Är jag en kändis?
Ofta när jag är ute och går, särskilt på Linnégatan i Göteborg, möter jag personer som ser precis ut som om de är på vippen att heja på mig med ett försiktigt leende. Och jag känner inte precis igen dem, men kanske ...
De ser ut ungefär som jag skulle sett ut om jag hade mött Henning Mankell. Men så hejdar de sig. Och jag undrar: Var det någon som kände mig fast jag har ändrat utseende så kapitalt så att de inte trodde det var jag? Eller trodde de att jag var någon annan? Meryl Streep kanske. Vi är lite lika. Mest hon.
Eller ser jag så trevlig och glad ut att folk nästan inte kan låta bli att heja på mig? (Jag ironerar, om nu någon inte känner mig så bra.)
Eller är det så att jag känner alla dessa människor efter 40 år i samma kvarter men att vissa ansikten raderas efter hand allteftersom Alzheimer tågar in?
Man ska inte skoja om Alzheimer, men vad är det som säger, att det inte börjar lite fläckvis med ansikten?
Ibland är det ingen tvekan om att vi känner igen varandra.
-Hej hej!
Men vem var det?
Jag har ju genomlevt flera dagisperioder, skolperioder, grannar och affärer som har kommit och gått, så många så att jag kan inte räkna dem alla. (Ja, grammatiskt fel, men det är ur pslamboken.) Det finns gott om ansikten att glömma, men jag brukar komma ihåg, och därför är det så frustrerande att inte kunna placera ett bekant ansikte.
Men det är klart, har jag traskat på Linnégatan i 40 år, så måste ju några ha sett mig. Kanske för 20 år sedan.
Ändå möter en nya människor så fort en sticker ut nosen. Det är väl konstigt?
Tänk om en vågade gå fram och säga: Var har jag träffat dig?
Meryl Streep skulle bli svarslös.
Här går jag som om ingenting har hänt
tänkte jag idag, när jag gick i Nordstan för att köpa en födelsedagspresent till Händige Herrn. Det jag tänkte på var Henning Mankells död. Inte för att vi var bekanta på något sätt, men man har ju läst en del och han har berättat om sin cancer i pressen.
Men så är det ju hela tiden. Någon dör, men de flesta fortsätter precis som förut. Det konstiga är ju att när något drabbar en själv blir det helt obegripligt att folk bara fortsätter som förut, som om ingenting hänt.
Eller när man själv dör. Fast det märker man lyckligtvis inte. Om det ginge, skulle jag antagligen sätta mig upp och ropa, hallå, JAG är ju död! Visa lite respekt! Glöm inte mig redan vid begravningskaffet! Spring inte som yra höns i Nordstan och leta presenter.
Henning Mankell var privilegierad; det visste han. Han hade miljoner på banken och ordets gåva. Rätt intelligent tyckte jag han var också. Och omtänksam och god.
En gång läste jag, att han hade suttit och pratat i två timmar med sin läkare om sin sjukdom. Nu har jag ingen praktisk erfarenhet av att vara cancerdrabbad själv (än) men hur vanligt är det att man får tala i två timmar med sin läkare?
Det brukar ju vara som i "Man ska ha husvagn":
5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll
