FruDecibel

 

 Hej! Lucifer här igen!

Vad konstigt allting har blivit. Matte är hemma hela tiden. Inget spring iväg med den där stora vita cellofodralet och inget spring iväg med den där stora träningsväskan. Ingen får komma och hälsa på, varken lillmatte eller lillhusse eller Brutus eller hantverkare. Ibland kommer det en påse med mat inramlandes genom dörren utan att jag hinner säga mjau.

Ja, det är konstigt.

Men matte och jag leker ibland. Hon är väldigt bra på att inte plocka undan tomlådor och flyttlådor och sånt, så det har blivit som en rolig hinderbana för mig. Den innebär hopp över symaskin, tvättkorg, flyttlådor, fåtöljer, cellofodral, och så kan jag ju stående höjd med skruv också. Ibland måste jag lägga mig ner på golvet, så hon ska sluta.

 Jag hoppar också upp på en massa ställen där matte inte vill att jag ska vara. Då får matte resa sig från det hon håller på med och schasa bort mig, och det brukar bli så där 100 gånger om dagen. Jag gör ju en god gärning, för på så vis får matte gymnastik.

 Jag tycker t.ex. mycket om att hoppa upp i diskhon. Det kan finnas några intressanta matrester där och diskborsten är också intressant. Ofta finns det lite porslin där också, men det kan jag krossa så får jag bättre plats. Innan matte gjorde en bokhylla högst uppe på köksskåpen, promenerade jag gärna däruppe, och det var då jag lyckades ha ner ett stort tårtfat i glas. Då blev jag instängd i badrummet ett slag medan matte städade. Så dumt. Jag kunde ju hjälpt till.

 

När matte ser på TV brukar jag stöka runt. Helst lägger jag mig framför undertexten på TV:n. Nu går inte det längre, för matte har lagt två ihopfällda, knöliga plåtnotställ framför, så det är inget bekvämt att ligga där. Jag gillade också att sitta på fönsterbrädan och hoppa ner framför eller bakom tv:n. Matte gillade inte det heller, så hon la upp halva den gamla soffan i fönstret.

 

 

Det blev inte så snyggt, tyckte matte, så nu har hon uppfunnit en annan grej. Hon tror inte att jag ska överlista den. Vi får väl se vem som är smartast i den här familjen. Det är en plexiglasskiva som matte har tjudrat i fönsterhandtaget. Det första jag gjorde när matte hade satt upp den, slängde jag mig på den med hela min kattkraft, men jag vet inte riktigt vad som hände, för jag trillade ner utan att komma upp på brädan. Då låtsades jag som om det inte alls var meningen att jag tänkte hoppa upp och började tvätta mig som om ingenting hade hänt.

 

.

Så här fint tror matte att hon ska få ha det nu i fönstret. Hm. Vi får väl se.

 

Mattes nattduksbord är också intressant. Det är i tre våningar, och det bästa med det var att man kunde gömma sig i det och så plötsligt hoppa fram och daska till mattes näsa. Men nu har matte fyllt det med all möjlig litteratur, som hon inte tänker läsa, så nu var det roliga slut.

 

.

.

 Matte jobbar hemifrån säger hon. Hon jobbar mycket med Wordfeud och Quizkampen, Facebook och bilder. Jag tror hon skickar många bilder på mig till sina bekanta, för jag är ju så söt

.

 Ibland övar matte på sin cello. Då går jag ut i köket.

 

Jag får gå ut på balkongen nu. Matte är med och hon har hjärtat i halsgropen eftersom det är lite bökigt att få upp något nät. Så det ligger i skåpet än så länge. Ser jag en humla så hoppar jag oavsett om det finns något att landa på. Och det är väldigt långt ner till marken. Matte säger, att jag ska få gå ut och promenera snart. Då ska jag ha sele på mig. Vi får väl se hur det blir med det. Första gången matte provade den blev jag pannkaka och kunde absolut inte stå, än mindre gå. Andra gången tog jag fram alla mina tassar, 8 stycken och alla mina klor, 700 stycken. Trots att matte hade skidhandskar på sig, så gick det inte. Sedan dess har matte försökt flera gånger, men jag spelar pannkaka så fort jag får på mig den.

 

 Ibland blir matte arg på mig. Allra argast blir hon när jag vässar klorna på tangentbordet. Tråkigt, för det är jag så duktig på. Jag får loss de där små bokstavsknapparna och sedan när matte sätter tillbaka dem, blir det lite fel ordning, så en gång bytte hon plats på t och y och fick ett himla sjå att stava rätt. Men det är ju hennes problem.

 

 Jag är alltså väldigt gullig. Allra gulligast är jag när vi går på lådan. När matte går på sin låda hoppar jag upp i hennes knä och spinner så det brakar. Ibland ramlar jag nästan ner, men då håller jag mig kvar med klorna förstås. Sedan hjälper jag matte med pappret. Jag är så snäll. Men Matte missetolkar min vänlighet då.

 Apropå halsgropen. På morgnarna, innan jag fått frukost är jag också som allra gulligast. Då ska jag in med hela mig helst under mattes haka och spinna och nafsa.  Där har matte ett halsband, som jag är väldigt förtjust i. Det går inte att ta av, säger matte. Det har suttit där i 30 år, men får jag hålla på ett tag, så är det snart av. Matte är fånig och ropar, att hon vill ha sin aorta i fred. Ja, då vänder jag på mig och stoppar bakdelen mot hennes ansikte, men då är inte det bra heller. Hon frustar och har sig då. Varför? Min svans är ju jättefin.

 

 

Men matte är ganska ok och jag vet att hon tycker om mig jättemycket. Jag har hört henne säga i telefonen till sina kompisar, att utan mig hade hon blivit galen, nu när alla måste sitta inne och inte får röra vid varandra. Mig får hon röra nästan så mycket hon vill och ibland rör jag tillbaka på mitt sätt. Bästa sättet är att fånga hennes ben medan hon går och hänga kvar i dem. Jag gör alltså en mentalhygienisk insats och borde få en extra matportion om dagen för det.

Matte sover förresten med en blomspruta vid sängen. Obegripligt.

Ibland säger Matte att hon ser fram emot att jag ska bli en flegmatisk gammal kattherre, som bara spinner och är gullig.  Jag tror nog att det blir matte som blir flegmatisk. Jag kommer alltid att vara bara gullig.