Att vakna före hjärnan
Jag drömde inatt att jag bloggade om det som jag inte drömde om, som verkligen hände.
Det händer esomoftast (fint ord), att jag vaknar med ett ryck och slår upp ögonen och så är det inget mer. För jag vet ingenting. Inte dag, tid, årstid eller vem jag är. Ändå är det något som fungerar, för jag inser ju att hjärnan inte har vaknat än. Jag kan tänka -ja här ligger jag i en säng i ett rum och tittar. Undrar om jag ska få veta någonting. Sedan är det som om det går en våg genom hjärnan och medvetandet kommer tillbaka och jag kommer på vem jag är och vad det är för dag och lite annat.
Lite otäckt är det innan hjärnan vaknar. Så måste det ju vara när man har tappat minnet. Fast då kanske man inte är medveten om att man tappat minnet.
Det påminner mig om en av de mest rörande böcker jag läst, den om Clive Wearing. Det finns en film också. En musiker, som förlorade korttidsminnet. Han kan spela piano och dirigera, men när han har slagit av kören, så undrar han var alla dessa människor kommer ifrån. Den enda människa han känner igen är frun och varje dag hon kommer och hälsar på honom undrar han, var hon har varit alla dessa år. Det finns några youtubeklipp om honom. Hans kortidsminne är ca 7 sek. Boken heter "Forever today."
Brukar ni vakna före hjärnan?
