FruDecibel

Åsnan berättar i sin blogg, att man i Göteborg kan ha lustiga hattar på sig utan att bli uttittad. Nåja, det beror kanske lite på vem som är i hatten också. Men jag kom och tänka på en lustig hatt med tofs, som min mor bar i Örebro i slutet på 30-talet när hon var ca 24 år. Varken jag eller min storebror var påtänkt vid den här tiden.
 Bilden här nedan är tagen på kanske det som är Öre-bron, vad vet jag. Det var ett populärt ställe att ta kort på folk och sedan tvinga dem att köpa det, för det finns flera just härifrån i mina gömmor. Min mor var mycket modemedveten. Redan som barn var hon (av sin mor modisten) utstyrd i spetsar och sammet och kängor och små hattar. Jag skannade in bilden och förstorade den, och vad hände då med moderns lustiga hatt? Ja, klicka på den, så får ni se vad jag inte har sett förrän idag!

(Se även kattarsis.blogg.se)
"Ingen kan väl ha undgått att det är kulturkalas i stan" stod det i GP. Jo, det hade jag ingen aaaaaning om så jag var väl den enda då. Men så blev vi upplysta om att Carl Axel Dominique skulle spela "Vingt régards sur l'enfant-Jésus" av Olivier Messiaen i Domkyrkan i Göteborg. Han är ju kalas, Carl-Axel alltså, så varför inte. Vi travade dit och satte oss långt fram för att se bra. C-A har studerat för både Carl-Bertil Agnestig och Messiaen själv, och det märks minsann. Händerna går som lärkvingar och de syns knappt. På programbladet stod det något oroväckande: C-A Dominique spelar till bilder av Anita Erséus. Var det konstutställning med muzak? Det visade sig att det var diabilder i taket på domkyrkan, som konstnärinnan (?) hade målat. Det var tur att det var så högt upp, för då kunde man låta bli att titta. Man kan väl säga att bildernas kvalité inte riktigt matchade musiken. Bilderna såg ut som ur en frikyrklig sångbok för barn. Duvor och kors och strålar från himlen och kronor och Josef och Maria och Jesus och en julgran och bloddroppar och blommor etc. Pianisten slapp se bilderna, men Messiaen kunde säkert se dem och skrek nog: "Merde!"
Detta Messiaen-stycke består av 20 satser och mellan varje sats hoppade prästen upp (var det den nye domprosten som inte tafsar på flickor? Eller kanske biskopen själv? Jag vet tyvärr inte så mycket om det prästerliga livet i Domkyrkan) och rapade upp exakt detsamma som stod i programmet. Utan dennes insats hade konserten klarats av på en dryg timme. Nu tog den drygt två.
Det var en pärs. Jag erkänner villigt att jag inte har rätt verktyg i öronen att lyssna med, så efter en timme ungefär tyckte jag att allting lät likadant, (tjong, bom tjong, bam och så lite pjaff tjapp trrrrpppp fjill och så tjong igen) ungefär som ovana lyssnare brukar tycka, att svensk knätofs låter likadant hela tiden.
Men Carl-Axel Dominique är verkligen duktig för sin ålder. (Jag ironerade, upplysning för er som inte märkte det). Men prästen och de gräsliga målningarna störde. Under applådtacket fick C-A syn på mig och sken upp! Vi jobbade ihop (Vi= GKK) för två år sedan. Det var riktigt kul att bli sedd.
Messiaen har skrivit om fåglar också, "Oiseaux exotiques", och den skulle jag gärna vilja höra, dock utan att Anders Börjesson från Naturmorgon hoppar upp och berättar om varje pippi och visar bilder på dem.
Men roligast denna kvällen hade nog Carl-Axel själv. Det är, som jag har vetat länge, saligare att göra än att höra.

Tillbaka i stan utan katt men med en Åsna. Åsnor kan man ha till mycket. De kan slipa och måla. Det är bra, för då kan jag också. Annars kan det vara lite si och så med vad jag får gjort. Nu gör vi om köksmöblemanget. Det gamla Ikeabordet  (30 år, införskaffades när Åsnan började banka) får färg och nya ben (det skulle jag också vilja ha). De 40-åriga pinnstolarna får ny färg och det blir jättesnyggt.
Jag försöker att fokusera på saker som är skönt att inte behöva göra längre när man inte har någon katt. Inte tömma illaluktande lådor, inte torka spyor som man kanske rentav halkade i, inte bli väckt varje morgon av att någon vässade klorna på skinnsoffan (som ändå är förstörd), inte gå av flera gånger under resan till sommarlandet och göra ren kattburen på bensinmackstoaletterna och inte få sockerkakan nafsad i om man glömt en på bordet etc etc. Ja visst, det är ju skönt. Men dessemellan....ingen som längre uppskattar att man inte har en benig mage utan verkligen njuter av att trampa runt och spinner så det brakar innan man lägger sig till ro på det mjuka underlaget.
Av någon anledning surrar en kanon av Stefan Forssén i mitt huvud. Den är banal och genial.

Idag, när massor av folk har gift sig, när det äts Värmlandstårta på Smögen, när OS i Peking bryter ut, när ryska pansarvagnar går in i Georgien, vad gör vi då här i Dalarna?
Vi fattar det hemska beslutet att avliva vår 16 år gamla katt, Semla Silverpäls. Hon har varit sjuk så länge, haft sköldkörtelproblem och juvertumörer. Två gånger om dagen i 4 år har hon fått medicin för sköldkörteln. Samtidigt som det upptäcktes, märkte veterinären att hon också hade juvertumörer. Vi antog då med ledning av vad veterinären sa, att hon inte skulle leva så länge till så att det var försvarbart att utsätta henne för en stor operation.
Men hon levde på. Visst var det besvärligt att hon alltid kissade på våra strumpor på golvet, men vi lärde oss att plocka upp saker från golvet. Tumörerna växte, men hon åt och spann som vilken katt som helst.
I våras sprack den största tumören och vi blev oroliga. Hade hon ont? Det verkade inte så. Vi beslöt att ta upp henne till landet så att hon skulle få vara utekatt en sommar till. Sen, sa vi, sen skulle hon inte behöva följa med hem till Göteborg mer utan få stanna hos fåglarna och mössen.
Idag fick hon åka till Ludvika och bli konstigt behandlad hos en veterinär. Dvs. det var väl bara Semla som tyckte att det var konstigt. Hon fräste åt veterinären. Det skulle jag också ha gjort. Sen gick det fort. Veterinären tyckte att vi hade gjort rätt, som lät henne sluta sina dagar innan hon blev riktigt dålig. Det var hemskt sorgligt med den lilla livlösa kroppen, som nyss hade spunnit och tvättat nosen.
När vi kom hem, snickrade husse en rejäl låda. Hon fick en liten malva vid nosen och så spikade vi på locket. Husse grävde en grav i vår skog i en glänta. Hon fick några myrtenkvistar på locket och så skottade vi igen. Jag spred ut en massa frön ovanpå, så det kanske blir en blomkulle nästa år. Annars blir det blåsippor och liljekonvaljer, som tar över, och det är ju inte så illa heller.
För 5 år sedan sörjde vi henne som död när hon hade varit borta i en vecka. Men så kom brandkåren och tog ner henne ur tallen. Då var vi glada. Vilken känsla när hon stod och trampade mig på magen igen, som hon gjorde varje kväll i 16 år.
Det hade varit lättare för oss om hon åtminstone hade slutat att äta och spinna. Men hon var glad och nöjd, om än lite trött.
Här sitter hon intet ont anandes på verandan, där hon suttit så många gånger. Och jag känner mig som en bödel i alla fall.