Poesi?
Jag läser inte poesi. Det är givetvis en brist, men jag är nog inte tillräckligt allvarlig. Jag skriver gärna själv, men då är det givetvis roligt. Gärna på hexameter eller någon annan diktform, som jag givetvis måste googla fram för att få till rätt antal stavelser och rätt rimflätning. Min far läste poesi och jag tyckte det var ganska patetiskt. Han skrev också och höll en gång vårtalet till Svenljungaborna på hexameter. Tveksamt om någon märkte det ... Nej, poesi griper inte mig. Jag tycker oftast att det är töntigt, i synnerhet fri vers om hjärta och smärta och kärlek överhuvudtaget.
Under studietiden forsade det fram poesi ur våra pennor, som vi sedan stencilerade ut på blåkopior för framförande vid div. spex. Publiken var hänförd och talar om det än idag ...
Men 1952 fick jag ett poesialbum i namnsdagspresent av min far. Jag tror att jag skämdes lite, för det var ingen annan i klassen som hade poesialbum då. Jag var bara 7 år och visste väl inte hur jag skulle göra med den.
Pappa och mamma skrev; sedan dröjer det ett helt år innan nästa skriver. Det tyder på att det då var flera som hade börjat med poesialbum, och då vågade jag.
Pappa skrev så här:
Säkert har han diktat själv. Hur han hade tänkt sig att jag skulle lyckas vara ung hela livet, det vet jag inte. Men själv dyrkade han ungdomen.
Mamma skrev så här:
Bo Bergmans kända dikt hade hon säkert hittat i pappas bokhylla. Men den stämde säkert med vad hon ville säga. Hon tog inte med slutet: "Men ingen får veta ett knyst". Nej, hemligheten var ju redan 7 år gammal, så det var ju ingen idé.
Lärarna måste ha haft ett helvete med alla flickornas poesiböcker. Undrar om det grasserar fortfarande?
Min småskolelärarinna, (det hette så då) skrev en fin dikt av Topelius, som jag dessvärre inte alls har lyckats efterleva. Jag hör och ser alla (många i alla fall) fel och det finns en hel del som jag aldrig förlåter.
Min folkskolemagister tog en strof ut "Råd till min kära dotter om jag hade någon". Det passade bra; han hade bara pojkar. Han lever än förresten och skriver lika vackert fortfarande.
Vår första engelsklärarinna tog en strof av Anders Österling, som var precis så där högttravande och patetisk, som jag tycker att poesi är. Jag begrep den inte då och begriper knappt nu. Men kaninerna var fina. Jag tror att det var därför jag bad henne. Jag visste att hon ritade fint.
Sedan följde alla de gamla vanliga stroferna om minne och pinne och hjärta och ärta. Ibland ser man, att det är mammorna som har skrivit; ibland ser man att någon verkligen har försökt, men mamma eller något syskon har fått ta över. Och ibland har kamraten verkligen fått till det, fast kanske bara skrivit under själv. Anders Ö har säkert diktat själv.
Anna-Mias mamma, som var konstnär, fick rita i min bok, men tydligen inte Anna-Mia själv.
Thomas dikt tyckte mamma och pappa var skojig, men mig lurade han inte. Jag visste ganska tidigt att det inte var jag, som var pojkarnas favorit.
Här en sann poet på 50-talet och en senare kamrat från seminarietiden i Skara. För den som förstorar upp och läser kan jag meddela, att T2 var ett regemente i Skövde, där alla som hade plattfot och hemorrojder hamnade. Åtminstone sa vi så, vi som gick på seminariet i Skara och blev bjudna på bal av T2.
Här är då minnepinneversen. Gittan sprang fortast i hela klassen och pojkarna kallade henne för "flygande dasslocket" på pojkars snälla vis.
Gittan bor i Frölunda, men jag har inte vågat söka upp henne. Tänk om hennes minnepinne har gått av.
Jag kommer nämligen ihåg allas födelsedatum, och då är det lätt att spåra dem.
Nästa dikt har jag alltid tyckt var något extra! Man ser hur hon har kämpat, men jag tror att det var hennes syster som fick ta över. Jag visste inte om det var en egen dikt, men nu har jag hittat den i en ordspråkssamling. Dock tror jag fortfarande att hon har hittat på slutet själv, för det fanns inte med.
Men jag skaffade mig aldrig någon hund.
Inte heller har jag väl varit så sund.
Men i ungdomen var jag ganska rund.
Nu är det slut på denna andaktsstund.
Här har vi några av skalderna i första klass 1951. Klicka på oss.
Man kan undra
Jo, det är mycket man inte förstår. Till exempel undrar man ibland, om någon läser mina inlägg överhuvudtaget. Kommentarerna är numera sällsynta, vilket naturligtvis har en förklaring. Det är ingenting att kommentera, typ, jaha, än sen då? "Orka", som en mig närstående Pollyanna skulle säga. Folk är trötta på bloggandet. Jo, jag vet att en del alltid läser men aldrig kommenterar. Så kan man ju göra, men det är tråkigt för den som bloggar. Jag känner mig som i en stor bubbla där jag simmar omkring utan att stöta ihop med någon eller något.
Nyss fick jag faktiskt en kommentar, som gudskelov inte syntes. Jag erbjöds att köpa bl.a. valium receptfritt. Man kan undra.
Facebook är naturligtvis också en del av förklaringen. Folk tar ut sig där på att kommentera. Det är lättare och roligare också faktiskt. Så bloggandet kanske har kommit till vägs ände?
Men innan jag lägger mig på hyllan, skulle jag vilja fråga om en sak. Eftersom jag inte vet om det finns någon som läser detta, som jag kanske inte vet om, som sitter på svaret, så undrar jag följande:
Den minnesgode läsaren har kanske sett att jag då och då strör gamla släktfoton omkring mig och jag har antytt att det finns en dramatisk historia dold bland dessa foton. Länge har jag klurat på om det skulle gå att göra något mer av det. Dvs, det skulle det. Det skulle gå att göra en film, en tv-film kanske, en stillbildsdokumentär, vad vet jag. Det är en fantastisk historia i en mycket filmisk miljö. Men hur går man till väga? Vem ska man försöka intressera? Jag förstår såpass, att vi (ja, vi är två släktingar, lika engagerade båda två) kanske inte är lämpade att skriva ett manus med dialog så där rakt på. Hur hittar man en person, som kan skriva ett trovärdigt manus? (Inte Birro, tack). Ändå är det vår historia och den får inte tas ifrån oss.
Nu väntar jag mig många svar och idéer. Om inte, får jag väl ställa frågan på Facebook.
Vinkurserna är avklarade. Kursen "Vinets sociala och ekonomiska historia" blev jag först 57:e reserv på, sedan 16:e. Gissningsvis är den utom räckhåll. I stället sökte jag "Komposition och arrangering, 7,5 poäng" i Arvika, Ingesund. Jag blev först struken för att jag saknade grundläggande behörighet. Visst tvivlar man ibland på sig själv, att man kan någonting överhuvudtaget, men nu blev jag ändå lite förvånad. Det är andra gången antagningsnämnden misstror mina musikaliska färdigheter. Jag undrar om antagningsnämnden inte skulle ta och skaffa sig lite kompetens. Nå, det klarades upp efter ett samtal. Ett knapptryck, och jag blev antagen. De hade inte sett mitt för-ladokliga betyg från Musikhögskolan.
Ännu har jag inte hört någonting från skolan. Men om ingen olycka händer, är det meningen att jag ska åka upp ca 5 gånger under en termin och bli undervisad. Att åka till Arvika från Göteborg är en konst. Om man inte ska behöva åka hem redan innan man kommit fram, måste man åka Swebus som avgår 6.10. men bara två dagar i veckan. Det ska väl gå bra. Jag är ju ändå uppe. Sedan är man hemma kl 8 på kvällen.
Varför gör jag nu detta? Jo, jag tycker det är roligt att sitta och pilla i ett notprogram. Och ja, man ska väl ha något kul att pyssla med medan man lever färdigt. Jag arrar en del för min stråkensemble och jag har skrivit en del teatermusik. Jag har faktiskt skrivit körmusik också, vilket ju kan tyckas naturligt när man är en sådan frenetisk korist som jag. Tyvärr tycker körledaren inte att den behöver uppföras och ingen har heller erbjudit sig att ge ut den. Skandal, om du frågar mig, som GW brukar säga.
En vinkurs återstår, "Mat och vin", som börjar i höst. Den kan också bli knepig att komma in på. Man ska vara 110 år och ha 500 akademiska poäng, sa vinmagistern. Ungdomar utan poäng göre sig alltså inte besvär. Det är inte mitt fel att det är så, och eftersom jag nästan uppfyller kriterierna, så söker jag. Det var 600 sökande förra omgången. Först tänkte jag att det inte var någonting för mig, eftersom jag är så föga intresserad av matlagning. Sedan tänkte jag en gång till och då förstod jag att det är en kurs för just sådana som jag/mig (stryk vad som ej önskas), som inte kan lägga ens två sparrisar i kors på en spegel av mangosås.
Bifogar till sist en gång till bilden på hur det kan gå om inte haspen är på. Dvs. nog var haspen på, men det var dessutom ett litet hål på innerpåsen, som inte observerades. Golvet blev skadat och Systembolaget ersatte med 1500 kr plus ny vinbox. Kan vara bra att känna till. Bra är också att köpa flaskor i stället för boxar ...men jag bestämmer inte allt här hemma. Men jag jobbar på det.
Jesus Charlie
När jag var liten, läste jag "Det bästa". Det var på 50-talet, och när alla julklappsböcker och låneböckerna från skolbiblioteket högst upp under taket i skolan var genomplöjda, så fick man ta till "Det bästa", som dock inte kunde jämföras med Fem-böckerna, "Tvillingarna på St. Claire", "Mysterieböckerna","Pappa Långben", "En världsomsegling under havet" och Britt-Marie lättar sitt hjärta" .
Hur som helst; jag läste nästan allt i "Det bästa" t.ex.
- Utvidga ditt Ordförråd - tjugo ord med upp till fyra alternativa betydelser
- I vår Herres Hage - läsarna berättar om egna, dråpliga upplevelser
- Ett Gott Skratt - roliga, påhittade historier
- Medicinskt Nytt - medicinska nyheter presenteras
- Värt att Veta - läsarfrågor om allt mellan himmel och jord får svar
- Arbetslivat - läsarna skickar in självupplevda lustigheter från arbetslivet
- Tänkvärda Tankar - kluriga citat, ordspråk och funderingar
- Utmaningen - pyssel och klurigheter med lösningar
- Månadens Bok - en förkortad lite längre berättelse, novell eller roman
Minst gärna läste jag "Månadens bok", som jag tyckte var en styggelse. Nu efteråt vet jag att i början var det tänkt för amerikanska soldater, som behövde lite underhållning och bildning i lättläst format. Jag vet inte vem som gav ut "Det bästa", men jag gissar att militären och Gud hade ett finger med i korrekturläsningen.
Där läste jag första gången om vätebomben. Hur den skulle utplåna allt liv och skona alla hus. Jag läste också en artikel om maktbalansen i världen. Detta var under kalla krigets dagar. Det stod, att den verkliga kampen om makten skulle inte stå mellan Sovjet och USA, utan mellan muslimer och kristna.
Nu undrar jag förstås om det var en självuppfyllande profetia, eller om de håller på att få rätt?
Jag har förstås följt den förfärliga franska tragedin, som alla andra. Yrkesskadad som jag är, undrar jag vilken grad av bildning terroristerna hade. Man säger ju att mot dumhet kämpar t.o.m gudarna förgäves; varken Gud eller Allah kan således göra något åt de dumma. Jag tänker på den turkiske mannen, vars hustru gick i vår skola. Hon befanns ha utomkved och det var fara för hennes liv. Mannen ville inte tillåta henne att läggas in på sjukhuset. Han var rädd att de skulle avlägsna barnet (vilket man ju måste), för det kunde ju vara en son. Jag tror det blev polishämtning, men sedan vet jag inte hur det gick.
Men tänk om de är högt utbildade? Vi lär väl få veta tids nog. Alla har mycket att säga och alla är Charlie. Jag känner mig som en svensk rädd tant med en mycket liten hjärna, som försöker vara lite Charlie då och då.
"Vi måste stå upp för det fria ordet!" Pyttsan, säger jag, och tänker på alla inlägg, som inte kommer in i Göteborgs-Posten. Förmodligen är det likadant i andra tidningar. Vem censurerar? Inte ens "Fria ord" är fritt. Bara om det passar.
I Wikipedia, där gemene man kan skriva egna artiklar, vet jag att det går till så här:
Det finns en artikel som handlar om ett specifikt ämne. Den är totalt felaktig, men så fort någon försöker komplettera med andra länkar till annan forskning, är någon där och ändrar tillbaka. Svenska folket ska bara få den sanning som någon anser sig besitta. Om man söker på samma ämne fast i tyska Wikipedia, får man helt andra och mer nyanserade fakta.
Och hur lätt är det inte att tro att Wikipedia har rätt och att det är en symbol för det fria ordet?
När jag var liten och fick gå på Liseberg en gång om året, hände det sig, att det satt en karikatyrtecknare och målade porträtt av dem som ville. Jag tyckte det skulle bli jätteroligt att få ett porträtt av sig själv, så jag satte mig ner framför honom och han började rita. När bilden var klar, förstod jag vad en karikatyr var. Han hade ju sett mina utmärkande drag och överdrivit dem. Jag blev djupt olycklig och blev än mer medveten om bristerna i mitt utseende.
Men Muhammed är inget barn och inte lever han heller. Om jag varit Palme, skulle jag också blivit ledsen över karikatyrteckningarna. Jag tror han blev det. Men inte sköt han ihjäl någon.
Mina skumma snabbläsande ögon läste Jesus Charlie. Trodde först det var något i stil med "Jösses Amanda".
Dramatiken i vårt hem inskränker sig gudskelov till smärre händelser, som dock framkallar både svordomar och blöta strumpor. Det är visserligen högst opassande att publicera denna bild här just idag, men så här kan det gå om det går hål på innerpåsen i en Bib och man inte märker det.
Nu var det 1918
"Alice på hotellet" (Järnvägshotellet i Tumleberg) var 12 år när hon skrev sin första hemuppsats. Här är den, något rättad av läraren och transkriberad till skrift som kan läsas av oss idag, men titta vilken vacker handstil 12-åringen hade!
Alice
Hugo
Julfirandet i mitt hem 1918
Alice Larsson klass III
örberedelserna till julfirandet i mitt hem räknar jag från den dag vi slaktade grisen, för då blev det julskinka, svinhuvud, korv och sylta. Intet av den sorten, tycker jag, skall saknas på ett svenskt julbord. Det är ju mycket arbete, innan det blir både korv å sylta. men så smakar det också bättre, när man lagar det hemma. Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.
Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte.
Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.
Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.
Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.
Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.
Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förfärliga spanska sjukan gått och flera har dött.
Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul.
Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå.
Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.
Hugo