FruDecibel

Ibland får jag spader och känner att nu måste jag ge mig ut trots att det inte är något kul. Dock har jag fått nog av Slottsskogens pingviner och Lidl på Linnégatan. Ja jag vet, det finns andra mål här i livet, men kruxet är att jag oftast  bara har en sur tant att gå med, och det är mig själv. (Undantag på fredagarna och när UK kommer hit.)
De flesta normala personer har ju annat att göra, t.ex. jobb. Händige Herrn kan inte förstå vad det ska vara för mening att gå ut och gå om man inte ska någonstans. De flesta pensionärer är strängt upptagna med någonting, om inte annat, så förhindrar barnbarnen varje normal aktivitet. Min geocachingkompis har gått vidare i livet utan mig och lämnat mig vilse i pannkakan. Jag hittar inga mer skatter, annars hade jag tänkt att det skulle vara ett bra sätt att komma ut utan att behöva ha en hundracka.
Idag är det Valborgsmässoafton, en av de värsta dagarna. Förr var det ju så, att man MÅSTE ha roligt då, liksom på Midsommarafton. Så farligt är inte det längre, men någonstans sitter det i.
Och överallt läser man "Lufsa bort 11 kilo före midsommar" (nej, jag tror bestämt att det står "innan midsommar"), gör ditten gör datten, ät antioxidanter, ät lite av allting, unna dig något gott, blablablabla och doftljus och sidenpyjamas ni vet.
Jag bet huvudet av skam och tog spårvagnen in till stan. Resor utan mål typ. Jag gick av någonstans i mitten och tänkte: vad gör jag här?

-Du kan väl gå och titta på den där fina klockan igen.
-Ja, det kan jag väl göra. Hm...där ligger den ... 1795 kr.
-Men Herregud, du ska väl inte köpa en klocka för nästan 2000 kr? Är du galen?
-Ja, kanske, men jag skulle då gärna vilja ha en riktigt snygg klocka ...
-Men varför ska du ha det? Du har ju flera stycken och det är bara att byta batterier ...
-Men jag ser inte så bra på dem. Jag har tagit fel på tiden flera gånger för att jag inte ser så bra ...
-Men kan du verkligen slänga ut så mycket på en klocka? Ingen har ju klocka nu för tiden. Det är ju bara att titta  på telefonen.
-Men jag glömmer ofta telefonen ...
-Jamen 2000 kr. Finns det ingenting du kan använda de pengarna bättre till?
-Jo, förmodligen ... bregott och purjolök. Suck.
-Nä, vet du vad, gör inga impulsköp nu.
-Nä, ok då. Jävla tant.

I skyltfönstren ser jag en liten rultig  tant i för stora jeans. Usch, hon ser otrevlig ut. Henne skulle jag då inte vilja gå på stan med.

Hela dagarna sitter jag här med två karlar, den ena konstigare än den andra. Sibelius och Breivik heter de. Sibelius är namnet på det notskrivningsprogram, som jag försöker lära mig, men det är stört omöjligt att få partituret att byta tonart på ett bestämt ställe och samtidigt ändra B-klarinetten till A-klarinett utan att hela stycket får fnatt och noterar sig i Hiss-dur. Det är en hemtenta och den skall vara klar på tisdag. Jag har till och med försökt få kursledaren att flytta hem till mig denna veckan innan hemuppgiften ska vara inlämnad, men konstigt nog har han inte svarat på det förslaget. Annars svarar han på alla dumma frågor, vilket tyvärr inte hjälper ett dugg.

Eftersom det inte går så bra, blir det att jag följer rättegången. Hela första och andra dagen satt jag och tyckte att det var märkligt att hans ögon ibland liknade min jämnåriga sysslings, fast hennes uppfattar man som lite blyga och intelligenta. Och jag tänkte, att en sådan sak kan man absolut inte säga till henne, för vem skulle bli glad av att höra att man har liknande drag som en sådan? Jag tänkte i alla fall mycket på henne och vad hon skrev till min födelsedag för en månad sedan, att livet inte var en dans på rosor just.

På kvällen ringde min mobil. Jag har installerat ett program som talar om vem det är som ringer även om det är någon jag inte känner. Undantaget telefonförsäljare förstås, men då vet man ju det. På mobilen stod min sysslingdotters namn. Hon har aldrig förut ringt till mig och jag förstod vad som hade hänt innan jag svarade. Ja, mamma är död, sa hon.
Visst är det märkligt.
Där försvann vår historia och släktbanden tunnas ut. Vart tar alla minnen vägen när någon dör? Tänk så många minnen som ingen kommer ihåg längre.
Vid min höga ålder märker man att det glesnar bland vännerna. Jag vill inte bli sist kvar, skriker jag inombords, stå som en ensam krokig tall i snålblåsten från äldrevården. Men jag vill ändå leva länge. Men alla ska vara kvar! Framför allt skall barnen vara kvar.

På nedanstående bilder kan man se mitt förvånade påskpynt. Dels är det förvånat för att det plötsligt fick komma ut ur skåpet och tjäna som pynt och bli fotograferat och hamna på Facebook. Idag blev det ännu mer förvånat, när jag satte fram en trämojäng framför det. Titta bara på pimpelankans uppspärrade pimpelanksögon. Josef och herdarna och åsnorna och de vise männen och kamelerna kunde inte varit mer förvånade i julas.

Här är det dock påsk, och pyntet begrundar något värdsligare.  På 80-talet läste jag Allt om mat, och i något nummer var det fina bilder på bröd, som hade liksom ett sigill på ytan. Det var gjort med en grekisk brödstämpel, fick jag lära mig. Eftersom det fanns en grekisk hemspråkslärare bland kollegerna, ombads han givetvis att köpa en brödstämpel åt mig, och det var flera som då ville vara lika märkvärdiga som jag. När höstterminen började kom han med en påse brödstämplar, som han delade ut bland sina kvinnliga kolleger.

Han berättade dock inte hur man gjorde. Mina försök slutade i fiasko. Stämpelmönstret jäste bort och jag kunde aldrig räkna ut hur jag borde ha gjort.

Mina globetrotterläsare vet naturligtvis detta, och nu sätter jag mig bara ner och väntar på att få veta hur jag långt om länge ska göra de tjusiga stämpelbröd, som jag skulle imponerat med på 80-talet.
Stämpeln är gjord av trä och den är vändbar, så man kan göra en stor eller en liten. Om man nu kan.

Ett Herrans väder eller ett Herrans oväder eller ett oherrans väder var det (Skall oherrans i så fall vara med stor bokstav?) när jag kom till Stockholm. Jag kunde gott ha iklätt mig den gamla vinterpälsen, men en stockholmare avrådde från den och tyckte jag skulle ta något lättare plus varm tröja och vantar. Hade tröjan varit fotsid och vantarna heltäckande hade det varit bra, men dessvärre var min tröja lite kort i rocken, liksom jackan ...

.Nu överdriver jag faktiskt lite, för tack vare det dålig vädret var vi ju tvungna att gå in och dricka varmchoklad med vispgrädde och Marshmallows här och ett glas vin där etc. Och det kunde man ju stå ut med.

Ändamålet med min stockholmsresa var bara av det nöjsamma slaget. En körväninna och jag skulle gå på en repetition i Berwaldhallen när radioorkestern och radiokören och Eric Ericssons kammarkör repade Mahlers 2:a symfoni. Ett gratisnöje, vars rolighet kanske är svår att förstå för den som inte utövar den typen av musik själv. Det var i alla fall mycket underhållande för oss. Man får lov att sitta på andra raden när man är på rep. Däremot tror jag inte man får fotografera.




Jag var väldigt frestad att spotta i tuban. Det hade knappast märkts, för alla blåsare sitter ju i en pöl av vatten, eftersom de måste vicka ur vattnet med jämna mellanrum. Men tänk om jag hade missat och träffat skulten ...

Sista delen av repet deltog körerna. Plötsligt lösgjorde sig en bas (den snyggaste) ur körmassan och kom och kramade om mig och lämnade en biljett till konserten på lördagen.
Det hör ju inte till vanligheterna att vilt främmande karlar utser mig till kramobjekt, så det var givetvis ingen vilt främmande karl. Det var en gammal vän från Kammarkören som bl.a. tillfälligtvis hade avancerat till Radiokören. Han hade sett på Facebook att jag var i Berwaldhallen, eller på, som det står, och tittade upp och fick se mig. Biljetten fick jag dock ge till min väninna, som blev väldigt glad, eftersom jag måste åka hem. Ja, det var kanske inte det hon var glad för, hoppas jag, men den enes död eller vad man ska säga.
Det var 100 man i orkestern, men jag tror nog att lite mer än hälften var kvinns. Titta bara på kontrabasstämman här.

Åtta kontrabasar varav fyra flickor varav jag nästan känner en.
Valthornen hade mycket skojigt för sig. Rätt vad det var blåste alla hornen i vädret (och de var många!), alltså de höll upp klockstyckena mot taket. Då står det "mit aufgehobenen Schalltricher" och "mit aufwärts gerichteten Schalltrichter" i noterna, och det är visst julafton för hornister.
Katarina Karnéus och Miah Persson var solister och Daniel Harding dirigent för den som undrar.

Vi var också inne här:

För säkerhets skull frågade jag därinne om man fick fotografera. En bibliotekarie pep: INTE PERSONALEN!

Jag skulle aldrig kommit på tanken att fotografera någon bibliotekarie, men det sa jag inte. Jag knäppte runt lite, för det är ju faktiskt runt och väldigt vackert. En rund bibliotekarie hade kanske inte varit lika vacker.

 

 

 

Inga bibliotekarier så långt ögat når.

På fredagskvällen gick vi på en konsert med Voces Nordicae. Det är en kolossalt duktig och rolig scenisk kör. Man vet aldrig vad som ska hända. Det visste inte kören heller, något som jag är ganska van vid, så jag var inte speciellt orolig. Improvisationer växlade om med noterad musik och publiken fick också vara med. Eftersom jag känner en av flickorna (röda jackan) så råkade det bli så att de sjöng en stund om mig ... bara mitt namn, men då kändes det  som om man var någon... en stund. I sista låten dansade den kvinnliga dirigenten balett medan hon dirigerade. Undrar just vem som gör om det?

En annan som var på den konserten var Ingemar von Heijne och jag hade ju druckit ett glas vin, så jag gick fram innan konserten började och sa goddag, det var jag som skrev uppsatsen om absolut gehör. Det kom han ju ihåg, och sedan pratade vi lite om det med en tredje som hade (har) det också. Riktigt upplyftande. Kanske skulle skriva en bok i alla fall ...

Vi (väninnan och jag) åkte också runt lite i trakten och tittade på ett och annat. På Boo kyrkogård såg vi denna ovanliga gravsten. Vad kul ...eller vänta nu ....det är ju fruktansvärt sorgligt ... hjälp, jag vet inte vad jag ska tycka. Hur reagerar min ärade läsekrets?

Hittade den här strippen (heter det så?) i dagens GP. Han har naturligtvis inga som helst likheter med mig. Jag fyllde ju t.ex. inte alls sjuttio, nej då, långt därifrån. Inte heller har jag någon fru som gör delikata snittar, tvärtom, en Händig Herr, som gör både snittar och vild kyckling och handlar och diskar och en Åsna som gör tårtkonstverk och en utvandrad son som kommer hem och äter upp alltihopa bara han har fått igång bilen. (Fast det var några dagar efteråt).

10 Mars 1819: Onsdag. Snögade jemt och lofvade mig att ännu en gång på detta slädföre komma till Hufvudstaden, till någon bekant – ty Vänner finnas så sällsynta som Diamanter på allmänna Landsvägen.

(Min Facebookkompis Märta Helena Reenstiernas inlägg igår på Fejjan). Hon var klok Märta Helena, dels att hon skulle ta släde till Hufvudstaden, dels att hon hade lagt märke till att det är ont om diamanter på landsvägen. Märta Helena skrev dagbok mellan 1793 och 1839 och delar av hennes dagböcker finns utgivna.

”Denna dagbok, öfver de händelser som uti min lilla Sphère vid Årstad förekomma, tillika med väderlekens omskiften, för hvarje dag, Sysslor, främmande, resor, visiter, hälsa och opassligheter etc:”, skrev hon själv nyårsdagen 1799. Av opassligheterna kan nämnas att hon födde 8 barn varav endast en son blev vuxen. Han drunknade tragiskt 1812, året efter att Märta Helena hade blivit änka.

Sedan drev hon gården ensam (nåja, det fanns ju tjänstefolk) tills hon dog och skrev dagbok fast hon nästan var blind.

Med detta vill jag bara tala om, att jag också ska åka till Hufvudstaden i slutet av denna månaden, till en av mina diamanter. Jag hoppas att slädföret är dåligt eftersom jag tänker trotsa ödet och ta tåget. Bli evakuerad med släde kunde visserligen vara en upplevelse och alldeles säkert något att blogga om, men förmodligen lite för kallt i min smak. Jag tar väl med mig extra kalsonger, filt, vattenflaska, 10 smörgåsar och en rulle toapapper.

Diamanten och jag ska roa oss med att gå på repetition i Berwaldhallen.

Som den minnesgode läsaren vet, så har jag hållit på att fundera på att skriva ytterligare en uppsats om absolut gehör. Troligen blir det ingen uppsats, för den musikvetenskapliga ankdammen lockade inte till flera bad, kanske man kan säga. Kanske blir det något annat.

I alla fall hände sig det, att en pianist i Göteborg, vi kan kalla honom Harald X, berättade att han hade minsann haft en kompis i Stockholm, pianisten Richard Y, som hade absolut gehör och han tyckte det var sååååå besvärligt.

Åhå, sa jag, och misstänkte genast något lurt. Jag tror nämligen att det är så här, att många av dem som inte har absolut gehör känner någon som har det eller har hört talas om någon som har det, som har sagt att det är sååååååå besvärligt och "det skulle jag då inte vilja ha", blir deras självuppfyllande slutsats.

Lustigt nog kände jag till den här pianisten Richard Y.  När jag var barn, fanns det ett program som hette Barnens brevlåda som Farbror Sven hade i minst 40 år.

 

Barn i en något äldre brevlåda

 

Det var förresten min dröm att få vara med i den, men på den tiden visste inte folk utanför Stockholm att det skulle kunna vara möjligt. Nåväl, en gång när jag egentligen var lite för gammal för Brevlådan, hörde jag en liten pojke som var 6 år, som spelade "Snurretoppen" av Carl Nielsen.

-Richard Y, lägg det namnet på minnet, sa farbror Sven.

Och det gjorde jag. När nu Harald X nämnde Richard Y, så tog jag bladet ur skrivaren och skrev ett brev till honom och frågade om han verkligen tyckte det var så besvärligt med a.g, och berättade  samtidigt historien om Farbror Sven.

Några dagar senare fick jag ett telefonsamtal från Richard Y, och han berättade att han inte alls tyckte det var besvärligt utan väldigt praktiskt. Han hade inte heller förstått att jag kom ihåg hans bedrift i radion, utan han trodde att jag fått tag på någon inspelning. Han skrattade mycket åt att jag kom ihåg detta.

Men jag var ju grymt avundsjuk, för han spelade ju mycket bättre än jag, som var dubbelt så gammal. Därför la jag namnet på minnet, och kanske också för att någon gång i framtiden få berätta, att jag hörde minsann dig i Barnens brevlåda ...

Sens moral: Tro aldrig på någon som säger att det är besvärligt att ha absolut gehör. Vi säger det bara för att inte verka stöddiga och för att ni inte ska vara avundsjuka. Det enda som finns att berätta är ju när man har råkat ut för ostämda pianon t.ex. eller ska transponera a vista på konsert, och livet består ju till mycket liten del av sådant.

Hittills har jag inte träffat på någon, som skulle vilja vara utan sitt absoluta gehör. Känner ni någon, så tipsa mig.

Nyss la jag "kat" i Wordfeud. Ja, det var det enda som gick med de två konsonanterna jag hade. Dvs. jag trodde verkligen inte att det gick, men ibland lägger man ord ändå och hoppas att det har tillkommit något nytt svenskt ord under dagen, som man ännu inte känner till.

Nåja, kat är väl inte helt nytt när jag tänker efter, men jag brukar stava det qat. När jag tänker efter ändå mer, minns jag ett fruktansvärt ögonblick i tredje klass i folkskolan. Vi skulle ge exempel på ord som fick kort vokal när man la till en likadan konsonant. Som mat-matt. Jag viftade ivrigt och sa "kat-katt". "Nej", sa vikarien, som vi hade då, "det ordet finns inte".

Tårarna brände bakom ögonlocken och jag blev fruktansvärt arg. Dumma, förbenade, korkade vikariefröken! Jag visste ju att det fanns! Jag hade sett det i Kalle Anka. (Alla människor utom Åsnan och jag säger Kallianka förresten). Längst ner på en vänstersida i den serien som handlar om när knattarna skolkar från skolan och Kalle kommer på dem hela tiden, så lägger knattarna benen på ryggen för att undkomma Kalle, och då säger de "Det var då kat ...". Naturligtvis betydde det fan eller motsvarande, fast det skrev man ju inte i Kalle Anka, som hade ett förnämligt språk. Jag kunde också tänka mig att man kunde säga "katigt" etc.

Inte förrän många år efteråt upptäckte jag de där små prickarna efter kat.
Nog tror jag att det fanns qat redan 1954, men det var väl för mycket begärt att en vikarierande folkskolelärarinna i Svenljunga skulle veta att det också kunde stavas kat.

Förresten ifall ni har undrat: Tjatte har röd mössa, Knatte har blå och Fnatte grön (gul i vissa serier.) Så det så.

Det var en gång 24 glada flickor som började på Sveriges äldsta utbildningsanstalt för lärare. Den låg i Skara, och jag var en av de glada. Den 26 maj 1966 sprang vi ut under en båge av blomsterprydda pekpinnar. En del var gravida och gifta redan då, men för mig skulle det dröja lite längre. Men att jag skulle få en son på dagen nitton år senare kunde jag ju inte föreställa mig.
Hur som helst, innan vi slutade, bestämde vi att vi skulle ha en bok som cirkulerade mellan oss där vi skulle skriva ner hur livet artade sig för oss.
Det gick bra första året.  Andra varvet tog lite längre tid och stoppade här och där. Brudkorten, vita klänningar och slöja, var legio och barnen började trilla in och livet var under uppbyggnad. Tredje varvet blev aldrig något tredje varv. Boken blev liggandes hos en skulta.
Vi hade ändå relativt regelbundna träffar och då var boken med. Vid senaste träffen beslutade vi, att boken hade åkt färdigt och jag fick ta hand om den. Mitt senaste inlägg skrev jag 1976, och tio år senare skrevs det sista inlägget.  Det blev ju därför ganska mycket som jag aldrig fick berätta. Jag hade en svag idé om att man skulle kunna skanna in alltihopa och lägga ut på en blogg. Tyvärr är de flesta av mina årskamrater ganska ovana datoranvändare. Ja, det finns t.o.m. fyra st. som inte har dator alls. Och även om många har epost, så betyder inte det att man kollar den varje dag.
Men nu har jag genomfört min idé. Alla brev, alla foton, allt är inskannat och finns nu på en blogg. Det var ju tur, att inte boken gick ett varv per år. Då hade det blivit 24x45 dokument, dessutom skriver många 4 sidor och klistrar in flera foton. Det hade blivit 4000 dokument, och det hade jag inte orkat. Nu blev det bara ca 300.
Jag undrar förstås, om någon kommer att höra av sig. Det är meningen att man ska kunna uppdatera sitt liv också. Nu sitter vi ju med facit och har en del att berätta. De långa tystnaderna i bokens historia talar ju sitt tydliga språk, och jag vet att det inte har varit ett dansande på rosor hela tiden för alla. Men just det där är ganska svårt att skriva om för många. Man vill ju gärna vara lyckad och rik och ha lyckade barn och en snäll rik man och ha uträttat stordåd i sitt jobb och vid sidan av det. Om man skulle vara änka och sjuk och fattig och ha kriminella barn, så är man kanske inte så benägen att berätta det.
Just när jag skrev detta, hörde den första av sig. Skönt. Då fungerar det i alla fall.
Även om någon skulle vara intresserad, så är det en intern blogg. Utomstående får inte läsa. Däremot kan ni få läsa mina minnen från 60-talet, som ligger på Skara museums hemsida. http://60-tal.nu/minnen/i-huvudet-pa-en-skulta/
Det är längesedan och ändå så nyss ...

Det är förstås bara jag som tycker det.

Nyss åkte jag hem från en repetition med Cappella Summarum, som är en symfoniorkester på amatörbasis som det heter. Den ska ha konsert den 25 mars kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg. Men det var inte det som var det lustiga. I och för sig kan man gå på den konserten ändå, bara för att glädja mig, men förta er inte.

Nej, det som var lustigt var att jag satte på radion på hemvägen. Konstigt nog råkade det vara  P1. Jag brukar undvika P1 om kvällarna för det kan vara en repris av Ring P1 eller något annat program där de är arga och pratar i munnen på varandra, och då blir jag arg och vill slå ihjäl radion. Men det var musik i P1. Jag kände mycket väl igen ett körstycke, samtidigt som jag inte alls kunde placera det. Vad är det......? Plötsligt:
- Men det är ju JAG! Jag kände igen min egen röst i körmassan! Intelligent som jag är räknade jag då ut att det måste ha varit något som Göteborgs Kammarkör hade sjungit. Vad kom jag inte på, utan det fick hallåavan berätta för mig. Det var "Brott och straff" av ......surprise! Stefan Forssén! Jag har verkligen inte någon särpräglad röst, men jag hör den.

Det är lustigt med röster. Det finns en alt i kören som har en sådan utpräglad stämma att det går att avgöra huruvida hon har varit med på en inspelning eller ej. Det är inte det att hon sjunger starkare än alla andra eller har ställt sig närmast mikrofonen (det finns sådana också), utan det är hennes formanter, hennes sätt att lägga vokalerna i munnen. Dem kan jag höra genom allt.

Om det till äventyrs skulle vara någon som har lust att gå på konserten med Cappella Summarum, så kommer ni att få höra Ouverture i D-dur i italiensk stil av Franz Schubert, mellanaktsmusik ur Rosamunda, också av Schubert samt Beethovens 2:a symfoni. Dirigent är Finn Rosengren. Fritt inträde men inte utträde. Dvs. vid sortin finns det möjlighet att visa sin entusiasm genom att lägga några guldkronor i kyrkpottan. Pottan tar inte kort.

Som jag  kanske har nämnt, går jag på Friskis och Svettis. Jag har hållit på, inte oupphörligt, men sedan 1985. Det som jag nu klarar av är seniordans. Det är trots att det har förleden "senior" ganska jobbigt, mycket koordination och mycket med armarna. Dock slipper man armhävningar och hopp och kissande hunden (gudskelov) och löpning. Själv tillhör jag tydligen  de yngre har jag förstått efterhand, än så länge i alla fall. Deltagarna är till största delen kvinnor, som inte har gått på Friskis 3 ggr i veckan under sin karriär, men som nu har kommit på att man bör hålla sig igång, inte för att bli ung igen utan för att bli gammal. Men var är männen? Ibland är det 5 gubbar med, men är det lite kallt, som idag, är de inte så många. Men de gubbar som kommer, har ofta väldigt korta byxor, bruna håriga ben och studsar hela tiden fast man inte behöver. Det får de gärna, bara de inte studsar  och stänker skvätt på mig. Deras koordination är det förstås si och så med, förstås. Ja, det kan väl hända den bäste, att man kombinerar fel arm och fel ben ... hrm. En av damerna har med all säkerhet dansat balett. Hon är liten och smal och sträcker sin vrister så fint och rör sig som om det vore behagligt. Och jag ser ut som Petra Mede hela tiden, men tack ändå Friskis, att det inte finns några speglar i salen.


Men idag såg jag en liten tant, som inte gjorde någonting rätt alls. Hon var kanske bortåt 80, men det är sannolikt inte orsaken. Hon kunde inte ens gå åt rätt håll, förstod inte om det var armarna eller benen som skulle röra sig. Jag undrar, om hon kunde ha en släng av Alzheimer. Är det någon som vet hur det påverkar koordinationen? Jag tyckte i alla fall hon var tuff, och jag undrar verkligen om hon tyckte det var roligt. Jag ska titta efter henne.

Och så var det det här med att vi ska jobba tills vi är 75. För och emot skallar i pressen. Vi måste förstå, att vi måste jobba längre. Men vi måste också förstå, att vi inte ska stå i vägen för de unga. Vi måste förstå, att vi heter Orvar allihopa. Vi måste förstå, att man inte behöver ta speciell hänsyn till äldre. Dem kan man spara in på.
Jag är för okunnig för att inse hela vidden av problemet. Men är det inte något fel på systemet, om man ska behöva jobba tills man är nästan död? Även om man går på Friskis hela livet och är mycket piggare som åldring nuförtiden, så är det inte så väldigt många goda år kvar efter 75, för det mesta. Borde man inte fundera på om man kan ändra på systemet i stället?

Själv undrar jag mycket över hur samhället skulle se ut, om det infördes medborgarlön. De som vill jobba gör det och de som av någon anledning inte kan eller får jobba, får medborgarlön. Jag tror inte att vi skulle förvandlas till en hoper drönare. Visserligen skulle hela Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bli överflödiga, men ...  nej, det måste vi ju förstå, att vi inte kan göra alla dem som jobbar där arbetslösa.

Jag vet, att detta är en väldigt politiskt inkorrekt åsikt, som inget parti med självaktning ens vågar andas om. Arbete är en rättighet, sägs det.( Arbeit macht frei?) Nej, jag vet, jag förstår inte detta. Jag är inte tillräckligt kunnig. Men jag är ödmjukast i världen. Säkert finns det någon som kan upplysa mig.

Men jag är faktiskt väldigt glad att jag inte behöver jobba tills jag är 75.
Fast om någon vill ge mig ett betalt statistjobb kan jag tänka mig att bli arbetsvillig igen ...

Det finns en orkesterutbildning här i Göteborg, som heter SNOA (Swedish National Orchestra Academy) där ungdomar från hela världen går. Dirigenterna kommer och går också för att de ska få känna på.
Nu hände det sig så, att man skulle spela Gustav Holst "Planeterna" med en taiwanesisk dirigent, Lü Shao-chia. Han meddelade i god tid att han ville göra den versionen med damkör i sista satsen.
Vad hände? Ingenting. Det glömdes bort. Två veckor före konserten upptäcktes att det inte fanns tillräckligt med flickor på Musikhögskolan som kunde vara med. Budet gick till körer, i skolans närhet. Jag tyckte det lät roligt, så jag hoppade på.
Det visade sig vara 2-körig damkör med 4 stämmor i varje. Kören räckte till 2 pers i varje stämma. På första repet kunde inte alla komma, jag var ensam uppe i min rymdstämma. Redan andra repet var med full orkester. Damkören skulle stå "off stage", alltså bara ljuda himmelskt och mystiskt på avstånd. Men var skulle vi stå? Det experimenterades. Vi blev bl.a. ställda i en mörk gång med två hjälpdirigenter, en som såg dirigenten och en som såg den som såg dirigenten.

Det gick inte så bra. Väldigt ofta är det så, att korister varken får ljus eller fika. Ingen har tänkt på det. Det verkar som om man tror att korister är sådana självlysande personligheter så att vi läser noterna i vårt eget sken. Släck notlamporna för orkestern, så får vi höra hur bra de spelar i mörkret, tänkte jag elakt. Det är helt enkelt inte så noga med korister. Och ofta är de ju så många så det blir för dyrt att t.ex. utspisa dem.

Nåväl, repetitionen gick åt skogen. Dirigenten hörde varenda ton som var fel, heder åt honom. Några hade inte övat tillräckligt och några såg inte ett smack. Dirigenten sa "go back and rehearse and come back". Det gjorde vi. Sedan när orkestern hade skickats hem för dagen, tog han in oss och repeterade. Problemet visade sig sitta i en av stämmorna. De fick ta om och ta om och ta om och det var verkligen en mardrömssituation för de berörda. Det gick inte och de fick lova att öva hemma, vilket de naturligtvis gjorde, bleka om nosarna.
Trots att det bara är ca 30 takter i sista satsen, så är det ganska svårt att intonera. Kromatik, täta stämmor, folk som inte är vana att sjunga ihop, få övningstillfällen, mörkt, ja det var inte de bästa förutsättningarna. Här är satsen, kören kommer in efter drygt tre minuter sjunger sina takter; sedan är det slut.

Till slut blev det bestämt att vi skulle stå i ett angränsande rum med ljus, tack för det. Vi skulle fada ut och det fick vi göra genom att sjungandes sakta backa medan dörrarna stängdes. Dirigenten såg vi på en monitor.

I orkestern pratades det om den dåliga kören och det rynkades på fiol -och fagottnäsorna. Orkestern såg förresten ut som en dagisorkester. Nej, nu tog jag väl i, men alla är ju födda på 90-talet typ, så de är faktiskt väldigt små. För att vara på tröskeln till att bli professionella, så tycker jag dock kanske att renspelet lämnade en del övrigt att önska. Jag rynkar alltså lite på min soprannäsa, men jag vet att det inte är lätt. Kören behövde i alla fall inte skämmas i sammanhanget, menar jag.
Jag tror att det lät hyfsat mystiskt och bra till slut. Bättre än alla spotifyinspelningar som finns.
Men det mest mystiska var när jag gick in på en damtoalett efter en av tjejinstrumentalisterna. Brusefåtöljen brusade men ringen var uppfälld!
Jag har tydligen ett och annat att lära om utländska toalettvanor.

"Planeterna" uruppfördes precis när man hade hittat Pluto, men Holst var förutseende tydligen, för han la inte till någonting.

Som den minnesgode läsaren säkert kommer ihåg, så måste jag prata med mig själv i affären för att komma ihåg vad jag ska handla, vart jag är på väg. Men samtidigt vill jag ju inte låta omvärlden se att jag rör på munnen, för då kan jag ju verka dement, vilket jag absolut inte kan vara. På grund av att sonen tillfälligtvis har blivit mambo mellan X-jobb och jobb, så vill man ju gärna glädja honom med sådant som han tycker om (inom rimliga gränser förstås), och till det hör alltså Kalaspuffar. Men tänk er själva, om man går omkring på Hemköp och säger kalaspuffar, kalaspuffar, kalaspuffar ...Hur skulle det se ut? P och F är bokstäver som man absolut inte kan använda i affären. Nej, med stiff upper lip säger jag i stället kalastuttar, kalastuttar, kalastuttar. Jag är så lättroad, så jag nästan skrattar högt. Men hur skulle det se ut? Gå och skratta på Hemköp?

Nej, jag skyndar mig hem och bestämmer mig för att göra totatisnos.

Idag, dvs. det är redan igår, är det eller var det stora depparedagen. Jag visste inte det, så när jag vaknade i morse, hoppade hjärtat till lite av pur glädje, för det hade ju inte läst Aftonblaskan. Det hoppade till för att jag kom ihåg att jag har en son, som f.t. åter bor i jungfrukammaren. Jag tänkte på att snart (vid 10 tiden) kommer han att veckla ut sin långa lekamen och komma ut i köket och konversera. Det är roligt. Visserligen inskränker sig konversationen till "suck" och "stön" och andra humörbeskrivande ord.  Visserligen har hans tonårsvanor övergått i ungkarlsfasoner, men jag överser med det. Visserligen lägger han beslag på min dator, men jag har ju en till om jag skulle vilja göra något viktigt. Livet är för kort för att tjata om tallrikar som inte går till diskbänken själv, mjölk som står framme, kläder som inte har hittar till tvättkorgen. Jag plockar och diskar, väl medveten om att allt kanske är mitt fel. Jag har misslyckats med att inpränta vikten av att hålla efter sig själv. Jag är inte så himla bra på det heller, om sanningen ska fram.

Det där med uppfostran är en myt. Om inte barnet accepterar att bli uppfostrad, utan gör som det vill ändå, så har vi ju inget att sätta emot, sedan vi slutade att slåss. Det enda våld jag har tagit till är att jag fick lägga mig med benen över tvååringen för att han inte skulle slå ihjäl sig. Jag orkade inte hålla honom.
Det är längesedan och 192 cm gör man inte vad man vill med, snarare tvärtom.

Men jag skulle önska alla unga män att de tänkte på, att flickor sällan är intresserade av att röja efter killar. Jag tror inte det befrämjar någonting av det som unga pojkar tänker på. En f.d. ung man, numera 44 år, hade som sitt enda intresse att samla ölburkar. Vi ockade och ockade och sa att vem vill flytta ihop med en kille och dela sitt liv med tusentals ölburkar? Och vi fick rätt. Ingen varken pojke eller flicka har anmält sitt intresse.

Men det är trevligt med barn, och jag inser att detta är sista gången som han "bor" hemma, mellan X-jobb och det riktiga jobbet, som vi hoppas på nu.
Plötsligt kokar han kakao med Amaretto. Mmmmm, gott. Jag får diska. Plötsligt spelar han på käken. Jag kan absolut inte höra vilken bit det är, men det är roligt ändå.
Plötsligt kommer Åsnan och då är de två, som sitter här och babblar. Det är roligt.

Plötsligt är han inte med tåget och den gamla fasan griper mig igen. Det är min största noja, att barnen försvinner och ingen vet vad som har hänt. Jag drömmer det nästan nattligen. Förmodligen är det minnet av en död bror och alla artiklar veckotidningar som jag är uppväxt med, där barnen kom bort och mördades stup i kvarten. Och senare tid har ju inte heller saknat stoff.

Jag vill gärna sluta drömma sånt. Barnen lever och mår bra och har blivit stora och duktiga alldeles av sig själva, varför ska jag då hålla på med dessa hemska mardrömmar?

Men det finns mycket som är bra. T.ex. är det väldigt skönt att inte behöva skriva ett kåseri till en tidning och så har man en deadline. Innan den måste man komma på något roligt. Det kan ju inte vara så kul. Ofta är kåserierna och krönikorna man läser i en viss tidning här på västkusten inte särskilt roliga och man känner, hur skribenterna har krystat fram dem. Som när man skrev uppsats förr i världen. Och om jag skulle läsa det här i en tidning, skulle jag tycka att det var tramsigt och töntigt.

Egentligen hade jag tänkt fråga mina läsare om vad de tror är främsta orsaken till att folk inte svarar på mejl eller brev?
En del vimsar till det, men de brukar svara sedan. Men en del verkar helt sonika skita i det, och då undrar jag hur man tänker när man kommer fram till det. Tyvärr är det väl inga skitare som läser detta och skulle de göra det blir det ju inget svar. Men ni andra kanske kan komma på något? Jag menar, när man frågar om några konkreta saker eller berättar något, som är intressant för båda. Jag förstår nämligen inte.

Kära alla två läsare!
Ni undrar väl hur jag har det häruppe i stugan. Jo tack, jag ligger mycket i soffan och läser mina dåliga böcker eller löser de dåliga korsorden. Idag fick jag visserligen använda ordet "dalkjusa", och det var nog första gången sedan rättskrivningen i folkskolan. Å andra sidan hade de stavat fel till affisch. Affish, ush ...Det var i Aftonbladets korsordsbilaga. Där finns det inte heller något forum för konversation. Det har de inte tid och råd till.

Min soffa är mycket bra. Man sover jätteskönt i den på eftermiddagen och dessemellan också förresten; det är nära till brasan när man måste hoppa upp och lägga i mera ved och det är fin sikt. Visserligen är det lite kallt, men två filtar brukar hålla draget borta.
Det är förresten konstigt. När temperaturen sjunker ute, så känns det naturligtvis inne också. Kylan liksom slår in runt om ens lekamen, som inte är särskilt snålt tilltagen. Men när temperaturen stiger utomhus, då blir det också kallt, för då går kylan i väggarna inåt. Kan någon förklara det?


Det här ser jag när jag ligger i soffan:

Krukorna är från Prins Eugens Waldemarsudde. Min mor var väldigt förtjust i dem och jag har flera storlekar, utom den låga, vida, ifall någon vill överraska mig någon gång. Hyacinten har slagit ut idag; det är så dags. Får väl följa med hem. Hästarna är från Ikea och de står där jämt, liksom julklockan där uppe. Jag dammar av dem lite på sommaren bara. Koppen är från Rörstrand och är fådd av släktingen med den goda smaken och den (koppen) har just innehållit min varma choklad. Den står inte där jämt, men ibland glömmer jag förstås att diska den.

Mitt i fönstret hänger en extra glasruta. Den är fådd av systrarna Sjöberg på min 25-årsdag. Det var då jag gjorde en kolatårta som fick serveras med hammare och kniv. Den är köpt i Haga för ganska länge sedan som ni förstår. Det var då man rev allt vackert i Haga och antikvitetsaffärerna hade gott om gamla saker. Den som brukar gå på Bishops Arms vid Järntorget i Göteborg, kan se likadana glasrutor som sitter ingjutna i deras fönster. Jag tycker den är fin, särskilt när Saurons öga lyser utanför.

Så här ser det ut när Sauron är i farten:

 

Själv visste jag inte vad Saurons öga var, för jag är lite obildad, men jag googlade och nu vet jag. En timma efter att kortet tagits, fick Sauron starr, väldigt utbredd sådan. Men det tog jag inte kort på.

I bland får man ett ryck och lämnar soffan och brasan en stund. Då tar man en promenad till soptunnan och är det fint väder, fortsätter man till tomtarna och kollar att allt är som det ska.

 

Men hallå?

 

Fimbulnoktürn' hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin',
snoj lajt' in blanko sür la pin',
dito sür baldakino.
Nizz' ist nur piggelino.

(Ludoviko Hagwaldo)

 

Jag tycker väl att det ser ut som Nizz ist nicht piggelino.

Nej, in igen. Detta är ju ett inredningsinlägg. När jag byter viloplats och ska sova på riktigt, ser jag det här:

 

Det är jag ganska nöjd med, i synnerhet taket, som Åsnan har målat. I hörnet står mina nya handsmidda gardinstänger som ska upp vilket år som helst.

Vi ses!

Nej, det var inte den jag läste inatt. Men jag drömde att jag tappade en rund Lisebergskanin (Kronjuvelerna) nedför en jättehög terass när jag var på språkresa i England och försökte få på mig en tröja för vi skulle på utflykt (Enid Blyton) och hur i all världen skulle jag få hem tre jättetavlor som jag köpt och varför var värdinnan arg på mig. Nej, drömmar är inte så konstiga ibland, om man kommer ihåg vad man sett på TV och läst.

Jag har läst två svenska deckare på ett par dagar och även om jag läste till kl 5 i natt, så var det inte för att den var så bra, utan för att jag inte kunde somna och gjorde jag det någon liten kort stund så vaknade jag genast och hade drömt så där konstigt som man gör.

Båda två är skrivna av kvinnor som har samma vackra förnamn. Den ena har Sveriges fulaste efternamn, den andras efternamn kommer mig att tänka på komministern hemma i Svenljunga som alltid la till en vokal.
-Herrene vare mede edere. Amene.
Jag tycker inte så mycket om när man märker att " nu ska jag skriva miljö" och så kommer det en massa uppräkningar om mjäll på kragen och regnblänk på gatan. Är det sådant man lär sig på skrivarkurser?

När jag var liten märkte jag absolut ingenting sånt. Som jag älskade Enid Blytons böcker! Vilka underbara jular när man fick ligga i soffan och äta knäck och läsa mysterieböckerna och Fem-böckerna för att inte tala om Tvillingarna på S:t Claire. Aldrig föll det mig in att Enid Blyton inte var den vänliga person som hon borde vara för att skriva så härliga böcker för barn.
Filmen om henne gav en helt annan bild av författarinnan. Se den inte, om ni vill ha kvar illusionen. Dock är hon ett fenomen. Trots gammalmodigheterna i böckerna säljer hon fortfarande 8 miljoner böcker varje år.

Ur Wikipedia:
Böckerna är mycket präglade av sin tid, särskilt titlarna från 1950-talet, och har kritiserats för att återspegla negativa stereotyper om kön, ras och klass. Detta har postumt blivit så besvärande att det oftast censureras i moderna översättningar och även engelskspråkiga nyutgivningar. I Fem stoppar spöktåget (Five go off to camp) används exempelvis uttrycket "svart som en nigger med sot". Annat som betraktats som tveksamt ur ett nutida etiskt perspektiv är referenserna till slavar och kroppsbestraffning. Blytons synsätt kritiserades redan under hennes livstid. En förläggare avvisade en berättelse från henne år 1960, bland annat med motiveringen "Det finns en svag men oattraktivt anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är 'utländska'... och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet. "

Tänk, vad man inte visste och inte märkte. Men härligt var det.