FruDecibel

Goddag. Jag heter Semla Silverpäls. Det var mina öron ni såg bakom den stora Bibeln lite längre ner. Så här ser hela jag ut. Snygg, va? Här är jag på mitt sommarnöje i Dalarna. På vintern ligger jag hellre framför brasan där förstås. Men för det mesta bor jag i Göteborg och där får jag inte gå ut.
Jag bor i en konstig familj. Jag har en matte som kallar sig Åsna och har flyttat ihop med en annan katt och två hussar och en till matte. Det är bra med mycket tjänstefolk. Jag måste ju ofta säga till att jag inte har fått mat på 14 dagar. Minst 6 gånger om dagen får jag säga till. Annars är jag mest intresserad av att sova. Jag har uppnått en respektabel ålder, fyller 16 i april. Det skulle motsvara 112 människoår ungefär. Håhåjaja.
Matte tycker att det låter jättefånigt när andra mattar och hussar kallar sig något annat än matte och husse. "Kom till pappa", kan man ju inte säga till en papegoja, eller hur? Undrar vad man säger i andra länder. På engelska heter det "master of", men hur blir det då? Come to master of Semla? Det låter ju inte heller klokt, säger matte. Och vad heter det på ryska och italienska?
I min ungdom hittade jag på en del saker. En gång kom jag bort och då satt jag i en tall och vågade inte gå ner. Efter en vecka hittade matte mig. Jag satt på en gren som gick ut över ett stup. Matte ringde för att få ett råd av räddningstjänsten. Men räddningstjänsten hade inget att göra den dagen utan de kom med största bilen och hela personalen och backade ut i skogen, sågade ner lite grenar, skickade upp en stege och skakade ner mig i en filt. Det var otäckt och jag blev så chockad så jag sprang all världens väg och var tvungen att återhämta mig i 6 timmar innan jag smög mig hem. Grannarna i den lilla dalabyn har inte återhämtat sig än.
För ett par år sedan blev jag sjuk. Sköldkörteln och juvertumörer, sa veterinären. Jag fick medicin. Matte och husse tyckte inte att veterinären skulle få skära i mig, för de trodde att jag snart skulle dö, så då var det ju onödigt. Men som sagt, det var ett par år sen.
En gång höll gammelhusse på att slå ihjäl mig. Det var när jag hade kissat i hans notväska. Han har en fyrkantig träväska, som stod öppen på golvet och den var hur bra som helst. Jag räddade mig in under dubbelsängen den gången. Sedan ångrade han sig bestämt, för allt sedan dess har han varit så gullig mot mig. Matte säger att hon skulle vara glad om hon fick hälften så mycket ombrydnad som jag.
Matte har blivit tillfrågad om hon vill skriva på en sida som heter Silvergen. Den är visst för åldringar. Men är det någon som är åldring här, så är det väl jag. Passande namn har jag också.
Det är tur att man inte är hund i alla fall. Då blir man så bunden.