En medeltida stad
Skolan ligger kvar, men seminariet är nedlagt sedan länge och det är nu SLU. Jag har inte varit inne i huset sedan 1967, men nu fick jag lov att hälsa på.
Så här i backspelgeln kan man se, att utbildningen också var rätt så medeltida. Rektorn, som hade 13 barn, tillät inte långbyxor. Lärarna fick inte säga du till oss utan det var fröken Larsson hit och fröken Karlsson dit. Och fröken Mattson. Och när jag blev ombedd att stanna kvar ett år till och vara musiklärare, så fick jag lägga tillbaka titlarna med mina kamrater i den årskurseren som var efter mig. Jag fick alltså också säga fröken Rosenkvist och fröken Landerholm.
Alla flickor som gick på seminariet kallades "Skultor". Vi var mycket populära hos de värnpliktiga i Skövde, som ibland skickade en buss för att hämta ett lass flickor till sina fester. En gång var jag med på festen hos T2 . Det betydde officiellt "Terräng", men vi visste nog bättre. Det var sådana soldater som hade plattfot och hemorrojder och inte fick vara på t.ex. P4.
Nu när det har gått ett liv, undrar jag vad jag gjorde på den skolan. Jag kände mig något udda bland alla giftaslystna 20-åringar med setjumper och virkad krage som åkte hem till fästmannen vareviga vecka. Jag hade varken fästman eller virkad krage. Mina största triumfer firade jag på scenen som spexskrivare och som den ständige ackompanjatören. En triumf, som jag inte är så stolt över längre var när vi lyckades parodiera en handledare så elakt så hon gick hem. Jag tänker alltid på henne när när jag kör förbi Skara och vattentornet dyker upp. De har vissa gemensamma drag.
Jag är kanske orättvis mot medeltiden. Det var nog egentligen en bra tid, inte alls mörk och efterbliven.
För intresserade skultor publicerar jag här några exter- och interiörer från det som en gång var vår skola.
Spexsalens ingång
Vaktmästarbåset men ingen Martin...
Och sist men inte minst, orgelövningsrummen! Men vad nu? Kopieringsapparat? Inga orglar? Ljuva minnen....
Vi hade minsann spritstencilapparat och papper som kunde göra blåa, gröna och lila bokstäver.
Men det var ju på medeltiden.
P4? Är inte det en radiokanal?
Jovisst, men i preåsnetid fanns det något som hette Pansarregemente. Där togs tiopoängarna in, de som kunde marschera i 6 timmar i 42 graders kyla.
O, ljuva sextital. Nog minns man det. Jag var i Skara i somras också med Lina och gick de gamla gatorna. Vi kom ju inte in på skolan, men kikade i alla fall genom fönstret. Och så kan jag berätta att min Claes var en P4. Men T2orna var också bra att ha om man blev sjuk. För dom kunde sjukvårda och obducera grisar. Förresten, var det inte en T2a som föll fröken Larsson i smaken? Vi åkte och letade efter honom nånstans i Lidköpingstrakten vill jag minnas. Och du var på Maranatamöte med honom också. Eller har jag jättefel?
Långa Skuggan: Tänkte inte på det där med grisarna...med Maranata var det som så, att det var enbart i studiesyfte, om du nu trodde något annat. Vad jag minns är att de tog upp kollekt till pastorns bilräkning. Genialt!
Tur att du skrev ut att skolan grundades 1842, annars hade jag ju trott att du började 1832.
Det roar mig för övrigt STORT att läsa om dina erotiska andedopsäventyr med hemorrojdrekryterna.
Dr. Kotte: Jag VISSTE, att detta skulle roa dig!
Hej, jag vet att jag låter som en besserwisser men T står för <i>träng</i> och inte terräng.
<a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Tr%C3%A4ng"Länk</a>
Jag trodde att det hette terräng först också...
Pseudonaja: Javisst ja, men det visste ju jag också!!!! Hur kunde jag glömma det! Jag har faktiskt inte tänkt ordet sedan 1966, så det kanske är ursäktligt. Men plattfot och hemorrojder var i alla fall rätt.
