid Årstad förekomma, tillika med väderlekens omskiften, för hvarje dag, Sysslor, främmande, resor, visiter, hälsa och opassligheter etc:”, skrev hon själv nyårsdagen 1799. Av opassligheterna kan nämnas att hon födde 8 barn varav endast en son blev vuxen. Han drunknade tragiskt 1812, året efter att Märta Helena hade blivit änka.

Sedan drev hon gården ensam (nåja, det fanns ju tjänstefolk) tills hon dog och skrev dagbok fast hon nästan var blind.

Med detta vill jag bara tala om, att jag också ska åka till Hufvudstaden i slutet av denna månaden, till en av mina diamanter. Jag hoppas att slädföret är dåligt eftersom jag tänker trotsa ödet och ta tåget. Bli evakuerad med släde kunde visserligen vara en upplevelse och alldeles säkert något att blogga om, men förmodligen lite för kallt i min smak. Jag tar väl med mig extra kalsonger, filt, vattenflaska, 10 smörgåsar och en rulle toapapper.

Diamanten och jag ska roa oss med att gå på repetition i Berwaldhallen.

Som den minnesgode läsaren vet, så har jag hållit på att fundera på att skriva ytterligare en uppsats om absolut gehör. Troligen blir det ingen uppsats, för den musikvetenskapliga ankdammen lockade inte till flera bad, kanske man kan säga. Kanske blir det något annat.

I alla fall hände sig det, att en pianist i Göteborg, vi kan kalla honom Harald X, berättade att han hade minsann haft en kompis i Stockholm, pianisten Richard Y, som hade absolut gehör och han tyckte det var sååååå besvärligt.

Åhå, sa jag, och misstänkte genast något lurt. Jag tror nämligen att det är så här, att många av dem som inte har absolut gehör känner någon som har det eller har hört talas om någon som har det, som har sagt att det är sååååååå besvärligt och "det skulle jag då inte vilja ha", blir deras självuppfyllande slutsats.

Lustigt nog kände jag till den här pianisten Richard Y.  När jag var barn, fanns det ett program som hette Barnens brevlåda som Farbror Sven hade i minst 40 år.

 

Barn i en något äldre brevlåda

 

Det var förresten min dröm att få vara med i den, men på den tiden visste inte folk utanför Stockholm att det skulle kunna vara möjligt. Nåväl, en gång när jag egentligen var lite för gammal för Brevlådan, hörde jag en liten pojke som var 6 år, som spelade "Snurretoppen" av Carl Nielsen.

-Richard Y, lägg det namnet på minnet, sa farbror Sven.

Och det gjorde jag. När nu Harald X nämnde Richard Y, så tog jag bladet ur skrivaren och skrev ett brev till honom och frågade om han verkligen tyckte det var så besvärligt med a.g, och berättade  samtidigt historien om Farbror Sven.

Några dagar senare fick jag ett telefonsamtal från Richard Y, och han berättade att han inte alls tyckte det var besvärligt utan väldigt praktiskt. Han hade inte heller förstått att jag kom ihåg hans bedrift i radion, utan han trodde att jag fått tag på någon inspelning. Han skrattade mycket åt att jag kom ihåg detta.

Men jag var ju grymt avundsjuk, för han spelade ju mycket bättre än jag, som var dubbelt så gammal. Därför la jag namnet på minnet, och kanske också för att någon gång i framtiden få berätta, att jag hörde minsann dig i Barnens brevlåda ...

Sens moral: Tro aldrig på någon som säger att det är besvärligt att ha absolut gehör. Vi säger det bara för att inte verka stöddiga och för att ni inte ska vara avundsjuka. Det enda som finns att berätta är ju när man har råkat ut för ostämda pianon t.ex. eller ska transponera a vista på konsert, och livet består ju till mycket liten del av sådant.

Hittills har jag inte träffat på någon, som skulle vilja vara utan sitt absoluta gehör. Känner ni någon, så tipsa mig.

Lite lustigt är det. Plötsligt upptäcker vi en amerikansk brylling till mig på Facebook. Hon är någon storfräsare inom computermusik i staterna. Det has stora konferenser varje år och en gång var konferensen faktiskt i Göteborg. Vi gick på ett "paper" som hon hade och begrep absolut ingenting. Det gick lite knackigt med umgänget, men på Facebook kan man ju ha varandra utan att det stör så mycket. Så tittade jag bland hennes "vänner" och där återfann jag en av mina referenser i min förra uppsats! En amerikansk absolut gehörforskare! Nu är hon givetvis min vän, och jag berättade lite om min förra uppsats som handlade om det absoluta gehörets förändring hos äldre personer. Detta är tydligen inte mycket skrivet om i USA heller (i Sverige är jag hittills den enda), så hon undrade om jag inte hade övervägt att låta översätta den till engelska för publicering. Jag blev faktiskt MYCKET smickrad, särskilt med tanke på turerna vid min examination en gång i tiden.

Tyvärr måste jag ju meddela henne, att kostnaderna för att få en uppsats översatt blir enorma och att jag inte har något universitet som stöttar mig ekonomiskt. Jag vet inte hur många ord det kan vara i en uppsats, men säg 10 000 och det kostar 1 kr ordet, så förstår man lätt att sådana extravaganser kan inte vanliga studenter hålla sig med. Det är väl knappast troligt att USA förstår att det kunde bekosta en översättning heller.

Men jag är ändå lite småmallig. Tycker det bara var såååå roligt. En liten fjäder i tanthatten.

Det är några saker jag inte förstår. Många normala, trevliga, intelligenta människor sitter som klistrade och tittar på svettiga karlar och tjejer som springer och hoppar och har sig, för till fället i Berlin. Jodå, jag kan väl också tycka att det är trevligt att se en vältränad kropp. Men att hetsa upp sig för att någon från Långtbortistan river eller blir sist.....

Icke desto mindre har jag idag varit en normal, trevlig och intelligent människa, för jag har tittat på friidrott. Jag har väl inte den rätta förståelsen, för jag kommer bara att tänka på Kurt Olsson, som frågade Patrik Sjöberg: Jaja, högt kan du hoppa, men ur brett hoppar du?
 Min egen idrottskarriär underträffas nog inte av många. 1.05 i höjd och 10.2 på 60 meter med asfaltunderlag. Längd 2,75 m. Gick vilse på orienteringen. Slungboll var min bästa gren. Vem underträffar dessa bottenrekord?

Jag har alltså tittat ganska mycket på TV idag, vilket inte hör till vanligheterna.  Det beror på att jag hade en tråkig dag. Tack vare Suvi fick jag fick ett tips om tvillingsavanterna. En savant är alltså en person med autismspektrumstörningar men utrustad med vissa genidrag. Här var det två stycken kvinnor, som kom ihåg allting de sett och hört och kunde säga vilka veckodagar alla datum var.  Det är märkligt. Dessutom är det så att av personer med autismspektrumstörningar är det ungefär 20% som har absolut gehör. I en normalpopulation räknar man med en på 10 000 (räkna själva).  Det sas inget om dessa två hade det, men de var extremt musikintresserade, förstås.

Under reklamen i 4:an brukar jag passa på att sova lite, om någon väcker mig sedan. Men jag har tyvärr sett en del, bl.a. när en tjej springer ut  trosor och stövlar för att putta på en bil. Gör folk så nu för tiden? Springer ut i trosor och stövlar på gatan? Då är jag verkligen akterseglad.... Jag brukar inte se så mycket reklam; det kanske finns ännu fånigare saker.


Idag har jag också fått en lista på alla program från Sveriges Radio i vilka det har pratats om absolut gehör, från 60-talet och framåt. Dem ska jag lyssna igenom allihop och lyssna efter tendenser. Jag har redan sett ett, som jag tror, mycket intressant inslag.
Jag har förresten fått besked om att jag får den handledaren jag vill. Finally.

Sommarpratare idag var Sverre Sjölander, zoologiprofessor. Han berörde mitt specialämne, absolut gehör. Han sa bl.a. att
-människor som har absolut gehör tror att det är något särskilt med dem.  Men det är det inte.  Varenda gräshoppa har absolut gehör.

Sedan fick vi höra en inspelning av en tysk domherre, som hade lärts att vissla en tysk visa. Och domherren hade absolut gehör för att "den visslar alltid i samma tonart."
Mycket intressant, tycker jag. Ännu intressantare hade det varit om vi hade fått veta
1) Hur stort visselomfång har en domherre? (Kanske han bara kan producera ett begränsat antal toner?)
 2) Hur stort visselomfång hade domherreläraren?
3) Prövades det att lära ut visan i en annan tonart?
 4) Hur många domherrar ingick i försöket?
5) Hur många olika visor och tonarter  prövades?
6) Hade domherreläraren absolut gehör? (Visste han vilken tonart han visslade i och kunde han höra att domherren tog samma?)
Jag tror säkert att domherren visslade i samma tonart varje gång, men jag är inte riktigt säker på domherrelärarens kompetens. Hoppas det finns någon litteratur om detta.
Man hör ibland att vissa afrikanska folkstammar har absolut gehör, för de börjar alltid sina sånger  på samma ton. Ja, kanske det. men det finns ju också något som heter röstminne och bekvämt läge, men det kanske man inte känner till, om man inte sjunger själv.
Jag kanske tar kontakt med herr Sverre igen. Mejlade en gång tidigare till honom om dylika saker, men svaret jag fick var måttligt engagerat.
Herr Sverre visste också vad musikalitet var. Också intressant, för det finns ingen riktig definition av det begreppet.

Klart är i alla fall att folk som inte har absolut gehör, tror sig veta väldigt mycket om folk som har absolut gehör, och de förra vädrar ofta sina åsikter, inte minst i Sveriges Radio.

Livet gränsar i söder till en översvämmad sjö, i norr till en åker, i väster till grannen, som har fått ont i knäna och i öster till ett skogsparti, som innehåller fästingar och uppifrån begränsas det av regn och runtersikring av blåst.

 Äsch, det var bara ett sätt att tala om, att jag är en immobil. La donna immobile.

När jag har tröttnat på korsord, sudoku och Lexulous, börjar jag sakta närma mig mina kursböcker. Jag har tagit mig igenom en utan att begripa särskilt mycket. Eller jo, jag fattade, men jag hade väntat mig att författaren skulle ta ära och redlighet av de bildade männen och deras Beethoven, för det hade en herr professor utlovat. Men det var bara en massa upprapade fakta. Nåja, vi får se hur det går ihop med de andra böckerna. Detta är en kurs, som jag måste göra för att få skriva min magisteruppsats.
Nu har jag emellertid börjat tvivla på att det ska bli någon. Någon kanske minns, att det var ett himla rabalder om min förra uppsats. Eftersom examinatorn aldrig orkade läsa igenom den såpass att han kunde svara på mina frågor (nä, såååå bra kan jag den inte) om vad han menade, (jag fick vänta 1½ år på svaret, och när det kom lyckades han återigen undvika att ge mig svar på det jag frågade om) så har jag sedan dess försökt att undvika honom. Det har gått ganska bra. Det finns andra som är trevliga på institutionen.
Eftersom min uppsats kommer att handla om absolut gehör igen, så ville jag denna gången ha den handledare, som själv har absolut gehör. Det finns bara en på institutionen. Jag har en poäng med det, som ni kanske kan ana. Då går det till så här, att man får framställa önskemål om handledare till studierektorn, som har det övergripande ansvaret. Studierektorn är lika med min f.d. examinator. Jag fick besked av magisterkursprofessorn, att jag skulle få besked av studierektorn inom en vecka. Detta är nu över en månad sedan, och jag har alltså ännu en gång blivit ignorerad av den här personen. Jag tror inte att det är en tillfällighet.  Jag vet att det är överlagt. Jag är gammal och jag är kvinna, och en sådan behöver man inte bry sig så mycket om. En sådan kan gott vänta 1½ år.

Jag har alltså inte fått besked om ifall handledaren vill ha mig eller inte.

 Frågan är nu: hur mycket skall jag låta mig hunsas? Ska jag köra mitt race för att jag vill eller ska jag vända på klacken, snörpa på munnen och tåga ut ur akademikernas värld?

Jag vet faktiskt inte. Risken är väl att jag blir immobile i hjärnan också i så fall. Fast det kanske inte blir så stor skillnad.
Lite sur kan man väl få vara i alla fall.

Ni undrar väl förstås vad jag gör? Jaså, skiter ni i det? Ja, det gör ni rätt i, för jag gör bara vanliga grejer. Jag har t.ex. planterat blommor och vattnat och tryckt mer gödselstavar och fotograferat  blommor och åtta andungar. Eftersom jag har en åsna för tillfället, så blir det mycket passning av henne; se till att hon gör lammsteken rätt och att hon tvättar åt sina åsnepäron. I morgon ska jag försöka få henne att byta ut julduken och stoppa ner tomtarna någonstans.
Men innan vi for upp hit till ursverige, hann jag bli arg.
Den minnesgode läsaren kanske erinrar sig att jag eventuellt kommer att skriva en uppsats till om absolut gehör. Det hela hänger nu på, om jag får den handledaren jag har önskat, som är den enda på Musikvetenskapliga institutionen, som själv har a.g. Annars är det ingen idé, kom jag fram till.
Eftersom det är en sådan synnerligen ovanlig företeelse, säger det sig självt, att det mesta som är skrivet och sagt om ämnet är skrivet och sagt av sådana som inte har det, men som givetvis kan vara bra människor ändå. Det är bara det, att så fort de uttalar sig om a.g., så pratar de mot bättre vetande. Men de gör stor affär av det de tror sig veta, och i kraft av att de ofta är mer eller mindre kända personer, så får det stor genomslagskraft. Nu senast var det Babben Larsson, som i det här programmet avsöjade en inte alls förbluffande okunnighet. Men på grund av hennes storhet (ojsan, ofrivilligt), blir hennes ord tungt vägande. (oj, nu igen). Ytterligare en gång har det bankats in en missuppfattning om absolut gehör hos lyssnarna. Kunde hon inte hållit sig i "heta stolen"?
Programmet handlade om begreppet gehör i allmänhet, men på slutet kommer Babben Larsson in och vräker ut sin okunnighet. Pinsamt. Lyssna inte på detta program.
Det är en trend i Sveriges Radio, att så fort det ska talas om absolut gehör, så ska det svartmålas och fy så hemskt,  och stackars dem och det skulle jag inte vilja ha etc.etc.  Jag undrar varför?
Den andra missuppfattningen möter man något mindre ofta, men ändå.  Det är de som tror att absolut gehör är höjden av musikalitet. Det finns dock ingen definition av musikalitet, så där föll det. Försök själva att definiera ordet, så får ni se.
Och hur mäter man i så fall musikalitet? Vem är mest musikalisk? Den som är mest intresserad av musik eller den som spelar flest instrument?
Båda missuppfattningarna existerar sida vid sida inom både musikerkretsar och bland  vanligt folk, vad nu det är för en definition.
Men annars är det fint. Så här t.ex.

Jag ska eventuellt skriva en magisteruppsats i musikvetenskap. C-uppsatsen hette "Absolut gehör tills man dör" och handlade just om det, eftersom jag fått veta att det absoluta gehöret kan förändras när man blir äldre. Som en besvärjelse mot att drabbas skrev jag den, eftersom jag gärna vill ha mitt gehör kvar.
Nu har jag en ny idé, men hittills har jag inte fått något gehör för den, hahaha, åtminstone inte på musikvetenskapen. Den handlar om absolut gehör i andra ändan, alltså det faktum, att en stor del av världen anstränger sig kolossalt för att ge sina barn absolut gehör medelst alla möjliga medel, t.ex. dataspel.
I Japan och i USA är det fint att ha a.g., i Sverige är det fult och anses av många vara en belastning.
Jag tycker det är intressant med denna åsiktsdiskrepans mellan länder. Den finns också  mellan olika musikergrupper; sålunda tror jag att sångare har större nytta av det än t.ex. klarinettister, mellan musiker och amatörer och så finns det ju väldigt många som inte bryr sig det minsta om fenomenet, eftersom det berör så få, ungefär 1 på 10.000.
Men det som intresserar mig mest är alltså om barn kan lära sig a.g. med hjälp av övningar, om det blir fler som får det, vilket slags gehör de utvecklar (kan de urskilja en ton, tre toner, bara pianotoner etc). Går de i speciella skolor (ja, i Japan) eller är det föräldrarna som drar lasset, (hur orkar de), och vilka spel är mest populära och hur får man 5-åringar att tycka att det är jättekul att få kycklingar att gå över miljoner avenyer (se bild). Ett ännu större mysterium är hur vuxna tydligen spelar dessa barnspel också och skickar in frågor till forumet om kycklingarna på avenyn och grodorna som hoppar från olika blad med toner.
Hur svårt kan det vara? tänker jag och ger mig i kast med en demovariant av kycklingarna. Det gäller att urskilja tonen C. Man får höra en fras, som har tonen C, som mål. Sedan får man klicka på äggen och lyssna om c finns med i äggackordet. Finns det, så får man måla ägget med penseln. När man målat alla äggen klickar man på "GO" och då trippar Gullefjun över avenyn. Om man har missat något eller målat fel, stannar kycklingen på avenyn, och en hand visar "STOP".
Efter 31 avenyer upptäckte jag att man kan få en massa andra instrument, inte bara piano. Då blev det mycket svårare att urskilja, t.o.m. för mig. Man kan välja hastighet  (på kycklingarna eller ackordtonerna?) och inte bara tonen C naturligtvis.
På bilden kan ni se att en kyckling har slagit sig ner på gatan för att jag har gjort fel.