Kan man utrota ord?
Nyss skrev en mycket rikt musikaliskt utrustad sångerska, faktiskt en av de bästa jag känner till, i sin statusrad på Facebook:
för varje dag blir träden lite grönare. Och det kryllar av vitsippor i Slottsskogen. Ok, jag låter väl som en pensionär när jag tjatar om detta, men jag Älskar att det är vår!
Jag svarade förstås:
-Och hur låter pensionärer menar du?
för varje dag blir träden lite grönare. Och det kryllar av vitsippor i Slottsskogen. Ok, jag låter väl som en pensionär när jag tjatar om detta, men jag Älskar att det är vår!
Jag svarade förstås:
-Och hur låter pensionärer menar du?
-De tjatar om blommor och om vädret....och sin hälsa.
(Jag) -Usch då, vilka otrevliga människor.
När man är ung, måste man alltså be om ursäkt för att man tror att man uppfattas som det som man själv tror att en pensionär är; enkelspårig förstås, kanske dum i huvudet, troligen indolent och dement och säkert luktar de illa också. Nåja, det där sista hittade jag på själv.
Kvintessensen är alltså att man inte får låta som en "pensionär". Man ska naturligtvis inte se ut som en och man får absolut inte vara en. Det är fiiiint att vara ung och frisk, något annat räknas inte, det vet vi ju.
När man är ung tjatar man inte om blommor och sin hälsa. Möjligen diskuterar man sina barn och deras hälsa, sömnvanor, ovanor, vad de kan och inte kan, vad de har sagt och inte kan säga, hurdan färg deras bajs har och detta dag ut och dag in, men det är ju en helt annan sak, eller hur? Man måste ju få prata om det som upptar ens tankar, eller hur? ELLER HUR?
Ja, jag är väl lite enkelspårig. Jag erkänner att jag alltid går igång på alla cylindrarna på åldersdiskriminerande formuleringar. Kan man inte helt enkelt utrota ordet pensionär? Det är en social stämpling, som inte någon är betjänt av.
Jag vet. Det går inte att utrota föreställningen om gamla människor i unga människors hjärnor. Jag var själv likadan när jag var ung. Det är en klen tröst, att ungdom går över, om man har tur.
Nej, fram för åldersblandning i alla sammanhang! Jag behöver t.ex. bli uppdaterad av ungdomen! Ungdomen klarar sig naturligtvis ganska bra utan mig, men ibland kan jag kanske stå till tjänst med någon gammal kunskap. Men stämpla mig inte. Då....bloggar jag om er.
(Jag) -Usch då, vilka otrevliga människor.
När man är ung, måste man alltså be om ursäkt för att man tror att man uppfattas som det som man själv tror att en pensionär är; enkelspårig förstås, kanske dum i huvudet, troligen indolent och dement och säkert luktar de illa också. Nåja, det där sista hittade jag på själv.
Kvintessensen är alltså att man inte får låta som en "pensionär". Man ska naturligtvis inte se ut som en och man får absolut inte vara en. Det är fiiiint att vara ung och frisk, något annat räknas inte, det vet vi ju.
När man är ung tjatar man inte om blommor och sin hälsa. Möjligen diskuterar man sina barn och deras hälsa, sömnvanor, ovanor, vad de kan och inte kan, vad de har sagt och inte kan säga, hurdan färg deras bajs har och detta dag ut och dag in, men det är ju en helt annan sak, eller hur? Man måste ju få prata om det som upptar ens tankar, eller hur? ELLER HUR?
Ja, jag är väl lite enkelspårig. Jag erkänner att jag alltid går igång på alla cylindrarna på åldersdiskriminerande formuleringar. Kan man inte helt enkelt utrota ordet pensionär? Det är en social stämpling, som inte någon är betjänt av.
Jag vet. Det går inte att utrota föreställningen om gamla människor i unga människors hjärnor. Jag var själv likadan när jag var ung. Det är en klen tröst, att ungdom går över, om man har tur.
Nej, fram för åldersblandning i alla sammanhang! Jag behöver t.ex. bli uppdaterad av ungdomen! Ungdomen klarar sig naturligtvis ganska bra utan mig, men ibland kan jag kanske stå till tjänst med någon gammal kunskap. Men stämpla mig inte. Då....bloggar jag om er.
Boobquake med Decibel
Inte kunde jag ana, att jag skulle bli så sannspådd så snabbt. Knappt hade jag skrivit "more geese than swans now live, more fools than wise" i förra bloggen, förrän Irans böneledare gick ut med det här, dvs. att jordbävningar orsakas av kvinnorns djupa urringningar, för er som inte orkar läsa.
På Facebook kunde man sedan gå med i en Boobquake, tuttbävning, för att tillsammans med alla kvinnor kunna orsaka en jordbävning som igår, för att reda ut om det verkligen är lätt klädda kvinnor, som är upphovet till jordbävningar. Jag väntar ivrigt på kommentarerna från Iran, för jag märkte inte, att det skakade någon gång.
Jag passade på att dra mitt strå till stacken genom att slita av mig allt på överkroppen. Visserligen fick jag då sitta i ett litet, litet bås med ett randigt skynke utanför och vänta på att 4 andra boobs skulle in före mig, och några män syntes inte alls till, tyvärr.
Alla kvinnor mellan 40 och 75 vet vad jag pratar om; den fruktansvärda vartannat år infallande mammograferingen. Jag brukar förtränga upplevelserna därifrån och glömma dem väl tills nästa gång. Men nu får det vara nog! Det är dags att vi kvinnor reser oss som en man och kräver humanare mammograferingsmaskiner.
Varje gång tänker jag, att om det vore män, som skulle pappograferas, så vore en icke-smärtskapande maskin redan uppfunnen, för annars skulle människosläktet dött ut.
Kanske den redan är uppfunnen? Jag vet ju faktiskt inte hur det går till, när män ska få sina sina utstående delar undersökta. Kan någon insatt person upplysa mig? Att det inte är en pappograf som ser ut som en mammograf är i alla fall säkert. Och då undrar jag ju samtidigt varför det inte går att undersöka boobsen med ultraljud t.ex. när man kan titta efter allt annat med detta ljud? Varför, VARFÖR går inte detta?
Kan det vara, att det är för dyrt? Kvinnor och sjuksköterskor och äldre är ju för många, så dem kan man ju inte ta någon hänsyn till, det kostar för mycket.
Hur som helst, när man har suttit halvnaken i det förnedrande båset ett tag och väntat på de andra som är före, får man komma in och då börjar tortyren. Alla blir inte torterade alltid, men jag råkade ut igår. Inte nog med att de skulle ha upp min vänstra inflammerade arm i högt läge; sedan när bröstpressarna sakta gick ihop, uppstod en våldsam smärta. Jag vrålade och tårarna sprutade och möblerna och personalen skakade på Avesina. Fru Decibel gjorde skäl för sitt namn.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Då blev det pinsamt. Alla som gråter, ska omedelbart tröstas. Hur tröstar man välvuxna kvinnor i sina näst bästa år? De medkännande mammografdamerna gjorde så gott de kunde. De talade till mig som ett barn. Jag blev ett barn, för jag grät. Jag tror faktiskt inte att jag vet själv, hur man tröstar en vuxen. Gråt är så förknippat med barn.
De sa: "Men det blev en väldigt fin bild".
Ja, men det gjorde verkligen fruktansvärt ont. Så ont, så nu kommer jag attt vara arg i två år. Jag vet att jag inte måste gå igenom detta, och jag vet att det diskuteras om det är någon nytta med det, statistiskt sett alltså. Men inför nästa eventuella quake vill jag veta, om det finns någon, som har varit på mammografi utan att bli så smärtsamt tillplattad? Mammografin är tydligen privatiserad numera, och det kan ju finnas någon anordnare, som har ett annat slags apparat. Tell me!
Jag tänker inte vara saktmodig, mild och tålig något mer.
På Facebook kunde man sedan gå med i en Boobquake, tuttbävning, för att tillsammans med alla kvinnor kunna orsaka en jordbävning som igår, för att reda ut om det verkligen är lätt klädda kvinnor, som är upphovet till jordbävningar. Jag väntar ivrigt på kommentarerna från Iran, för jag märkte inte, att det skakade någon gång.
Jag passade på att dra mitt strå till stacken genom att slita av mig allt på överkroppen. Visserligen fick jag då sitta i ett litet, litet bås med ett randigt skynke utanför och vänta på att 4 andra boobs skulle in före mig, och några män syntes inte alls till, tyvärr.
Alla kvinnor mellan 40 och 75 vet vad jag pratar om; den fruktansvärda vartannat år infallande mammograferingen. Jag brukar förtränga upplevelserna därifrån och glömma dem väl tills nästa gång. Men nu får det vara nog! Det är dags att vi kvinnor reser oss som en man och kräver humanare mammograferingsmaskiner.
Varje gång tänker jag, att om det vore män, som skulle pappograferas, så vore en icke-smärtskapande maskin redan uppfunnen, för annars skulle människosläktet dött ut.
Kanske den redan är uppfunnen? Jag vet ju faktiskt inte hur det går till, när män ska få sina sina utstående delar undersökta. Kan någon insatt person upplysa mig? Att det inte är en pappograf som ser ut som en mammograf är i alla fall säkert. Och då undrar jag ju samtidigt varför det inte går att undersöka boobsen med ultraljud t.ex. när man kan titta efter allt annat med detta ljud? Varför, VARFÖR går inte detta?
Kan det vara, att det är för dyrt? Kvinnor och sjuksköterskor och äldre är ju för många, så dem kan man ju inte ta någon hänsyn till, det kostar för mycket.
Hur som helst, när man har suttit halvnaken i det förnedrande båset ett tag och väntat på de andra som är före, får man komma in och då börjar tortyren. Alla blir inte torterade alltid, men jag råkade ut igår. Inte nog med att de skulle ha upp min vänstra inflammerade arm i högt läge; sedan när bröstpressarna sakta gick ihop, uppstod en våldsam smärta. Jag vrålade och tårarna sprutade och möblerna och personalen skakade på Avesina. Fru Decibel gjorde skäl för sitt namn.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Då blev det pinsamt. Alla som gråter, ska omedelbart tröstas. Hur tröstar man välvuxna kvinnor i sina näst bästa år? De medkännande mammografdamerna gjorde så gott de kunde. De talade till mig som ett barn. Jag blev ett barn, för jag grät. Jag tror faktiskt inte att jag vet själv, hur man tröstar en vuxen. Gråt är så förknippat med barn.
De sa: "Men det blev en väldigt fin bild".
Ja, men det gjorde verkligen fruktansvärt ont. Så ont, så nu kommer jag attt vara arg i två år. Jag vet att jag inte måste gå igenom detta, och jag vet att det diskuteras om det är någon nytta med det, statistiskt sett alltså. Men inför nästa eventuella quake vill jag veta, om det finns någon, som har varit på mammografi utan att bli så smärtsamt tillplattad? Mammografin är tydligen privatiserad numera, och det kan ju finnas någon anordnare, som har ett annat slags apparat. Tell me!
Jag tänker inte vara saktmodig, mild och tålig något mer.
More fools than wise
Alla som har sjungit Orlando Gibbons fantastiska madrigal "The silver swan" känner igen slutraden, "more fools than wise". Å, den är så bra.
Tänk er, att det är jag som sjunger sopranstämman....Jag är visserligen inte med i Hilliardensembeln, men i mina bättre stunder låter jag åt det hållet. Var inte oroliga; Vår Herre har redan straffat mig för detta förmätna uttalande. Men det är lycka för mig att sjunga höga toner. Stycket går fort över, underbart är som bekant kort. Ingen olycka är större för en sopran än att vara hes när "The silver Swan" ska sjungas. Då är det farewell all joy.
På söndag sjunger Göteborgs Kammarkör den här i Johannes kyrka vid Stigbergstorget kl 15. Det är en kyrka som hör till Stadsmissionen, så det kan bli lite stökigt under konserten. Det är inte Guds bästa barn, som brukar gå dit, men vad skulle de där att göra?
Vi sjunger också annan gammal musik. Det blir en nästan helt normal konsert, vilket är ganska onormalt för oss. Men var inte för säkra.
Alla, som överlever mig, får höra den på min begravning.
The silver swan, who living had no note,
When death approach'd, unlock'd her silent throat;
Leaning her breast against the reedy shore,
Thus sung her first and last, and sung no more.
Farewell, all joys; O Death, come close mine eyes;
More geese than swans now live, more fools than wise.
Den är fruktansvärt vacker också. Så här låter den:
Tänk er, att det är jag som sjunger sopranstämman....Jag är visserligen inte med i Hilliardensembeln, men i mina bättre stunder låter jag åt det hållet. Var inte oroliga; Vår Herre har redan straffat mig för detta förmätna uttalande. Men det är lycka för mig att sjunga höga toner. Stycket går fort över, underbart är som bekant kort. Ingen olycka är större för en sopran än att vara hes när "The silver Swan" ska sjungas. Då är det farewell all joy.
På söndag sjunger Göteborgs Kammarkör den här i Johannes kyrka vid Stigbergstorget kl 15. Det är en kyrka som hör till Stadsmissionen, så det kan bli lite stökigt under konserten. Det är inte Guds bästa barn, som brukar gå dit, men vad skulle de där att göra?
Vi sjunger också annan gammal musik. Det blir en nästan helt normal konsert, vilket är ganska onormalt för oss. Men var inte för säkra.
Alla, som överlever mig, får höra den på min begravning.
"More geese than swans now live, more fools than wise",
där kommer jag bergis att sjunga med.
Miljonlotteriet är en bluff
Jag ska inte skylla på någon annan än mig själv, för det var jag som gick med. En gång. Två gånger. Nu kan jag inte räkna dem alla, de prov på min dumhet jag rönt...Man kan ju alltid försvara sig med att man gör en god gärning, för det går ju till stöd för arbetet mot alkohol och narkotika bland ungdomar. Och man vill ju inte att de små liven ska knarka eller supa ihjäl sig. Men jag har också gått ur lika många gånger, och det är då det börjar.
Jag har förut berättat om taktiken de har. Någon ringer upp och pratar trevligt på norrländska. En av de allra värsta dagarna i november ringde en dam och frågade hur det står till på en sådan vacker dag. Jag svarade, att om hon tyckte att det var en vacker dag, så hade hon nog tagit sig ett tuting. Då medgav hon att det kanske inte var så vackert ändå, hon hade bara inte tänkt på det.
Så gick jag ur efter ett kort tag. Då ringer nästa. Hon är kolossalt deltagande, för hon ser att jag varit med i så många år förut och aldrig vunnit någonting annat än småvinster, så hon tycker att jag ska gå med igen. Jag förklarar att mina ekonomiska omständigheter har förändrats och att det inte finns utrymme för några bortkastade pengar längre.
Jag hör hur hon lägger huvet på sned i telefonen och säger med sin allra mest insmickrande röst, att nu har faktsikt chefen själv bett henne att ringa upp mig och uppmana mig att gå med igen, för nu skulle det faktiskt vara min tur...och dessutom får du ju två extralotter varje gång....
Hon låter faktiskt som om det var bestämt, att jag tack vare mitt långvariga deltagande, skulle få lotter från en annan hylla, den med högvinsterna på. För det hade chefen sagt.
Naturligtvis kan det inte vara så. Men tänk om det är så, inofficiellt, tänk om hon liksom råkade läcka lite bredvid mun (det måste se roligt ut) och tänk om jag missar mitt livs chans att bli rik och lycklig? (Inga kommentarer om att pengar inte betyder allt, tack.)
Jag gick med en gång till. Hur går det för mig då? Ja, efter fyra gånger är jag uppe i en vinstsumma på 460 kr. Man kan lägga ihop alla sina småvinster nämligen.
Nu kommer nästa problem. Jag förstår ju, att chefen nu står och gapskrattar åt sin lyckade lurendrejeri; jag kommer aldrig att vinna någon bil eller helikopter eller nybyggd villa eller motorcykel eller några enkla småmiljoner. Jag måste välja mellan småvinsterna. MEN DET FINNS INGENTING JAG VILL HA LÄNGRE! Mitt behov av reflexvästar, tapas-set, grytlappar av silikon och mirakeltrasor är mättat!
OK. Jag får väl vara med lite längre då och försöka vinna ihop till en 2000 kr-vinst, tänker jag.
Jag tittar på vinsterna värda 2000. Ojsan, här kan man vinna Orrefors officiella bröllopsserie; precis vad jag behöver! Två glasljusstakar, en skål och en ljuspuck. Jag googlar, för att se om de verkligen är värda 2000. Surprise! På nätet kan man köpa det hela för bra mycket mindre. Jag kollar de andra vinsterna. Alla utom en, en elektronisk borr/skruvdragare kan man få för mindre än 2000 kr.
Det är en genial affärsidé. Locka med priser som har låtsaspriser. Garnera med lite IOGT-propaganda och det går hem.
IOGT= idioter och gamla tanter. Jag borde ha insett det.
Nej, hädanefter ska jag köpa Champagne för de där lotteripengarna i stället.
Precis vad man behöver.
Jag har förut berättat om taktiken de har. Någon ringer upp och pratar trevligt på norrländska. En av de allra värsta dagarna i november ringde en dam och frågade hur det står till på en sådan vacker dag. Jag svarade, att om hon tyckte att det var en vacker dag, så hade hon nog tagit sig ett tuting. Då medgav hon att det kanske inte var så vackert ändå, hon hade bara inte tänkt på det.
Så gick jag ur efter ett kort tag. Då ringer nästa. Hon är kolossalt deltagande, för hon ser att jag varit med i så många år förut och aldrig vunnit någonting annat än småvinster, så hon tycker att jag ska gå med igen. Jag förklarar att mina ekonomiska omständigheter har förändrats och att det inte finns utrymme för några bortkastade pengar längre.
Jag hör hur hon lägger huvet på sned i telefonen och säger med sin allra mest insmickrande röst, att nu har faktsikt chefen själv bett henne att ringa upp mig och uppmana mig att gå med igen, för nu skulle det faktiskt vara min tur...och dessutom får du ju två extralotter varje gång....
Hon låter faktiskt som om det var bestämt, att jag tack vare mitt långvariga deltagande, skulle få lotter från en annan hylla, den med högvinsterna på. För det hade chefen sagt.
Naturligtvis kan det inte vara så. Men tänk om det är så, inofficiellt, tänk om hon liksom råkade läcka lite bredvid mun (det måste se roligt ut) och tänk om jag missar mitt livs chans att bli rik och lycklig? (Inga kommentarer om att pengar inte betyder allt, tack.)
Jag gick med en gång till. Hur går det för mig då? Ja, efter fyra gånger är jag uppe i en vinstsumma på 460 kr. Man kan lägga ihop alla sina småvinster nämligen.
Nu kommer nästa problem. Jag förstår ju, att chefen nu står och gapskrattar åt sin lyckade lurendrejeri; jag kommer aldrig att vinna någon bil eller helikopter eller nybyggd villa eller motorcykel eller några enkla småmiljoner. Jag måste välja mellan småvinsterna. MEN DET FINNS INGENTING JAG VILL HA LÄNGRE! Mitt behov av reflexvästar, tapas-set, grytlappar av silikon och mirakeltrasor är mättat!
OK. Jag får väl vara med lite längre då och försöka vinna ihop till en 2000 kr-vinst, tänker jag.
Jag tittar på vinsterna värda 2000. Ojsan, här kan man vinna Orrefors officiella bröllopsserie; precis vad jag behöver! Två glasljusstakar, en skål och en ljuspuck. Jag googlar, för att se om de verkligen är värda 2000. Surprise! På nätet kan man köpa det hela för bra mycket mindre. Jag kollar de andra vinsterna. Alla utom en, en elektronisk borr/skruvdragare kan man få för mindre än 2000 kr.
Det är en genial affärsidé. Locka med priser som har låtsaspriser. Garnera med lite IOGT-propaganda och det går hem.
IOGT= idioter och gamla tanter. Jag borde ha insett det.
Nej, hädanefter ska jag köpa Champagne för de där lotteripengarna i stället.
Precis vad man behöver.
Lite hjälp, tack.
Mina ärade läsare är säkert rutinerade Blocketsäljare. Jag har bara sålt en sak på Blocket och det var mina rullskidor. De gick som på räls, kan man säga.
Nu är jag inspirerad av all reklam om vad man har i sitt förråd, och hur rik man kan bli på det. Det är minsann både det ena och andra kan jag berätta.
Men först tänkte jag göra ett försök att sälja en Gudrun Sjödén-klänning. Denna kulturtant har en egen vintagesida, men det kostar 30 kr att lägga upp en annons. Det tycker jag var hutlöst, i synnerhet om plagget inte blir sålt. Jag gissar att det är något liknande på Blocket, men kanske är det fler tittare där. Kanske inte så många kulturtanter.
Alltså tror mina ärade läsare att det går att sälja följande plagg:
Nu är jag inspirerad av all reklam om vad man har i sitt förråd, och hur rik man kan bli på det. Det är minsann både det ena och andra kan jag berätta.
Men först tänkte jag göra ett försök att sälja en Gudrun Sjödén-klänning. Denna kulturtant har en egen vintagesida, men det kostar 30 kr att lägga upp en annons. Det tycker jag var hutlöst, i synnerhet om plagget inte blir sålt. Jag gissar att det är något liknande på Blocket, men kanske är det fler tittare där. Kanske inte så många kulturtanter.
Alltså tror mina ärade läsare att det går att sälja följande plagg:
Viskosklänning från Gudrun Sjödén i tre våder, stl S, aldrig använd; kostade ny 698; säljes för någonting.
Strukturen på översta delen är prickig.
Jag har som sagt aldrig använt den, och jag vet inte vad som föranledde köpet. Ett fåfängt hopp om att jag skulle se piffig och kvinnlig ut? Nu är den dessutom för liten.
Egentligen var det nog färgen som jag inte kunde förlika mig med. Det är inte min färg, helt enkelt. Och tanken på hårfrisörskan i Svenljunga, som på söndagarna promenerade i sin "sista-försöket"-lila hatt, förföljer mig. Hon var dessutom med i kyrkokören och sjöng med kraftigt chevroterande stämma.
Nej, den färgen kan jag inte ha.
Egentligen var det nog färgen som jag inte kunde förlika mig med. Det är inte min färg, helt enkelt. Och tanken på hårfrisörskan i Svenljunga, som på söndagarna promenerade i sin "sista-försöket"-lila hatt, förföljer mig. Hon var dessutom med i kyrkokören och sjöng med kraftigt chevroterande stämma.
Nej, den färgen kan jag inte ha.
Timmerstockar
Jag har lite tråkigt. Det är fult att ha tråkigt. Man ska ha ett rikt inre liv, man ska ut i naturen, man ska umgås med sina fina vänner, man ska äta hembakt, sy gardiner, titta på Bingo-Lotto, man ska engagera sig till höger och vänster, man ska sy och snörpa och måla och och doktorera huller om buller. Jag gör ingenting mer än huller om buller kanske. I synnerhet doktorerar jag inte, vill jag understryka. Så långt skall jag inte komma. Jag skall vara fullärd i och med magisteruppsatsen, men den gör jag visst inte heller, så det kan ju gå på ett ut.
Just nu står det alltså lite still. Våren har hejdat sig någonstans i Örebrotrakten, tror jag, och själv har jag stannat på IQ badboll. I början av påskvistelsen här i Dalarna sportade jag lite grann genom att pulsa ner till utedasset och kontrollera ett födelsedatum på Fickjournalens Stjärnkalender från 1957. Det höll på att ta en ända med förskräckelse, eftersom jag ramlade i den djupa snön och var snubblande nära att inte komma upp. Händige Herrn är inte så uppmärksam just på damer i snön, så där kunde jag fått ligga. Till slut fick jag dock upp mig och kunde slutföra expeditionen.
Händige Herrn är desto mer ute i naturen. Banverket har gått fram som ett Jehu på slänten ner till järnvägen. De har fällt ganska många träd, vilket vi tackar för, men de ligger kvar och vem ska ta hand om dem? Inte Banverket i alla fall. De har ju så mycket annat de borde ha tänkt på. Här är en lite suddig bild på förödelsen. Jag råkade nämligen snubbla just när jag knäppte. H. H. är med på bilden; ni får själva leta upp honom.
Vad gör jag då? Jag bakar inte, jag städar inte. Det är lite för krångligt utan vatten. Vattnet försvann på annandag jul och kommer väl tillbaka vilken annandag som helst. Pingst kanske.
Jag vill så klart gå ut, men då ramlar jag eftersom jag går i H.H:s fotspår i snön, och de är stora hala och långt avstånd mellan. Poff, så ligger jag där igen. Grannen missar inte heller något tillfälle att mobba mig, så ibland avstår jag från att gå ut. Inget ryggskott, ingen meniskruptur, ingen axelinflammation etc. är någonsin en orsak till att stå över kroppsarbete, nämligen.
Men som synes på bilden, så är det ju snöfritt i soliga lägen. Jag letar blåsippor. Jag hittade en modig en...som ljuger och säger att nu är det vår... Det är som en fixeringsbild det här också. Var är blåsippan?
Jag kanske kan o-gå till sjön med mina o-fina o-vänner och o-dricka.... O-boy. Flåt. Jag kunde inte låta bli.
Just nu står det alltså lite still. Våren har hejdat sig någonstans i Örebrotrakten, tror jag, och själv har jag stannat på IQ badboll. I början av påskvistelsen här i Dalarna sportade jag lite grann genom att pulsa ner till utedasset och kontrollera ett födelsedatum på Fickjournalens Stjärnkalender från 1957. Det höll på att ta en ända med förskräckelse, eftersom jag ramlade i den djupa snön och var snubblande nära att inte komma upp. Händige Herrn är inte så uppmärksam just på damer i snön, så där kunde jag fått ligga. Till slut fick jag dock upp mig och kunde slutföra expeditionen.
Händige Herrn är desto mer ute i naturen. Banverket har gått fram som ett Jehu på slänten ner till järnvägen. De har fällt ganska många träd, vilket vi tackar för, men de ligger kvar och vem ska ta hand om dem? Inte Banverket i alla fall. De har ju så mycket annat de borde ha tänkt på. Här är en lite suddig bild på förödelsen. Jag råkade nämligen snubbla just när jag knäppte. H. H. är med på bilden; ni får själva leta upp honom.
Vad gör jag då? Jag bakar inte, jag städar inte. Det är lite för krångligt utan vatten. Vattnet försvann på annandag jul och kommer väl tillbaka vilken annandag som helst. Pingst kanske.
Jag vill så klart gå ut, men då ramlar jag eftersom jag går i H.H:s fotspår i snön, och de är stora hala och långt avstånd mellan. Poff, så ligger jag där igen. Grannen missar inte heller något tillfälle att mobba mig, så ibland avstår jag från att gå ut. Inget ryggskott, ingen meniskruptur, ingen axelinflammation etc. är någonsin en orsak till att stå över kroppsarbete, nämligen.
Men som synes på bilden, så är det ju snöfritt i soliga lägen. Jag letar blåsippor. Jag hittade en modig en...som ljuger och säger att nu är det vår... Det är som en fixeringsbild det här också. Var är blåsippan?
Inomhus finns det också arbete. Som om det inte räckte med den ännu oavslutade hallrenoveringen i hemstaden, har vi här en speciell sorts tapet med gångjärn (grannens definition).
Så här ser det ut just nu:
Så här ser det ut just nu:
Här ser man både den tapet vi inte ville ha när vi tog över stugan och den vi gärna vill ha, fast den ska sitta fast. Vi har klistrat fast den igen en gång, men det hjälper inte. Att det har blivit så här, lär bero på, att jag har satt på elementet fel. Nu är jag lite ironisk, ifall någon inte förstår. I det här familjen är det nämligen så, att det alltid är jag som är den på sannolika skäl mest misstänkta för allt. I det här fallet har jag envist hävdat, att man inte kan sätta på element på så väldigt många olika sätt, och att jag är oskyldig. Nu har vi salomoniskt enats om att det måste vara klistret som det varit fel på. Något annat är inte tänkbart.
Tapeten är "Linnés Hammarby", men det kan man inte säga i affären. Tapetpojkarna har nog inte hört talas om varken Linné eller Hammarby, åtminstone inte i "Här får du livstid"- staden.
Men om man säger B12902 så kan de nog hitta den.
Jag har två datorer med mig, för säkerhets skull, och jag har läst en bok som heter "Pensionär? Aldrig i livet!" Den var full av berättelser om sådana där som har så fina liv och är så nöjda med sig själva, alltså inget för mig att identifiera mig med. Så försöker jag igen med "Stridens skönhet och sorg". Men nej, Peter Englund, jag delar inte din fascination över Första Världskriget. Inte krig över huvud taget. Får se om jag orkar ta mig igenom.
Idag gjorde jag något som jag nog inte gjort på 54 år. Jag såg en "Lilla Fridolf"-film. Och tänk, jag som trodde att de var urdåliga och något man såg ner på och skämdes för att man såg! Jag skrattade faktiskt högt flera gånger! 50-talet! Det kan ju i och för sig bero på min tillfälliga IQ-sänkning, men kanske också på ett pillemariskt manus och väldigt duktiga gamla skådespelarrävar; Lars Ekborg, Inga Gill, Douglas Håge och Hjördis Pettersson t.ex.
Hm. Nu är det en ny dag. Undrar vad jag inte ska göra idag? Några förslag?
Tapeten är "Linnés Hammarby", men det kan man inte säga i affären. Tapetpojkarna har nog inte hört talas om varken Linné eller Hammarby, åtminstone inte i "Här får du livstid"- staden.
Men om man säger B12902 så kan de nog hitta den.
Jag har två datorer med mig, för säkerhets skull, och jag har läst en bok som heter "Pensionär? Aldrig i livet!" Den var full av berättelser om sådana där som har så fina liv och är så nöjda med sig själva, alltså inget för mig att identifiera mig med. Så försöker jag igen med "Stridens skönhet och sorg". Men nej, Peter Englund, jag delar inte din fascination över Första Världskriget. Inte krig över huvud taget. Får se om jag orkar ta mig igenom.
Idag gjorde jag något som jag nog inte gjort på 54 år. Jag såg en "Lilla Fridolf"-film. Och tänk, jag som trodde att de var urdåliga och något man såg ner på och skämdes för att man såg! Jag skrattade faktiskt högt flera gånger! 50-talet! Det kan ju i och för sig bero på min tillfälliga IQ-sänkning, men kanske också på ett pillemariskt manus och väldigt duktiga gamla skådespelarrävar; Lars Ekborg, Inga Gill, Douglas Håge och Hjördis Pettersson t.ex.
Hm. Nu är det en ny dag. Undrar vad jag inte ska göra idag? Några förslag?
Påsk
Nu tror ni säkert att jag ska skriva om mitt påskfirande. Men där tror ni fel, för jag håller just på att ta bort julsakerna. Något påskpynt är inte påtänkt i år. Inget annat än adventstuppen, som är en allhögtidsprydnad.
Jag är väl lite teaterfixerad för tillfället och rätt som det är blir det Minnenas television i mitt huvud.
Realskolan i Svenljunga hade, som jag redan har berättat en driftig lärarinna, som tyckte att ungdomar ska ha kultur. Det tycker jag också, och jag tycker t.om. att man kan tvinga på dem lite sådant då och då. Det gör ett avtryck av något slag.
På den tiden, när jag var en fet realskoleelev, kom det ibland ett skådespelarpar till skolan. De spelade upp valda delar ur den klassiska repertoaren. Jag minns att de hette Allwin. Är det någon, som känner till dem?
Hur som helst, det var förfärligt. Allra värst var det den gången de spelade "Påsk" av August Strindberg. Paret var urgammalt, minst 60 år. Eller kanske 75. Kvinnan var tämligen fet. Eleonora i Påsk är en ung flicka. Man kanske får ursäkta eleverna, att vi tyckte det var otroligt fånigt, när en gammal tjock tanta (ja, så sa vi) höll på att fjanta sig som en ung flicka, talade med ljus röst och försökte se ut som 17 år. Mannen spelade troligen alla de andra rollerna.
De uppförde sin pjäs på podiet i aulan. (Ett podium är lite upphöjt, för den som aldrig gått i realskolan....tihi.)
När Eleonora satt ner på en stol på podiet och grät och kved för att allt var så hemskt, såg vi elever som satt nere i bänkarna också något hemskt, vi hade utsikt rakt in under hennes kjol. Man såg där strumporna slutade och där hennes tjocka lår vällde ut över strumpkanten.
Jag tyckte det var fruktansvärt pinsamt, både hennes fysiska framtoning och sättet de spelade. Av dramat förstod jag naturligtvis ingenting. Jag har sett Påsk på riktigt sedan en gång, och jag håller fast vid att Eleonora inte ska spelas av en pensionerad, tjock skådespelerska i för kort kjol på ett podium i en aula.
Jag är väl lite teaterfixerad för tillfället och rätt som det är blir det Minnenas television i mitt huvud.
Realskolan i Svenljunga hade, som jag redan har berättat en driftig lärarinna, som tyckte att ungdomar ska ha kultur. Det tycker jag också, och jag tycker t.om. att man kan tvinga på dem lite sådant då och då. Det gör ett avtryck av något slag.
På den tiden, när jag var en fet realskoleelev, kom det ibland ett skådespelarpar till skolan. De spelade upp valda delar ur den klassiska repertoaren. Jag minns att de hette Allwin. Är det någon, som känner till dem?
Hur som helst, det var förfärligt. Allra värst var det den gången de spelade "Påsk" av August Strindberg. Paret var urgammalt, minst 60 år. Eller kanske 75. Kvinnan var tämligen fet. Eleonora i Påsk är en ung flicka. Man kanske får ursäkta eleverna, att vi tyckte det var otroligt fånigt, när en gammal tjock tanta (ja, så sa vi) höll på att fjanta sig som en ung flicka, talade med ljus röst och försökte se ut som 17 år. Mannen spelade troligen alla de andra rollerna.
De uppförde sin pjäs på podiet i aulan. (Ett podium är lite upphöjt, för den som aldrig gått i realskolan....tihi.)
När Eleonora satt ner på en stol på podiet och grät och kved för att allt var så hemskt, såg vi elever som satt nere i bänkarna också något hemskt, vi hade utsikt rakt in under hennes kjol. Man såg där strumporna slutade och där hennes tjocka lår vällde ut över strumpkanten.
Jag tyckte det var fruktansvärt pinsamt, både hennes fysiska framtoning och sättet de spelade. Av dramat förstod jag naturligtvis ingenting. Jag har sett Påsk på riktigt sedan en gång, och jag håller fast vid att Eleonora inte ska spelas av en pensionerad, tjock skådespelerska i för kort kjol på ett podium i en aula.
