Sommaren med Göran
Kanske någon såg filmen igår på TV? Den var ganska rolig vill jag minnas.
En mig närstående Händig Herr heter Göran och jag tillbringar alla somrar (och vintrar och höstar och vårar) med honom. Men en vecka sommaren 1999 tillbringade jag med en annan Göran, nämligen Tunström, och den framstår som "lite högre" än alla andra somrar. Tillbringade är en liten överdrift och jag hade dessutom hjälp av en hel kör att tillbringa, för vi gjorde ett konsertprogram med honom. Hur som helst, veckan var nog en av de mest givande av mina veckor överhuvudtaget.
Han pratade med alla. Han lärde sig alla namn. Han var intresserad. Det var roligt att prata med honom. En tjej var han så intresserad av så han ringde hem till sin fru och sa att han hade förälskat sig. Detta finns beskrivet i boken "Krönikor" och jag satt mittemot medan detta drama utspelade sig.
En eftermiddag fick vi intervjua honom. Han berättade allt som han förmodligen berättat många gånger förut; om sin avgudade far Hugo, som dog när han var 12 år; om sin bror Staffan, som var organist och död, om sin hustru Lena Cronqvist och New York och gravad lax och lite om mamma Rosa.
En alt frågade försynt vilket stjärntecken han var född i.
-Höller du på mä tocket trams, sa han nog ungefär.
Han sa också att han hade 8 röda skrivmaskiner och att han avskydde operett och marscher. Han sa att alla människor har något att berätta om någon lyssnar. Jag antecknade som en liten blå och skulle sedan publicera det skrivna i skoltidningen på Vuxengymnasiet. Men innan detta nummer skulle komma ut, skulle Göran Tunström vara död, och artikeln blev aldrig skriven.
Jag kände mig väldigt befryndad med honom, kanske för att min pappa hette Hugo, min son Staffan och min man Göran. Vi blev "som släkt".
Mamman hette Rosa och var då fortfarande livet. (Någon Rosaanknytning har jag inte. Bara att vi sa, att tant Rosa hade kommit när det var lingonvecka ...)
När han hade pratat mycket om sin far, frågade någon om hans mamma, vad hon hade betytt för honom.
-Äsch, sa han, hon höll bara på att säga att man skulle ha vantar på sig och fryser du inte och så.
Jag har funderat på vad hon skulle ha sagt om någon hade lyssnat. Hon hade då varit änka i 50 år. Kan hon ha haft något att berätta? Varför skrev han inte om henne?
En del pojkar har tydligen bara vant- och frys-mammor. Andra har en sån mamma som man kan hålla sommarprogram om, som Mustafa Can.
Jag kom att tänka på mamma Rosa i morse, när sonen for iväg till Norge i kortärmad T-shirt kl 6 på morgonen, 4 grader varmt.
-Men ska du inte ha tröjan?
-Vet inte var den är.
Har du den i bilen?
-Vet inte.
Pang! slog dörren igen och jag gick ut i köket och hittade tröjan.
Ring, ring; inget svar. Sms, sms; inget svar. Här stod jag med min omsorg. Jag: en frys- och vantmamma.
Nåja, Norge är väl fullt av lusekoftor, så det ordnar sig nog.
I september 2013, under Göteborgs Kammarkörs guldbröllopsår, finns det chans att återknyta bekantskapen med det s.k. Tunströmprogrammet. Det är en av jubileumskonserterna och Tomas von Brömssen ersätter Göran Tunström, som har laga förfall. Bl.a. ingår "När mammor dör" i programmet.
Trots detta kan jag utlova skrattsalvor.
En ny påminnelse om vår dödlighet
brukade prästen säga när han skulle tala om vilka som hade dött under veckan i en ålder av 89 år, 3 månader och 2 dagar, amen.
Jag vill väl inte påstå att jag kände mig dödligare än vanligt idag, men jag kom att prata med en flicka som hade varit på Mozarts Requiem igår och tittat på sin pappa som spelade fiol fast hon såg nog mera av mig i cellostämman. Hur som helst, vi pratade lite och jag frågade vad hon gjorde förstås, för ungdomar håller ju alltid på med något. Artig som hon var så frågade hon vad jag gjorde. Ja, jag är pensionär, fast jag är student, sa jag. Jaha, sa hon, jag vågar aldrig fråga om folk är pensionärer, för det kan vara känsligt.
Vilken klok flicka, tänkte jag. Så tog hon upp sin mobil. Å, det är precis samma som jag har, sa jag, en Samsung II!
Å, det var avancerat, sa hon. En pensionär med Samsung II!
Jag motsvarade inte hennes förväntningar om pensionärer. Jag får väl ta och skärpa till mig.
I alla fall kom jag att tänka på refrängen, kan man säga. Jag fick ju en ny påminnelse om min dödlighet. Oftast brukar jag nämligen inte tänka så mycket på hur gammal jag egentligen är. Men ibland så. Det där med att när man inte kan bo hemma längre blir man placerad på något hem för att det är bäst för en. Nej, det är nog inte bäst för en, men det går ju ofta inte på något annat sätt. 100 gånger har jag sagt till mina barn att ni får inte sätta mig på Vegahemmet. Det är det värsta ställe jag vet. Det är fult och luktar stekt fisk. Jag får inte säga det någon mer gång, för de är så trötta på det. Om de sätter mig där ändå så kommer den orkestern jag spelar i att spela för mig på tredje advent. Det vill jag INTE. Jag vill absolut inte höra Lars-Erik Larssons klarinettkonsert. Den är ful, och då ställer jag mig upp och skriker.
Ja, vi ska spela den i år alltså, och jag är säker på att vi får veta vad vi går för åtminstone av en dam, om hon lever än.
Men det som bekymrar mig mest är om man inte får duscha. Jag skulle må pyton och skämmas ihjäl om jag stank så ingen vill komma och hälsa på. Därför har jag en idé. Man får ju förstå att det skulle ta alldeles för mycket tid att duscha gamlingarna var och varannan dag. Vi får väl duscha till jul, antingen vi behöver det eller ej, som min fader sa. Annars måste de ju anställa mer personal och då blir det inte så mycket vinst.
Man kan inrätta en pensionärstvätt efter samma idé som biltvätten. Man sitter i sin rullstol och åker in i ett tvättrum och blir borstad och tilltvålad både här och där; även underredsbehandling ingår. Lätt och smidigt och sedan kan vi bli blåsta i ett annat rum.
Låter det bekant? Men jag tror inte att den historiska kunskapen kommer att besvära den framtida personalen och vi gamla är ju så timida, så vi är bara lyckliga om vi blir rena och fina så våra barn vill hälsa på oss.
Svejs!
