FruDecibel

är benämningen på personer, som brukar sjunga på begravningar; ofta används orden i nedsättande betydelse. (Jag känner katafalktuppen i Västerås.) Inget ont om dem; de har hittat en försörjningsmöjlighet. Googlar man på bårlärka får man 38 träffar, katafalktupp ger inte någon träff.
Jag tycker om begravningar när man inte behöver vara närmast sörjande, bara lite, när man bara behöver sjunga. En sådan begravning var mina bårlärkekatafaltuppekamrater och jag på idag. För dagen hade vi fått ett nytt namn, Göteborgs kammarensemble, för vi var inte många.

 Bengt Andersson var en ganska känd konstnär och jazzmusiker. Efter att under de senaste veckorna ha gjort en Tatiutställning i Stenungsund, spelat in en skiva som snart kommer ut (han spelade munspel) och haft en lunchkonsert på jazzklubben Nefertiti i Göteborg satte han sig i bilen för att åka hem och dog. Kan man tänka sig en härligare död?

Jag funderar ibland på vad som skulle hända, om t.ex. jag föll död ner under en konsert, vilket skulle vara det bästa sättet för mig att förpassas till högre rymder. Skulle kören dra mig bakåt och sjunga färdigt först innan de gav mig hjärt-lungräddning eller ringde efter hjälp? Jag lär aldrig få veta, men jag har mina aningar. Jag skulle ramla så försynt så ingen skulle lägga märke till det.

Det var mycket musik, inte minst jazz. Kyrkan var en sån där gammal tråkig 1800-talskyrka, som det finns alltför gott om i Sverige, men den var full. Alla är andäktiga och tänker antagligen samma tanke: bara det inte är jag nästa gång. Jag tänker väldigt mycket på vad jag ska ha för musik. Undrar om de andra gör det också?  Om jag ska dö, vill jag ha  Matteuspassionen med Andreas Scholl, som altsolist. Den tar tre timmar ungefär, och den tycker jag att jag är värd. Om det mot förmodan inte skulle gå att ordna, har jag påbörjat en reservplan. I den finns hittills Passacaglia i d-moll av D. Buxtehude; Komm süsser Tot (Bach) i arr av Knut Nystedt; "Shall I compare thee with a summer's day", en Shakespearesonett tonsatt av Nils Lindberg, brorson till Gammal fäbodpsalm; Saraband ur Bachs c-mollsvit för cello med Yo-Yo Ma eller Franke-Blom. Ja, det räcker kanske en tjugo minuter, så sedan är det bara drygt två timmar kvar. Jag hoppas att jag ska hinna fundera ut resten.

Det jag egentligen tänkte tala om var, att det var Stefan Edman som höll griftetalet, och han är en lysande talare, om ni inte har hört honom.  Han höll alltså ett lysande griftetal, som inte rök av svavel och helvete, vilket inte hör till vanligheterna i de schartauanska kyrkorna i Bohuslän. Han har ofta synts i samband med våra konserter också, men jag känner honom ju inte, så han kan ju inte hålla ett sånt där lysande tal om mig. Och förresten, så vore det ju roligare att höra det medan man lever i så fall. Han gratulerade Gud till att ha fått en sådan rolig person till himlen.

Det finaste tyckte jag var, när konstnärens söner och vänner bar ut kistan och möttes av ett gäng blåsare, som spelade New Orleansblues. De vände sedan i kyrkgången och gick spelandes före ut. Så tar man farväl av en musiker!

Vid kaffet efteråt kom vi tuppar och lärkor att prata om Åsnan, som flera känner. Vi drog oss till minnes att hon bjöd två av körherrarna på sitt sexårskalas, antagligen bara för att hon tyckte de var roliga farbröder, som kanske hade skojat med henne när hon var med mamma i kören. En annan gång, eller möjligen samma gång, minnet sviktar, bjöd hon Ingvar Carlsson, som också fyller år den 9 november. Hon fick svar från statsministerkansliet, och han tackade artigt för inbjudan men avböjde. Nu är det snart dags igen, men jag tror inte att Reinfeldt blir bjuden.