FruDecibel

...tänkte Bach och så skrev han en kantat om det. Plötsligt tycker jag att jag har det också, fast det naturligtvis bara handlar om värdsliga saker, som Gud inte kan hjälpa till med. Fast han kunde gott ge mig en ledtråd, var mitt röda fina Bachparaply är, inköpt i Leipzigs Bach-shop. Paraplyer är som gjorda för att glömmas, och trots att jag har varit maniskt noggrann med just det, så är det nu borta, och jag har absolut ingen aning om var jag kan ha glömt det. Tyvärr finns de inte längre att köpa. Jag har redan mejlat Frau Heike und gefragt.

 Ingen kan jag skylla på heller. Det är annars ganska praktiskt.  Men jag är en väldigt vältränad syndabock.

 

Mitt andra irritationsmoment är min skrivare, som konstrar. Ibland går den snällt. Visserligen skriver den då utan färg (nej, tonrarna är inte slut), men ibland skriker den och ibland blinkar det rött och det står Tranfer Belt Error och det kommer igenting. Det är en ganska ny skrivare, (nej, minns inte var jag har gjort av kvitto och garanti) och det grämer mig att det är billigare att köpa en ny än att laga. Jag blir också förgrymmad, när folk ifrågasätter om jag verkligen behöver en skrivare med skanner.

Tänk för att jag  gör det.

 

Bara för att jag inte har köpt någon ny skrivare än, måste jag sitta och skriva av foton av  Powerpointkopior från vinföreläsningarna, som magistern inte lägger ut på GUL. Det kan inte vänta, ty jag är en inert student. (Jag har i alla fall lärt mig ett nytt ord.) Det tar tid.

 

Det allra jobbigaste är ändå fuktskadan, som vi har fått i ett rum. Det har varit översvämning i stupröret och då rann vattnet där det kunde, dvs. på våra väggar. Det trängde in och tapeten buktade. Tapetlagren (7) är nu bortslitna i hörnet och en fläkt har gått i dag- och nattligen i 14 dagar, men det är fukt kvar. Någon luftavfuktare tycks vi inte få; det skulle ju varit mer effektivt, men då får vi betala själva. Föreningen tycks inte tycka det är en förenings ansvar. Det går heller inte på försäkringen när vattnet kommer utifrån.

 

Som om inte detta räckte till, så har mitt cellofodral gått sönder. Det råkade puttas omkull med cellon i. Cellon klarade sig nog den här gången, men kolfiberfodralet, som jag trodde var okrossbart, fick ett hål och en spricka. Med cellofodral och mig är det nu en gång så, att de måste vara superlätta, om jag ska orka bära omkring ett sånt där, och jag måste ha det på ryggen som en ryggsäck, annars blir det snedbelastning på ryggen, och ryggen blir inte glad åt det. Hålet sitter precis där fästet för bärremmen är, så det håller inte att bära på ryggen nu.

 

 

Har jag försäkring? Ja. Har jag kvitto? Nej, bara kontoutdrag. Är skaderegleraren på jobbet? Nej, hon har nog semester. Så jag vet inget. Får jag något på försäkringen? Vet ej. Om inte, betyder det ytterligare en utgift på 10 000. Jag kan ju naturligtvis sluta spela cello också.  I vissa fall (Atterberg, Roussel) skulle det nog vara att föredra, men jag tror inte att  jag vill slänga in stackelskyddet än.

 

 

Snart ska jag åka till Bilbao på vinstudieresa. Det är i alla fall roligt, förutom att det blir väldigt dyrt. Och inte minst detta är orsaken till att jag i år inte bor på Bokmässan 4 dagar från morgon till kväll. Som student får man gå på alla seminarier och allting för 750 kr, och det är ju billigt med tanke på att ett seminarium kostar tusentals kronor. Ni kan ju räkna ut varför jag läser och läser på universitetet vartenda år. Det är inte för att få se Jan Guillou ...Nåja. Det är massor av folk som inte går på bokmässor, och de tycks överleva.

Men mitt paraply skulle jag vilja ha tillbaka.

 

 

 

 

 

 

Nej, springer gör jag inte av en del orsaker. Men motionera bör man ju.  Själv har jag periodvis lite svårt med motivationen. Att göra det för att jag ska må bra och inte få tarmcancer eller osteoporos eller infarkt etc.etc. det slår inte igenom i min hjärna. Ofta kan jag få mig till motion ändå, för det är ju skönt efteråt i alla fall. Men jag behöver starkare incitament för att det ska bli något.

 

I ungdomens dar sprang man som en galning för att bli vacker för att något föremål för ens ömma låga skulle uppmärksamma att det brann. Det gick ju så där, kan jag tala om. Gudskelov.

Bantat har jag gjort sedan jag var 14. Inte hela tiden förstås, men jag minns Svensk Damtidnings bantningsbilaga 1959 med alla kaloriangivelser och en välformad flicka i ljusblå gymnastikdräkt framför en spegel på framsidan. Det gick så där kan jag tala om.

 

På 60-talet kom det några slags kex som man skulle erätta en måltid med. Då gick jag på gymnasiet i Borås;  var inackorderad hos en tant, och det gick så där kan jag tala om. Jag åt både hennes mat och det där kexet.

 

En gång var jag med i viktväktarna och det gick så bra så att en väktare ringde och sa att jag inte fick vara med längre, för jag hade gått ner för mycket. Det var en lycka att äntligen vara ack som ett fjun så lätt. Men säg den lycka som varar beständigt.

För att göra en lång historia kort, så har jag hittat fram till något slags jämvikt som passar till min längd genom att utesluta bröd, pasta, potatis, socker (förstås) och vitt mjöl så mycket som möjligt.

Så att bli smalare är inte längre något incitament för att vara motiverad för motion. Jag är en lagom tjock dam med mina bästa år bakom mig.

 

Friskis och svettis har jag hållit på med av och till sedan 1985. Ganska mycket av faktiskt. Jag vill ju inte gärna få ondare än jag redan har överallt, och jag har en viss förmåga att få ont i fötter och axlar. Nuvarande aktivitet består av seniordans en gång i veckan, och det är verkligen ingen dans på rosor, om någon trodde det. Synapserna går varma och svetten rinner både här och där.

 

Men det räcker ju inte enligt alla förståsigpåare. Jag måste nog uppsöka Friskisgymmet också. Där är min ömma punkt, för det är så tråkigt.

 

Idag har jag börjat höstens vandringar uppå Skansenkronanberget och ner igen med mina tunga stavar. Det är inte så enkelt som det kan tyckas. Först ska man hitta några kläder och det är inte det lättaste i det här huset. För tillfället har jag mina kläder i ett avstängt rum där det står en värmefläkt och torkar muren efter en vattenskada. Dessutom går garderobsdörrarna inte att öppna på grund av ett snickarlager. Nåväl, när jag hade hittat ett par byxor upptäckte jag, att det inte fanns någon ficka för mobilen. Det måste ju finnas, eftersom jag har stavar i händerna. Hittade nya byxor men upptäckte att de var väldigt mycket för stora och skulle de verkligen sitta uppe med en mobil i fickan? Jag prövade, och ja, kanske, om ingen rycker.

Detta kan jag förmå mig till genom att ha tänkt ut att jag ska ta ett foto från samma ställe varje gång och göra ett hösten kommmer-album. Jag är en frenetisk fotograf. Då får jag också vila mig en stund på en lämpligt utplacerad soffa. Jag satte igång Run keeper och S Health och tänkte att något skall väl fungera. Det gick så där kan jag tala om. Inget av fotona jag tog sparades. Kameran fungerar tydligen inte när man har  sådana där motionsprogram i gång. Måste tydligen gå i morgon också ...

 

Jag har i alla fall gått 0,67 km och förbrukat 38 kalorier!

 

 Eftersom kameran inte fungerade idag, kommer här ett foto från förra hösten. Här brukar jag stanna och titta uppåt och konsterar att världen tycks bestå.