FruDecibel

Min allrasom bästastste Lexulouskompis ska trappa ner. Lexolous är ett mycket fängslande spel, som Alfapet eller Scrabble, fast på engelska eller franska. Men nu ska hon återvända till det normala livet lite mer. Det är beundransvärt, för L. är som en drog. Jag har inget emot droger och tid har jag ju också, men nu får väl jag också försöka trappa ner. Min hjärna kommer visserligen att skrumpna och livet blir tomt och innehållslöst, men det är ju så nyttigt att ha tråkigt. Jag kanske kan  blogga lite mer, vem vet.

Jag kan ju berätta att jag varit på Lisebergsteatern och sett "Obesvarad kärlek" med Tomas von Brömssen och Eva Rydberg. Jag försöker se allt med honom, för jag tycker helt enkelt att han är så fruktansvärt duktig. Pjäsen handlar om Florence Foster Jenkins och hennes pianist. För den som inte känner till denna märkliga människa ska jag dra storyn snabbt. Hon älskade musik och ville utbilda sig till sångerska. Pappa sa "det får du inte. Du har inte tillräcklig begåvning." Så småningom dog pappan och hon fick ärva. Hon tog sånglektioner, kanske i smyg? Så dog mamman och då fick hon ännu mer pengar, hon blev rik som ett troll. Då anställde hon en ackompanjatör och hyrde olika konserthallar i USA och höll konserter. Hon var lycklig. Men det lät förskräckligt illa. Hon förstod inte det. Hon hörde vad hon ville och hon älskade att sjunga. Kort före sin död (1944) hyrde hon Carnegie Hall, som blev fullsatt, för vid den tiden var hon kultförklarad. Folk skrattade och skrek och hon trodde att publiken var förtjust. Eller? Man är inte riktigt säker på det nu.

Här kommer ett klipp från den riktiga Florence Foster Jenkins när hon sjunger "Nattens Drottning" ur "Trollflöjten". (Kolla inlevelsen och vad gör hon? Rättar hon till BH-bandet under konserten?). Av någon anledning går det inte att lägga in klippet, men ni kan ju lika gärna titta på Youtube. Där finns flera upptagningar när hon massakrerar både Mozart och Bach och Strauss.
På Lisebergsteatern tjöt folk också av skratt. Alla utom min väninna (som tävlar med mig om Tomas gunst fast det vet han inte om) och jag.

Det visade sig att hr Brömssen spelade utmärkt pseudopiano. Alltså han låtsasspelade så att det såg helt rätt ut. Det är beundransvärt. I svensk film är det ju annars kutym att man tar en person vem som helst och låter honom hålla i ett instrument som om det vore ett vedträ och så får han såga lite fram och tillbaka och så är det en Isaac Stern som spelar i bakgrunden. Eller sätter man en vacker kvinna vid ett piano och låter henne gunga hit och dit och se själfull ut, men det stämmer inte. "Det är ingen som ser" tänker regissören, som inte själv spelar. Men det är det.

Nåväl, Tomas von Brömssen spelade perfekt utan att spela. Dessutom sjöng han (i verkligheten) som en Frank Sinatra. Guldstjärna, guldstjärna, guldstjärna!
Han fick fram pianistens vånda väldigt bra. Denne var ju livrädd att hans musikervänner skulle komma och lyssna på konserterna samtidigt som han ju blev god vän med Florence och inte ville såra henne genom att backa ur. Välbetalda pianistjobb växte nog inte heller på trän.

Om man nu går på en sån här pjäs, ska man då se den musikaliska aspekten eller den humana? Är det roligt eller är det sorgligt? Ja, för oss fastnade skrattet i halsen. Lite berodde det på Eva Rydberg, som inte är någon operasångerska och därför inte sjöng t.ex. "Nattens drottning"  i rätt oktav. Hon sjöng en oktav lägre och alla som har försökt (eller försöker efter detta inlägg) att nå upp till trestrukna f i arian vet hur det är att inte nå riktigt ända fram och att det låter ganska komiskt. Detta bortfaller ju helt om man sjunger en oktav lägre. E. R var tvungen att sjunga en massa andra omotiverade fel, som inte var ett dugg roliga.
Jag har skrattat mycket åt Florence, men baske mig om jag inte beundrar henne nu. Hon förverkligade sin dröm. "Det viktigaste är ju vad man hör inombords" sa hon.
Vete sjuttan, om inte jag skulle hyra Carnegie Hall och sjunga alla osjungna solon, om jag hade miljoners miljoner. Alla som kommenterar det här inlägget kommer givetvis att bli hedergäster. Och Tomas von Brömssen förstås.


Efter den här panegyriska inlägget gör det väl inget om jag publicerar den här bilden?

Om någon hade frågat mig idag hur ont det gjorde att ta bort stygn i munnen på en skala från 1-10, så hade jag sagt 10. Aldrig någonsin kunde jag ana att det skulle vara så fruktansvärt smärtsamt. Helt i klass med att föda barn, om än inte lika utdraget. Då får man ju ändå med sig något bra hem, för det mesta i alla fall. Här blev man bara av med pengar.

Men det var ingen som frågade, för det var ju inte så intressant. Jag skrek i alla fall så att det hördes långt ut på Södra Vägen, gissar jag. Folket som satt i väntrummet måste ha bleknat om nosarna, för dörren var inte stängd. Jag tror att jag fick en smärtchock, men efter att ha sökt på NE på smärtchock såg jag, att det inte finns något som heter så, så det kan det ju inte ha varit.
Smärta förminskar. Man blir ledsen och sur och gnällig och alla stora ädla tankar man brukar tänka försvinner och det finns bara smärta och man är alldeles ensam med den.
Jag har ändå haft god hjälp av Åsnor, som har flugit hit för att staga upp Åsnemamman. Himlen vare lovad för det, men någon skatteåterbäring blir det nog inte.
Tandkirurgen pratade glatt om nästa operation. Va? sa jag. Det hade jag inte fattat. När titanskruvarna har läkt fast, ska det stansas hål så att de tittar fram igen och locket längst ner på dem ska skruvas bort så att de nya kronorna kan få fäste i gängorna och sedan ska han gå in från sidan och sätta fast någon annan grejsimojs. Ni hör ju hur ont det kommer att göra, även om jag förhoppningsvis får bedövning.
Alla pratar om att det blir så bra och tänk vad skönt när det är färdigt. Jag är inte lika säker på det. Jag är en patient som kommer att förvåna. "Så här brukar det inte bli", kommer de att säga. "Det var ju synd, men vi måste nog göra om alltihopa", eller "det var ju synd och inte kan vi göra om det heller. Sorry."

För den som undrar hur det går på Folkteatern, så kan jag meddela att det går väldigt bra. Publiken är mycket olika beroende på vilken dag det är. Tisdagspubliken tycks bestå av pigga och intelligenta människor som fattar att det är skojigt ibland, medan fredags-och lördagspubliken mest består av människor som vet att det är fint att gå på teater och som väntar sig att det ska vara enkelt och lättfattligt. Vissa har tagit sig ett eller många glas vin, så att de somnar. Tyvärr ser man publikens ansikten ganska tydligt, och är det någon som ser sur ut, så märker man det direkt. Det påverkar i alla fall mig och förmodligen skådespelarna också, fast de är ju mer professionella än jag.

Hittills har jag inte lyckats få några blommor av mina vänner, trots ett uttryckligt löfte i lördags, (men faktiskt här hemma av Händige Herrn; himlen vare lovad), men det är väl för att jag alltid har drömt om att få blommor just efter en föreställning eller en konsert, när publiken applåderar som en vansinnig och trumpeterna smattrar och fanorna fladdrar ....Jo, det har faktiskt hänt, en gång  efter en konsert på min födelsedag. Det är nog 10 år sedan och en gång efter Orestien. Ja, men då så, vad tjatar jag om.
Det är ju inget konstigt egentligen för jag gör ju aldrig något på scenen eller på konserter som är något att hänga i julgran. Visserligen har jag förhindrat många haverier i kören, men eftersom de aldrig har inträffat, så är det ju inget att tala om.

Ja, sådana här småaktiga tankar om småaktiga tanter  och andra  dyker upp i ens småaktiga hjärna när man har ont. Bara för det sätter jag in bilden på min senaste fådda blombukett igen. Den fick jag av den storsinta Frau Liebestraum.

..i morgon död, eller snarare: igår var allting skojigt, idag var det mindre skojigt. Så det var igår jag skulle sagt så och det gjorde jag kanske också.
Igår var det internationella Pi-dagen (3/14) och just den dagen råkar jag vara född, så därför kan det bli lite skojigt. Familjen skulle försöka uppvakta så tidigt så att jag inte hade hunnit vakna, så de kom redan kvart över sex. Men tji fick de; födelsedagsbarnet hade redan varit vaken sedan kvart över fyra. Två sudoku och ett halvt korsord hann jag med innan de kom. Sedan fick jag god tårta och lammbullar med fetaost, i den ordningen, fast med lite paus emellan. Det var den hitresta godhjärtade Åsnan som stod för detta. Ett litet kalas uppstod också på eftermiddagen. På kvällen var det körrepetition som vanligt. Till och med kören (utom en) sjöng och hurrade, vilket värmde det rynkiga hjärtat.

Facebookvännerna överträffade sig själva med grattisrop och annat. Det kom till och med blomstergrattiskort från en person på Facebook, som jag aldrig någonsin skulle misstänka för att sno ihop ett sådant till just mig, varför jag misstänker att det var ett spam.

Dagen efter var det dags att få titanskruvar i käften. Tur i oturen var ju att jag både fick ha premiär och fylla år innan det var dags att  få ont i ansiktet och  bli blågul i detsamma. Men så händer det där med Japan, och man inser proportionerna på lidande. Så det kanske inte gör så ont. Det kanske inte blir så blått. Det kanske inte blir så dyrt (jo).

Tandkirurgen var mycket trevlig i alla fall. Jag hade beväpnat mig med min egen Mp3-spelare, för jag ville inte riskera att behöva lyssna på Pachelbels kanon eller något annat dunka-dunka. Jag tänkte alltså lyssna på hela Bachs Matteuspassion med Herreweghe och Andreas Scholl för den som är intresserad. Enligt min mening är det den bästa inspelningen som finns. Det visade sig passa mycket bra. "Das ist mein Blut", ekar Jesus med stråkgloria i mitt öra alltmedan jag känner hur det rinner ner på halsen. Blod eller vatten vet jag inte, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Buss und Reu, sjöng Andreas Scholl. Ja, det blir höga böter för titanskruvar. Min ånger är stor, men vad hjälper det. Erbarme Dich, bad han så bevekande. Ja, det är nog den vackraste i hela passionen, men ingen erbarmar sig över mig, känns det som, fast det är väl just det de gör. "Oh, Schmerz" gastar evangelisten. Han tolkar mitt inre bäst.
Sedan ledde Åsnan mig hem och nu sitter jag här med mina skruvar och kan bara hoppas att det ska sluta lyckligt. Fattig blir jag i alla händelser.
Men det finns ju det som är värre.

Den senaste tiden har jag läst ett antal biografier och dagböcker. Det är nyttigt. Man baxnar över vad som har försiggått i slott och kojor utan att man har haft en aning om det. Där satt jag i min trygga Svenljungavärld och läste Idun och Svensk Damtidning, för att inte tala om Allers och trodde att det var naturligt, medan Carl Johan De Geer växte upp under helt andra förhållanden och trodde det var naturligt. Ett intressant fall på det hela taget.
Sedan tog jag mig igenom "Tre dagböcker" utgiven av Maria von Rosen och Ingmar Bergman; dotter och far alltså. Den behandlar hustrun Ingrids sjukdomstid och död. Trots detta känns det som om det ändå är hr regissören som har huvudrollen i detta drama. Det kan ju bero på att han är mer tränad att uttrycka sig skriftligt. Lite märkligt ändå att han ska ta sådan plats.
En formulering har han lyckats med väldigt bra tycker jag. "Jag är för övrigt en urgammal sprucken potta till brädden fylld av nattståndet självmedlidande."
Ja, precis så tycker jag att han är. Nu gäller det ju att inte kasta sten i glashus, så jag måste skynda mig att tömma pottan.
Igår fick jag veta att det inte var tillåtet att gäspa under Bergmans repetitioner. Skådespelare som gjorde detta blev genast utbytta. Kanske var det därför som jag nervöst började gäspa under föreställningen igår? Jag lyckades dock gäspa i kulisserna, men vår regissör har lyckligtvis inte varit av det demoniska slaget. Eller ska man stava "dämoniska"?

Nu har recensionerna (Den heliga Johanna från Slakthusen) börjat trilla in och med det den sedvanliga förundran hur recensenter är beskaffade och hur mycket (litet) som är relevant. Att samma pjäs kan göra så olika intryck. En tyckte att regissören hade fattat Brecht bättre än Brecht själv. De flesta tycks dock vara imponerade av kören, dvs. oss. Någon tyckte att vi var en 40-mannakör, men då har han nog sett dubbelt. (Eller också hörde han att vi sa att vi är 50 000.) Sveriges Radio hade skickat en person att recensera, som dock inte var tillräckligt intresserad för att notera att regissören hette Melanie och inte Madelene. Skäms, Sveriges Radio! Man kan väl stava rätt även om regissören inte heter Ingvar Bergman eller Roland Josephson.

I år fick vi vara med på premiärfesten också. Den var lite enklare än förra årets, då vi fick stå och titta på. Mingelgryta och vin. Det var inte helt lätt att mingla med gryta, men allting går bara man vill, sa min mormors mor.
Igår tittade Folkteaterns konstnärlige ledare (Hans Norén) på föreställningen. Jag vet inte vad han tyckte, men han vinkade åt mig.

Min egen framtoning i pjäsen har fått kritik. Jag såg mest lidande ut av alla i kören. Om detta var bra eller dåligt är jag inte säker på, men kom och titta själva, så kan vi ha en omröstning.

Här finns den en massa fina bilder från föreställningen. Den skarpsynte tittaren kan urskilja mig. Jag står längst fram till vänster i första raden. Huruvida jag ser mest lidande ut går inte att avgöra där, så ni blir nog tvungna att komma och titta själva.

Närmare bestämt i morgon, som redan har blivit idag. Då är det premiär. Idag, alltså igår, hade vi genrep och det gick riktigt bra. Det ska det ju helst inte göra, men det kanske går bra i morgon, alltså idag också. Snön fungerar, dimman fungerar, våra ut och intåg fungerar, texterna sitter -som en smäck? Nåja. Vi pluggar texterna i kulisserna före entréerna. Kläderna börjar lukta apa nu för vi har haft många kostymrep och idag blev det oerhört varmt bakom järnridån. Åtminstone strumporna skulle må bra av tvätt. Men kostym gör nog så, att de tvättar efter ett visst antal dagar antingen det behövs eller ej ...

De stränga frisyrkraven gör mig tokig. Allt hår ska vara bakåtstruket och hårt sprejat. Det som är baktill ska vara i en tofs. Nu är det ju välkänt, att mitt hår är av den fennoskandinaviska typen, och tre hårstrån i en tofs är inte så mycket att vifta med. Därför har jag tubbat en maskpraktikant att klippa mig så att jag slipper tofsen. Det blir intressant, för man fastnar ju annars lätt hos en och samma hårfrissa. Nu blir det något nytt. Blir jag ful, så passar jag ännu bättre i pjäsen.

Vi står och vi sitter. Ibland får jag kramp i ett ben. Ni som vet hur det känns, förstår kanske hur svårt det är att sitta och se ut som om man egentligen är någon annanstans. Det ska vi göra i en scen. Rätt vad det är ska jag lämna över ett brev (från New York) till en köttfabrikant och då måste jag resa mig lite grann för att räcka honom det. Då får jag verkligen spela teater och låtsas som om jag inte alls har kramp i benet. Idag dunsade jag ograciöst ner på trappen igen och åstadkom  just en duns. Möjligen tittade inte alla på mig just då, vilket man lätt tror.

Apropå ful, så kom en norsk masterstudent fram efter ett publikrep och påstod att hon tyckte jag var "fin". Jag förstår fortfarande inte riktigt vad hon menade, för sällan har jag exponerats så fult. (Det skulle vara konfirmationskortet då, som är det fulaste jag vet.)  Men hon ville att jag skulle komma på casting. Så jag har varit och provfilmat. Jag fick vara lägenhetsspekulant och en kille fick vara mäklare. Jag var mycket intresserad av lägenheten, eftersom jag bodde på första våning i samma hus sedan 20 år och när ytterligare en spekulant dök upp, skulle jag bre på hur dåligt det var i bostadsrättsföreningen. Det gjorde jag. Det var bara att hämta från min egen BF. Jag berättade om de dragiga fönstren och den snåle ordföranden, soppolisen och de feta råttorna på gården.
Jag vet inte om jag gjorde fint ifrån mig, men det lär jag väl märka. Och det fina i kråksången var nog att jag inte var slät som en barnrumpa i ansiktet. Det gäller antagligen en karaktärsroll ...Julia Caesar, here I come!!!

Det kommer nog en glimt i Kulturnytt i TV, av "Den heliga Johanna från Slakthusen" alltså. Mig lär ni inte se, eftersom kameramän aldrig filmar utåt kanterna, men det kan ju bli bra ändå ...
Hur som helst, det är så roligt att jobba på en teater. Synd att man har framtiden bakom sig.

Förr i världen var morgnarna ofta stressiga. Många minns väl hur viktigt det var att komma i tid till frukosten på dagis etc., hur det är att kämpa med kläder och komma ihåg gympapåsen och tusen andra saker som hörde den tiden till. Otroligt nog tar den tiden slut, och morgnarna ligger så småningom som blanka söndagsförmiddagar på en rad.

Eller? Inte då. Det är riktigt stressigt nu också. Ju äldre man blir, desto vanligare blir det att man vaknar tidigt. Inte alltid, men oftast. De senaste 33 åren har jag nog som längst sovit till halv nio en gång.
Nu är det så här, att jag måste helst vakna tidigt för att ta en st. Levaxintablett för att sköldkörteln ska uppföra sig normalt under dagen. Sedan måste det gå X antal timmar innan jag får äta frukost, eftersom kalciumet i yoghurten hämmar upptagningen av det verksamma ämnet i Levaxinet. Och jag VILL ha yoghurt. Jag måste alltså helst vakna till vid 5-tiden. Och då ska jag helst somna om igen efter famlandet på nattduksbordet efter tabletten och vattenflaskan. Det går ibland. Men ibland är det kört. Då blir det till att hitta på saker.

Tidningen är ju en lämplig sak. Det går i och för sig ganska fort att läsa GP, men räddningen heter sudoku. Jag är inget vidare på att lösa sådana, så det tar sin tid. Jag klarar bara den lättaste rutan. Varannan dag är det för svårt, men jag försöker ändå. Faktum är att det går att öva upp även en gammal hjärna. En bieffekt på att koncentrera sig så hårt på siffrornas placering är att man efter ett tag blir ganska sömnig. Då är det skönt att bara luta sig tillbaka på kudden och blunda ett tag utan risk att försova sig. Det enda som kan hända är ju att man tappar taget om pennan och den skramlar ner på golvet och väcker en och dessutom blir den svår att hitta sedan.

Detta får inte hända. Därför placerar jag alltid pennan mellan lång- och ringfingret. De två fingrarna sitter ihop skelettmässigt så att de klämmer åt det man sätter mellan dem. Och här kommer nu livräddningsrådet. Tänk er nu att alla som har dött av rökning i sängen hade haft cigaretten mellan de fingrarna i stället för de brukliga, då hade de vaknat av att cigaretten hade bränt dem och de hade troligen överlevt; Ulf Thorén, Monica Zetterlund m.fl. Nuförtiden är det väl ingen som är så dum längre så den röker inne, åtminstone inte i sängen, ingen som läser min blogg i alla fall, fast ni kanske känner någon dumming. Säg till dem i så fall. Man behöver inte dö i onödan. Det brukar ju ordna sig ändå.

Ja, nu har jag gett er min morgon. Den låten gillar jag förresten inte. Den var avslappningslåt på Friskis och Svettis länge. Jag låg och retade upp mig på hur Fred Åkerström kunde vara så uppfylld av sig själv så att han kunde tro att morgonen var hans och att någon ville ha hans morgon.
Men detta var ju ett livräddningsinlägg, och det är ju något helt annat.