FruDecibel

Här är vi, som varje söndagskväll "stämmer våra stråkar" (citat från "Önska") så gott vi kan.


Vi, som ibland låter förvånansvärt fint, ibland mest voff och iiiiiiiii. (Om ni inte minns, läs föregående musikblogg). Vi är vana vid offentligheten, för vi har varit på Sveriges Radios hemsida två gånger... Jag har också haft bilden utlagd och låtit läsarna gissa på vilka  sex som är läkare. Det gick ganska dåligt kan jag berätta. Utseende stämmer ofta dåligt med våra förväntningar, gudskelov.
Nu har vi två stora projekt på gång, Mozarts Requiem, som ska framföras i Uddevalla i oktober, samt  Dvořáks  Cellokonsert (h-moll) , som ska framföras i Göteborg den 22 mars. Duktiga instrumentalsolister finns det gott om i Göteborg, men de får inte så många solospelningar, eftersom det då ska vara typ Yo-Yo Ma och Nigel Kennedy. En hyfsad amatörensemble är en guldgruva för för dem som inte överhopas med anbud från  världen, för att få tillfälle att spela konserter. Det är ömsesidigt förresten, eftersom vi sällan efterfrågas när Yo-Yo Ma e.a. kommer...

Igår tröskade vi igenom Mozart utan dirigent, för det har vi inte alltid råd med. Den som känner till Mozart sätt att skriva musik vet, att i basstämmorna är det ofta bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp-bopp, alltså åttondelar i tjugofem minuter, medan violinerna ömsom får jobba häcken av sig och ömsom gnida fram smäktande vackra örongodisslingor. På dödsbädden, när Mozart fick ihop detta Requiem, måtte han ha ångrat sig för alla tråkiga cellostämmor han åstadkommit. I detta stycke är cellisterna riktiga grovarbetare och svettlukten sprider sig bland pulterna. (Skulle man kunna ta vara på värmen som åstadkoms i en orkester?) En av oss gör regelmässigt crescendo på näst sista tonen samt en drill, antingen det är Mozart eller Bach, men bara när vi är utan dirigent. En andrafiol hyssjar på oss när konsertmästaren ska instruera för att sedan själv prata som en kvarn, men då är det ju en helt annan sak.

Vi sågar frenetiskt. Än så länge utan blåsare, kör och solister. Blåsarna piffar onekligen upp sedan. De måste vara duktigare än stråkarna, eftersom man inte kan gömma sig på samma sätt när man är ensam och blåser horn, t.ex. När kören kommer till täcker den många skavanker och åstadkommer i sin tur egna. Men på det hela taget brukar det bli hyfsat, och intet uddevallaöga kommer att vara torrt.
I Dvořáks cellokonsert är Händige Herrn ombedd att spela triangel. Det är 72 takter i sista satsen, ibland med tremolo. Nu är det så, att triangel inte är Händige Herrns huvudinstrument. Det är gitarr. Gitarrister sitter ofta på sin kammare och spelar finstämda små stycken av Dowland etc. Det är en viss skillnad att stå mitt i en symfoniorkester, nära blåset förresten, och räkna takter och försöka hänga med i allt som händer när man är van vid ett stillsammare musikliv. Men är man nu proffs på den ena så ska det väl gå det också, med någon liten tremololektion kanske. Den som kommer att vara nervös är jag. Tänk om han spelar "plidelidelidelideling" i en paus!
Den som vill åhöra detta evenemang, bokar in den 22 mars, troligen i Johannebergskyrkan i Göteborg.