Wallander i dimman

Häromkvällen såg jag den sista engelska filmen om Kurt Wallander, som också var den första för mig. Engelska filmer är så gott som alltid bättre än svenska, mer välgjorda och har bättre skådespelare. Men de har ju så många att ta av. När jag var ung, var Max von Sydow med i varenda film. Nu är det väl Persbrandt; jag vet inte. Jag undviker i alla fall honom.
Den här filmen hette "The troubled man", och troublet var, åtminstone ett av dem, att Wallander hade fått en Alzheimerdiagnos, som han naturligtvis inte ville berätta om, och skulle enligt förannonseringen, gå in i dimman. Den svenska varianten har jag alltså inte sett, så jag kan inte jämföra just dessa  filmer.
 
Själva plotten tyckte jag nog var lite tunn och ointressant. Det var spioner och ubåtar och någon som varit dum och försvann men passade på att mörda sin fru under tiden. Det intressanta för mig blev i stället hur själva dimman skulle skildras.
Sir Kenneth Branagh är ju den som har fått gestalta den engelske Wallander. Jag kan tänka mig att det är svårt att skildra hjärnans förfall på film, för det går ju kanske inte så fort alla gånger. Jag tyckte nog att han lyckades ganska bra, men jag har ju inte sett honom som frisk Wallander. Han tittade med tomma ögon, han somnade, han fick raseriutbrott, han kände knappt igen sin dotter. Dessemellan var han normal.
 
Jag har fått mig berättat, att det är så det kan vara. Stunder av klarhet, stunder som blir mer och mer sällsynta.
 
Jag tänker mycket på Alzheimer. Naturligtvis i första hand om jag själv kommer att få det. Men jag är också oerhört uppmärksam på tecken i min omgivning, på mina vänner och bekanta. Är det bara charmig glömska när folk inte minns saker man berättat minst tre gånger? Är det bara charmigt när man glömmer vad någonting heter och till exempel säger tallrik i stället för tordyvel? Är det bara normal glömska när man inte kan sortera och inte komma ihåg i vilken låda som potatispressen ska ligga? Går det att förklara, när någon närstående plötsligt blir konstig och handlar på ett oförklarligt sätt och sedan inte förstår varför man undrar?  Som säger förolämpande saker utan minsta blygsel? När man inte förstår hur man åker spårvagn? Och hur mycket kan skyllas på dålig hörsel?
 
Och hur blir det om båda två i ett äktenskap drabbas samtidigt? Vem tar hand om vem?
 
Jag vet inte jag. Jag är ingen expert. Det finns naturligtvis andra orsaker till annorlunda beteende.
Men på sista tiden har herr Alzheimer kommit närmare på olika håll. Jag våndas. Tänk om. Den som delar sitt liv med en som är på väg in i dimman, har det mycket svårt. Det är värre än döden, sägs det. I en tidning läste jag att det första tecknet på Alzheimer är att man inte kan få in täcket i påslakanet längre. Det har jag i och för sig alltid haft svårt för. Svårast för den drabbade måste väl vara när/om man inser att man är drabbad, innan ridån går ner för gott? Men ofta saknas sjukdomsinsikt.
 
Troligen är jag äldre än ni som eventuellt läser det här. Om ingen läser, är jag det definitivt. Men jag undrar, om det är någon mer som tänker på detta spöke, som jag gör? Passar ni på er själva, lägger ni märke till kollegers konstigheter? Eller är det bara jag som har snöat in på detta?

 Kanske inte. Men jag har sedan länge haft ett stort intresse för hjärnan och vad som händer där och  vad som kanske inte händer där. Att vi kan bilda nya synapser långt upp i åldrarna är ju numera känt. Att man ska göra saker tvärtom vet vi också; borsta tänderna med vänster t.ex. Att man ska gå på styrketräning också. Men räcker det för att hålla herr Alzheimer borta?

 
 Häromdagen läste jag om en man med långt gången Alzheimer, som började äta kokosnötolja. Han blev i det närmaste återställd.
Naturligtvis är det dumt att oroa sig. Det kan ju bli något helt annat som gör slut på ens liv hastigt och olustigt. Men man vill ju inte att ens vänner eller föräldrar ska bli dementa. Man vill ju ha dem som vanligt. Jag minns när min egen mor började bli dement. Jag blev arg. (Långvarig dialys hade den effekten, på den tiden i alla fall). Det var ju dumt av mig, men min mamma skulle vara som vanligt och inte säga så dumma saker, som hon gjorde, tyckte jag.
 
Konstigt nog kunde hon ändå lösa Svenska Dagbladets korsord.
 
Förresten ska det heta dement och inte senil. Senildement kan man säga; då är det åldersrelaterad demens. Senila blir vi alla om vi har tur. Det betyder bara gammal i sin ursprungliga betydelse.
 
 Nu tar jag en tesked kokosolja.
 
 
 
 
 

Vad menade jag?

Ni vet, att på Facebook poppar det upp minnen med jämna mellanrum. För två år sedan, för sex år sedan etc.etc. Ibland undrar jag vad jag menade. Varför skrev jag så här? Jag fattar ingenting. Tyckte jag detta var roligt? Varför det? Vad syftar jag på som jag förutsatte att alla jag känner skulle förstå? Det är bara att acceptera, att minnet inte är att lita på. När jag tittar på rubrikerna i min blogg, har jag ingen aning om vad jag skrev om under den rubriken.
Därför ska jag nu göra ett inlägg för min egen skull.  Om ett år har jag antagligen glömt varför jag for som en skottpole på tågen under försommaren 2016.
 
Så här var det.
 
 Den 7 maj var renoveringen så långt kommen så att vi kunde lämna lägenheten ett slag. Visserligen skrek mitt rum efter färg och efter att få sprickorna lagade, men det är ju ingen som ser i sommar. Iväg till Sörbo, där det såddes och inhandlades blommor och armeringsnät, som är ett måste i en sommarstuga.
20 maj ner till Göteborg för att folkdräktssömmerskan skulle komma och övernatta som brukligt har varit de senaste åren. Den 21 följde jag med henne upp till Bohuslän för att paddla havskajak, som sades vara så härligt. Det var det. Vi hörde t.o.m. en tröstergök.
 
 
Den 23 ner till Göteborg för att fira vår körledare, som fyllde 80 år. Han har haft Göteborgs Kammarkör i 53 år och jag har varit med i 48. (Snart dags för medalj, men vi brukar inte sådant i våra kretsar.) Den 24 tillbaka till Dalom. Den 27 med tåg och Kinnekulletåget till Lidköping där det var 50-årsjubileum med skultorna. Skulta är man om man har gått på Skara Folkskoleseminarium och blivit småskollärare. Vi är alla pensionerade nu men ser ut som de ungdomar vi är. Barnbarnen står som spön i backen, fast det värsta snacket har avtagit nu när de flesta sådana har tagit studenten eller är allmänt finniga och långhåriga och luktar illa. Dock är vi några stycken som inte har begåvats med några, och vi brukar ibland tala om att vi skulle ha eget bord. Samma gamla minnen avhandlas, men eftersom de har bleknat, så är det alltid lika roligt att höra dem och bli påmind om att det faktiskt har hänt. Det är ju inte så längesedan egentligen, men långbyxor och läppstift var förbjudet när vi skulle ha övningslektioner.
Ner till Göteborg igen och några dagars pustande. Den 1 juni åkte jag upp till Stockholm för att vara med på Stockholm Early Musical Festival 2-6 juni. De firade 15 år, och lika länge har jag längtat efter att kunna åka dit. Men först var det jobbet, som ju liksom inte passade med tiden. Och alltid var det någon konsert i vägen.  Sedan ska man bo någonstans och att bo på hotell i 6 nätter i Stockholm passade inte min kassa. Nu ordnade sig plötsligt allting, och jag införskaffade tillsammans med en annan skulta ett festivalpass, så vi kunde gå på allting och hade fasta platser i Tyska kyrkan i Gamla stan.
 Vi hann också med att åka till Artipelag. Det var väldigt vackert och då var det dessutom sommar. Googla på det, det är det värt.
 
Väldigt naturlig pose.
 
 
 
 
 
Frestande att putta på ...
 
 Tillbaka till festivalen. Att man kan bli så golvad av musik, eller kanske snarare himlad. Jag menar, jag har ju gjort en del musik i min dag och hört en del. Men det var väl så nära himlen man kan komma utan att vara död. Bara att se och höra Concentus Musicus, som har funnits så länge jag kan minnas, de fanns i verkligheten! Och som de spelade! Utan Harnoncourt visserligen, som opassande nog hade avlidit.
 Jag säger bara Marco Beasley. Det var nog bland det vackraste jag hört. En italiensk tenor som såg ut som kommissarie Montalbano. Med luta, teorb, barockgitarr, ärkeluta och tamburin
 Sista konserten i Tyska kyrkan spelades in av TV. Den heter "Luther goes Bach". Den som är intresserad av att se ur jag ser ut i profil, kan ta sig en titt. Det var inte den bästa konserten, men den duger. En av mina bekanta (Horace) var också på konserten, och vi hade ett sjå att fixa en selfie på oss utan att han märkte något.
 
 
 
Lika vackert var det utanför kyrkan. Lyckliga alla smarta stockholmare, som får ha det så här vackert.
 
 
 
En del av konserterna var i finska kyrkan, som ligger mittemot slottet. En dag var det förfärligt mycket folk utanför slottet och livgardet och poliser och en kör som sjöng och sjöng och sjöng. Vi förstod att något var på gång, men vem vi än frågade, så svarade de på ryska eller franska. Vi stod kvar en stund och till sist förstod vi. Knugen och Silvia och de andra var på väg till Skansen för att fira 6 juni. Därmed har jag sett alla kungar som har funnits under min livstid, även om det bara var hårtofsen av den här; Gustav V, Gustav VI Adolf och Carl-Gustf. Som om det skulle vara något. Jag har ju hjulat i konseljsalen också.
 
 
 
Sedan åkte jag ner till Göteborg för att vara med på sista konserten med Göteborgs Kammarkör för säsongen. Och dagen därpå upp till Dalarna igen. Och nu ska jag vara här.
 
Så. Nu ska jag väl komma ihåg det här.

Den som spar hon har

Och det hände sig, att sonen ville ha foton på sin morfar, som dog 20 år innan sonen tittade ut. Det var ju roligt att han är lite intresserad av sina förfäder, tänkte jag, som har släktforskat en del. Jag plockade fram några foton, bl.a. det här:
 
 
Den som klickar på kortet, ser mina föräldrar, Hugo och Ellen, samt en missnöjd 8-åring. Vad var jag missnöjd med? Antagligen var det för att jag var flicka. Jag minns, hur jag försökte se pojkaktig ut på kortet, och utan att känna till ordet manspreading, hade jag fattat grejen. Jag skrevar på med mina små ben så gott jag kan, men rosetten och kjolen förtar ju intrycket.
Kortet är taget i Varberg, där vi hyrde en lägenhet somrarna 1951 och 52, alldeles där vägen gick upp till Apelviken. Jo, den gick ner också sedan.
 
Det är min bror som har tagit kortet. Han var pojke och han var mycket mer värd än jag. Tidigt fick jag lära mig det, troligen av honom, men han hade ju fått det någonstans ifrån.
Denna sommaren blev hans sista.
 
Det finns ett annat foto på oss, där han har lyft upp mig. Jag är 5 år och jag skäms för att mina tjocka lår skulle exponeras i den där ställningen. Jag visste att man skulle vara smal och ha en pojkkropp, och det hade inte jag.
 
Här försöker jag dölja mina lår.
 
Jag var alltså inte nöjd med mina ben. Så småningom kom jag på att de inte var så tokiga, om man bara såg det som var från knät och neråt och om man såg dem i knähöjd. Alltså gick jag ibland dubbelvikt för att övertyga mig själv om att de var acceptabla. Det blev väl lite jobbigt, särskilt i Apelviksbacken.
Därför har jag alltid tittat på ben. De allra vackraste benen satt på en pojke i Bengtsfors som hette Jan. Han var 11 år och jag har aldrig sett honom igen. Folk som har vackra ben kan skatta sig lyckliga, men det begriper de inte.
 
I början på 70-talet erbjöd sig min mor att sy ett överkast i lapptäckesteknik till min nyinköpta dubbelsäng. Hon hade mängder med tygrester efter alla våra kläder, som hon naturligtvis sparat. Hon sydde emellertid bara fyrkanter, för hon visste nog inte att man kunde köpa tyger som matchade och sy trianglar och romber. Det blev i alla fall fint, tyckte jag.
Men en dag hände det sig att det kom en konstnär till mitt rum, och jag förevisade överkastet för henne och berättade om tygerna.
- Det var väldigt .....färgglatt, sa hon.
Och jag förstod att det var höjden av dålig smak att ha ett sådant färgglatt överkast. Hon var från Stockholm och hela Stockholm var väl shabby chict vid den tiden. Ljust och fräscht.
Jag la undan överkastet och la på ett vitt virkat så jag också fick det chict.
 
Men till sist tog jag fram det andra igen. Det är ju min historia i det där. Inte skulle jag komma ihåg vad jag hade för examensklänning i 5:e klass, om jag inte hade tyget framför näsan varje kväll. Och jag tycker det är roligt att komma ihåg.
 
Nu följer därför lite textilhistoria:
 
 
 I mitten, tyget som har en vit rand med blommor mellan två blåa ränder, det är kjolen jag har på manspreadingfotot. Strömmatygerna är rester av hemsydda skjortor till Händige Herrn i början av vår bekantskap. (Nu får han handla på Dressman). Det grönblommiga är examen i 5:an, det vita med frukter på examen i 6:an. Det smårosiga tyget sydde jag en klänning av med rosa hemvävda band i början av 70-talet.
 Av det  smågrönrutiga i nedre högra hörnet sydde jag en liten dräkt till den 3-årige sonen. Här är han i den:
 
 Några rutor till:
 
 Det ljusblårutiga uppe till vänster är rester av en skjortblusklänning som jag hade i Borås Folkets Park 1962, den enda gången jag försökte mig på att gå ut och dansa. Det lyckades mindre bra. Min väninna fick dansa hela tiden, och jag fick vara panelhöna. Skjortblusklänning var kanske inte det man skulle ha ...
 
Det gladrandiga kadett-tyget är fodret till caperna, som vi som skulle ta realen klädde ut oss i 1961.
 
Fru Decibel sitter längst fram t.v.
 
Ankorna är barnens rullgardin.
 
Den stora rosen är från min mors klänning i början på 50-talet. En gång hade hon den på sig på caféet på Varbergs fästning. Plötsligt dök det upp en annan dam i en likadan klänning! Båda försökte förgäves att inte låtsas om den andra. Detta var oerhört genant för en kvinna på den tiden. Det kanske det är nu också; jag vet inte. Kvällen var i alla fall förstörd för min mor, och inte ens den vackraste solnedgång i världen eller de godaste kakorna i stan kunde rädda kvällen.
 
Nu är jag väldigt glad för mitt överkast. Jag har minnen med nästan varenda ruta. Men underbart är kort; när jag är borta är minnena borta. Ingen annan minns.
 
 
 

Käre Frank!

Idag skulle du ha fyllt 100 år. Det var kanske lika bra att det inte blev något mellan oss två, för då skulle jag ju ha blivit en mycket ung änka, eftersom du dog redan 1998.
Jag upptäckte dig dock inte förrän i filmen "Young at heart", som var en snyftare med Doris Day. Du körde nästan ihjäl dig mot slutet och då veknade hennes hjärta äntligen. Jag hade inte varit så svårflirtad, det kan du vara säker på. Den spelades in 1954, men den hittade nog inte till Svenljunga teaterbiograf förrän 1957.
Alla andra höll på med Elvis och Tommy, men jag föll för dig. Jag hade massor med bilder på väggen bakom dörren, för jag var lite orolig att jag möjligen var en dålig flicka, om jag var förtjust i en mycket äldre skådespelare.
 
Några år tidigare hade du varit i Sverige och bland annat sjungit i Finspångs Folkets park. Det gick inte så bra på den där Sverigeturnén för dig. Du hade med dig den där apan Ava Gardner (vad skulle du med  henne till; hon var ju bara dum, det hade inte jag varit). Hur som helst, jag var ju en liten musikalisk flicka, och kanske skulle någon, t.ex. du, kunna upptäcka mig. När jag satt och spelade Pettersson-Bergers "Sommarsång" drömde jag om att du kom glidande uppför Kyrkogatan i en stor amerikanare, som lustigt nog gick sönder utanför vårt hus. Du kom och ringde på och frågade om hjälp och var du kunde bo, för du ville inte bo på något stort hotell. Nåja, något stort hotell fanns ju inte i Svenljunga, bara ett gammalt, men jag sa på min bästa skolengelska you can stay here. We have an extra room upstairs. Thank you, sa du och så flyttade du in i den lilla enrumslägenheten.
Det var väldigt lyhört i vårt hus, så när jag fortsatte att spela Petterson-Bergers "Sommarsång" så hördes det upp till dig och du kom ner och frågade, vem det var som spelade så vackert.
-It is me, sa jag.
 Sedan tror jag att jag fick följa med upp på ditt rum, och vad som hände där är jag inte säker på att jag ens kunde föreställa mig vid den tiden. men det var nog något underbart och sedan fick jag följa med till Amerika, tror jag. Det skulle stå om oss i Bildjournalen, bredvid artiklarna om Elvis och Tommy.
Något år senare såg jag "Härifrån till evigheten", som nog inte hade haft premiär i Sverige när du sjöng i Finspång. Den fick du ju Oscar för, och sedan gick det bara uppför för dig. Jag tyckte att det var den bästa film jag hade sett.
I skolan skulle vi berätta om den bästa bok vi hade läst, och då ville jag berätta om "Härifrån till evigheten", för den fanns som tjock bok, som jag dock inte orkade läsa. Men det fick jag inte för mamma. Den handlade ju om prostituerade och de kysstes på stranden och så. Det passade sig inte.
Jag minns inte vad jag tog i stället. "Tvillingarna på St. Claire", kanske.
 
Kärleken består, även om du underhöll dig med diverse glada damer. Jag har många skivor och även om jag inte lyssnar så ofta, så väcker de minnen när de spelas. T.ex. när jag kunde urskilja texten på "Love and marriage, love and marriage, go together like a horse and carriage"! Det hade bara varit, visserligen vackra, ljud förut, men nu började jag förstå!  Och "Night and day, you are the one ...."
Länge, länge grunnade jag på vad "Well did you eva'h" betydde (ur High society).
 
Du kom till Sverige en gång till. Men då hade jag inte tillfälle att åka. Jag ångrar nu att jag inte skapade tillfället i alla fall. "Förspillda tillfällen."Men jag hade kanske bara blivit besviken. Du kanske inte hade upptäckt mig nu heller. Du heller.
 
 
Bildresultat för frank sinatra
 
Min första Sinatra-skiva.

När alla ser ut som man själv

då känner jag mig inte hemma. Fy för att umgås med sådana som jag.  Vad är det för fel på oss då, skulle jag säga om någon annan sa det. När folk skojar om att det bara är 70-åringar i publiken, då blir jag arg. Vad är det för fel på 70-åringar?  Ja, något fel måste det ju vara eftersom vi straffas med högre skatt. t.ex.Själv har jag undvikit allt vad pensionärföreningar heter, för jag tycker inte att jag har något behov av att umgås med den åldersgruppen.  Än så länge har jag fullt upp med musikfolk  och bokmänniskor i olika storlekar, åldrar och genrer.
 
I alla fall inte umgås med så många på en gång. Det blir så definitivt. Här sitter vi alla som har livet bakom oss och försöker hålla modet uppe ändå. Det går mycket bättre i blandade församlingar. Där kan man stundvis tro att man själv är lika ung och vacker och rolig som omgivningen.
En i taget går bra. Men 300 pensionärer som jag inte känner, nej huvva. Jag vet att man inte ska sitta och vänta på att någon ska prata med en, så därför försökte jag inleda några artighetssamtal. Bl.a. frågade jag om programmet för våren, trots att jag verkligen inte tänker följa med på studieresa till Angered. Jag fick veta att de hade gjort en längre resa till Polen i våras. Polen? Skulle jag berätta, att jag också varit i Polen och nästan omkommit av den 38-gradiga värmen? Nej, varför skulle någon vara intresserad av det? Jag teg.
 
 Anledningen till denna utsvävning var att jag för någon vecka sedan dristade mig till att gå på ett pubquiz, som föreningen ordnade. Quiz är ju skojigt, åtminstone när man vinner. Och det gjorde vi. Bord 1718 var en av två vinnare och jag vann utlagstävlingen. Jag hade lärt mig taktiken av "På spåret", att man ska ha handen på nödbromsen. Priset var en trisslott, som skulle delas ut på månadsmötet idag. Därför trotsade jag det horisontella regnet och åkte till Sjömanskyrkan i Göteborg, där jag aldrig har varit förut, där mötet skulle hållas.
Den storståtliga vinstutlämningen till quizvinnaren glömdes bort, så jag fick försynt fråga efter min vinst.
-Hade jag inte fått den?
-Nej, skulle få den idag.
Jaha, då fick jag den till slut. Ingen vinst förstås; det var ju självklart.
Jag fick också tillfälle att höra på en oliiiiiidligt spännande utläggning om Peter Haryssons teaterliv. Han är tydligen numera nästan granne med mig. Kontentan av det var att Ingmar Bergman var en elak djävel. Som om vi inte visste.
 
Ja, man ska kunna berätta. Annars har säkert alla haft intressanta liv och elaka djävlar i sina liv, om bara någon ville lyssna.
 
Leonardo da Vinci, 77.

Höstdrömmar i Paris

Jag släcker lampan och drar täcket över mig.
Med detta strutsliknande beteende (förlåt alla strutsar; jag vet att ni inte alls beter er så) försöker jag stänga ute den onda världen, som för tillfället firar triumfer, inte bara i Paris.
Plötsligt är jag i en kaffebar, som lustigt nog ser ut precis som min frisersalong. Jag ska just få en kopp arabiskt kaffe i en vacker kopp som ser ut som ett ekollonfäste. Det är ett par kaffebönor i och en bit mörk choklad, och det ska bara hällas på kokhett vatten. Då ser jag utanför skyltfönstret en svartkläddfigur, som sitter på huk och siktar  på oss med en kalashnikov. Jag inser, att jag inte kommer att hinna att slänga mig bakom disken och vaknar av mitt ljudlösa skrik.
Med detta bidrar jag till det flöde, som jag upplever som tröttsamt. Alla måste tycka, alla måste skriva precis det som faller dem in. Alla måste förändra sina profilbilder; de som inte gör det påpekar att ingen förändrade sin bild förra veckan, när samma sak hände i Libanon, och resten påpekar att vi som inte säger något, är är de värsta.
Samtidigt går det inte att förstå, att man kan prata om någonting annat just nu. Och till råga på allt kommer julen snart med sitt glada budskap om frid på jorden.
 
 Nu drar jag mitt strå till stacken genom att blogga lite.  Nästan ingen läser ändå denna blogg, men då har jag i alla fall uttryckt min avsky.
Jag har ingen lösning heller förstås. Jag förutspår, att det inte finns någon lösning, inte på tre-fyrahundra år i alla fall. Naturligtvis måste det som vi uppfattar som ondska bekämpas, men jag är väldigt uppgiven inför det som väntar.
 
När jag var liten läste jag "Det Bästa". Jag läste "Utvidga ditt ordförråd" och "I vår Herres hage". Det gjorde att jag åtminstone fick ett språkintresse och ett lager av roliga historier. En gång läste jag också en artikel om att världens stora problem skulle inte komma att bli den då aktuella vätebomben (jag var jätterädd för den), utan att den framtida striden skulle komma att stå emellan islam och kristendom.
Hade de rätt?
Det är inte så enkelt, jag vet det.
 
I radion ställs frågan varför IS eller Daesh väljer att göra så här när de vet, att de inte kan hota vår civilisation.
 
Jag tycker inte det är konstigt. Om man är övertygad om att det dels finns ett paradis, dels att snabbvägen dit är att spränga sig själv och helst så många andra som möjligt, och att 72 jungfrur väntar där på varje krigare i ett land med hus av guld, och att livet före detta är värdelöst; paradiset är meningen med livet, då är det väl inte så konstigt. Det konstiga är ju att det finns vuxna människor, som kan tro på detta. Motsvarande finns naturligtvis i kristendomen, som inte heller på något vis har ett fläckfritt förflutet. Jag erkänner att jag inte är någon expert på detta och min hjärna kan inte göra några djupa analyser. Jag har dock stor erfarenhet av att kämpa mot dumhet av diverse slag. Men jag undrar vad de inbillar kvinnorna för att få dem att spränga sig själva? Eller barnen?  Vad väntar dem i paradiset? Mannagryn, som någon föreslog.
 
 
En elev från Marocko skulle en gång på sin knapphändiga svenska beskriva paradiset för mig för att jag skulle förstå,  att hon förstod ordet.
-Som Slottsskogen, sa hon. Träd, vatten, gräs.
Men hon sa nog inget om 72 jungfrur.
 
På nätet hittade jag följande passus:
 
En annan tysk forskare [....] har i alla fall antagit att Koranens språk inte är arabiska utan syrisk-arameiska. Och om man lägger det språket som grund för Koranläsning, visar sig många av verserna betyda något helt annat än det man hittar i de flesta västliga översättningar. Till exempel kan de heliga krigare som dör för Allahs sak inte se fram emot 72 jungfrur i paradiset, utan får nöja sig med 72 russin.
 
 
Bildresultat för russin

Andra forskare tvivlar på att Muhammed över huvud taget har levat.
 
(Ingen bild alltså)
 
Och tack försynen för att sonen precis hann lämna Paris innan det brakade loss, och att jag fick veta att han var hemma innan jag såg några nyheter.
 
 
Och nu  promenad i paradiset.
 
 
 
Slottsskogen, 18 november 2015
 
 

Är jag en kändis?

Ofta när jag är ute och går, särskilt på Linnégatan i Göteborg, möter jag personer som ser precis ut som om de är på vippen att heja på mig med ett försiktigt leende. Och jag känner inte precis igen dem, men kanske ...
 
De ser ut ungefär som jag skulle sett ut om jag hade mött Henning Mankell. Men så hejdar de sig. Och jag undrar: Var det någon som kände mig fast jag har ändrat utseende så kapitalt så att de inte trodde det var jag? Eller trodde de att jag var någon annan? Meryl Streep kanske. Vi är lite lika. Mest hon.
 
Eller ser jag så trevlig och glad ut att folk nästan inte kan låta bli att heja på mig? (Jag ironerar, om nu någon inte känner mig så bra.)
Eller är det så att jag känner alla dessa människor efter 40 år i samma kvarter men att vissa ansikten raderas efter hand allteftersom Alzheimer tågar in?
Man ska inte skoja om Alzheimer, men vad är det som säger, att det inte börjar lite fläckvis med ansikten?
 
 
Ibland är det ingen tvekan om att vi känner igen varandra.
-Hej hej!
 
Men vem var det?
Jag har ju genomlevt flera dagisperioder, skolperioder, grannar och affärer som har kommit och gått, så många så att jag kan inte räkna dem alla. (Ja, grammatiskt fel, men det är ur pslamboken.)  Det finns gott om ansikten att glömma, men jag brukar komma ihåg, och därför är det så frustrerande att inte kunna placera ett bekant ansikte.
Men det är klart, har jag traskat på Linnégatan i 40 år, så måste ju några ha sett mig. Kanske för 20 år sedan.
Ändå möter en nya människor så fort en sticker ut nosen. Det är väl konstigt?
Tänk om en vågade gå fram och säga: Var har jag träffat dig?
 
Meryl Streep skulle bli svarslös.
 
 
 
 
 
 
 
 

Här går jag som om ingenting har hänt

tänkte jag idag, när jag gick i Nordstan för att köpa en födelsedagspresent till Händige Herrn. Det jag tänkte på var Henning Mankells död. Inte för att vi var bekanta på något sätt, men man har ju läst en del och han har berättat om sin cancer i pressen.
Men så är det ju hela tiden. Någon dör, men de flesta fortsätter  precis som förut. Det konstiga är ju att när något drabbar en själv blir det helt obegripligt att folk bara fortsätter som förut, som om ingenting hänt.
 Eller när man själv dör. Fast det märker man lyckligtvis inte. Om det ginge, skulle jag antagligen sätta mig upp och ropa, hallå, JAG är ju död! Visa lite respekt! Glöm inte mig redan vid begravningskaffet! Spring inte som yra höns i Nordstan och leta presenter.
 
Henning Mankell var privilegierad; det visste han. Han hade miljoner på banken och ordets gåva. Rätt intelligent tyckte jag han var också. Och omtänksam och god.
En gång läste jag, att han hade suttit och pratat i två timmar med sin läkare om sin sjukdom. Nu har jag ingen praktisk erfarenhet av att vara cancerdrabbad själv (än) men hur vanligt är det att man får tala i två timmar med sin läkare?
Det brukar ju vara som i "Man ska ha husvagn":
 
5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll

fast  patienter i stället. Två timmar med sin läkare, det kallar jag privilegium. Men han var naturligtvis intressant att prata med. Inget kallprat eller banaliteter eller snyftande där inte. Läkaren sa säkert inte ta en morot och en promenad eller  det är bättre att gå ut i skog och mark än att hänga på Internet. (Egen erfarenhet.)
 
Men barnen, hur mycket pratade han med sina barn? Om dem? Kanske kommer det flera böcker av Mankellar; vi får se.
 
1962 gick Henning Mankell och jag i samma skola, Högre Allmänna Läroverket i Borås. Han var en liten pojke i L1 och jag var en stor (fet) flicka i A II.
En gång träffade jag Henning Mankell på Bokmässan. Jag ville att han skulle förstå att det var något speciellt med mig bland alla tusentals besökare. Så när han signerade sin bok, frågade jag:
 
-Har inte du gått i Borås?
 -Jo, sa Henning Mankell och gav mig boken.
 
 
 
 
 

En faslig massa halva ark papper

Den svarta portföljen har stått längst in i i källarförrådet. Tack vare en fuktskada, ja verkligen tack vare, i ett av våra rum, började en flyttkarusell från förråd till förråd till förråd, och portföljen kom plötsligt  fram i ljuset. I den hade jag slängt ner alla brev, som fanns i min mors sekretärlåda när mitt barndomshem skulle tömmas 1988. Jag visste att den fanns där, men det var lite som kom i vägen under åren, inte bara grejer, så den hade bara stått där.
Nu har jag börjat läsa. Där finns 100-tals brev, brev från min far till hans far, till min mamma, till hans syster, enstaka brev och  lappar från min mamma till min pappa, från 30-talet till 50-talet.
Pappas syster Alice var svårt sjuk och låg på Lidköpings lasarett. För att muntra upp henne skrevs det många brev och jag märker hur han anstränger sig att fylla brevet med trevligt småprat om livet i Örebro och sedan Bengtsfors. Samtidigt försöker han balansera innehållet så att det inte ska göra henne ledsen och avundsjuk.
 
Alice dog 1943, innan jag föddes. Jag är uppväxt med vetskap om att hon dog i bröstcancer, varför jag snällt har rapporterat det till mammografdamerna, som brukar fråga efter släktingar, som haft bröstcancer.
Hennes sjukjournaler visar emellertid att det var tarmcancer. Jag undrar givetvis varför detta skulle döljas. Var det skamligare med tarmcancer?
I våras på min kompositionskurs skrev jag ett stycke, som jag kallade för "Für Alice", som en hommage till henne.
 
 
Första sidan, sonatform, gmoll för cembalo
 
Tack vare att Alice var sjuk och farfar ensam får jag veta, hur mina föräldrar hade det innan jag föddes. Sådant som de aldrig hade kommit ihåg att berätta annars. Det är fantastiskt att hitta en sådan brevskatt! Pappa var en brevskrivare av rang med en driven handstil, vilket gör det svårt att läsa ibland. Speciellt roligt är det ju givetvis att läsa om sig själv. Jag tycks ha varit ett roligt barn (det är förresten de flesta), men tack vare att brev skulle skrivas så kom ens roliga påhitt på pränt. Om dockan Lena har jag berättat på Facebook, att jag döpte om henne till "Barnets sanna väl al-Lena". Psalmboken var mycket riktigt min käraste bok och jag sjöng ständigt ut den med både egna texter och melodier.
Pappa slutade i stort sett skriva brev 1949 när min farfar dog. Då var jag en stor flicka på nästan 5 år och jag minns begravningen, som jag fick vara med på.
Att breven finns kvar, beror naturligtvis på att mottagarna samlade på den så att det bara var att hämta dem. Däremot finns väldigt få kvar från min farfar och inga alls från Alice.
 
Alltså finns det inga brev kvar från 1952, när min bror dog. Det hade varit intressant men förmodligen smärtsamt.
 
Smärtamt blir det då och då i min mammas brev. Hon var mycket förtjust i sin släkt, men förtjusningen var inte ömsesidig. Hon lämnades utanför när det var släktträffar.  Hennes sparade brev är från 60-och 70-talen när livet inte lekte längre. Hon blev änka 1965 och hade då bara mig kvar. Naturligtvis ville hon att jag skulle komma hem jämt, men det ville ju inte jag, som väntade på att livet skulle börja och jag skulle träffa den rätte och leva det som jag trodde var livet.
Det som inte är så roligt är att läsa alla brev och kort som jag skrev själv. Jag försöker ge en bild av vad jag höll på med, men vilka krystade formuleringar jag hade! Så här i efterhand tycker jag att de måste ha tett sig  helt obegripliga för en gammal mamma, men förmodligen hade jag pratat mycket med henne i telefon, så att allt inte behövde förklaras. Mycket handlar om Göteborgs kammarkör som jag kom med i 1968. Det ansåg jag vara högsta lyckan på jorden, men jag mötte ingen större förståelse för det.
 
Riktigt lycklig var jag antagligen 1972 på körinternatet i Skärhamn. Då hade vi besök av Eric Ericsson och även Ingvar Lidholm och  Sven-Eric Bäck. Då skrev jag på kortet till mamma: "Nu vet Eric Ericsson att jag kan sjunga tvåstämmigt med mig själv och att jag säger en rolig sak om året, för det har Gunnar Eriksson (vår körledare) berättat för honom." (Nuförtiden tror jag han är beredd att skriva ner antalet roliga saker jag säger.)
 
I min barndom och ungdom skrev jag förskräckligt många brev också. Jag hade 19 brevvänner i hela världen och har alltid skrivit och skrivit till brevvännernas förtvivlan. Lyckligtvis är det ingen som har sparat mina brev, men det är klart att någon forskare kunde haft glädje av att läsa om hur en tonåring hade det i Svenljunga på 60-talet.
Kanske kunde jag ha haft glädje av att komma ihåg det också ...
Nuförtiden blir det inga svarta portföljer med brev. Bara inkorgar, som kraschar ibland. Det är ett aber för forskningen.
 
 
En bråkdel av brevskatten
 
 

Att fejja eller inte fejja

- Jag går inte in på Facebook VARJE dag.
- Jag är inte aktiv på Facebook, jag bara tittar.
- Jag förstår inte hur du kan hänga så mycket på Facebook; det är ju bara en massa bilder på vad folk äter till frukost.
- Jag vägrar Facebook. Jag har så många andra intressen, så jag behöver inte Facebook.
- Skaffa dig ett liv.
- Man kan ju lika gärna mejla.
 
 Så där låter det ganska ofta när jag träffar bekanta på stan. Alltid sagt med en insinuerande ton av att jag är förtappad och depraverad, som är så mycket på Facebook. Att jag inte har något liv. Att jag inte gör något vettigt med substans i, som de.
 
Jag tycker nog att jag har ett liv. Jag tycks vara en ADHD-pensionär. Jag skulle behöva ett liv till, för jag har inte hunnit med allt jag har velat och vill göra. I så fall kan det gärna kombineras med lite mer pengar.
 
Hur kan man döma ut något som man inte har en aning om? Jo, det går väldigt bra för många. Alla (inte jag väl?) har en släng av veta bäst-sjukan. "JAG" har tolkningsföreträde och det är det som gäller. Inte så att "JAG" tycker si och så, utan så är det, punkt slut.
 
Jag kan förstå, att personer i min ålder, som inte är datavana, som inte har ett stort kontaktnät av datavana personer har svårt att se någon mening i sociala medier; att personer med ointressanta "vänner" inte heller förstår vitsen. Det är bara att beklaga. Tänk så mycket roligare livet på hemmet (om det kommer att finnas några kvar) skulle vara, om alla gamla kunde kommunicera med barnbarnen och vara med på t.ex. Facebook. Jag vet, för jag har undervisat äldre (än jag) personer i datorkunskap. Om inte annat så är livet på Hemnet ganska roande ibland.
 
För mig har världen blivit större genom Fejjan. Tänk att ha åtminstone en liten kontakt med (förutom barnen) en massa gamla och nya vänner, musiker, kommentera, slänga käft, bli uppdaterad, lära sig saker, hjälpa till med saker, skratta åt roligheter (jätteroligt ju!), njuta av kattklipp (när man inte kan ha en egen katt), njuta av alla fantastiska bilder som folk lägger upp och naturligtvis lägga upp sina egna fantastiska bilder. Att se vad som är på gång åtminstone i min lilla del av världen.
 
Jag slipper dock gärna predikningar om hur dåligt det skulle bli utan kärnkraft och allting som är bästaste och finaste och jag älskar dig och tusen dåligt tagna bilder på barn. Sådant sållar jag bort.
 
Lika illa är det numera att gå och titta på sin mobilskärm. Det är fult. Man ska ta del i "the real life". Man ska träffa sina vänner öga mot öga.
Det förutsätts att man har vänner, som bor i närheten, som det bara är att ringa och säga
-Ska vi träffas och  fika? Det är fint, det är bra. Men att spela 23 Word Feud-matcher (som jag oftast har i gång) det är vansinnigt.
- Är du klok?
-Jag träffar hellre mina vänner IRL, heter det då.
 
 Ja, jag fikar gärna med mina vänner. Kruxet är att de flesta inte bor i grannskapet längre. En del har till och med lämnat jorden. Som bekant blir det glesare och glesare med vännerna när man blir äldre. Och de som är yngre har ju annat för sig. Jobb, t.ex. Jag har 1 som är en stadig fikerska, 1 som man kan fika med en gång varje termin (tänker fortfarande i terminer),1dotter, som kan fika när hon har tid, och ytterligare en till-och-frånfikare. Sedan finns det en yttre krets, som alltså bor på kortare eller längre avstånd.
Det är inte detsamma, som när man var i den produktiva åldern.
Det är naturligt, men jag vill inte läsa om hur viktigt det är att träffa sina vänner stup i kvarten stup i kvarten. De kanske inte alls är intresserade av att träffa mig; vad vet jag? Jag är inte så säker på att jag är
 
 
 
 Nej fy, vem vill fika med en sådan Messerschmidt?
 
 
Däremot håller jag med om att små barn bör uppmärksammas mer än mobilskärmen. De går nämligen inte i repris.
Jag önskar alla ett roligt Facebook-liv, som jag har. Tack alla mina vänner för det.
 
Så här såg Facebook ut 2008.
 
 
 

Jag skall förvåna mig

 Detta är uppdraget i min kompositions- och arrangeringskurs till nästa gång.
Jag tycker i och för sig  att jag förvånar mig hela tiden. Och jag tycks ständigt förvåna även min omgivning. En viss mig närstående Händig Herr blir alltid lika förvånad över saker jag gör eller inte gör. Ska du aldrig lära dig, säger han alltid  med den djupaste förvåning kombinerat med en illa dold irritation. Ändå säger han lika ofta "Vem är förvånad" när jag åter har misslyckats med någonting.
 
Nej, vissa saker går inte att lära sig, trots att jag verkligen anstränger mig. Jag kan inte lära mig att ställa skorna i t.ex. skohyllan. De enstaka gånger jag gör det, kan jag inte hitta dem där, för belysningen är undermålig just i skohylletrakten.
Jag kan inte hitta mina glasögon alltsomoftast. Den egenheten delar jag dock med många. Jag har försett mig med 4-5 par för att jag alltid ska hitta något, men de tycks alla hitta säkra ställen att gömma sig på. Jag blir alltid lika förvånad när jag hittar något jag letar efter. Regeln är att det jag letar efter inte ska finnas där jag tror förrän 5:e gången jag letar, ja, ni känner säkert igen det.
 
Men allra mest förvånar jag mig över att jag aldrig lär mig att förutse människor. Plötsligt vänder allting och man förstår inte längre någonting. Har jag varit dum? Ja, uppenbarligen. Men hur? Jag får inget veta. Jag får klampa omkring i ovissheten och försöka överleva ändå.
 "Försök hellre och va sund och skaffa dig en hund",  (ur mitt poesialbum) tänker jag på. Ja, det verkar vara en idé. Men jag är ju inte så förtjust i hundar. Det skulle förvåna mig om jag skaffade hund.
 
Många i min omgivning har förvånats sig över att jag vid min ålder anmäler mig till än den ena kursen efter den andra. Vinkurser (Vad ska du ha alla poäng till?)
(Ja, vad fan tror du? Ska jag ligga i soffan och spela Wordfeud i stället? Det gör jag så det räcker ändå. Vilka sysslesättningar är godkända då när man är en sån som jag?)
Och nu en 7,5 poängs kompositions- och arrangeringskurs på Ingesund, vilken jagar upp mig halv fem på morgonen för en tågresa på 3½ timma varannan vecka, vilket innebär byte i metropolen Kil. Efter två timmar på tu man hand med en duktig lärare, blir jag körd tillbaka till stationen och en lika lång resa hem.
 
Min kompositionslärare har skrivit en dikt, som jag trodde var Alf Henrikssons, för den var i den stilen.Den var rolig. Men nej, det var hans verk. Det är den jag ska tonsätta nu och det är nu jag ska förvåna mig.
 
Detta är dock faktiskt lättare sagt än gjort. Uppväxt och fostrad i koralträsket, har jag svårt att få till andra klanger. Ackorden sitter liksom i händerna och de undviker automatiskt tersfördubblingar och parallella kvinter. Inte heller har jag någon praktisk erfarenhet av mer än att sjunga kör och spela cello i en orkester, om än ganska många år. Det är ju lite begränsande. I notskrivningsprogrammet Sibelius kan man dock botanisera och lyssna till nya klanger. Jag är lite förtjust i harpa, glasharmonika och klockspel. Men att bestämma sig? Och i vilken ända ska jag börja? Jag drar i alla ändar på en gång.
 
Eller ska jag skriva en körkomposition? Nej, det lockar mig faktiskt inte. Ingen kör skulle ändå sjunga den, allraminst den jag sjunger i. Dessutom har jag ju redan skrivit ett fint stycke, som kören tyvärr aldrig får tillfälle att sjunga.
Så eftersom nyskriven musik oftast är predestinerad för den digitala byrålådan, kan man ju ta i och välja några sällsynta instrument. Kanske Wagner-tuba och engelskt horn och champagnekorkpistol? Säkert skulle det förvåna någon, åtminstone mig.
 Idag har jag köpt ett stickmönster till en poncho, för jag håller på att frysa ryggslutet av mig både nu och då. Eftersom det var längesedan jag stickade, jag ser lite dåligt, jag måste komponera något förvånande, leta efter skorna och glasögonen, jag förstår inte underförstådda stickmönster, så skulle det förvåna mig om den blir färdig någon gång.
Följ den spännande fortsättningen!
 
 
När jag var så här gammal, ville jag bli dirigent.
Men jag förstod av mig själv att det inte skulle gå, för brösten skulle sitta i vägen.
När jag sa det till de vuxna, var det ingen som sa emot mig.
 
 
 Här hängde mina Dame Edna läsglasögon. Vem är förvånad över att de inte syntes?
 
 
 
 

Det blev så tydligt

Jag bestämde mig för att gå på Seniormässan i Göteborg,  som äger rum just nu. Egentligen var det väl inte så lockande, men enligt pressen skulle det finnas ett företag som ordnade tandvårdresor till Budapest. Det ville jag gärna undersöka. Jag har olyckligtvis lite för få tänder kvar på ena sidan, och jag håller inte med regeringarna om att pensionärer inte behöver ha några tänder längre bak än fjärde tanden. Försäkringskassan ger inga bidrag för titanskruvar längre bak. Det finns ju barnmatsburkar.
Jag ville också titta på den stora fotoutställningen med temat "Livet som  pensionär". Jag hade skickat in ett foto.
Den stora utställningen bestod av 6 foton; dock inte mitt.
 
 
Så kul har jag.
 
 
Ok,  det är smällar man får ta. Var var nu Budapeststället? Där skulle finnas en svensk tandläkare,  vilket ju skulle vara utmärkt,  eftersom min ungerska är begränsad, särskilt med munnen full av skruvar och muttrar.  Då kan man ju inte ens muttra på svenska.
Det fanns inte. Bara en massa resebolag, köpa hus i Spanien och Turkiet,  Fonus  ifall man tänkte dö, stödstrumpor, Närhälsa  och Folkpartiet. 
Det blev så tydligt. Det går att tjäna pengar på gamla. Man kallar det bara guldkant, så går vi på det. Och så är ju hela livet egentligen. 
Jag gick därifrån. Köpte inte ens några  stödstrumpor. 
Kände mig som en barnunge när jag skuttade ut bland rollatorerna. 
Det var väl inte min grej, helt enkelt.

Plötsligt var det afton

Det var inte riktigt sant det där om poesin, som jag skrev om i förra inlägget. En gång, 1962, greps jag av en dikt. Den är på spanska och heter "Anoche, cuando dormìa", av Antonio Machado. Den handlar om en dröm, och jag hade haft en liknande upplevelse, så den grep mig. Jag grep då genast efter gitarren, som då var ganska nyfådd (Levin, stålsträngad, 400 kr) och skulle tonsätta dikten. Det gick inte. Jag kunde bara tre ackord och det fanns ingen möjlighet att skildra det myller av känslor som dikten orsakade med tre ackord. Jag la ner gitarren.
 
30 år senare, efter ett liv med musikutbildning och oupphörligt musicerande, tog jag fram dikten igen, och si, då kom den ut. Det blev ett körstycke i ciss moll och det blev ganska vackert. Jag skrev det till min kör, som faktiskt sjöng den en gång i Torshavn på Färöarna, dock med en dirigent ur kören, för den ordinarie vågade inte ta sig an det. Detta renderade mig 373 kr från Islands TV, trots att det aldrig sjöngs på Island.
Jag påpekade aldrig detta för Islands TV.
 
Sedan har det legat i byrålådan och så kommer det att förbli. För se körer nuförtiden har så mycket annat att göra, speciellt om dirigenten själv komponerar och arrangerar. Då är benägenheten att ta sig an andras verk begränsad, såvida det inte är någon god väns verk. Och jag är dålig på att marknadsföra mig. Jag har slutat att försöka. Det är bara att förlika sig med tanken  att man kanske blir både rik och berömd efter döden.
 
En annan rad som ofta dyker upp, för den appellerar till alla som har lämnat den omedelbara ungdomen är Salvatore Quasimodos rad  "Och plötsligt var det afton". Den blir bara allt tydligare allt eftersom åren går.  Säkert har någon gett sig på att tonsätta den också. Min åsikt är annars (utom i mitt eget fall alltså) att poesi sällan blir bättre med musik till. Ta bara alla som har gett sig på Tranströmers dikter. Jag har inte hört en enda som förhöjer intrycket av hans poesi. Tvärtom, hans dikter blir uttjatade och till slut tycker man att de är banala till och med.
 
Plötsligt är det inte bara afton nuförtiden. Det är plötsligt hela tiden. Ett år är ju som bekant bara en bråkdel av den totala livslängden när man är lite till åren kommen. Annat var det när man var 5. Då var ett år en evighet.
 
Plötsligt är det måndag. Har jag körnoterna i ordning? Nej, de halkar ur sina plastmappar hela tiden. Har jag dragit ut de senaste varianterna på senaste körarret? Nej, på med skrivaren.
Plötsligt är det tisdag. Har jag tvättat jympakläderna sedan förra veckan? Nej, de ligger kvar i väskan. OK, de luktar inte, de får hänga med en gång till. När jag står där och stretchar ryggen, framåtlutad och daskar fingrarna i golvet (det kan jag!), kommer jag att tänka på kvinnan, som fastnade i ett staket hängandes upp och ner. Gör man det så dör man, som Leif GW uttryckte det kort och koncist. Av alla hemska dödar som finns, måste detta ha varit en av de värsta, tänker jag och reser mig sakta upp så att blodet hinner med.
Har jag läst färdigt kapitlen som ska läsas till bokcirkeln? Ja, men jag har ju glömt allt. Måste läsa en gång till. Plötsligt blir jag sömnig i stället. Kökssoffan. Men det går bra ändå. Alla har läst något. 
 
Plötsligt är det onsdag. Pling, en påminnelse på telefonen. Javisst ja, Göteborg Baroque i kväll. Hade glömt. Tack telefonen. Plötsligt är det torsdag; det är nu.
 
Än så länge är det torsdagsförmiddag. Men man vet aldrig; plötsligt är det afton.
 
 
 
 Afton i Växjö.
 
 
 
 
 
 
 
 

Poesi?

Jag läser inte poesi. Det är givetvis en brist, men jag är nog inte tillräckligt allvarlig. Jag skriver gärna själv, men då är det givetvis roligt. Gärna på hexameter eller någon annan diktform, som jag givetvis måste googla fram för att få till rätt antal stavelser och rätt rimflätning. Min far läste poesi och jag tyckte det var ganska patetiskt. Han skrev också och höll en gång vårtalet till Svenljungaborna på hexameter. Tveksamt om någon märkte det ... Nej, poesi griper inte mig. Jag tycker oftast att det är töntigt, i synnerhet fri vers om hjärta och smärta och kärlek överhuvudtaget.
 Under studietiden forsade det fram poesi ur våra pennor, som vi sedan stencilerade ut på blåkopior för framförande vid div. spex. Publiken var hänförd och talar om det än idag ...
Men 1952 fick jag ett poesialbum i namnsdagspresent av min far. Jag tror att jag skämdes lite, för det var ingen annan i klassen som hade poesialbum då. Jag var bara 7 år och visste väl inte hur jag skulle göra med den.
Pappa och mamma skrev; sedan dröjer det ett helt år innan nästa skriver. Det tyder på att det då var flera som hade börjat med  poesialbum, och då vågade jag.
 
 
 
 
 
Pappa skrev så här:
Säkert har han diktat själv. Hur han hade tänkt sig att jag skulle lyckas vara ung hela livet, det vet jag inte. Men själv dyrkade han ungdomen.
 
Mamma skrev så här:
 
Bo Bergmans kända dikt hade hon säkert hittat i pappas bokhylla. Men den stämde säkert med vad hon ville säga. Hon tog inte med slutet: "Men ingen får veta ett knyst". Nej, hemligheten var ju redan 7 år gammal, så det var ju ingen idé.
Lärarna måste ha haft ett helvete med alla flickornas poesiböcker. Undrar om det grasserar fortfarande?
 
Min småskolelärarinna, (det hette så då) skrev en fin dikt av Topelius, som jag dessvärre inte alls har lyckats efterleva. Jag hör och ser alla (många i alla fall) fel och det finns en hel del som jag aldrig förlåter. 
Min folkskolemagister tog en strof ut "Råd till min kära dotter om jag hade någon". Det passade bra; han hade bara pojkar. Han lever än förresten och skriver lika vackert fortfarande.
Vår första engelsklärarinna tog en strof av Anders Österling, som var precis så där högttravande och patetisk, som jag tycker att poesi är. Jag begrep den inte då och begriper knappt nu. Men kaninerna var fina. Jag tror att det var därför jag bad henne. Jag visste att hon ritade fint.
 
 
                                                            
 
 
Sedan följde alla de gamla vanliga stroferna om minne och pinne och hjärta och ärta. Ibland ser man, att det är mammorna som har skrivit; ibland ser man att någon verkligen har försökt, men mamma eller något syskon har fått ta över. Och ibland har kamraten verkligen fått till det, fast kanske bara skrivit under själv. Anders Ö har säkert diktat själv.
 
 
Anna-Mias mamma, som var konstnär, fick rita i min bok, men tydligen inte Anna-Mia själv.
 
Thomas dikt tyckte mamma och pappa var skojig, men mig lurade han inte. Jag visste ganska tidigt att det inte var jag, som var pojkarnas favorit.
 
 
Här en sann poet på 50-talet och en senare kamrat från seminarietiden i Skara. För den som förstorar upp och läser kan jag meddela, att T2 var ett regemente i Skövde, där alla som hade plattfot och hemorrojder hamnade. Åtminstone sa vi så, vi som gick på seminariet i Skara och blev bjudna på bal av T2.
 
 
 
 
Här är då minnepinneversen. Gittan sprang fortast i hela klassen och pojkarna kallade henne för "flygande dasslocket" på pojkars snälla vis.
 
 
 
Gittan bor i Frölunda, men jag har inte vågat söka upp henne. Tänk om hennes minnepinne har gått av.
Jag kommer nämligen ihåg allas födelsedatum, och då är det lätt att spåra dem.
 
Nästa dikt har jag alltid tyckt var något extra! Man ser hur hon har kämpat, men jag tror att det var hennes syster som fick ta över. Jag visste inte om det var en egen dikt, men nu har jag hittat den i en ordspråkssamling. Dock tror jag fortfarande att hon har hittat på slutet själv, för det fanns inte med.
 
 
 
 Men jag skaffade mig aldrig någon hund.
Inte heller har jag väl varit så sund.
Men i ungdomen var jag ganska rund.
 Nu är det slut på denna andaktsstund.
 
 
 
 
 
 
Här har vi några av skalderna i första klass 1951. Klicka på oss.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Man kan undra

 Jo, det är mycket man inte förstår. Till exempel undrar man ibland, om någon läser mina inlägg överhuvudtaget. Kommentarerna är numera sällsynta, vilket naturligtvis har en förklaring. Det är ingenting att kommentera, typ, jaha, än sen då?  "Orka", som en mig närstående Pollyanna skulle säga. Folk är trötta på bloggandet. Jo, jag vet att en del alltid läser men aldrig kommenterar. Så kan man ju göra, men det är tråkigt för den som bloggar. Jag känner mig som i en stor bubbla där jag simmar omkring utan att stöta ihop med någon eller något.
Nyss fick jag faktiskt en kommentar, som gudskelov inte syntes. Jag erbjöds att köpa bl.a. valium receptfritt. Man kan undra.
Facebook är naturligtvis också en del av förklaringen. Folk tar ut sig där på att kommentera. Det är lättare och roligare också faktiskt. Så bloggandet kanske har kommit till vägs ände?
 
Men innan jag lägger mig på hyllan, skulle jag vilja fråga om en sak. Eftersom jag inte vet om det finns någon som läser detta, som jag kanske inte vet om, som sitter på svaret, så undrar jag följande:
Den minnesgode läsaren har kanske sett att jag då och då strör gamla släktfoton omkring mig och jag har antytt att det finns en dramatisk historia dold  bland dessa foton. Länge har jag klurat på om det skulle gå att göra något mer av det. Dvs, det skulle det. Det skulle gå att göra en film, en tv-film kanske, en stillbildsdokumentär, vad vet jag. Det är en fantastisk historia i en mycket filmisk miljö. Men hur går man till väga? Vem ska man försöka intressera? Jag förstår såpass, att vi (ja, vi är två släktingar, lika engagerade båda två) kanske inte är lämpade att skriva ett manus med dialog så där rakt på. Hur hittar man en person, som kan skriva ett trovärdigt manus? (Inte Birro, tack). Ändå är det vår historia och den får inte tas ifrån oss.
Nu väntar jag mig många svar och idéer. Om inte, får jag väl ställa frågan på Facebook.
 
Vinkurserna är avklarade. Kursen "Vinets sociala och ekonomiska historia" blev jag först 57:e reserv på, sedan 16:e. Gissningsvis är den utom räckhåll. I stället sökte jag "Komposition och arrangering, 7,5 poäng" i Arvika, Ingesund. Jag blev först struken för att jag saknade grundläggande behörighet. Visst tvivlar man ibland på sig själv, att man kan någonting överhuvudtaget, men nu blev jag ändå lite förvånad. Det är andra gången antagningsnämnden misstror mina musikaliska färdigheter. Jag undrar om antagningsnämnden inte skulle ta och skaffa sig lite kompetens. Nå, det klarades upp efter ett samtal. Ett knapptryck, och jag blev antagen. De hade inte sett mitt för-ladokliga betyg från Musikhögskolan.
Ännu har jag inte hört någonting från skolan. Men om ingen olycka händer, är det meningen att jag ska åka upp ca 5 gånger under en termin och bli undervisad. Att åka till Arvika från Göteborg är en konst. Om man inte ska behöva åka hem redan innan man kommit fram, måste man åka Swebus som avgår 6.10. men bara två dagar i veckan. Det ska väl gå bra. Jag är ju ändå uppe. Sedan är man hemma kl 8 på kvällen.
 
Varför gör jag nu detta? Jo, jag tycker det är roligt att sitta och pilla i ett notprogram. Och ja, man ska väl ha något kul att pyssla med medan man lever färdigt. Jag arrar en del för min stråkensemble och jag har skrivit en del teatermusik. Jag har faktiskt skrivit körmusik också, vilket ju kan tyckas naturligt när man är en sådan frenetisk korist som jag. Tyvärr tycker körledaren inte att den behöver uppföras och ingen har heller erbjudit sig att ge ut den.  Skandal, om du frågar mig, som GW brukar säga.
 
En vinkurs återstår, "Mat och vin", som börjar i höst. Den kan också bli knepig att komma in på. Man ska vara 110 år och ha 500 akademiska poäng, sa vinmagistern. Ungdomar utan poäng göre sig alltså inte besvär. Det är inte mitt fel att det är så, och eftersom jag nästan uppfyller kriterierna, så söker jag. Det var 600 sökande förra omgången. Först tänkte jag att det inte var någonting för mig, eftersom jag är så föga intresserad av matlagning. Sedan tänkte jag en gång till och då förstod jag att det är en kurs för just sådana som jag/mig (stryk vad som ej önskas), som inte kan lägga ens två sparrisar i kors på en spegel av mangosås.
 
Bifogar till sist en gång till bilden på hur det kan gå om inte haspen är på. Dvs. nog var haspen på, men det var dessutom ett litet hål på innerpåsen, som inte observerades.  Golvet blev skadat och Systembolaget ersatte med 1500 kr plus ny vinbox. Kan vara bra att känna till. Bra är också att köpa flaskor i stället för boxar ...men jag bestämmer inte allt här hemma. Men jag jobbar på det.
 
 
 

RSS 2.0

Visitor Map
Create your own visitor map!