FruDecibel

Igår såg jag filmen Apollo 13. För dem som inte orkade titta på den, kan jag berätta att det handlade om det, som skulle bli den andra månfärden, men som inte blev det för att allting gick fel och de höll på att inte komma hem igen. Mycket dramatiskt alltså. Det inträffade i april 1970, och då fanns jag, men jag har absolut inget minne av det. I och för sig har jag aldrig varit särskilt intresserad av rymdfärder, ja Sputnik tittade man ju på och Lajka tänkte man ju på men detta borde ju ha satt avtryck i minnet. Vad gjorde jag i april 1970 eftersom jag totalt kunde missa detta?

Jag tänker. Jag hade ingen TV, ingen tidning. Jag läste musikvetenskap (redan då), för jag hade tröttnat på att vara småskollärare i Kungsbacka och ville vara riktigt student. På musikvetenskapen var det flera som skulle söka till Musikhögskolan, som hette Konservatoriet på den tiden, och kunde de så kunde väl jag tänkte jag. Därför höll jag på att förbereda mig för antagningsproven. Jag åkte mellan Kungsbacka och Jonsered och tog cello- och pianolektioner. Men var övade jag piano? Jag hade ju inget då? Jag minns inte. Men jag var väldigt fokuserad på den lilla världen och den stora med rymdskepp nådde tydligen inte fram till mig. Allting handlade om stråk, klang, uttryck, fingersättning och det var härligt. Ändå härligare blev det när man hade kommit in på skolan och det blev legitimt att sitta och öva sex timmar om dagen. Det var allt man måste, ja förutom hälsa på mamma då. Rymdskepp och andra katastrofer hölls utanför. Vi levde i en skyddad verkstad. Därför har jag antagligen inget minne av Apollo 13. Att det har gåtts på månen minns jag ju, men det var innan jag gick i i verkstaden. Jag vet t.o.m. vad han hette som inte fick sätta första foten på månen, utan 3:e. Eller fick han sitta kvar medan Armstrong hoppade omkring i mångruset? Aldrin hette han och finns berättad om i "Berömda män som varit i Sunne".

Ni som var födda och var medvetna i april 1970, minns ni det här? Huvudrollsinnehavaren i filmen var misstänkt lik Forrest Gump, det såg jag ju. Tänk att han blev astronaut också.

Så har man fyllt på åren igen. Det är tur att det bara är ett i taget i alla fall. Men hux flux fyller man säkert 90, och då kan det hända att man blir omskriven i tidningen.
En f.d. kyrkominister (och ordförande i Bibelkommissionen) i den förra borgerliga regeringen råkade fylla 90 år samma dag som jag fyllde något mindre. Han blev mycket riktigt intervjuad i GP. Och som amen i kyrkan kommer då gamla vanliga åldersrasistiska uttalanden av enfaldiga journalister. Så fort någon äldre person intervjuas i tidningen, så ska det stå typ: "Trots aktningsvärd ålder, så minns han" etc etc. Underförstått: Ja, gamla personer är ju mosiga i hjärnan och har inget minne alls och ser illa och hör illa och luktar illa och är ju inget att räkna med och man behöver inte bry sig om att skriva vettigt om gamla personer, för de fattar ju inget ändå. De är ju duktiga för sin ålder i bästa fall. Att äldre människor är människor, som förtjänar att bli tagna på allvar och bedömas som vanliga människor, det existerar inte i journalisternas tankevärld. Äldre personer kan man se på von oben, från sin egotrippade lilla journalistpiedestal. Det är ju ändå "vi unga som räknas, som är de riktiga människorna, världen är till för oss".

Eller som en svägerska sa till en 96-årig, sjuk morbror: "Men man kan inte begära så mycket av dig Gustav, du är i alla fall 96 år." Hade det varit jag, hade jag hoppat upp ur sängen och bankat henne över den väl tilltagna rumpan med kryckan och ropat "din förbenade etterkvesa, här hoppar inga halta höns" eller något annat mustigt uttryck.

Vid samma tillfälle spelade valda delar av släkten några låtar för honom, för han var en gammal dragspelare. Hans hustru ropade då vid ett tillfälle: "Den här låten har du du gjort, Gustav!", varvid Gustav muttrade: "Det måtte jag väl veta".
Svarta, homosexuella och norrmän får man inte diskriminera längre, men det är ok att mobba äldre. Var är ÄO?

Ja, jag tycker snorkråkor är äckliga. Det har jag tyckt alltsedan jag satt bakom soffan i Jämshög ovanpå apoteket tillsammans med en kamrat, vi kan kalla honom Sven. Vi var kanske 4 år; han hade röd tröja och han petade näsan och åt upp snorkråkorna. Jag tyckte, så liten jag var, att det var ofattbart snuskigt och jag berättade säkert för mamma vilken dum pojke det var. Han är numera veterinär i Uppsala och heter fortfarande Sven. Våra föräldrar gjorde nog ett försök att korsa våra vägar 1966 då han (säkert inte frivilligt) tog emot mig på skolgården när jag tog småskollärarexamen, (jo, det hette så då). Men det var dömt att misslyckas. Inte kunde jag falla för en man som åt upp sina snorkråkor. Han fick ta sig en annan fru.
Barnen kan man som tur är inte välja bort bara för de har satt snorkråkor under matbordet och på elementet. Men det var skönt att jag slapp att veta. Nu ska bordet slipas, och jag kan lova, att jag kommer att slipa det extra noga på undersidan, där Åsnan satt. Elementet i vardagsrummet ska också få sig en översyn. Blääääääääää.

F.ö. kan berättas att Kammarkören har länge varit i behov av ett nytt kort till hemsidan. Körens medlemmar växlar lika fort som årstiderna. Bara en del finns kvar, år efter år. Igår kom en inlånad fotografpojke, som har tagit kort på oss förut. Den gången skojade jag med honom och sa, fast det var alldeles sant, att jag har varit med väldigt länge men jag kommer aldrig med på bilder eftersom jag alltid står längst ut. Och en bild i tidningen måste ofta beskäras och vem är det som försvinner då? Så se till att jag kommer med också, sa jag. OK, jag ska tänka på det, sa han.  Så började han fotografera och efter en vecka fanns bilderna att beskåda på hans fotosida.
Av den vackraste flickan, hans kompis, fanns det 13 bilder. Resten av kören fanns sporadiskt dokumenterad  och min närvaro dokumenterades med nedanstående bild, beskuren på ett helt nytt  och intressant sätt Jag satte själv dit glorian som kompensation för resten av mig, som inte kom med.
Snart kommer dett uppdagas hur mycket av kören som kom med den här gången.

Apropå mina upplevelser i magnetröntgenkameran (se nedan), fick jag veta att Dalai Lamas hjärnaktivitet hade mätts upp medan han magnetröntgades under meditation. Det visade sig att han hade stor aktivitet i den delen av hjärnan, som brukar röra på sig när man upplever positiva saker. Alltså är meditation något positivt.
Det tror jag säkert att det är, och han har ju tränat länge. Men jag är helt övertygad om att Dalai Lama inte magnetröntgades på Lundby sjukhus i Göteborg. Då hade han nog fått fart på helt andra delar i hjärnan.

F.ö. har jag idag suttit och filosoferat på Centralstationen i Göteborg i väntan på inte Godot utan Åsnan. Det var ett liv och ett kiv på stationen. Fredag eftermiddag och mycket folk sprang förbi. Jag roade mig med att försöka se vilka människor som var högutbildade och vilka markörer som avgjorde att jag tyckte så. Det är helt riskfritt, eftersom inget facit finns. Det lättaste var i alla fall att se vilka som inte var präster. Endast en med plausibel prästlook passerade. De har en viss utstrålning. Håret var en markör. Råd och tid att gå till frisören signalerar god ekonomi, kanske högutbildad. Färgat permanentat hår i råttsvansar signalerar inte hög utbildning. Lång skinnkappa på en kvinna kan vara en markör. En yllehalsduk från Ströms signalerar en professor utrustad med hustru med färgsinne. Julklapp troligen. Sättet att gå avslöjar en del. Ofta går man snyggare och mer målmedvetet om man är högutbildad. Jag undrar vad jag själv signalerar med min finska städerskefrisyr? Jag är inte det minsta finsk och inte kan jag städa heller. Nej, skenet bedrar säkert då och då. Kanske var alla präster.
Annars drömmer jag om ett liv i skönhet. Jag vill att allt ska vara vackert omkring mig. Allt ska vara rent  och solen ska lysa in genom fönstren och en ljum fläkt ska smyga sig in genom den öppna balkongdörren allt medan en renässansgrupp spelar gammal musik i radion. Jag organiserar och plockar men sanningen är att jag inte orkar ta ställning till alla saker. Just nu har vi snickarbod, tapetserarbod och kakelbod, målarbod och elektrikerbod överallt. Det värsta är, att jag börjar tro, att även om renoveringen av köket blir färdig, kommer det att stå målarburkar, tapetskärare och gerinxsågar och tusen millioner andra prylar överallt i evighet, amen.
Kanske är det vackert i himlen? Gator av guld och pärleportar har jag hört. Undrar hur han fick upp pärlorna?

Igår blev en del av mig exponerad för magnetröntgen. Det var ingen ädlare del, såsom huvudet eller så, utan en mer grundläggande del, nämligen högerknät. Utan knän står man sig slätt, det vill säga horisontellt. De som med empati och intresse ftagit del av mitt lidandes knähistoria, vet att det i augusti sa pang i knät när jag utförde lite förberedande skogsavverkning. Sedan har det förekommit olika åsikter om vad det var som sa pang. Första åsikten var att det var ett ledband. Sen trodde någon korsband, fast det säger de inte till gamla kärringar, för det går att operera och det tycker de är onödigt på tanter, som lika gärna kan sitta i rullstol. Allt detta avfärdades bestämt av en ortoped, som tyckte att det var en klar och tydlig degenerativ meniskruptur. Och i så fall är det bara att titta in i knät och klippa bort fransarna på menisken, så blir man som en ungdom igen. Men för att vara helt säker, så skulle det magnetröntgas.
Magnetröntgen är inte farligt, men ändå sitter personalen ute i ett annat rum och styr och ställer. Hrm. Det tar ganska lång tid, för det ska ju tas en massa bilder i varje läge. Man ligger bekvämt (nåja) och skjuts sakta in i en tub.
"Maskinen väsnas lite, så du ska få hörlurar", sa den snälla personalkvinnan. Sen undrade hon vilken kanal jag ville höra på. "P2", sa jag för jag tyckte det kunde vara lagom stimulerande. Den snälla personalkvinnan hade ingen aning om var P2 var, så jag fick guida henne. Till slut hittade hon det. Så började maskinen väsnas. Och som den väsnades! Man hörde absolut inte ett ord, dvs. ton av vad som spelades mer än när maskinen bytte läge. Det lät som om man stod intill ett mudderverk från 40-talet. Ja, jag tror i alla fall att jag har hört något mudderverk i min barndom och jag tycker det verkar som om de låter rätt rejält. Och nu förstod jag varför personalkvinnorna satt i ett annat rum.

Det är konstigt. Man kan åka till månen och ta ut blindtarmar genom munnen och fettsuga ridbyxor, men en magnetkamera, som låter som folk, går inte att göra. Vad beror det på? Digitalkameror är ju tysta som möss. Hur svårt kan det va?
Nu väntar jag med spänning på beviset på min smärta. Och någonstans är jag rädd att det inte syns någonting och jag blir klassad som sbv-kärring (sveda.-, bränn- och värk-). Att jag har inbillat mig alltihopa och blir skickad till ett annat ställe.
Men i så fall har jag en väldigt väl utvecklad förställningsförmåga.

Så har man genomlidit en festivalkväll till. Jag orkar inte tycka någonting om någonting. Det är förresten något jag skulle vilja driva. Rätten att få låta bli att tycka saker jämt. Men tänk vad det går att tycka. Aftonbladets schlagerkrönikör tyckte bl.a. så här:

Jag tycker att det var väldigt talande att Morgan Pålsson inte ens kunde komma ihåg i vilken stad han var utan tackade Landskrona fastän Landskrona till skillnad från Karlskrona faktiskt är helt oskyldigt och inte gjort nån mänska nåt ont.
Ibland far djefvulen i mig och jag mejlar till mediemänniskor, när det finns behov. Så jag skickade ett mejl och sa, att jag nog trodde att de flesta svenskar fattade varför han sa Landskrona i stället för Karlskrona, och att jag faktiskt tyckte det var riktigt roligt. Jag nämnde dock inte "Kära örebroare".
 Jag fick svar:
Om det var ett skämt OCH dessutom "riktigt kul" så bevisar det ju verkligen min tes om att kvällens deltävling var tråkig ;)
Ähum?
Häromdagen bevistade jag också en förläsning, som handlade om "Vad är naturen?" En skärpt miljöfilosof föreläste (Petra Andersson, känd från Filosofiska rummet) och det var intressant. Men efteråt dyker den politiskt inkorrekta frågan upp: Vilka andra än filosofer har behov av att definiera vad naturen är? Och då till skillnad fr¨ån kultur. Men det är klart. Vad skulle de annars göra på den Filosofiska institutionen, om man inte behövde definera saker? Precis som det inte skulle gå om alla människor fick medborgarlön. Vad skulle då alla på A-kassan och AFoch F-kassan göra?
Nu har vi ljus (snart) här i vårt hus. Efter att i tre-fyra år ha diskat utan ljus över diskbaljan, håller vi nu på att få ljus under alla skåpen. Anledningen till att vi inte hade ljus förut såg vi ,när elektrikern plockade bort kontakten. Den hade brunnit och luktade inte gott. Renoveringen har pågått ett halvår nu, och det ska vi fira med att tapetsera. Sedan ska vi golva. Sedan är det klart, nästan.
Och allt detta för att vi blev påtvingade en balkong av grannen. Men den blir det härligt att sitta på snart.

Jag har varit på konsert. Inte vilken konsert som helst, utan en romanskonsert med en av Sveriges nyaste mest framstående sopraner. Sånt brukar inte jag gå på, eftersom jag har ganska svårt för sopraner. (Jag är ju en själv, om än i blygsamt format.) Men denna sopran, hon heter Karolina Andersson, är det något märkligt med, för jag blir alldeles golvad och får tårar i ögonen.  Kanske är det för att det är en gammal kompis. Nåja, gammal och gammal, det är väl jag som är gammal, för hon är inte ens 30, men vi satt bredvid varandra i Kammarkören något år, och hon var lätt att sjunga med. Hon fick hoppa in på operan i Stockholm som Nattens Drottning och lär vara den enda sopran från Göteborg som fått jobb på operan i Stockholm....Därmed fick hon ett två-årskontrakt med Komisches Oper i Berlin. Imponerande. Det är konstigt när ens unga vänner plötsligt sticker iväg i karriären så där. Man blir respektfull. Eftersom jag är väldigt förkyld för tillfället, förstod jag att jag inte borde krama eine komische Sopran aus Berlin. Så det sa jag till henne. "Det gör inget", ropade hon, "då blir jag ledig"!
Det kanske inte är så komisch på Komisches Oper....I så fall har jag gjort dagens goda gärning. Snörvl.

Apropå Åsnans huggtänder, kan jag upplysa om det tycks vara ett släktdrag. Publicerar denna tårtbild-bild, tagen innan samtliga högg in på själva tårtan. På tårtbilden (som är av marsipan eller vad det nu var) kan man se Åsnans lillebror, från den tiden han verkligen var en lillebror. Bilden användes f.ö. när lillebrodern tog studenten.

Här är böckernas bok, som Åsnans älskade föräldrar inte ville läsa för henne, lika lite som vi ville skicka henne till söndagsskolan. Här kan man få se den nästan som i verkligheten. Den är alltså inte från 1600-talet som man skulle kunna tro utan snarare 1851. På insidan kan man läsa att den tillhört Johanes (stavningen var inte så standardiserad på den tiden) Tålig, 1861. Det var alltså Åsnans morfars morfars far.
Öronen som sticker upp bakom, tillhör Semla Silverpäls, som snart fyller 16 år.Tapeterna som syns bakom är snart ett minne blott. Snart blått.

Jag har en vän. Sedan första dagen i gymnasiet, när hon resolut stegade fram till mig på gymnasiets trappa i Borås och sa: Du ser lika bortkommen ut som jag känner mig, så var vi vänner. Det är 47 år sedan. Sedan dess har vi följts åt, ibland lite mer sällan beroende på antal barn och deras storlek, ibland väldigt intensivt, t.ex. under bokteaterperioder eller när någon av oss har behövt den andra. Vi har inte bara gymnasiet gemensamt (där vi fick uppleva hur det var att vara från landet) utan även Seminariet i Skara, där vi bodde ihop. Vi har alltså en uppsjö av gemensamma minnen. Igår träffades vi och jag fick ledaga henne till lärarnas uniformsaffär, Gudrun Sjödén. Jag kan inte handla där längre, dels för att det är för dyrt, dels för att jag inte längre vill identifiera mig med gruppen äldre lärare, som behöver skyla en och annan bilring. Den identiteten har jag gjort mig av med nu. Detta insåg jag redan efter en studeiedag på Komvux, för många år sedan, när Gudrun-Sjödén-sjoken blomstrade. Nåväl, plötligt sa hon: Rosander är död.
Ett namn, och minnet av hela gymnasieskräcken dyker upp igen. Rosander var en skräckinjagande historie-och samhällskunskapslärare. Detta var på den gamla goda tiden, man tog en riktigt studentexamen med studentskriviningar och munta med riktiga (nåja, ibland var väl det tveksamt) censorer, som kunde fria eller fälla och man kunde få gå ut bakvägen trots att mamma hade hyrt porslin till studentfesten.
Detta var 20 år efter filmen "Hets", som några kanske har läst om. Men stämningen var likartad på historielektionerna. Kanske var Rosander inspirerad av Stig Järrel. Rosander såg exakt ut som Groucho Marx utan att vara det minsta rolig. Han ställde långfrågor. Då pustade man ut, för det betydde att man själv kom undan den gången. Han blev fruktansvärt arg och han spottade och fräste så fort han öppnade munnen, och de som satt precis framför katedern hade behövt ha paraply. Hans enda försonande drag var att han hörde lite dåligt.
Min vän och jag satt bakom en flicka, som kanske var resursmässigt underprivilegierad, jag vet inte. Hon kunde i alla fall ingenting i historia och samhällskunskap. På den tiden var det lite fint om man hade gått i flickskola, och det hade hon. Hade man gått i realskola på landet, då skulle man inte tro att man var någonting, utan man fick automatiskt sämre betyg än stadsungdomarna. Det hade vi gjort. Men vi klarade studentexamen både åt oss själva och åt henne. Vi viskade nämligen som galningar bakom henne. Vi var mästare på att viska utan att röra läpparna, att se ut som om vi gjorde något helt annat medan vi väste "1848" eller "spanska armadan" mellan tänderna. Ibland anade han någonting och han flyttade ut stolen mitt framför eleven så att han skulle se riktigt bra. En gång höll det på att spricka. Hon skulle säga några statliga verk. Jag kunde inte heller några statliga verk mer än lantmäteriverket, eftersom min pappa var lantmätare, så det viskade jag. Då sa hon det. Rosander tyckte det var väldigt konstigt att hon kunde just detta verk, som väl inte var bland de mer kända ens på den tiden. Men han kunde inte räkna ut hur det förhöll sig, eftersom han inte kände eleverna från landet. Vi var ju bara en grå, byfånig massa.Tack vare vårt viskande denna gång och andra, ungick hon att åka upp i historia och samhällskunskap i muntan, vilket helt klart hade omintetgjort hennes examen. Hon framlevde sedan sitt liv som gymnastiklärare i en stad i gnällbältet och är nog penionerad nu.
Nu är Rosander död. Han blev nog 200 år. Men en annan djävel lever kvar och bor i Uppsala.....usch, måtte man inte träffa på gamla elever i långvården. Vad kan de inte hitta på för att hämnas!

Jag läste nyss, att en 16-årig flicka har 55 000 läsare av sin blogg. Jag förstår inte det. Jag har 12 (hej allihopa!), och det är väl inte så svårt att förstå; inte heller att Åsnan har 120. Men 55 000! Vilka är det? Åsnan tror att det är pedofiler och tjejer som vill klä sig likadant som 16-åringen, som naturligtvis var väldigt söt. Av naturlig anledning bör det inte finnas några sådana i min läsekrets. Pedofiler och 16-åringar alltså. Men det är faktiskt roligt när folk läser och ännu roligare när de ger sig till känna genom någon kommentar. Men tänk om man fick 55 000 kommentarer?
Nu ska jag också skriva om mina kläder. Jag menar min outfit. Det vill ni säkert läsa om. Jag läste förresten för ett tag sedan om en kvinna, som införde köpbojkott mot allting som inte var nödvändigt under ett år. Inte för att hon måste, utan bara för att se om det gick. Jag har gjort nästan likadant, om man undantar köket då, till vilket det finns avsatta medel, men mer för att jag måste.Kläder t.ex. behöver man ju faktiskt inte längre. Dels blir det varmare och varmare, dels har man ju lite grann från 70-, 80-, 90- och 00-talet kvar. Jag har börjat återanvända mina graviditetsbyxor från 78 och 85. De är i snickarbyxmodell i röd plysch, design: Miss L. De är underbara både att sova i och strosa omkring lite lättjefullt i den charmiga sekelskiftsvåningen i Linnéstaden.
Mina skor är ett par rejäla gympadojor i granitgrått med mönstrade skosnören, charmigt långa. Skorna lever ofta i det fördolda. Det enda man kan vara säker på är att de inte står på golvet. I denna charmiga sekeskiftslägenhet sätter man bara skor på golvet en gång. Sedan får man köpa nya. Katten ser oändligt oskyldig ut. Mina skor står alltså precis var som helst där de får plats, på någon stol eller på dramaten, och ibland får jag leta länge.
Jag har förstått, att många har flera par skor. Det har jag också. Jag har ett par från 1970, svarta lack med runda tår och ett par virkade kängor från Rom och så ett par röda Earth-shoes, inköpta på John Lennons gata i New York. Dem har jag bara på konserter.
Idag har jag dock utnyttjat köputrymmet för nya kläder i vår. Jag skaffade mig en ny tröja på Joy; blå, blå och vit. Konstigt nog var den randig. Nästan alla mina tröjor är randiga.
Väldigt sällan ser jag ut så här:

var dagens predikotext. Jag har alltså varit i kyrkan. Jag har nog inte varit på högmässa sen 1967 eller 1972 eller så. På den tiden var man inne i de kretsarna, eftersom jag ett tag trodde att jag skulle bli kyrkomusiker. Men så blev det inte, och tur var väl det, för nuförtiden ses det som självklart att medarbetarna delar svenska kyrkans åsikter. Hur skulle det gått? Nej då, jag har inte gått och blivit religiös på gamla dagar, som fan blev. Jag blev tillfrågad.

Det är så, att det är sportlov i Göteborg, och då sticker ordinarie sopraner i Domkyrkokören till fjälls eller till Thais. Sopranerna var slut. Därför blev jag uppringd av körledaren, som hade hört att jag kunde klämma låtar, för att ingå i en kvartett . 8 stycken, varav alla var nya för mig utom en. Rep halv tio, sedan bom pang.

Tyvärr kunde jag inte få svarta pengar, det hade blivit fler svarta rubriker i GP. Domprosten har ju klappat damerna i rumpan och har avgått i veckan, så några fler skandaler klarar inte kyrkan av, annars lurar jag gärna A-kassan numera, för den är inte trevlig. Det var ganska mycket folk i kyrkan, och jag vet inte om de var där för att skvallra lite efteråt vid kaffet om vad det var Domprosten hade gjort.
Jag blir lite förvånad över det kyrkliga livet, att det håller på, trots allt. Traditionens makt är stor. Damer i lila kjolar (lila är fastans färg) sprang omkring och neg och gjorde korstecknet. Det fick man inte göra när jag var barn, då var man katolik, och det var lite obskyrt.
De har så mycket för sig i kyrkan nuförtiden. Premiär för mig var det att tåga in i mittgången efter det silvriga korset. Hela församlingen stod upp och där kommer jag.....herregud, så genant. Jag försökte anlägga en skenhelig min, så att jag inte skulle störa friden. Hopppas min ogudaktighet inte lyste igenom.
Vid predikan slår jag alltid av hörseln, men jag hörde att prästen sa "fastan är kattens tid". Eller hörde jag fel? Vad kan han annars ha sagt? Jag vet i alla fall inte hur han fick ihop det.
En låt fick vi precis före, om den skulle behövas. Den behövdes. Det visade sig vara ett slags sopransolo med con bocca chiusa-kör, och oj då, ska jag sjunga det? Ja, det skulle jag. Jag föreslog Gud, att han kunde få en chans att låta mig sjunga riktigt vackert i den. Men jag vet inte vad han hade för sig, för jag fick fixa det där själv. Rätt sjöng jag, något annat kan man inte säga. Nej, något annat kanske man inte kan säga, och hur som helst behöver jag inte höra det man inte kan säga.
Sista låten var värst, för då skulle vi samtidigt gå ut i någon slags formation Det blev dåligt med ljus tills vi kom in i ett litet rum, men där hängde en lampa som jag ställde mig under. Jag tror till och med att jag la armbågen på en hylla, för nu var det ju ingen som såg mig längre. Jag gratulerade mig till att ha kommit igenom prövningen, men då ryckte körledaren bort mig. Jag hade råkat luta mig mot altaret och prästen stod bakom och väntade på att få komma fram. Jag blev fruktansvärt full i skratt, men behöll givetvis värdigheten. Vi befinner oss ju trots allt i Göteborgs stift, och det är inte länge sedan det förekom kyrktagning i detta stift.
Efteråt utbröt som sagt kaffe, och folk skulle få tillfälle att fråga varför Domprosten gjort på detta viset. Jag förslog att vi skulle sjunga lite passande musik och lätta upp stämningen. Vi kunde tagit något ur Glada Änkan. "Då går jag till Maxim, där blir jag så intim", etc etc.
Nåja, Domprosten dyker kanske upp i någon nyårsrevy. Vi är ju så vitsiga här i Göteborrrrrrg.

Jag har slagit på stort och köpt mig ett knippe tulpaner. Kan man säga knippe om tulpaner förresten? I går slog jag på ännu större och köpte mig 4 nya ben. Jag skulle inte ha något emot att också ha smala smäckra spiror, men det var alltså vårt gamla furuköksbord, som ska få nya ben. För tillfället har bordet bastanta gavel-grejer med en tjock planka emellan. Efter 28 år med de gavlarna har slutligen mina knän tröttnat på att dundra in i dem och få skålarna knäckta. Nu blir det 4 ben, som normala bord har. Skivan ska slipas medan vi inte har något i det tomma rummet, där bara enstaka artefakter fortfarande vittnar om att där har bott en son. Sedan ska jag....nej det säger jag inte. Det blir ett kort så småningom.
Jag städar och fejar och det är lite av "Nu är glada julen slut slut slut, julegranen kastas ut ut ut " över tillvaron, fast det är en son som är inte direkt utkastad, men känslan är likartad. Nu är det ingen som barrar längre och snart hoppas jag att jag har koll på världen.
När julgranen var ute brukade jag köpa mig tulpaner. Det kan man inte göra så ofta när man är arbetslös, så därför tog jag kort på dem, så kan jag titta på det fram till midsommar. Jag delar med mig av bilden och ni behöver som sagt inte gissa vad det är för sort.

sa tjejen uppe i Fysiken när hon gav mig Fysikenkortet.  Hon är nog den enda nuförtiden som alltid kallar mig för fröken. Jag undrar vad hon menar. Ska jag bli smickrad över att tas för en av alla ungfröknar som går och tränar? Ska jag bli arg för att hon tror att jag inte är gift???? Tihi, jag tror så här. Hon säger så till alla, undantaget killarna möjligen. Kanske hon inte ens vet att det är skillnad på ordet fru och fröken. Ungdomar av idag har de mest förvånande luckor i sitt kulturella kapital. Vadå? Skulle vi äldre också ha det? Det har jag aldrig märkt i så fall...

Jag hänger ofta upp mig på vad folk säger. Jag tror det kallas för "hang ups" eller något liknande. Alltså ord, som folk säger eller skriver så ofta så att det blir pinsamt eller komiskt. Själv blev jag medveten om en sak som jag alltid sa på ett komiskt pinsamt sätt. På den tiden jag var blockflöjtsfröken började jag nämligen alltid lektionen med att fylla i närvaron för eleverna. Jag försökte dra ut på tiden, så att tiden som återstod för själva tutandet skulle bli så kort som möjligt. Jag tog god tid på mig för att få fram rätt papper för gruppen och sen sa jag (tydligen) medan jag fattade pennan och såg ut över gruppen: "Nu ska vi se..... "Som amen i kyrkan fyllde en flicka på.varje gång..."sa den blinde till den döve". Efter ett par gånger hade jag fattat.
Tant Karin och farbror Iwan från min barndom, som jag har berättat om tidigare sa alltid "och rakt sum dä va". Det hade vi mycket roligt åt och jag skrattar fortfarande åt ordet "rakt" i alla möjliga sammanhang.
En kollega till mig, som också undervisade lågutbildade invandrare, avslutade varje mening med "så att säga". På det viset behövde hon inte avsluta sin tankegång och absolut inte klä den i sådana ord som invandrarna hade en chans att förstå. Om hon nu hade någon tankegång. Jag tvivlar på det, men det är en annan historia.
I Filosofiska rummet (program i P1) medverkade en gång en konstkritiker, som hade samma talfel. Han sa "så att säga" 135 gånger. Jag vet, för jag lyssnade på programmet en gång till och räknade dem. Då kunde jag inte låta bli att mejla till programledaren och stöna över detta. Det var en mycket underfundig programledare, som svarade lätt uppgiven: "Var det bara 135 gånger?"
Nu ska vi se vad det var jag skulle göra nu...

Så heter en bok av en journalist, vars svägerska jag känner. Det var bl.a. därför jag läste den, men också för att det är precis vad som ska hända mig och händige herrn till helgen. Det lilla minsta barnet flyttar hemifrån. Han är visserligen 22 år och 192 cm lång, så det är på tiden. Han har växt ur sitt barnrum för länge sedan, eller....? Varför har han annars ockuperat kökssoffan och köksbordet?
Sanningen är att skrivbordet i hans rum inte syns längre för att det används som lagerplats. När Åsnan försvann ut i världen, var den lille inte ens tonåring och vi hade många duster kvar att utkämpa. Nu har i alla fall jag kämpat färdigt. Jag har satt mina gränser, uppmuntrat och förmanat, stöttat och vädjat utan så värst mycket framgång. Den lille har emellertid inte slutat att uppfostra mig. Det mesta jag gör är fel. Jag kan inte säga ajpod och jag kan inte köra bil, jag kan inte laga mat och en gång hade jag makat på den halvtomma ostbågepåsen så den hamnade på den nya fina Macdatorn, som vistas på vårt matbord för att kunna duka till middag. Så gör man inte.
Jag är pervers när jag ger den lille en vänskaplig klapp på rumpan och det är väl snudd på att jag blir anmäld. Jag tycker det är roligt att småprata om dagens händelser när någon äntligen kommer hem, men hur småpratar man med en som slänger sig ned vid datorn, och inte tar av sig lurarna när han kommer hem? Ibland glömmer jag mig och säger något och då kan det hända att han med ett plågat uttryck långsamt tar av sig lurarna och säger (med eftertryck):VA? Annars är det oftast jag som säger va, för det är svårt att höra en som mumlar rakt ner i tangentbordet. Och då är jag dum, som inte hör någonting. Ibland är jag på lite gott humör och sjunger lite på någon stump som fastnat, men då kan jag få höra: Måste du sjunga? Det stör.
Förr i världen bävade jag för post-barntiden. Men det har gått över. Medan barnen är små och man trampar på legobitar och marmelad på golvet, står man ut med det. Det uppvägs av kramar och allmän gullighet, och man har en överdos av föräldrahormon, som räcker ett bra tag. Men när legobyggaren omärkligt men direkt transformeras till en yngling som lever ungkarlsliv i sitt och sina föräldrars hem och ser sina dagars upphov som ett störande inslag, så blir man liksom mätt efter ett antal år. Det finns inget hormon som gör att man tycker det är kul med osköljd disk här och där, strålande lampor natten lång, alla datorer på, skorna i soffan, korrespondensen på matbordet och kepsen på tulpanerna etc.etc. Jag vet att det är svårt att byta roll, när man alltid har varit barn i förhållande till sina föräldrar. Det är väl för mycket begärt att man ska kunna uppföra sig som vuxen då....? Eller?
Jag vet också att det förmodligen kommer att bli bättre när vi inte behöver slita på varandra dagligen. Och jag vet att detta resonemang är helt ofattbart för ungdomar som just har fått eller just ska få barn. Alldeles säkert kommer det inte att bli så för er, för ni får säkert barn som accepterar de gränser ni sätter, som alltid äter er goda mat och inte tröttnar på er. Själv ser jag fram emot att återfå en vuxen son, som kan låta bli att uppfostra mig när han hälsar på och äter min goda mat utan att äcklas. Kanske bäst att låta händige herrn laga den förresten.

Men semlor är jag bra på. Jag får leva på det.

Jag vill inte nedsudla min blogg med denna bild, men om det är någon som absolut vill titta, så är länken denna.
http://tv4.se/letsdance/442913.html
Att överhuvudtaget vilja fotograferas i en dylik pose är för mig helt ofattbart, jag som ändå är en tapper 40-talist som har kastat BH och badat naken och gått i träskor och trasiga byxor dessemellan. (Jag har tagit upp BH:n igen.)
Men det är inte "artistens" (ja, ni vet vad jag tycker om henne) pinsamma blottarlusta jag funderar mest över. Utan jag funderar över hur karlar ser ut egentligen. Ni som har någon därhemma, ser de ut så där ,om ni sätter dem ner i samma ställning? Som min roliga släkting uttryckte det, "en pannkaka runtom med en pinne i"? Tyvärr vill nog inte mina egna herrar ställa upp för min anatomiundersökning, men om någon annan lyckas, tar jag gärna del av resultatet.
Jag tror att dansandet kom av sig. Undra på det.

Hallå alla växtexperter, i synnerhet italienska sådana. Vad kallas denna växt, som kräks utför balustraderna i Rom på vart och vartannat hus? Åsnan och jag snodde en bit 1994 och vi har lyckats hålla liv i den i 14 år. Vomerandet är inte så våldsamt i Sverige, men vi kallar den ändå för kräkbjörk, eftersom bladen påminner om björken. I Luleå är det vomerandet mycket diskret, men den varken ger eller kastar upp. Kanske heter den något på riktigt?

Under fredagsförmiddagen störtade ett antal beväpnade terrorister in i Fysikens entré på Ekelundsgatan i Göteborg. De kunde utan svårighet sprida sig upp på alla våningar, där de tog gisslan. Barmorskor, patienter, motionärer och cafépersonal, alla blev de terroristernas offer. Endast receptionisten  i entrén märkte ingenting och kunde därför helt lugnt  dricka sitt kaffe med muffin, som hon brukar.

Detta är ett fullt möjligt scenario, men det har dessbättre inte hänt. Jag ville bara tala om, att den där kvinnan i receptionen under 4 månader inte har tittat upp en enda gång, när jag passerar och ska gå upp till Fysiken. Inte för att jag skulle vara så mycket att titta efter, men jag skulle ju kunna vara terrorist.
Henne skulle man ju kunna säga upp med orden "vi har inget behov av dig," som en korkad personalsekreterare sa till mig.
Jag har gjort det lite till en sport att leta efter jobb som ser helt hopplöst tråkiga ut, för att det ska kännas lite bättre att inte ha något alls. Undrar hur kul det är att gå i Sixtinska kapellet och säga Schhhhhh åt turisterna och klappa i händerna när amerianerna bräker på för högt? Men där är det i alla fall vackert.

Och hur jag skulle behöva bete mig för att väcka uppmärksamhet i Fysikens entré, om jag nu skulle vilja det? Räcker det att se ut så här?