FruDecibel

Ofta brukar torsdagar vara pest och pina, för att jag är helt övergiven hela dagen och ibland blir det lite trist. Idag har det emellertid hänt flera saker som piggar upp.
Det började med att jag skulle till vattengympan på morgonen. När jag hade klivit av bussen, förorsakade jag en trafikolycka. En cykelkille kom i VÄLDIGT hög fart och skulle titta bakåt efter bilar, korsa vägen och gira för mig som gick över gatan samtidigt. Det gick inte, så han dundrade ner i en grässlänt utanför Fysiken på Mossen. Allt detta visste inte jag så jag gick fram och frågade hur det gick och fingrade på mobilen och tänkte att jag kanske skulle bli tvungen att ringa ambulansen och hans mamma. Men han slog sig inte gudskelov. Ingen hjälm hade han heller. Han förklarade för mig hur det hade gått till och då förstod jag att det egentligen var jag, som var orsaken.Fast han var jättegullig och sa att han bara skulle hem och byta kläder, för han blev rätt så smutsig. Men hade han inte cyklat så fort hade det aldrig hänt. Det var förresten samma gata som jag cyklade omkull på för ett par år sedan, när både cykeln och jag blev hemkörda av ambulansgubbar, som bara skulle köra hem en annan gammal dam först.
Igår skrämde jag förresten slag på en annan ung kille som glatt tänkte backa på mig, eller åtminstone min dramat. Han blev väldigt rädd när jag skrek till. Det verkar som om jag är utsatt för en mordkomplott.
Sen gick jag förbi huset där Åsnemammans minsta bäbis ska bo. Den som är 192 cm lång och 22 år. Det blir jättefint att ha någon att hälsa på när man har plaskat färdigt i det 31-gradiga vattnet. Jag får väl beväpna mig med wienerbröd, annars lär jag nog inte bli så populärd.
Sen köpte vi en TV i julklapp åt Åsnan och Hovnarren, och det var riktigt roligt. Åsnan brukar klaga över att deras TV är ett afghansk måndagsexemplar eller vad hon bruka säga. Det kan jag inte förstå, för det var då inget fel på den när vi hade den för 15 år sedan. Den kommer till Luleå endera dagen. Tänk vad Lynley ska göra sig bra i den i jul!

Sedan var jag och hämtade en vinst på det som ska vara posten. Åsnepappan vinner saker ibland, aldrig några miljoner, utan ljusstakar och annat. Nu var det ett jättepaket. Var det därför han skicka dej, sa postgubben. Det visade sig vara en stor smörgåsgrill. Precis vad vi behöver. Har vi aldrig stekt smörgåsar förut, lär vi väl inte göra det nu heller. Kanske någon vill ha den.
Sedan var Åsneföräldrarna och tittade på jullysespelet utanpå Konstmuseet vid Götaplatsen. Det är verkligen helt fanastiskt och måste ses för att förstås.
Och till slut gick Åsneföräldrarna på konsert på Musikhögskolan. Det är mycket trevligt, för där får man fribiljetter. Före konserten satt jag en halvtimma i personalens massagefåtölj. Borde finnas gratis överallt.
Orketsern spelade Corellis julkonsert, som jag faktiskt kan så gott som utantill, ja cellostämman då, och Mozarts 40:e, (siggidamm siggidamm siggi rajtan, för de initierade). Dirigenten var pianisten i Kungsbacka Piano Trio (ja , de särskriver, det är hemskt) men hans dirigering liknade förstås mer isdans och på stället hopp. Han uttryckte sig stort men tycktes ändå vara helt ensam i sin uplevelse. Trots att de små skinkorna hoppade och knäna böj och armar uppåt och överallt sträck verkade han inte kommunicera med orkestern. Jag kan inte dirigera något vidare själv, men jag vet en hel del om hur dirigering ska vara.
Sedan åkte jag spårvagn med Ingemar Bergmans dotter. Hon skulle nog till Gottgottigottgott och köpa negerbollar åt pojkvännen.
Och så gick min dator sönder. Tur att jag har en reserv.

Så skulle en dikt kunna börja, som jag skulle ha kunnat skriva under dagens flanering. Diktraden bara uppstod när jag gick till träningen i morse och upptäckte att våra lindar på Linnégatan håller på att sågas ner av just en herre med  (häst)svans.Men jag hittade inget rimord på träd. Är det någon som vill fortsätta dikten, så välkommen i rimstugan.
Ingen tänker på att underrätta oss som bor med träden, att nu har den linden fått almsjuka, så den måste bort eller vad det är. Man saknar ju sina träd. Egentligen tror jag att det bara är en arbetsmarknadsåtgärd, ett plusjobb eller nystartsjobb för arbetslösa arborister. Och jag blir mer och mer övertygad om att A-kassa och AF också bara är till för att sysselsätta en massa svårplacerade människor. Om man krånglar till reglerna riktigt mycket och ofta, så går det åt en massa folk.

När jag var liten, drömde jag om att någon snäll farbror skulle komma fram till mig när jag stod och tittade i leksaksskyltfönstren och säga: önska dig vad du vill. Trots att jag har försökt locka till mig farbröder även på senare år, så har det aldrig inträffat. Nu har något liknande dock inträffat. Ingen farbor, men en tant, en släkting, en åsnebrylling, vill att jag ska köpa en julklapp till mig själv och lägga under granen. Hon vill göra mig glad och känna sig snäll själv. Först tänkte jag som vi alla väluppfostrade svenskar gör, nej men det kan jag inte ta emot, och förslog ett att hon skulle komma och brainstorma i mitt halvfärdiga kök istället. Hon är nämligen inredningsarkitekt och ser saker som jag definitivt inte ser. Men hon stod på sig och sa till mig på skarpen. Hon har nämligen blivit rik. Och då är det ju roligt att använda sina pengar, det förstår t.o.m. jag. Så jag gjorde ett försök idag att titta efter något som jag blir glad av. Det ska kosta 500 kr. Jag började på Lerverk, en affär med konstfärdig keramik. De hade en keramikkrubba i fönstret med får, vilka jag gärna hade tagit med mig. Jag är ju en fårmänniska. Men fåren hörde till Jesus, och krubban var säkerligen inte till salu. Sen fanns det stora muggar med hönor....men inte behöver jag någon hön-mugg. Jag gick vidare och tittade in här och där, men hittade inget som jag skulle bli glad över. Det är bara att konstatera, jag kan inte bli glad för saker längre. Eller jo, det kan jag nog, men min glädje ligger nog i att någon har tänkt ut något åt mig, antingen det är badkulor eller något annat kul.

Det enda jag åstundar av materiella ting, det är förutom ett par ljusgrå skosnören till jympadojorna, ett läckert fjäderlätt cellofodral. Jag försöker lägga in länken här så ni ska förstå och ifall den stormrike farbrorn skulle läsa denna blogg. Min åstundan Det är inte bara fåfänga, att jag vill stila med ett stiligt fodral, utan det är nödvändigt för att jag ska orka bära mitt instrument till döddagar. Detta kostar 1500 Euro. Just det, det blir ganska många kronor.

I går spelade stråkensemblen de årliga konserterna på två äldreboenden i staden. Bachs violinkonsert i E-dur med 11-årig solist ackompanjerades av en man som ropade jajamensan hela tiden och en annan som harklade sig ur jordens innandöme i pauserna. Jag lägger in en bild på min cello med tillhörande ensemble. Min cello ligger längst till höger.

heter det inte, jag vet. Men jag skrev det bara för att se om det blir fler som läser min blogg.
En kysstäck kvinna är en kvinna som frestar till kyssar. Det gör inte jag, i synnerhet inte om man, som i mitt fall, har en plastblockflöjt i munnen. Alltså, jag har det inte jämt, men just i kväll har det hänt. I kväll har nämligen Kammarkören varit med på en Julkonsert i Göteborg. Det var många artister med, för biljettintäkterna gick till de hemlösa, som naturligtvis inte hade råd att vara med på konserten. Men de kanske får en god natt någonstans nu när det börjar bli kallt.
Vi är en kör, som varhelst vi dyker upp, envisas med att sjunga minst tio visor på samma gång i olika tempi. Dvs. vi insisterar väldigt lite, men har inte mycket att sätta emot dirigenten, som har pippi på detta. Han gör stor lycka i världen med sina arr, och om någon korist läser detta, så har den alldeles säkert sjungit några arr av Gunnar Eriksson. Vi får ständigt nya noter, strax före konserten är regel, nya ändringar, nya besked hela tiden, hela tiden, och somliga av oss håller på att bli vansinniga. Arbetsminnet har ju sina begränsningar. Det är ingen idé att lägga in något i långtidsminnet, för det blir nya bud hela tiden. Men jag klarade mig bra ikväll, för i en låt, som alltså var tio, fick jag spela blockflöjt. "Unto us is born a King", säkert 27 gånger i sträck. Jag visste vad jag skulle göra och hade en flöjt att hålla mig i medan de andra flackade med blicken mellan noterna, som vi inte fick ha och dirigenten och varandra. I vår ska vi åka till Frankrike och sjunga likadant, fast då är det franska och svenska visor samtidigt. Bäst jag tar med mig flöjten.
Övriga artister var Tommy Nilsson, som kved om att någon skulle öppna sin dörr och Wolf Biermann, som frustade "Wann wird es endlich Frieden" och några musiker, Forssén och Lindgren och ett par till. Hr. Biermann är en mycket artig gammal herre, och det är han som nu i två dagar har kysst mig, när jag inte har haft blockflöjten på plats. Ni vet, det där kontinentala kyssandet, först ena kinden och sedan andra. Jag vet inte vad jag ska göra medan han byter kind. Ska man truta med munnen själv eller? Jag tittar mig nervöst omkring och flabbar i stället. Finns det några erfarna kvinnor bland mina läsare?

När jag var liten fanns det egentligen bara Barnens brevlåda på torsdagarna för barn. Nuförtiden vet ungdomar inte vem Farbor Sven var. Det är lite konstigt ändå, för han tillhör ju Sveriges mediehistoria. I stället roade vi barn oss själva med allahanda mer eller mindre tråkiga saker, som ska vara så bra för barn. När jag hade riktigt tråkigt, brukade jag åka tåg på jordgloben. Jag åkte från Svenljunga till Ufa. Ufa var en liten stad (åtminstone på jordgloben, men eftersom den syntes på jordgloben var den nog stor....) i europeiska delen av Sovjet, som det hette på den tiden. Man kunde se ett smalt streck på jordgloben, som gick ända fram till Ufa; det var järnvägen. Jag åkte och åkte. Tåget såg naturligtvis likadant ut som mellan Svenljunga och Borås, dvs. kanske inte att det var rälsbuss förstås. Vi åkte rälsbuss till Hillared, bytte till ånglokståg i Hillared och fortsatte till Borås. Det var säkert ånglok hela vägen till Ufa. Hur det såg ut i Ufa kunde jag nog inte ens föreställa mig. Att det inte var riktigt som i Borås förstod jag nog. Dessutom bodde det ju tre familjer i varje lägenhet. Det hade mamma sagt. När Stalin dog 1953 blev jag jätteglad, för då trodde jag att allting skulle ordna sig. Nu kan man åka till Ufa utan att åka dit. Med hjälp av Google Earth kan man zooma in Ufa och t.o.m. se husen. Jag hittade också järnvägen, och det ser ut som om den slutar i Ufa, precis som på jordgloben. Det är lite fantastiskt. Man kan också Google-Eartha på Svenljunga, och om man klickarpå Roads, så kommer till och med gatunamnen upp, som min pappa bestämde på femtiotalet. Undrar vad han skulle sagt. När Tv började bli populärt fick våra hyresgäster inte ha TV-antenn på taket, för "hur skulle det se ut om det var antenner på alla tak?

Här en bild på Svenljunga Den visar det som i folkmun kallades "Pengalösa hörnet".
Där låg Handelsbanken på 50-talet.



Ufa har tydligen fått en Moské. Den fanns säkert inte när jag åkte tåg dit.

Allt detta kommer sig av att jag spelar något sorts spel på Facebook, där det gäller att hitta så många städer, berömda platser etc i alla världsdelar på kortast möjliga tid och så nära som möjligt. Det är vansinningt roligt, utom när man råkar ta fel på världsdel. Än har det inte varit någon fråga på Ufa. Den skulle jag pricka exakt.

Om man ska beskriva något dumt så finns det gott om ord som väntar på att bli använda, och man kan excellera i giftiga formuleringar och lustigheter. Men om man ska beskriva motsatsen finns det inga ord som ens kommer i närheten av den upplevelse man vill beskriva, och innehållet blir töntigt och patetiskt. Tänk bara på alla beskrivningar av förälskelsen. Vem är förresten intresserad av att läsa om det? Men den drabbade kan inte låta bli att trycka ut sig i skrift och så blir det pekoral.
Ibland får man vara med om saker, som är obeskrivliga men som gärna vill förmedlas. Igår hände det. Inte särskilt plötsligt, för vi visste om att vi skulle ha en konsert med kör-nestorerna Eric Ericson från Stockholm och Gösta Ohlin från Göteborg. De är 89 och 87 år och still going strong. Båda två stöppliga och lite märkta av stroke och annat, men med lite hjälp upp på dirigentpallen levde de upp och dirigerade som gudar. De flesta vet väl, eller borde veta, vem Eric Ericson är, för han är faktiskt världsberömd, i hela världen, inte bara i Stockholm. Och här tar mina ord slut. Att sjunga när allting stämmer och dirigenten tittar på mig och man känner att man är med, det är en nära-livet upplevelse.
För mig blev det ett enormt fläktande av historiens vingslag, för Eric Ericson är orsaken till att jag satsade på musiken. Efter en fantastisk koralvecka i Visby 1968 med Monteverdi och Eric Ericson, blev jag så desperat över att återvända till Kungsbacka kyrkokör, som var den bedrövligaste kör jag någonsin upplevt, så jag satsade allt på ett kort och sökte till Göteborgs Kammarkör. Om man känner till graden av självförtroende som jag hade uppnått då, så förstår man vilket dödsföraktande tilltag det var. Jag visste, att det handlade om livet.
Ja, det var så det började och på den vägen är det, 40 år senare. Det är uppmuntrande att man kan fortsätta med musik trots att man haft stroke och nästan inte kan gå. Det där knät ska inte få hindra mig.
En 89-årig dirigent är OK. Men kan man tänka sig en 89-årig kvinnlig korist? Den som lever får se. Jag är på god väg.