FruDecibel

Resan gick alltså till Altona-Hamburg och Berlin, och vi, Göteborgs Kammarkör, hade två konserter med Wolf Biermann. En sänds i radion den 26/9 kl.20,  men vilken radio är jag inte säker på. Någon tysk kanal. Den som fortfarande inte vet vem Wolf Biermann är, behöver inte vara ledsen, för man kan ju googla och täppa igen det hålet i sin allmänbildning.
Vi har nu gjort 12 konserter med denne man och för vår del kanske det börjar infinna sig en viss mättnad. Men samtidigt är det ju så otroligt roligt att resa iväg till utriket med sina "arbetskamrater" och göra konsertjobb.
Jag skulle också vilja vara en rik gammal kommunist och bo i ett fantastiskt hus i Altona och ha en ung fru, eller nåt. Allvarligt talat, så tycker jag det är synd att man bara har ett liv. Det blir så påtagligt, att världens centrum inte ligger i Göteborg. Tänk vad många liv man aldrig får leva och vad många platser man aldrig kommer att få se.....

Nåja, det är inte fy skam att få promenera under Der Himmel über Berlin (måste se den filmen) Unter den Linden i höstsolen med kamraterna.


Att göra konsert på den gamla ärevördiga Berliner Ensemble, där Brecht huserade en gång är häftigt. Jag känner mig numera hemma i det huset....nästan i alla fall.
Tack vare bristen på bankomater (hur ser de ut egentligen?) kunde jag inte handla någonting, vilket givetvis bara var bra men tråkigt.
 Det blev istället mycket promenerande. Det relativt nya förintelsemonumentet  "väcker känslor" står det i informationen.


Det är 2711 stenblock av olika höjd utsträckt på 19000 kvadratmeter. Jag har inte tagit del av vilka känslor som väcks, men det jag framför allt kom att tänka på var likkistor, eller kanske järnvägsvagnar. Om man delar 6000000 med 2711, så blir det ca 2213 judar på varje kista, varje vagn.

Det är frestande för barn med mycket spring i benen att hoppa mellan stenkistorna. Men se det får man inte. Det är mycket som är verboten vid det monumentet, vilket ju är förståeligt, för det är ju en påminnelse om det som skedde. Men jag undrar vilka känslor som skulle väckas om de döda fick titta upp och se arga, uniformerade vakter komma upp ur underjorden och jaga iväg barnen.

Jag gick lite bortanför monumentet, till en parkeringsplats, där det sägs att Hitlers bunker låg. Allt är jämnat med marken förstås och ingen minnesplatta så vitt jag kunde se. Jag vet inte hur pass sant det är, men det kändes i alla fall som om historien fläktade lite där.
En del saker  var uppåt väggarna, t.ex. detta. Jag vill minnas att det var på Torstrasse. Alla sitter fast i väggen och snörena är spända på fiskespön uppe från översta våningen.