FruDecibel

det måste vara svårt. När jag läser manus till "Orestien", som är det skådespel mina kamrater och jag ska figurera i, så blir jag alldeles matt. Allt detta ska skådespelarna kunna utantill! Dessutom är det ju högtravande och konstigt, även om hr Norén har skrivit om Aiskylos text.  Jag, som inte längre kan lära mig fyra textrader utantill utan fruktansvärt mycket jobb, och ändå hittar jag på nya ord och ljud när jag ska sjunga dem.

Vi är tre statistlag, som alla ska göra sina grejer; alltså måste skådespelarna dra samma sak tre gånger i sträck när vi är med och repar. De får slita! Guldstjärna till dem!
Mycket krypa fram och tillbaka är det alltså. Jag var listig och insåg att om jag tar en position långt bak, så blir min krypsträcka inte så lång. Med inlinesknäskydd gick det dock riktigt bra, men jag var lite långsam och höll på att få mina fina damhänder överkörda av Orestes grova skor. Han var mycket snabbare baklänges.
Kanske blir det inte så mycket krypa av ändå. Jag lyckades bli utsedd till domare och har en mycket viktig roll i rättegångsscenen.  Jag ska gå rakt fram över hela scenen i slips och dutta en skådespelare i handen.

I grekiska dramer brukar det förekomma en kör, och det var antagligen därför körer blev tillfrågade. Så värst mycket sång verkar det inte bli, men das ändert sich, som det heter ibland. I kören förekommer det även skådespelare, som gudskelov är de som ska läsa långa partier i kör.
Men nu ska jag komma med ett tips till alla regissörer: man kan inte läsa saker i kör utan att det låter krystat och konstigt, och det spelar ingen roll hur utbildad man är. Alla anpassar sig till alla, och det låter skolteater på examensdagen. Jag tänker alltid på min examen i femte klass, när vi spelade "Ekot". De som inte kunde sjunga, fick stå i ett hörn och skandera: "Jag är en gammal gärdesgård jag".

Förutom de här gärdesgårdspartierna kommer det nog att bli mycket verkningsfullt. En del saker är hemliga, men att vi ska ha masker på oss är inte så hemligt. De är av silikon och är nog ett fasligt jobb att tillverka.

kommer här ett intermezzo ur verkligheten.
Jag har börjat ett nytt liv hos en ny sjukgymnast. Inte för att jag var missnöjd med den gamle, tvärtom. En ung man i sina bästa år som ser mycket trevlig ut; bättre kan det väl inte vara. Men för att försöka något annat med min smärtande axel, skulle jag nu få pröva på vattengympa. Den sköts av en ytländsk kvinna. Alltså fick jag bege mig till ett annat träningsställe och inställa mig och axeln hos henne.
Hon måste vara oerhört skicklig, för hon svarade själv på alla frågor hon ställde.
-Var gör det ont? Här gör det ont, eller hur?
-Njaä, kanske inte där precis....
-Men här gör det när jag gör så, eller hur?
-Nä, inte i det läget...
-Men det ska göra ont. Det är i de djupa musklerna du har ont.
-Jaså...
-Och då ska du träna så här, och om du får ont så går det inte.
-Jaså, är jag ett hopplöst fall då?
-Då ska du inte träna vattengympa.
Du får ont av att skriva vid datorn?
-Nä, inte så...
-Jo, det är jättejobbigt för dig. Du ska bara skriva med höger hand.
-Men då blir jag ju trött i höger....
-Bara med höger.


Jag drar snällt i min gummitåt som jag fick köpa för dyr peng, och idag var det dags för dopp i grytan. I receptionen kunde de inte hitta mitt namn, och när gossen äntligen hittade det, skrattade han hjärtligt.
-Du skulle se vad det står här, sa han.
Jag vidtog alla nödvändiga förberedelser som man måste göra innan man går i en allmän bassäng (32 grader), tog på mig en sån där tunn kimono som Händige herrn fick en gång när han var på spa och gick in för att få mina instruktioner.
-Hej, sa hon. Först måste du ta av dig den där...
Vilken tur att hon sa det! Tänk om jag hade hoppat i plurret med den på mig!
-JA, DET FÖRSTÅR JAG, sa jag tydligt, för jag tycker inte om när folk undervisar mig som om jag var ett dagisbarn.
Sedan hade hon gjort ett träningsprogram åt mig och skrivit mitt namn på. Då såg jag att hon hade skrivit Tölig.
Alltså, namn ska stavas rätt, och det spelar ingen roll om man är från Långtbortistan. Jobbar man med folk, så måste man göra det.
Du har stavat mitt namn fel, sa jag tydligt. Det ska vara å, inte ö.
-Jo, men jag har skrivit å.
Nej, det där heter ö, sa jag. Å är ett a MED EN RING ÖVER. Så här, och så ritade jag på kaklet. (Ja, jag har undervisat invandrare i 27 år).
-Skriv själv, sa hon då.
Jag skrev.
-Jaså, å, sa hon. Var det bara det. Det var ju inte så mycket fel.
-Jo. sa jag.
Nästa gång ska jag hålla en föreläsning för henne om vikten av att distingera vokalerna i svenskan, om att ö gärna får ett löjets skimmer över sig. Tölp, fjös, jönsig, löjlig, pöle etc. Nåja, det finns väl andra ord också, som inte är så löjliga med ö i, men för mig är det så. Å är ett vackert ljud, som påminner om stål, blå, Åsa och vår. Det är stor skillnad.
Det var säkert bara för att jag blev tillsagd att ta av mig rocken, som jag härsknade till lite. Det kanske är ett symptom, rent av.
Men jag vill inte bli kallad Tölig. Det tycker jag är trôkigt.

Många väntar säkert ivrigt på att få höra hur det går med teaterarbetet med Lars Norén. Ramen är ett, eller egentligen tre antika dramer av Aiskylos, Orestien. Vi, statister från olika körer och en teaterlinje, är hämndgudinnor, erinyer. För den som inte orkar läsa länkar, kan jag meddela, att erinyerna tänktes förfölja missdådare och driva dem till vansinne.

Grekiska dramer vimlar ju av mord och mördare, och det är ingen  hejd på vilka som kan råka ut. Mödrar mördar sina barn och vice versa. Hämndgudinnorna har alltså mycket att stå i.

Vi visar oss redan i den andra pjäsen (ja det är tre pjäser, inte akter) och kryper då sakta fram på golvet, väsandes och morrandes, som ju alla hämndgudinnor gör. Att krypa på golvet är inte allas favoritsysselsättning, särskilt inte när man har haft en degenerativ meniskruptur. Jag löste tillfälligt problemet med en halsduk om knäet, men för att riktigt kunna uppfylla Noréns intentioner erfordras knäskydd. Detta kommer förmodligen att ordnas, så då ska det bli krypa och morra av. Det är lustigt att plötsligt befinna sig på golvet med sina körkamrater, som man vanligtvis sjunger milda och vackra toner med, och upptäcka att en del är rent fenomenala på att väsa och morra och krumbukta med ryggen. Vi skrämmer mycket riktigt slag på en av skådespelarna, som naturligtvis är en missdådare.

Sedan återkommer vi i sista pjäsen. Först ska vi ligga under ett eller flera plastskynken och låta, oklart hur. Vi ska röra oss under som om vi ville upp.  När ett par går över scenen ska våra fingrar, händer och slutligen armar sträckas upp ur platsen. Vi ska försöka gripa tag i missdådarens ben. För att göra hål i plasten, ska vi ha små orangea knivar.  Jag kan livligt föreställa mig hur det går, när någon har tappat kniven, när knivbladet inte fälls ut, när knivbladet ramlar ur etc. etc. Då är det läge för panik, i synnerhet som vi dessutom ska ha silikonmasker på oss, så att vi ser döda ut.

Sista gången vi visar oss är när det är rättegång. Då ska vi oroligt vänta på utslaget, som apor i bur (teaterapor?) och liksom gå böjda på huk och nosa runt och darra med en hand.
De flesta är ungdomar, fast Norén uttryckligen sa att han ville ha äldre kvinnor. Det är ju inga problem för dem att krypa omkring som grodyngel, men jag fick ett litet men ryggskott.
Jag tycker att det är lite konstigt, att om man är hämndgudinna, och egentligen har varit död, att man plötsligt ska vara vig som en elitgymnast. Jag tänker föreslå att åtminstone en kan vara lite skröplig även som död, eller nyss död. Det är väl det minsta man kan begära.

I alla fall verkar det bli väldigt kul, inte minst för mig, som ju inte har något annat arbetssammanhang. Vår körs problem är just det, att alla har annat att göra och de kan inte vara med på alla föreställningar. Så därför söker vi nu med ljus och lykta efter idealistiska, teaterintresserade människor, som kan vara med och fylla upp på fredagar och några lördagar under plastskynket. Betalning är det inte fråga om. Visserligen utbetalas en pyttesumma till resp. körer, men någon egen vinning kan det inte bli. Möjligen kan man få en skiva av oss, skulle jag kunna tänka mig utan att ha något styrelsebeslut i ryggen.
Fråga gärna runt och be hugade gudinnor vända sig till mig om intresse finns. Det är ju trots allt ganska spektakulärt och roligt.

Och allt detta bara för att jag inte kan sjunga mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.

Det är inte bara jag som tycker det är jobbigt att sjunga på mmmm, fast det trodde jag länge. De senaste åren har det sjungits väldigt mycket på just den konsonanten i vår kör. Lyssna t.ex. på den senaste skivan, "Bara för sommarens skull". Kanske är det mer på nästa, som kommer en annan gång.

Ibland går jag en runda i stadsdelen Haga om kvällen. Alltid när Åsnan är hemma. Det är tradition. Där finns så många puttenuttiga affärer med förskräckligt många saker som man inte behöver. Vår favoritsak är oftast en rosa eller grön plastminaret, som är en väckarklocka.
Idag gick jag ensam och fick se en förfärlig bok.

"Hitta ditt sanna jag".

Bevare mig väl! Har jag klarat mig hela livet, utan att någon har upptäckt mitt sanna jag, så vill jag väl inte att det ska komma fram nu på upploppet! Hela livet har jag varit rädd att någon skulle komma på mig. Jag vill absolut inte hitta det. Jag vill leva resten av mitt liv i den förvissningen att jag är en god människa, trevlig, rolig och omtänksam, ödmjukast av alla...
Jag undrar varför det alltid förutsätts att ens sanna jag är bättre än det som råkar vara för handen?

I min ungdom kunde jag inte ens gå ut till telefonkiosken i Skara och ringa mamma utan att sminka mig med brunkräm och mascara. Anledningen var en kille på Caltexmacken, som sedermera hjälpte mig att köpa en hundkoja, ja en bil alltså. Det var säkert tack vare brunkrämen. Tänk om han hade fått se mitt sanna, bleka och glåmiga skulteansikte? Då kanske det hade blivit en Saab.

Hundkojan var vit med röd läderklädsel och kostade 5000 kr.

Jag funderar ofta på hur lätt det hade varit att bli nazist. Det är lätt för oss att klappa oss för brösten och vara efterkloka. Men hur hade jag varit, om jag hade varit där? Ni hade säkert varit goda motståndsmän och -kvinnor, men jag är inte så säker på mig själv. Jag är så lättlurad. Jag skulle t.ex. kunna fås att dricka en radioaktiv drink därför att någon säger att det är bra för mig.
Tänk om det inte är det?

Det var väldigt vilken kreativitet, som utbröt med anledning av mitt lilla inlägg. Kommentatorsbåset har fått rent Lottenska dimensioner. Tack alla!

Dags för en liten sammanfattning:

Språklärare skulle alltså i fortsättningen kunna kallas språkpetare, och de borde egentligen ägna sig åt något roligare än att bibringa folk ett hyfsat och användbart språk, för att det är tråkigt att hålla på och peta. Kanske man också kan kalla mattelärare för ”sifferpetare? ”Skriv vilka siffror ni vill, barn, huvudsaken är att ni känner för det och är kreativa!”

Men hur tråkigt vore inte livet om inte den kände Jonas Hallberg i Spanarna höll på att vädra språkfrågor om fredagarna (och lördagarna)? Och Lars-Gunnar Andersson, som är en språkmänniska, skulle inte heller i radion behöva ägna sig åt något så tråkigt som att hålla på med vad som är bättre eller sämre i språket. Visserligen håller inte alla med honom om allting, men alla frågor, som kommer in till ”Spraket” är dock ett tecken på vanligt folks obändiga språkintresse. Han tycker nog inte att det är tråkigt att peta.

Kungen säger ”Jag och drottningen”, förresten.

Åsnor är gulliga och egensinniga och de gör som de vill! Bra förslag att vi alla ska tala ryska. Då blir det inte så mycket sagt, i varje fall inte för min del. Jag kan bara fråga var katten är efter genomgången ryskkurs.( Jaja, jag var frånvarande 99 %.)

Många har aldrig hört talas om detta i skolan. Det förvånar mig inte alls. Kan man anställa en grav dyslektiker som språkvårdare på Lärarhögskolan, så får väl de stackars lärarkandidaterna inte så mycket med sig.

 

Jag vet inte riktigt vad Långa Skuggan syftar på när hon citerar:

"Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst" (Henry van Dyke). Det blir ju lite grand som ”Idag är kaptenen nykter”, för den som har följt min blogg vet, att jag många gånger har rackat ner på kulturredaktörer och professorer, som inte förstår sig riktigt på vitsen med Facebook och folkbloggarna, bl.a. i tidningen VI. Det tas för givet, att vi har felaktiga åsikter och är dåliga skribenter. Det må så vara, men det ena utesluter ju inte det andra. Det finns så många bra bloggar.  Men Långa Skuggan kanske också tänker på VI och inte på mig.

Jag känner i alla fall en som bokstavligen sjunger på oförtrutet, fast hon aldrig har varit bäst. Idol-folket lider inte heller brist på några hämningar vad det gäller egen förmåga.

Cruella: ”Vart ska du då”? Skulle det vara dialektalt? I så fall har vi samma dialekt.

Ullah har visserligen doktorerat men är inte den skurken som jag hade i tankarna! Jag kommer givetvis att notera vad hon klottrar på servetten i fortsättningen.

Lärare som äter vitlök eller stinker på annat sätt förhindrar kunskapsinhämtningen hos eleverna och är det främsta skälet till att svenska barn hamnat på efterkälken i statistiken .

Alltihop detta bara för att vi är några stycken som tycker att det är självklart och artigt att skriva Einstein och jag i stället för jag och Einstein!

Kommentatorsbåset talar för sig självt. Inte la jag band på någon kreativitet heller! Tvärtom; det finns få saker som engagerar människor som ett litet var eller vart eller före eller innan. Låt språket blomma, men bort med kvickroten!

Finns det förresten någon mer än jag som säger Kåcka-kåla med betoningen på första stavelsen? Jag undrar om det är en barndomsmissuppfattning som har hållit i sig, eller om det finns en sådan variant?

 

Vi med Einstein fyller förresten år samma dag. Fast åtminstone en av oss är död.

Bara en liten undran, faktiskt. Kanske är det ett tecken på att jag egentligen tillhör stenåldern. Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver "Jag och Lotta, "Jag och mamma" etc.etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med "jag". När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag. Alla måste naturligtvis inte vara bildade, men när folk på universitetet, som har doktorerat och stått i, glatt skriver jag först, då rämnar min världsbild. Det kallar jag dålig stil.
Hur gör min ärade läsekrets? Intressant med synpunkter från olika åldrar.

Julklappar är ett kapitel för sig i vår familj. Somliga vill inte ha; somliga tror att jag blir jättesur om jag inte får något, vilket inte är sant (längre); somliga önskar sig konstiga saker som vidgar somligas vyer, men om vad som är vyvidgande råder allt annat än consensus; somliga säger inte flaska om vad somliga skulle vilja ha, men hoppas förmodligen på något ändå.
Jag har alltid tyckt att det är roligt att hitta på, men jag måste nog erkänna att hittepåandeförmågan avtar med åren. Det kanske är bra. Ibland får man dock en snilleblixt, fast det är nog ganska längesedan nu.

Iår märkte jag att jag köpte en sak bara för att få skriva ett roligt rim. Jag köpte nämligen en såskanna till Händige Herrn, för han har klagat bittert över att jag hivade iväg en ful sådan till auktion. Jag började dikta redan i affären,  "Höj glädjerop i SKYN" och sedan fortsatte jag att rimma på gästa och festa, sås och röran etc. Man får ju kunna sin psalmbok förstås om man ska uppfatta något.

OK, så roligt var det kanske inte, men det räckte för att det skulle bli ett paket. Och versen var i alla fall roligare än såskannan.
Mot mig var tomten snäll. Jag fick bl.a. en box med Olle Adolphsons samlade verk, 12 CD-skivor och en bok med episoder ur hans liv.
Under 80-talet gjorde Göteborgs Kammarkör ett antal skivor med honom, således finns jag också med i denna box. Jag står till och med uppräknad bland deltagande sopraner. Jag är alltså historisk.

Flera av historierna känner jag igen, Han brukade berätta, att han som barn var med i en förfärlig kör, som hette Radiotjänsts gosskör. Den lyssnade jag på så fort de var i radion. Jag älskade ju gosskörer. Allra roligast tyckte jag att det var på juldagen, när de fick träffa norska och danska radions gosskörer och blev en triangelkör. De sjöng var sin låt om sig själva. Här kommer Norge, basade norgepojkarna och danskarna kvittrade uppe i diskanten och svenskarna sjöng något i mitten och sist sjöng de alla sångerna  på en gång. Å, vad jag tyckte det var fint.
Det vågade jag aldrig tala om för honom. Man hade lite respekt för Olle Adolpson.

I boken finns en del kort från hans barndom och jag hajade till när jag fick se ett. Han var som liten nämligen mycket lik min favoritson:


För att ingen ska förfasas över den orättvisa mamman, ska jag tala om att jag har två barn, en favoritdotter och en favoritson.
Dessa två herrar har dessutom träffats, fast ingen av dem minns det. Den äldre är tyvärr död, den yngre var vid pass 3 månader vid detta tillfälle.
-Nu är det så, sa Olle A. till oss när han vid ett tillfälle kom rakt på oss. Jag tror han menade "Nu är det gott att leva".
-Ja, sa jag, för det brukar jag säga när kända personer talar till mig (Michael York t.ex.)

Olle A. var inte särskilt religiös men påverkad av den danska psalmtraditionen. Mot slutet av hans liv blev det känt att han skulle skriva en mässa. Detta förvånade de flesta, och någon lär ha frågat honom om det verkligen var en religiös mässa han skulle skriva.
-Ja visst, för fan, sa Olle A.

Den rosa 4-åringen är upphittad. Är i Irak. Hur det gick till vet vi inte än, men jag kan gissa. Har jag fel, ska jag äta upp min rosa hatt.
Mamman i Sverige, pappan i Irak. Barnen är faderns egendom; kvinnan är ju bara behållaren. Män hämtar flickan i Sverige till mannen och hans släktingar. Mamman inte bra mamma. Kanske gått utan slöja. Kanske pratat med annan man.
Men åtminstone är flickan inte död. Än.

Jag fick lära mig ett och annat under mina 27 år som invandrarlärare. Ganska mycket fattade jag dock inte och jag funderar än i denna dag. Kanske någon vet?
Jag hade en ung kvinna, som var analfabet. Hennes mamma var i samma grupp, också analfabet. "Mamma inte alfabet" sa den unga som förklaring hela tiden. Det betydde att mamma har ingen lust att gå i skolan. Hon har klarat sig hela livet utan att kunna läsa och förstår inte varför i all sin dar det är så viktigt att lära sig läsa på ett annat språk.

Men den unga kunde dock förklara sin situation för mig. Hon var gift men ensamstående. Mannen hade tagit de tre barnen, den minsta 6 månader och åkt tillbaka till Turkiet och lämnat barnen hos sin mor. När han ändå var därnere, passade han på att gifta sig med en kvinna till. Riktigt smart var han väl inte, för sedan kom han tillbaka till Sverige, och då blev han ju bigamist, och det är straffbart.
Han kom alltså i fängelse, och när kvinnan berättade det, så blev jag så glad för hennes skull och sa:
"Vad bra! Då kan du ju få tillbaka dina barn!"

Men hon ruskade på huvudet och sa: "Ensam kvinna tre barn inte man".

Hon lät alltså sina tre barn vara kvar i Turkiet för att kunna få en ny man.
Jag vet att det är ett annat samhälle och att man som kvinna inte kan leva  utstött ur den sociala gemenskapen. Men jag, som just då hade småbarn, hade ju kämpat som en tigrinna för mina barn och jag hade väl offrat all världens män för att få tillbaka barnen. Detta trodde jag då var något genetiskt, kärleken till barnen.
Är det inte det? Är det kulturellt och socialt betingat? Är det bara vi i väst som numera är så fullkomligt galna i våra barn?

Fast nu blev jag tveksam igen. Kurt Westergaard, som ritade Muhammedbilderna, blev igår attackerad av en terrorist. Lyckligtvis hade han ett skottsäkert rum, dit han kunde fly och invänta polisen. Sitt 5-åriga barnbarn lämnade han utanför ensam med terroristen.

Ja, det är verkligen mycket man inte förstår.

Ursäkta att jag kommer med "patetiskt dravel" (lärde mig på TV i kväll). Jag skall försöka återgå till mitt gamla vanliga jag snart igen.

WOW, ett helt nytt år med nya möjligheter! Vilken lycka:)

Så skriver en av mina "vänner" på Facebook. Jag antar att det är en fördel om man kan vara så optimistisk. Samma vän skriver ibland liknande meningar vanliga måndagar.
Jag skulle vilja tro att det är en tillkämpad fras; man SKA tänka positivt så blir allting bra.Man SKA sätta en penna i munnen, så blir man glad. Det värsta är att jag har varit kollega med denna "vän" och hon är faktiskt så genomtrevligt positiv och glad hela hon. Jag är glad att jag inte längre arbetar i närheten av henne, för nu skulle jag bli tokig på en sådan glad människa. Är jag alldeles ensam om att numera bli galen på hellyckliga människor och lyckoplikten, som tycks råda? Livet är väl inte bara marängsviss.

(Nu säger spanarna att det positiva tänkandet är samhällsfarligt! Instämmer!)

Naturligtvis befinner man sig på olika anhalter i livet och har olika stor anledning att vara positiv och glad.
Jag blev burdust väckt i morse av radion, som berättade att en 4-årig flicka försvann i natt i Malmö. Barn som försvinner är det värsta jag vet, och jag lider konstant med föräldrarna på distans. Jag minns många efterlysningar, som jag hörde i radion när jag var liten och ung, Kerstin Blom 1956, Alvar Larsson 1967 och ingen har väl glömt Bobby och Engla. Jag har alltid läst alla artiklar om försvunna barn, och vilket som är hönan och ägget kan väl diskuteras, men det är min absolut största fasa att något av mina barn skulle försvinna och att man aldrig skulle få veta vad som hänt. Jag skulle bli en fullblodsgalen moder, och det med rätta. Inga barn ska få försvinna.
Tyvärr har det inte gått över, och trots att mina barn är vuxna och fullt kapabla att ta hand om sig själva, så hjälper det ju inte. Vad som helst kan ju hända.
Oftast går det bra (för mig) men ibland händer det att paniken får övertaget. Alla som har varit på vippen att ringa polisen eller till och med gjort det vet kanske, hur det känns.
Men jag vet också hur vansinnigt irriterande det kan vara att ha någon som oroar sig helt i onödan. Man är ju stor och vill inte bli oroad för. En till synes olöslig ekvation.
Jag tittar på "Brottskod försvunnen". Jag tittar på deckare där folk dör på löpande band, som i Midsomer. Jag tittar t.o.m. på Läckberg... Det är som om jag kopplar på ett helt annat spår i hjärnan, för det roar mig. Mer eller mindre i alla fall.
Men nu är det en rosa 4-åring i Malmö, som är försvunnen och det är verklighet. Det är inte ett gott nytt år för alla.

Vad är väl lite fruset vatten mot en försvunnen 4-åring?

 

Ibland berättar jag om Fagersta. Det är vår närmaste stad när vi är på landet. Landet ligger i Dalarna, som ju som alla vet är det verkliga Sverige. Men det är verkligen på vippen till Västmanland, och det är där vi gör saker som handla på Lidl, gå på systemet (ja, där såg jag understundom Jan Myrdal, men han skickar nog sin unga hustru nuförtiden) och badar i Fagerstahallen, när vattnet sinar på hemmaplan. På sommaren finns det en utomhusbassäng, och man kan faktiskt råka ut för att vara mol allena i 50-metersbassängen. Det är helt ok.

De finns nog ingenting som ser så ödsligt ut som en utomhusbassäng på vintern.

Fagersta är nog trots sitt namn kanske den fulaste stad som finns i Sverige. Här ett exempel på arkitekturen, som är ganska typisk. Jag är inte någon expert, men jag gissar på 60-talsstuk?

 

 

Jag tror att det är omgivningarna som har gett staden dess namn, men att det är så fantastiskt vackert bara ett stenkast från centrum får ju vanliga genomåkare ingen uppfattning om. Centrum domineras av Lidl + parkeringsplats, en begravningsbyrå och en elaffär och Fagerstaposten och lite till. Man blir måttligt upplivad av synen.

Bara någon mil härifrån finns ett världsarv, Engelsbergs bruk, som är oerhört vackert. Titta bara:

 

 

Jag berättar inte mer om Engelsberg, för då tappar jag en läsare.

Det bästa med Fagersta är, som jag har sagt förut, simhallen. Där har de en ångbastu, antagligen tack vare de många finska invandrarna. En gång doftade det eukalyptus i den, och det var helt underbart. Jag hoppas alltid att jag ska komma på en sådan dag igen, men hittills har jag inte lyckats pricka in den.

Men för dem som bor här jämt kanske det bästa är att Fagersta är den enda kommun i Sverige, som inte har underskott i finanserna.  Och det är rödrött styre här. Heder åt fula Fagersta!

 

När man åker in i Fagersta möts man av stadens slogan: Här får du livstid.

 

 

Inne på toaletten i simhallen står samma slogan. Detta anses vara jättevitsigt, har jag läst. Men jag vet inte om jag skulle vilja ha  livstid i Fagersta. Nej, jag vill nog trots allt inte ha livstid ens på toaletten i den utmärkta Fagersta simhall. Det vill nog inte ungdomsbrottlingarna heller, som förvaras i närheten, inte i närheten av simhallen utan av Fagersta.  De rymmer stup i kvarten.

 

Denna slogan överträffas i mitt tycke endast av Säters:

 

Bli tokig i Säter!

 

 

Ja, vad ska man säga?

Så var det tänkt. Jul som vanligt i lilla Sörbo i Dalarna. En bild på vårt juliga fönster ligger på Sveriges Radios hemsida idag.
Den ligger här också.

-Jag vill ha äldre kvinnor, sa Lars Norén och tittade på mig. Jag kände att jag hade kommit rätt. Norén är för den som inte vet den nye chefen för Folkteatern här i Göteborg.
Egentligen vet jag inte hur mycket jag får avslöja. Det kanske är hemligt. Men jag vågar nog säga, att det är ett grekiskt drama och vi ska vara sjungande eller på annat sätt låtande hämndgudinnor i sista akten. Vi ska senare omvandlas till välvilliga gudinnor, hur är inte riktigt klart. Till detta behövs tio kvinnor, för säkerhets skulle från flera olika körer. Vi ska alternera och jobba ungefär en föreställning i veckan.
Jag tror jag kommer att passa mycket bra som hämndgudinna. Jag behöver bara spela naturlig. Hur jag ska klara omvandlingen, det överlämnar jag till fackfolket. Ingenting ska väl vara omöjligt i teaterns värld.

Egentligen undrar jag varför journalister inte flockas omkring mig och intervjuar mig om mina 40 år i Göteborgs Kammarkör...För att ha varit med så länge kommer jag ihåg påfallande lite, fast får man titta i klippböckerna, så rinner nog minnet över...
Kvällens konsert kommer jag nog inte att glömma i brådrasket, och det gör nog ingen av oss som var med. Det var en ordinär julkonsert med gästartisten Tomas von Brömssen och pianisten Stefan Forssén och basisten Anders Jormin. Vi har jobbat ihop många gånger förr, men det blir förstås alltid något oväntat. En ordinär julkonsert med oss är inte alls särskilt ordinär om man jämför med andras julkonserter. Vi sjöng alltså några franska julsånger som ingen har hört förut, Var hälsad på ett sätt som ingen har hört förut, Flickan i Havanna med Cubakomp och en annan text givetvis, och lite annat. Tomas von Brömssen läste Tunström och en dikt om att han älskar gamla fula kvinnor.

Då började det bli stökigt i en bänk och folk hörde inte alls på vad dirigenten försökte säga.

"Läkare"! ropades det, och män med typiskt läkarutseende strömmade till. Det var en äldre dam, som hade ramlat ihop. Folket blev oroligt och stod upp och dörrar öppnades och folket på läktaren tippade nästan över för att se vad som pågick i bänken. Det blev en ofrivillig paus i konserten. Ambulans hade tillkallats, men det är ju en bit mellan Ljungskile, där vi var och Uddevalla, där ambulansen var, så det dröjde en stund.

Så småningom tyckte dirigenten att vi skulle fortsätta konserten och då blev det riktigt makabert. Medan läkarna och anhöriga pysslade med damen, började vi nynna på nästa låt som passande nog var en Bach-koral. Den är den som för mig har texten "När jag ska lämna världen, o lämna du ej mig", en av de allra vackraste.  Verkligen välfunnet. Hoppas inte damen var någon trägen kyrkbesökare.
Hon kanske trodde att hon redan var i himlen.

Det hade lugnat sig i bänken, men vi visste inte om det var för att hon var död eller om hon bara låg ner. Vi sjöng och sjöng och Stefan spelade och spelade.
Sist skulle vi sjunga "Jul jul strålande jul" med komp av flöjter och cello och piano. Då strömmade ambulansförarna in i kyrkan och fram till damen. Hon var inte död, utan kunde hjälpa till själv med att komma till båren. Vi sjöng och sjöng. Dirigenten märkte ingenting. Tomas v. B. sprang ut efter damen och klappade henne och hon vinkade åt honom. Kanske hon blev lite upprörd över dikten också?

Ibland blir det tokigt. Det absolut värsta som har hänt under mina år i den här kören var när vi skulle sjunga på göteborgskompositören Sven-Eric Johansons 75-årsdagkonsert. Vi skulle sjunga en mycket humoristisk liten svit av honom som hette "Ett skepp kommer lastat". Det var den 28 september 1994, och alla vet väl vilket skepp som var aktuellt den dagen.

När den lilla damen var utburen och Jul jul slut, så var det dags för kvällens clou, den hemlige överraskningsgästen, Wolf Biermann. Han gick på som vanligt och tog över från översättaren och höll låda. Publiken och vi fick sjunga hans "Uppmuntran". Sedan berättade Gunnar Eriksson för publiken att vi  ska ut på flera turneér med Biermann och dessutom göra en skiva. Det var en överraskning, men så är det här i livet.

Jag har förresten alltid undrat vad som skulle hända om det var jag, som trillade ihop under en konsert. Jag har liksom tänkt mig att sopranerna kliver över mig och sparkar mig bakåt så jag inte är i vägen och fortsätter som om inget har hänt. Det är irriterande att jag i så fall kanske inte får veta.

Om någon till äventyrs hade tänkt komma på Göteborgs kammarkörs konsert på Artisten på måndag, så glöm det.  Styrelsen hade glömt att tala om för kören att det var en intern historia. Vi har alla gjort stor reklam för denna konsert, så det blir nog en besviken publik som antingen vänder i dörren eller aldrig kommer tillbaka. Skandal, tycker jag, och jag skäms fast det inte är mitt fel.
Varder härmed meddelat.