FruDecibel

Här sitter man i godan ro och ska titta på Västnytt i TV. Den västnya damen flämtar fram att Linnéstaden är avspärrad på grund av bombhot. Jag har ingenting märkt, men går ut på balkongen och får se detta.

Min bror hade ett par rullskridskor när vi var små. Ett par som man satte utanpå de vanliga skorna, med läderremmar. Att jag skulle få rullskridskor fanns liksom inte på kartan, som man säger nuförtiden. Men vad jag trängtade efter att få äga ett par rullskridskor! Jag fick alltså inga, men vanliga skridskor fick jag, först sådana med en skena på som man satte utanpå, också med hårda läderremmar, sedan vita konståkningsskridskor. Jag åkte jämt och jag var ganska duktig, om jag får säga det själv. Det får jag, för det finns nog inte längre någon som kan intyga det.

När inlinesen kom, tänkte jag först, "ja det är så dags att det kommer sådana nu när jag är" vad jag nu var. Hur som helst, en skada i foten fick mig att köpa ett par. Jag var helt enkelt rädd för att jag aldrig skulle kunna åka efter att ha blivit karvad lite i foten, så jag åkte ett par varv innan jag la mig på operationsbordet. (Det var då jag upptäckte att läkare inte är ett dugg intresserade av vad de håller på med, utan pratar glatt om kolleger och annat strunt.)
Sedan har inlinesen vilat på hyllan.  Jag har nära till Slottsskogen, men dels är det tråkigt och kanske lite farligt att åka ensam, dels finns det alltid något att skylla på.
Nu har det äntligen dykt upp en van skejtare (eller vad heter det? Vilket substantiv eller verb ska man använda?) från Berlin, som förbarmar sig över mig och släpar ut mig. Idag tog vi premiärturen, faktiskt med stavar. Visst skrattade folk åt oss, men vi skrattade nog mer. Lite lurigt var det förstås med alla löv och lite väta på asfalten. Hur som helst, jag klarade mig utan att ramla, men särskilt stilfullt var det inte. Men vänta bara, jag ska träna.
Vi måste ju föreviga detta tillfälle och knappt hade vi tänkt tanken förrän en tjänstvillig japan rusade fram och tog nedastående foto. Den ängsliga till höger är jag, den andra är Mondschnee från Berlin, numera Göteborg.

På Visakademiens sida pågår just nu en poesitävling. Den uppstod ur ett musikaliskt-litterärt projekt här i Göteborg i september, som hette "Rosor och riddare". Meningen var, att poeter skulle munhuggas i versifierad form, som poeter och trubadurer plägade göra på riddartiden. En poet vid namn Harry (fingerat namn) skrev inledningsdikten, och sedan skulle man antingen bemöta den eller skriva något eget. Alla dikterna och kommentarerna också i poesiform går att läsa här.
Jag kunde naturligtvis inte hålla mig därifrån. Min paradgren är julklappsvers, men här skulle man skriva fint, i de versmått som var förhärskande på riddartiden fattade jag det som. Det har jag inte riktigt tid med men hugade spekulanter hinner säkert vara med.
Det skall alltså vara en tävling, men hur den går till, när den tar slut och hur vinnaren ska utses och av vem framgår inte alls med önskvärd tydlighet. Förmodligen rinner det ut i sanden, och jag har tyvärr inte åstadkommit några storverk.
Mina bidrag är emellertid signerade "Jungfru Månstråle". Det namnet är hämtat ur en tidig Kalle Anka, förmodligen i början på 50-talet. Alexander Lukas och Kajsa spelade teater, något gammalt riddardrama. Kajsa stod på en balkong och grät i sin strut med slöja och Alexander stod nedanför och sa:

-Hvi gråten I, Jungfru Månstråle?

Det var så vackert. Hur det nu kom sig, blev Kalle tvungen att ersätta Alexander, och han hade kanske något lite mindre känsla för nyanserna i språket, för han ropade upp till Kajsa:

Vad lipar du för, jungfru Månsken?

Eftersom det inte finns något att blogga om, ska jag be att få underhålla med en uppsats från den 3 juni 1957, som handlar om klassens skolresa till Stockholm.
Skribenten är 13 år, vilket märks på en del saker, som är viktiga för 13-åringar idag också, tror jag.

En vacker söndagsmorgon startade vi vår skolresa till Stockholm. Jag hade börjat packa två dagar i förväg. I Jönköping, som var vårt första rastställe, fick vi apelsiner. Sedan fortsatte vi till Gränna förbi Husqvarna. Några kilometer ovanför Gränna ligger ett rastställe, som heter Vida Vättern. Där åt vi våra medhavda smörgåsar. Nästa rastställe var Linköping. Vi var inne i Domkyrkan. Vi hann inte köpa glass där, men det gjorde vi desto mer i Norrköping. Två per man var nog medeltalet. Sedan stannade vi inte någonstans förrän i Stockholm.

Vi skulle bo på St. Göransgården, men där var det fullt, så vi fick flytta till ett hotell på söder, som hette Tullgården. Vi skulle äta på ett ställe på Drottninggatan, som hette Thyra. Det var en hushållsskola. Där fick vi sardiner, vatten och bröd, potatis och segt kött. Det huset var absolut inte byggt på en stadig grund. Vad det gungade och svängde och hoppade! När vi hade fått i oss vårt sega kött, fick vi åka till vårt logi, och sen fick vi vara ute till kl. halv tio.

En kvart i åtta skulle vi vara vid bussen nästa morgon med allt vårt pick och pack. Jag var orolig att jag inte skulle vakna i tid. Men det gjorde jag. Halv sex vaknade jag och då var pojkarna ute och sparkade fotboll. Det första vi fick på morgonen var en förebråelse av fröken, för att vi hade vaknat för tidigt. Sedan fick vi frukost på St. Göransgården.

Dagens program började med visning av Stadshuset. Värst var att trängas med alla andra skolbarn från norr och söder. Alla ville ju vara främst. Sen var det rundtur i staden. Vi åkte förbi Södersjukhuset, och guiden sa, att läkarna åkte scooter i korridorerna, för att de var så långa. Busschauffören tillade, att kocken åkte ubåt när han skulle känna om potatisen var varm och att han åkte helikopter, när han skulle salta potatisen.

Vi satte av guiden i Kungsträdgården och sen åkte vi till det där huset som inte stod still och åt lunch. Eftermiddagen tillbringade vi på Skansen. Där köpte jag en mössa, som det stod Stockholm på. Vi gjorde mycket annat på Skansen också, men det skulle ta allt för stor plats att skriva om det. Halv sju ungefär åt vi middag. Sen fick vi åka till Svartviken, en ungdomsgård, där vi skulle bo.

Följande morgon när vi vaknade, eller rättare sagt blev väckta, skulle vi först äta på St. Göran. Sedan åkte vi till Vällingby. Där fick vi gå omkring och titta i en halvtimme eller så. Men jag var på Epa hela tiden. Det var nästan alla.
Därefter åkte vi till Drottningholm. Där fick vi se kungen! En guide gick runt med oss i slottet. Sen var det skönt att få sätta sig på en soffa. Vi ställde upp framför slottsteatern eller vad det var, men den var stängd. I stället åkte vi till Thyra och åt. Sedan skulle vi till Tekniska museet. Där fanns det allt möjligt. Gamla bilar och cyklar och en gruva, som vi fick gå ner i. Vi fick också se vår egen röst. Det var något rör, som jag inte kommer ihåg vad det heter, som vibrerade varje gång vi sa något.

Efter Tekniska museet fick vi gå på NK och andra varuhus och handla. Vi var på väg neråt när vi mötte tio andra som skulle uppåt och titta på Ingeborg Nyberg. En grabb i 6 B gick fram och lyfte på sin gröna hatt och bad om en autograf. Det fick han, och det fick jag också.

Sen skulle vi samlas i Kungsträdgården. Och så var det middag igen, och sen kom nästan det roligaste på hela tiden, Gröna lund. Vi kom dit kl. 8 ungefär. Där fick vi poletter för 5 kr. För dem kunde man göra vad som helst inom Gröna lunds gränser. Det fanns Blå tåget och en kärlekstunnel och radiobilar och automater och allt möjligt. När vi kom ut ur Blå tåget tog de kort på oss. Jag blundade naturligtvis på det. Halv elva skulle vi samlas utanför Stora scenen för att åka hem. Då var det några som var sömniga!

Nästa morgon vaknade inte jag när föreståndaren kom och väckte oss. Man måste tuta i öronen på mig, om jag ska vakna. Det fick de göra också.  Först var det frukost på St. Göran som vanligt. Sedan skulle vi åka till Kungliga slottet. Men vi fick inte gå in, för att man höll på att städa efter drottning Julianas besök. Vi fick gå med guiden i Gamla stan, och det var rätt tröttsamt. Sen var det lunch och så åkte vi till Haga. Vi spanade efter Sibylla och prinsessorna, men de var minsann inte där. Inte ens kronprinsen. Fast det var några som hade sett Sibylla.

Nästa middag som vi åt på Thyra var den sista och det var vi glada över.

Sista punkten på dagens program och på hela skolresan var taxibåt under stadens broar. Det var roligt fast det var kallt. Nästa morgon skulle vi åka hem, och det var inte så roligt. I Mariefred skulle vi titta på Gripsholms slott. Det första vi sa, när vi kom dit, var: "Sån tur att det finns glass här!" Vi åt lunch i Örebro och vi fick glass till efterrätt. Det var en bra stad. Sedan var det inte något särskilt, som hände. Jag blandar ihop städerna, så jag kommer inte ihåg dem.
Jag glömde att tala om att vi var på Bromma och flög. Det var det skojigaste av alltihopa.
En kvart över åtta var vi hemma.
Man kan lugnt säga att föräldrarna var glada över att ha oss tillbaka.

Det är några saker som slår mig när jag läser min uppsats; det konsekventa bruket av "sen" i stället för sedan. Det var tydligen tillåtet. Vidare att alla tråkiga middagar och luncher är så noggrant angivna. Viktigt, för att inte tala om glassen! Jag minns att en kamrat skrev om maten på Thyra, att "fläsket var så fett att det hoppade av sig självt på tallriken". Den formuleringen grämde jag mig över att jag inte hade kommit på själv.

Vad skulle vi i Vällingby att göra? En intressant förort? Hrm.

Ingeborg Nyberg var en flicka som sjöng med djup altröst och mycket vibrato. Hon gjorde film tillsammans med Edvard Persson. Det blev aldrig något stort av henne.
Blå tåget åkte jag med en spenslig pojke i klassen, som nästan inte syntes på kortet. Han blev sedermera bibliotekarie i Bohuslän.

På St. Göransgården hade de TV. Det måste ha varit någon av de första experimentsändningarna vi såg.

Stockholmsmössan har jag kvar någonstans i mina artefaktlämningar.

På ett ställe tror jag bestämt att jag ljuger. Jag berättar att man måste tuta mig i öronen för att jag skulle vakna. Jag tror alldeles bestämt att jag sov räv, för att jag ville att föreståndaren skulle komma till min säng och ta i mig! Han var så tjusig nämligen, inte alls som farbröderna i Svenljunga.  Vilken unge! Men det kunde jag ju absolut inte berätta i uppsatsen. Då hade det blivit hembesök av magistern.
Min kompis drömde förresten om busschauffören, så vi hade väl sådant i tankarna.

Det var söndagen den 26 maj 1957 vi åkte iväg på vår roliga resa. Det måste ha varit på Mors dag. 1985 var den 26 maj också Mors dag. Den dagen var det också roligt, fast på ett helt annat sätt.

Så har man spelat theremin på Kulturnatta. Tyvärr var det flera andra som också ville pröva på, så att några mer ingående studier blev det ju inte. Jag kunde dock konstatera, att det förmodligen är väldigt svårt att intonera. Det tror jag därför att självaste artisten emellanåt hade en mycket tolerant och generös inställning till intonationen. Jag spelade, eller försökte spela, menar jag förstås, ledmotivet till Midsomer Murder. Den mycket välvillige kunde eventuellt ana vad det var jag försökte med. Med lite träning skulle det säkert gå att ana även för en ovälvillig.

Förhoppningsvis inträffade inga mord medan jag spelade, fast riktigt säker är jag inte. Jag var ju så koncentrerad på spelet, men kanske var det något färre i publiken efteråt....
Nu vill jag ha en själv, så jag får spela ifred. En byggsats kostar 3-4000 kr. Troligen blir det väl ingen, utan jag får hålla mig till den gamla näsflöjten.
Här en bild på en annan entusiastisk spelare. Stämningen var glödhet, som synes av färgen i magnetfälten.

(Alluderar på "Håhå, jag har lurat en gubbe" i "Våra visor" del 1, 2 eller 3.)
Det där var inte riktigt snällt sagt, för det var en yngling på 82 år, som jag stalkade. Ynglingen heter Herbert Blomstedt och är en världsberömd dirigent.
Det gick ganska lugnt och stilla till, inte alls som när jag skulle se Robertino i Borås 1959 och polisen kom.

Det är som så här, att jag hade fått höra att Herbert Blomstedt hade absolut gehör. Eftersom han trots allt är lite gammal, tyckte jag det skulle vara intressant att höra hur han hade det med det, eftersom han fortfarande är mycket aktiv och reser land och rike runt och dirigerar världsorkestrar. Jag har ju skrivit en uppsats om att det kan förändras. Jag skickade ett brev till honom. Han svarade på mejl, att han faktiskt inte hade absolut gehör. Jag var alltså felinformerad. Trots det svarade han mycket trevligt och menade att det gehöret han hade faktiskt blev bättre och bättre med åren. Det var positivt, tycker jag. Allt blir inte sämre och sämre bara för att man blir äldre.

Han dirigerade idag (och även fredag lördag) Mozarts 40:e symfoni (ziggidamm, ziggidamm ziggidam taaaaa ni vet) och Tjajkovskys 4:e. Tyvärr hade han glömt både pinne och noter när han kom in, men det gick ganska bra ändå.
Efter paus hade fått med sig pinnen, men fortfarande hade han inte hittat sina noter. Det blev väldigt bra ändå, och orkestern spelade touche (orkesterfanfar till någons, dvs. Herberts ära) efteråt.
Jag tyckte bäst om Tjajkovski. Inte så att jag tycker illa om Mozart, som en del gör, utan mer att jag började längta efter ett slottsgemak med fladdrande ljus i silverkandelabrar, musiker i peruker och speglar på väggarna och en furste som nådigt nickade till mig.....ska det vara historiskt autentiskt, så ska det vara så nämligen.

Det sitter en massa ungdomar i orkestern nuförtiden och de spelar bra alltså. De ser ut som ungdomar gör, en hade t.o.m. dreads. Det är annat än när jag var ung och det var hippt att ha svinrygg och virkad krage till setjumpern. Jag tycker det är så häftigt. Alltså dreads vill jag nog inte ha, men jag skulle gärna vara ung och bli musiker i Köpenhamn, typ.

Jag satt och var nervös hela tiden eftersom jag hade mejlat till Hebbe, nej förlåt, Herbert, som inte skulle ha tid med mig men gärna ville ses ändå, att jag skulle stå vid sceningången så vi kunde heja.  Så efter konserten knatade jag dit. Hela orkestern strömmade ut och förvånansvärt många såg ut som om de kände igen mig.  Det var nog bara som de trodde, tyvärr. Publiken kände jag dock igen till stora delar och jag undrar hur många liv jag har haft egentligen.

Jag fick hänga ganska länge, men till slut kom han. Jag hoppade fram och avbröt ett samtal han hade med en följemänniska (oerhört modigt för att vara jag), presenterade mig och vi bytte några ord, och jag fick löfte att mejla honom igen om jag  hade något på hjärtat. Det har jag, så jag ska snart.  Sedan gick han, och jag väntade lite så jag inte skulle gå ut samtidigt som han (varför?) och sedan såg jag att han promenerade ensam till hotellet. Hm. Jag kunde ju stalkat honom lite till och sett till att han kom hem ordentligt.

I alla fall tyckte han att jag hade ett vackert namn. Trevlig karl.

 

Anna Anka påstod att gifta kvinnor förfaller. Hon har rätt. Jag är beviset. Jag har förlorat ungdomens fräschör, har fått både rynkor och celluliter; två barn har satt spår; håret är inte längre så långt och blont och jag är verkligen inte så noga med nagelvården. Jag har två par jeans och några randiga tröjor som jag har i stort sett varje dag. Jag har kanske lagt mig till med det som jag i min ungdom kallade för ”gumhull”.

Visserligen har det tagit 38 år att dekadensera, men förfallet är ett faktum.

När jag tänker efter har jag faktiskt, liksom Anna Anka, haft en mexican som städhjälp här. Han fick ingen lön alls, men han bodde här gratis i ett halvår. Alltid något.

Första gången jag bestämde mig för att banta var 1959. Jag var tonåring och lite rund; inga killar tittade efter mig och jag trodde det var för att jag var tjock. Svensk Damtidning kom med en bantningsbilaga. På framsidan var det en flicka i ljusblå gymnastikdräkt framför en spegel. Kanske hade hon en rockring också. Jag var fast besluten att bli som hon. Metoden den gången var att räkna kalorier, men det var svårt. Eftersom jag åt mammas mat, så kunde jag inte styra själv. Jag misslyckades. Sedan dess har jag bantat mer eller mindre hela livet. Under åren på Musikhögskolan levde jag på keso och lingonsylt; jag blev ganska smal. Sedan har det gått upp och ner med både vikt och motivation. För ungefär 6 år sedan gick jag med Viktväktarnas hjälp ner så mycket så att väktarna inte ville ha mig kvar. Jag fick sparken.

Det var inte bra, och jag slutade extrembanta. Jag åt som vanligt igen. Så kom LCHF-metoden. Jag blev glatt inspirerad av Åsnan och av att äntligen få äta vispgrädde utan att få dåligt samvete. Det var härligt. Men jag hade inte gått in för den helt och fullt, så jag åt fortfarande potatis och bröd och pasta och ris och godis och.....

Ja, det var väl inte riktigt så det var meningen. Visst gick jag upp det märkte jag. Men jag vill nu en gång inte späka mig längre och det är verkligen ingenting att ägna så mycket tid och ork åt, när det finns så mycket som är värre.

Jag tränar ju ganska mycket, i alla fall periodvis. Kanske mest på sjukgymnastiknivå, men ändå flitigt och regelbundet. Jag förstår inte riktigt vem damen är som syns i speglarna hela tiden när jag står framför. Hon har en helt omotiverad spolformig framtoning med lite bulor här och där, och den gröna tröjan i funktionsmaterial, som hon var så stolt över i våras, avslöjar allt som hon inte tänkt på.

Häromdagen ställde jag mig på vågen, som jag upptäckt på Fysiken. Jag har inte vägt mig sedan jag slutade Viktväktarna. Det måste ha varit något fel, för den visade 333 kilo. Två dagar senare visade den drygt 260 kg mindre eller nåt, men ändå måste det väl vara fel, för....eller?

Det blev en liten chock. Inte för att jag ser så himla fet ut, och ja, något kilo kan väl vara muskler, men långt från alla. Men det är för mycket. Min kropp är inte gjord för att släpa på alltför många extrakilon. Vad gör jag? Så här kan det inte få vara.  Åsnan tipsar om att jag kan sluta med potatis och sega bilar. OK. Jag slutar genast med potatis och sega bilar och sega sockerbitar också.

Men jag måste ha en morot. En bildlig alltså. Jag kastar mig över datorn och gör ett diagram på Excel och ser framför mig hur trevligt det ska se ut när staplarna blir lägre och lägre.  På onsdag kan jag göra nästa stapel. Ni förstår att det är lämpligt att den är lite lägre....

Jag är mycket lättlurad. Bara för glädjen att få göra ett diagram och göra mina framsteg synliga, kan jag avstå från både bröd och öl, t.ex.

Intresseklubben har antecknat detta. Jag är medveten om att det bara är jag som ingår i den, och jag lovar att jag inte ska tjata mer om detta. Kanske publicerar jag diagrammet när det ser ut som jag vill.

är "sammanfogning av flera melodier med eller utan tillhörande texter till ett nytt oftast vokalt musikstycke, i regel i syfte att uppnå en komisk effekt." (Wikipedia)

Det där med komisk effekt vet jag inte, men publiken tror ofta inte sina öron. Våra konserter går till på quod libetsätt numera. Kören, som alltså är Göteborgs kammarkör, står ofta utspridd i lokalen, insatser kommer från olika håll, olika låtar samsas, samma låt i olika tonarter, olika språk i varsin låt samtidigt. Till detta en solist, som kan både kula och krusa. Hon heter förresten Eva Rune och är en mycket fin folksångerska. Dirigenten spelar intron till sångerna på sin gamla melodica, spelar lite emellan, springer runt och delar ut toner, som växer ut till nästa stycke etc. Ibland låter vi som kor och klockor har vi också. Ibland springer dirigenten ut i vapenhuset och vi vet inte vad som händer. Ibland ger han oss fel intro. Då sjunger vi inte, och då fattar han, och då får vi rätt toner. Det är svårt att förklara, men kom gärna och titta och lyssna. Vi spelar in den 25 oktober i Vasakyrkan i Göteborg och den 15 november i Annedalskyrkan.

Idag gjorde vi konserten i Stenkyrka kyrka på Tjörn. Dit var det svårt att hitta, så först for vi Tjörn runt. Det var mycket vackert. Sopranstämman är en bräcklig stämma, som har höga och ansträngande partier. Två förstasopraner hade meddelat frånvaro. Återstod två, en helt ny och en helt gammal (jag), båda krassliga i halsarna. Det är vid dylika tillfällen som jag får vara nödsolist. Jag är väldigt förtjust i att höra min egen röst, men jag väntar fortfarande på att någon gång få ett litet solo när jag är bra i rösten, som jag vet om i förväg och som vi dessutom hinner repetera före konserten. Jag tror aldrig det har hänt faktiskt. Det är bara pang på rödbetan. Går det så går det. Idag blev jag lite störd när dirigenten gick ut just som jag hade hoppats att han skulle titta på mig för min insats.
Ja, man får vara beredd på allt, och det är vi. Jag vet att vi  är tämligen ensamma om att jobba på det här viset, dvs. det är ju vår dirigent, som jobbar på detta viset.
Efteråt brukar konsertarrangören komma fram och tacka och då säger den nästan alltid att vi har fått vara med på "en spännande resa". Ja, det kan vi verkligen hålla med om. Ofta är den mer spännande än vad publiken uppfattar. Men vi brukar komma fram till målet och publikuppskattningen är det inget fel på.

"En spännande resa" gjorde kören bokstavligen också igår, när vi  i värsta ovädret åkte till Dals Långed för att sjunga ett helt annat program i Mustadfors gamla tråddrageri, en måttligt städad gammal nedlagd fabrikslokal. Klädseln som var anbefalld var igen blått svart och vitt, men aldrig har väl så många haft så lite anledning att klä upp sig. Det var mörkt och kallt, 15 grader, och vi fick stå på en balkong. Vi sjöng i ytterkläderna. Men det blev en magisk afton. Vårt program bestod av tre stycken, Lux aeterna av Ligeti, I've seen av Gullin och så var vi med i slutklämmen. F.ö. var det ett minst sagt blandat program. Vad sägs om elektronmusik, slagverk, klassiskt piano, säckpipa, nyckelharpa, dans och solosång. Lokalen visade sig vara en fenomenal konsertlokal, ljussättningen var kanske det mest magiska och ljudanläggningen tydligen mycket bra. Dessutom var det fullmåne. Sedan blev det regnstorm igen.

Nu är min röst mycket sliten, och jag skulle behöva något mer än "Tulo, den lille halsläkaren". En riktig halsläkare, som trollar bort slöjorna i halsen. Någon som kan trolla hit en?

Nu kommer det utlovade inlägget om forna tider. (Åsnan har givetvis hunnit blogga om detta, men jag låtsas som ingenting.)

Vi har i dag varit på UB i Göteborg och beställt fram Idun från den 15 april 1923. Där fanns en artikel om Åsnans farfars mor.
År 1876 föddes en liten adelsfröken, som hette Amanda von Walkendorff. Hon var tyvärr varken rik eller vacker, eller det kanske hon var i ungdomen, det vet jag ju faktiskt inte. Stamfadern var rikshovmästare Christoffer  Walkendorff i Danmark. Han tjänstgjorde under Christian den III och Fredrik den II. (Det finns t.o.m. en tvärgata till Ströget i Köpenhamn, som heter Walkendorffstraede eller något sånt. Det är stamfadern, det!). Rikedomen försvann med någon suput ganska tidigt tror jag, men annars var Ekolsund något av slotten som hörde till släkten. Hon gifte sig 1898 med ladugårdsfogde Josefsson. Det kan man ju tycka var ett nerköp, men han var fasligt snygg och potent, skulle det visa sig.

Barnen ploppade ut som på löpande band och 1923 hade hon fått 18 barn. Säkert hade det blivit något halvdussin till, om inte ladufogden hade fått blindtarmsinflammation och dött efter tre dagar. Således efterlämnade han hustru och 18 barn, varav 12 minderåriga, det yngsta sex veckor.

Statare som de var, behövde de inte mer än ett rum och kök. Fru Josefsson måste ha varit ett sjusärdeles fruntimmer. Hon gick upp halv fem, sköt aldrig upp någonting och sydde och stickade till alla händer och fötter och barnen  var artiga. Allt enligt Idun.
En lång artikel blev det och den utmynnar i en bön om hjälp för den stackars änkan. Hennes dröm är ett eget litet torp där hon kan försörja och hålla ihop familjen. "Vem hjälper henne?"

I släktens papper finns ett brev från ett par i Indien, som läste Idun från den 15 april 1923. De grips av hennes oblida öde och skickar ett paket te.
Precis vad hon behövde.

Lyckligtvis tog en annan person tag i familjens framtid, och det var Nathan Söderblom, legendarisk ärkebiskop i Sverige. Jag vet inte hur mycket han själv var engagerad, men det samlades ihop pengar, kanske genom tidningen Allers försorg, så hon fick sitt torp, och det var Söderblom som stod för själva överlämnandet.
Barn nr 7 blev sedermera Åsnefarfar och han satte igång att avla barn på löpande band också. Men det tog stopp efter 7, och därefter har barnalstringen i släkten hållit sig inom normala gränser.

Dessutom läste vi Husmodern, årgång 1954, för där fanns också en artikel om "veckans husmor", Åsnans farmor och hennes barn. Min mamma läste många veckotidningar, dock inte Husmodern. Annars hade jag redan som tioåring läst om Händige Herrn, fast det hade jag ju inte fattat då.

Vilka underbara tidningar! Jag får lust att läsa igenom allt! Hur ska jag hinna med det? Vilken fantastisk institution UB är. Allt som någonsin tryckts finns där.

Här en bild på änkan Josefsson med de 12 minderåriga barnen. De andra sex fick inte plats utan fick en egen bild.

Hela sommaren har jag hållit mig vaken (nåja) för att följa repriserna av Mordkommissionen och Anna Pihl. De har sänts måndag till torsdag på natten, aldrig tidigare än halv ett. Ja, jag vet att man kan spela in, men det är liksom inte detsamma. Jag har örjt mig i danskan och i allt danskt, som jag är så hemligt förtjust i. Jag har nog följt alla danska serier, utom de som har gått på måndagar. Anna Pihl gick på måndagar. Därför är det nytt för mig. I kväll sänds det sista avsnittet. Sedan börjar resten av livet.

Jag vet inte vad det är med danska serier. De är så fruktansvärt mycket bättre än svenska. Om en svensk plötsligt uppenbarar sig i en dansk serie, verkar han fyrkantig och malplacerad. Inte sällan har han en mindre sympatisk roll förresten. Vi minns väl "Stäffän" i Mordkommissionen.

Mark Levengood gjorde sig lustig över danska språket på sitt seminarium. Han hade råkat säga till danska drottningen att danska var så vackert. Och underförstått, det var det ju inte. Vi skrattade gott åt hans krumbuktande inför drottningen, men jag tycker faktiskt att det är vackert. Inte när svenskar ska härma förstås.
Ikväll tar dansksommaren slut. Slutet sammanfaller också med Händige Herrns pensionärsblivande.
Vad ska vi ta oss till nu? Inte kan Persbrandt få mig att stanna uppe halva natten i alla fall.
Nu begynner det.