FruDecibel

Jag städar. Jag skulle egentligen arkivera mina tusen papper från de senaste årens universitetsstudier, för att få plats med nya, men för att göra det måste jag göra plats i en bokhylla och då såg jag hur decenniers dammlager först måste avlägsnas. Det är lite jobbigt, så jag tar en paus. Jag hittade nämligen en kassabok, som Händige herrn och jag började föra 1982. Vi höll ut i 2 månader.
Där står t.ex.

Lunch 20.50
Cigaretter och Aftonblad 16.75
Åsa godis 5.50 (hon skulle kostas på)
Dagis 734
Skridskor till Åsa 50 kr
Åsa bio 10 kr
Semlor 2 st 8.40
Facket 58 kr
Månadskort 50 kr
Gnistmaskin 8.80 kr(?)
Teater 40 kr
Fika 1.50 kr

Jag sparar den för forskningen.

..in the sound of Music. Här står nämligen Göteborgs Kammarkör och livar upp hillarna i Frankrike. Detta var våra konsertkläder. Göken gol medan vi stod här och blev knäppta.
Julie Andrews (vissa obildade läsare vill jag meddela, att det var hon som spelade huvudrollen i S. of Music) medverkade senare i en mer eller mindre nakenfilm, varpå någon (man naturligtvis) framförde att han var glad att "the hills are alive".

om någon nu trodde det. Ikväll har vi hört flera avancerade aspiranter till "Vi som inte kan sjunga" -kören. Eller  "Vi som trodde att vi kunde sjunga men hej vad vi bedrog oss" -kören. Belar-usch. Nej, tacka vet jag pingvinerna i Slottsskogen. De sjunger numera varje morgon när jag stavar förbi. De pekar med näbben rakt upp och tutar, alla på samma gång. En osynlig dirigent slår av dem och de slutar samtidigt.Sedan kommer en ny insats från en annan stämma och de klarar en intrikat , polyrytmisk, polymetrisk ljudsnutt. Alltså olika rytmer i olika tempi. En solopingvin, säkert tenor, kliver upp på en sten och åbäkar sig. Han fäller ut vingarna och tutar ett smäktande tut medan han flaxar med de små vingresterna. Lite löjlig ser han ut. Ett par pinviner håller på med något oanständigt. En tar den andre i näbben och släpar iväg. Och så skakar de på gumpen och skiter lite, hela tiden under ljudliga sånginsatser från olika stämmor. Någon badar av sig lite innan han tar ny sats i någon pingvinpavane. Det är fantastiskt. Douze points.

Jag har varit på Öland för första gången i mitt liv. Därmed har jag varit i alla Sveriges landskap och det var ju skönt att ha det avklarat.
Jag tycker alltid att det är så roligt att platser, som man har hört så mycket om finns i verkligheten också, som Jerusalem och Byxelkrok. Och tänk vad man har hört och sjungit om näktergalen. Men jag hade aldrig hört den sjunga själv förrän nu. Det var fint.
Min önskan var att få vada i orkidéer, och därför valde vi mitten på maj för att få vada maximalt. Vi, det var två klasskamrater från folkskolan i Svenljunga och jag.
Jag fick vada i orkidéer. Jag fick till och med ligga på en äng bland Adam och Eva. Vi såg vitkindad gås, våradonis, salepsrot och krutbrännare. Vi såg också kameler men ingen knug.
Vi gick i ett naturreservat som heter Södra Greda. Plötsligt kom det en helikopter, som landade mitt i reservatet. Vi undrade vad som hade hänt, om något sjukt fågelägg skulle transporteras till äggkläckningsvården eller om det var någon annan livräddande insats som skulle utföras. Vi behövde inte fundera länge. Ur klev piloten, ställde sig bredbent bredvid helikoptern och - ja vad tror ni? Kissade. Sedan klev han in i helkoptern igen och steg till väders.
Det är fint med naturreservat. Helikoptern hette Ostermans.
Det märkligaste var ändå inte kamelerna utan att vi på vandrarhemmet träffade en kvinna, som gått i samma realskola som vi, som varit förälskad i min brors bäste vän, som skulle gått i samma klass som min bror om han inte hade dött terminen innan han skulle börja, allt för mer än 50 år sedan.
Vandrarhemmet hette Solberga gård och kan verkligen rekommenderas. "Lammen så svarta på ängen betar" (travsti för de invigda). Göken gol och grisen grymtade och den kaxiga sparrisen stod i långa rader. Efter att ha sett hur sparrisen växer förstår jag, att det måste ha blivit ett stavfel. Det kan inte heta knoppsparris, det ska naturligtvis vara snoppsparris.

hette inte utställningen på Göteborgs Stadsmuseum, utan "Alla dessa stolar". Någon hade läst fel, men när man såg de inbjudna, kan man ju undra. Jag var själv med bland de inbjudna stollarna till förhandsvisningen. Vernissagen är idag. Ståendes fick vi åhöra diverse människor, som tackade varandra och gav varandra presenter. Lite lustigt att vi fick stå med tanke på att utställningen handlar om stolar. Rosévin och snittar, man tackar. Sedan talade också Peter Plunkty om vikten av att skriva ner proveniensen på sina saker, alltså sakens historia, inköpt när och var och varför och av vem etc. Jag ska genast börja, så blir det lättare för avkomman att göra sig av med allt så småningom.
Utställningen rekommenderas till göteborgare som någon gång använt en stol.

Alla dessa stollar möter jag dagligen på min lilla stavpromenad i Slottsskogen. Det är de som ska springa Göteborgsvarvet på lördag. Några dödsfall brukar det bli och ganska många knäskador och svimningar. Vi måste planera den dagen, för vi är instängda av avspärrningarna. Själv ska jag då vara långt härifrån, på Öland. Där ska det regna.
Jag kan meddela att jag fått en liten smart sak att ha pengarna i som man hänger på bältet och kan stoppa in i trosorna. Så alla uppläxare kan ta det lugnt, denna gången ska det gå bra.
Jag såg att man kan beräkna värdet på sin blogg. Min är värd 6000 kr ungefär. Carl Bildts är värd 2 5000 000. Den heter "Alla dessa........" Gissa själva vad den borde heta.

eller vad man ska säga om min Frankrikeresa. Göteborgs Kammarkör åkte alltså till franska ödemarken för att jobba med inhemska körledare. Nåja, det var väl körledaren som jobbade och vi gjorde som han sa. Det var roligt och jobbigt och vackert och starkt och tyst och lugnt, förutom göken som gol som en galning, i öster, som tur var. Bofinken Knût kvittrade en lite utökad drill jämfört med vad vi är vana vid att höra. Ödemarken hette St. Leger och där fanns helt omotiverat ett stort hus på en kulle där det var tätt mellan kulturutbuden. Vi var ett av dem.
Fyra av oss ville stanna i Paris efter dagarna i St. Leger och därför skulle vi flyga över Paris. När vi hade väntat 4 timmar i Düssedorf på planet till Paris, fick vi veta att det var trasigt och varsågod och gå och hämta bagaget och gå till informationen. Den sa, att vi måste åka tåg till Frankfurt och ta ett annat flyg därifrån.
Det visade sig inte bara vara tåg, det var tre tåg. När vi äntligen kom till Charles de Gaulleflygplatsen var det upp och ner och hit och dit och hitt och rulltrappor och trängsel till tusen, för det var även i Frankrike en förestående helgdag (1:a maj). Plötsligt märkte jag att plånboken var borta. Vi letade alla frenetiskt, men det var ingen ond dröm. Den var borta och med den naturligtvis min reskassa, körkort, kreditkort och allt annat. Jag försökte ringa spärrservice, men en retsam fransk röst talade om, att det inte gick. Jag ringde hem till Händige Herrn, som på sitt grundliga sätt ryckte ut och lyckades spärra rubbet, även telefonen och passet, som inte alls var borta. En spännande tid följde, om jag skulle vara tvungen att spärras in i Bastiljen för att jag saknade giltigt pass. Svenska ambassaden var inte till stor hjälp. De visste faktiskt ingenting. Det visade sig sedan att jag kunde åka på passet, men jag kan inte få något lån på 3 miljoner med hjälp av passet.
Det var en tråkig inledning på Frankrikeresan och alla upplevelser färgades naturligtvis av detta.
Bland det märkligaste var ändå övernattningen på ett kloster i Nevers, där man kunde beskåda helgonet S:a Bernadette. Hon dog 1879 och begravdes som vanligt. Tio år senare visade det sig att hon inte hade ruttnat (de tittade väl efter...) och 1925 hade hon fortfarande inte ruttnat, så då la de ut henne i en kista med glasrutor, och där ligger hon nu och ser fridfull ut. Man fick inte fotografera men jag såg inte den skylten förrän det var försent, men jag vågar inte lägga ut någon bild ...
I Paris var vi bl.a. på en konsert i Nôtre Dame med kör och orgel. Orgeln är GRAND och lät så också. Det var häftigt. Kören hade dessvärre une GRANDE sopran, som så många körer tycks ha. Hon sjöng starkast och med stort vibrato och täckte hela kören. Synd.
I Paris åkte jag naturligtvis upp i Eiffeltornet. Det står i turistboken att det hålls ihop av 2 500 000 nitar. Då kan man ju inte låta bli att undra, hur många nitar man behöver ta loss för att det ska rasa? Någon som vet? Jag tror de hade börjat lite längst upp, för det var inte riktigt stadigt där. Min främsta uppgift där var naturligtvis att spela näsflöjt och om möjligt toppa Åsnans näsflöjtskonsert Rom. Nu blev det väl lite mer informellt med Marseljäsen i Eiffeltornet, men här är i alla fall ett kort. Mina medresenärer förärades varsin näsflöjt som minne av Eiffeltornsbesöket. Den tvåstämmiga varianten som följde därpå finns dock inte förevigad, men det var vackert, det kan intresseklubben notera.