Den populära kassaboken
Jag städar. Jag skulle egentligen arkivera mina tusen papper från de senaste årens universitetsstudier, för att få plats med nya, men för att göra det måste jag göra plats i en bokhylla och då såg jag hur decenniers dammlager först måste avlägsnas. Det är lite jobbigt, så jag tar en paus. Jag hittade nämligen en kassabok, som Händige herrn och jag började föra 1982. Vi höll ut i 2 månader.
Där står t.ex.
Lunch 20.50
Cigaretter och Aftonblad 16.75
Åsa godis 5.50 (hon skulle kostas på)
Dagis 734
Skridskor till Åsa 50 kr
Åsa bio 10 kr
Semlor 2 st 8.40
Facket 58 kr
Månadskort 50 kr
Gnistmaskin 8.80 kr(?)
Teater 40 kr
Fika 1.50 kr
Jag sparar den för forskningen.
Lika bra att äta lite också medan man ändå tar en paus.
Där står t.ex.
Lunch 20.50
Cigaretter och Aftonblad 16.75
Åsa godis 5.50 (hon skulle kostas på)
Dagis 734
Skridskor till Åsa 50 kr
Åsa bio 10 kr
Semlor 2 st 8.40
Facket 58 kr
Månadskort 50 kr
Gnistmaskin 8.80 kr(?)
Teater 40 kr
Fika 1.50 kr
Jag sparar den för forskningen.
Lika bra att äta lite också medan man ändå tar en paus.
The hills are alive
..in the sound of Music. Här står nämligen Göteborgs Kammarkör och livar upp hillarna i Frankrike. Detta var våra konsertkläder. Göken gol medan vi stod här och blev knäppta.
Julie Andrews (vissa obildade läsare vill jag meddela, att det var hon som spelade huvudrollen i S. of Music) medverkade senare i en mer eller mindre nakenfilm, varpå någon (man naturligtvis) framförde att han var glad att "the hills are alive".
.
Julie Andrews (vissa obildade läsare vill jag meddela, att det var hon som spelade huvudrollen i S. of Music) medverkade senare i en mer eller mindre nakenfilm, varpå någon (man naturligtvis) framförde att han var glad att "the hills are alive".
.Alla kan inte sjunga
om någon nu trodde det. Ikväll har vi hört flera avancerade aspiranter till "Vi som inte kan sjunga" -kören. Eller "Vi som trodde att vi kunde sjunga men hej vad vi bedrog oss" -kören. Belar-usch. Nej, tacka vet jag pingvinerna i Slottsskogen. De sjunger numera varje morgon när jag stavar förbi. De pekar med näbben rakt upp och tutar, alla på samma gång. En osynlig dirigent slår av dem och de slutar samtidigt.Sedan kommer en ny insats från en annan stämma och de klarar en intrikat , polyrytmisk, polymetrisk ljudsnutt. Alltså olika rytmer i olika tempi. En solopingvin, säkert tenor, kliver upp på en sten och åbäkar sig. Han fäller ut vingarna och tutar ett smäktande tut medan han flaxar med de små vingresterna. Lite löjlig ser han ut. Ett par pinviner håller på med något oanständigt. En tar den andre i näbben och släpar iväg. Och så skakar de på gumpen och skiter lite, hela tiden under ljudliga sånginsatser från olika stämmor. Någon badar av sig lite innan han tar ny sats i någon pingvinpavane. Det är fantastiskt. Douze points.
Ölanda
Jag har varit på Öland för första gången i mitt liv. Därmed har jag varit i alla Sveriges landskap och det var ju skönt att ha det avklarat.
Jag tycker alltid att det är så roligt att platser, som man har hört så mycket om finns i verkligheten också, som Jerusalem och Byxelkrok. Och tänk vad man har hört och sjungit om näktergalen. Men jag hade aldrig hört den sjunga själv förrän nu. Det var fint.
Min önskan var att få vada i orkidéer, och därför valde vi mitten på maj för att få vada maximalt. Vi, det var två klasskamrater från folkskolan i Svenljunga och jag.
Jag fick vada i orkidéer. Jag fick till och med ligga på en äng bland Adam och Eva. Vi såg vitkindad gås, våradonis, salepsrot och krutbrännare. Vi såg också kameler men ingen knug.
Vi gick i ett naturreservat som heter Södra Greda. Plötsligt kom det en helikopter, som landade mitt i reservatet. Vi undrade vad som hade hänt, om något sjukt fågelägg skulle transporteras till äggkläckningsvården eller om det var någon annan livräddande insats som skulle utföras. Vi behövde inte fundera länge. Ur klev piloten, ställde sig bredbent bredvid helikoptern och - ja vad tror ni? Kissade. Sedan klev han in i helkoptern igen och steg till väders.
Det är fint med naturreservat. Helikoptern hette Ostermans.
Det märkligaste var ändå inte kamelerna utan att vi på vandrarhemmet träffade en kvinna, som gått i samma realskola som vi, som varit förälskad i min brors bäste vän, som skulle gått i samma klass som min bror om han inte hade dött terminen innan han skulle börja, allt för mer än 50 år sedan.
Vandrarhemmet hette Solberga gård och kan verkligen rekommenderas. "Lammen så svarta på ängen betar" (travsti för de invigda). Göken gol och grisen grymtade och den kaxiga sparrisen stod i långa rader. Efter att ha sett hur sparrisen växer förstår jag, att det måste ha blivit ett stavfel. Det kan inte heta knoppsparris, det ska naturligtvis vara snoppsparris.
Sparrisluftning
Jag tycker alltid att det är så roligt att platser, som man har hört så mycket om finns i verkligheten också, som Jerusalem och Byxelkrok. Och tänk vad man har hört och sjungit om näktergalen. Men jag hade aldrig hört den sjunga själv förrän nu. Det var fint.
Min önskan var att få vada i orkidéer, och därför valde vi mitten på maj för att få vada maximalt. Vi, det var två klasskamrater från folkskolan i Svenljunga och jag.
Jag fick vada i orkidéer. Jag fick till och med ligga på en äng bland Adam och Eva. Vi såg vitkindad gås, våradonis, salepsrot och krutbrännare. Vi såg också kameler men ingen knug.
Vi gick i ett naturreservat som heter Södra Greda. Plötsligt kom det en helikopter, som landade mitt i reservatet. Vi undrade vad som hade hänt, om något sjukt fågelägg skulle transporteras till äggkläckningsvården eller om det var någon annan livräddande insats som skulle utföras. Vi behövde inte fundera länge. Ur klev piloten, ställde sig bredbent bredvid helikoptern och - ja vad tror ni? Kissade. Sedan klev han in i helkoptern igen och steg till väders.
Det är fint med naturreservat. Helikoptern hette Ostermans.
Det märkligaste var ändå inte kamelerna utan att vi på vandrarhemmet träffade en kvinna, som gått i samma realskola som vi, som varit förälskad i min brors bäste vän, som skulle gått i samma klass som min bror om han inte hade dött terminen innan han skulle börja, allt för mer än 50 år sedan.
Vandrarhemmet hette Solberga gård och kan verkligen rekommenderas. "Lammen så svarta på ängen betar" (travsti för de invigda). Göken gol och grisen grymtade och den kaxiga sparrisen stod i långa rader. Efter att ha sett hur sparrisen växer förstår jag, att det måste ha blivit ett stavfel. Det kan inte heta knoppsparris, det ska naturligtvis vara snoppsparris.
Sparrisluftning
Alla dessa stollar
hette inte utställningen på Göteborgs Stadsmuseum, utan "Alla dessa stolar". Någon hade läst fel, men när man såg de inbjudna, kan man ju undra. Jag var själv med bland de inbjudna stollarna till förhandsvisningen. Vernissagen är idag. Ståendes fick vi åhöra diverse människor, som tackade varandra och gav varandra presenter. Lite lustigt att vi fick stå med tanke på att utställningen handlar om stolar. Rosévin och snittar, man tackar. Sedan talade också Peter Plunkty om vikten av att skriva ner proveniensen på sina saker, alltså sakens historia, inköpt när och var och varför och av vem etc. Jag ska genast börja, så blir det lättare för avkomman att göra sig av med allt så småningom.
Utställningen rekommenderas till göteborgare som någon gång använt en stol.
Alla dessa stollar möter jag dagligen på min lilla stavpromenad i Slottsskogen. Det är de som ska springa Göteborgsvarvet på lördag. Några dödsfall brukar det bli och ganska många knäskador och svimningar. Vi måste planera den dagen, för vi är instängda av avspärrningarna. Själv ska jag då vara långt härifrån, på Öland. Där ska det regna.
Jag kan meddela att jag fått en liten smart sak att ha pengarna i som man hänger på bältet och kan stoppa in i trosorna. Så alla uppläxare kan ta det lugnt, denna gången ska det gå bra.
Jag såg att man kan beräkna värdet på sin blogg. Min är värd 6000 kr ungefär. Carl Bildts är värd 2 5000 000. Den heter "Alla dessa........" Gissa själva vad den borde heta.
Utställningen rekommenderas till göteborgare som någon gång använt en stol.
Alla dessa stollar möter jag dagligen på min lilla stavpromenad i Slottsskogen. Det är de som ska springa Göteborgsvarvet på lördag. Några dödsfall brukar det bli och ganska många knäskador och svimningar. Vi måste planera den dagen, för vi är instängda av avspärrningarna. Själv ska jag då vara långt härifrån, på Öland. Där ska det regna.
Jag kan meddela att jag fått en liten smart sak att ha pengarna i som man hänger på bältet och kan stoppa in i trosorna. Så alla uppläxare kan ta det lugnt, denna gången ska det gå bra.
Jag såg att man kan beräkna värdet på sin blogg. Min är värd 6000 kr ungefär. Carl Bildts är värd 2 5000 000. Den heter "Alla dessa........" Gissa själva vad den borde heta.
C'est la vie
eller vad man ska säga om min Frankrikeresa. Göteborgs Kammarkör åkte alltså till franska ödemarken för att jobba med inhemska körledare. Nåja, det var väl körledaren som jobbade och vi gjorde som han sa. Det var roligt och jobbigt och vackert och starkt och tyst och lugnt, förutom göken som gol som en galning, i öster, som tur var. Bofinken Knût kvittrade en lite utökad drill jämfört med vad vi är vana vid att höra. Ödemarken hette St. Leger och där fanns helt omotiverat ett stort hus på en kulle där det var tätt mellan kulturutbuden. Vi var ett av dem.
Fyra av oss ville stanna i Paris efter dagarna i St. Leger och därför skulle vi flyga över Paris. När vi hade väntat 4 timmar i Düssedorf på planet till Paris, fick vi veta att det var trasigt och varsågod och gå och hämta bagaget och gå till informationen. Den sa, att vi måste åka tåg till Frankfurt och ta ett annat flyg därifrån.
Det visade sig inte bara vara tåg, det var tre tåg. När vi äntligen kom till Charles de Gaulleflygplatsen var det upp och ner och hit och dit och hitt och rulltrappor och trängsel till tusen, för det var även i Frankrike en förestående helgdag (1:a maj). Plötsligt märkte jag att plånboken var borta. Vi letade alla frenetiskt, men det var ingen ond dröm. Den var borta och med den naturligtvis min reskassa, körkort, kreditkort och allt annat. Jag försökte ringa spärrservice, men en retsam fransk röst talade om, att det inte gick. Jag ringde hem till Händige Herrn, som på sitt grundliga sätt ryckte ut och lyckades spärra rubbet, även telefonen och passet, som inte alls var borta. En spännande tid följde, om jag skulle vara tvungen att spärras in i Bastiljen för att jag saknade giltigt pass. Svenska ambassaden var inte till stor hjälp. De visste faktiskt ingenting. Det visade sig sedan att jag kunde åka på passet, men jag kan inte få något lån på 3 miljoner med hjälp av passet.
Det var en tråkig inledning på Frankrikeresan och alla upplevelser färgades naturligtvis av detta.
Bland det märkligaste var ändå övernattningen på ett kloster i Nevers, där man kunde beskåda helgonet S:a Bernadette. Hon dog 1879 och begravdes som vanligt. Tio år senare visade det sig att hon inte hade ruttnat (de tittade väl efter...) och 1925 hade hon fortfarande inte ruttnat, så då la de ut henne i en kista med glasrutor, och där ligger hon nu och ser fridfull ut. Man fick inte fotografera men jag såg inte den skylten förrän det var försent, men jag vågar inte lägga ut någon bild ...
I Paris var vi bl.a. på en konsert i Nôtre Dame med kör och orgel. Orgeln är GRAND och lät så också. Det var häftigt. Kören hade dessvärre une GRANDE sopran, som så många körer tycks ha. Hon sjöng starkast och med stort vibrato och täckte hela kören. Synd.
I Paris åkte jag naturligtvis upp i Eiffeltornet. Det står i turistboken att det hålls ihop av 2 500 000 nitar. Då kan man ju inte låta bli att undra, hur många nitar man behöver ta loss för att det ska rasa? Någon som vet? Jag tror de hade börjat lite längst upp, för det var inte riktigt stadigt där. Min främsta uppgift där var naturligtvis att spela näsflöjt och om möjligt toppa Åsnans näsflöjtskonsert Rom. Nu blev det väl lite mer informellt med Marseljäsen i Eiffeltornet, men här är i alla fall ett kort. Mina medresenärer förärades varsin näsflöjt som minne av Eiffeltornsbesöket. Den tvåstämmiga varianten som följde därpå finns dock inte förevigad, men det var vackert, det kan intresseklubben notera.
Jag förmodar att detta kort inte duger som körkortskort, så nu ska jag gå ut och konterfeja mig.
Je ne reviendrai pas en France, je pense....
Fyra av oss ville stanna i Paris efter dagarna i St. Leger och därför skulle vi flyga över Paris. När vi hade väntat 4 timmar i Düssedorf på planet till Paris, fick vi veta att det var trasigt och varsågod och gå och hämta bagaget och gå till informationen. Den sa, att vi måste åka tåg till Frankfurt och ta ett annat flyg därifrån.
Det visade sig inte bara vara tåg, det var tre tåg. När vi äntligen kom till Charles de Gaulleflygplatsen var det upp och ner och hit och dit och hitt och rulltrappor och trängsel till tusen, för det var även i Frankrike en förestående helgdag (1:a maj). Plötsligt märkte jag att plånboken var borta. Vi letade alla frenetiskt, men det var ingen ond dröm. Den var borta och med den naturligtvis min reskassa, körkort, kreditkort och allt annat. Jag försökte ringa spärrservice, men en retsam fransk röst talade om, att det inte gick. Jag ringde hem till Händige Herrn, som på sitt grundliga sätt ryckte ut och lyckades spärra rubbet, även telefonen och passet, som inte alls var borta. En spännande tid följde, om jag skulle vara tvungen att spärras in i Bastiljen för att jag saknade giltigt pass. Svenska ambassaden var inte till stor hjälp. De visste faktiskt ingenting. Det visade sig sedan att jag kunde åka på passet, men jag kan inte få något lån på 3 miljoner med hjälp av passet.
Det var en tråkig inledning på Frankrikeresan och alla upplevelser färgades naturligtvis av detta.
Bland det märkligaste var ändå övernattningen på ett kloster i Nevers, där man kunde beskåda helgonet S:a Bernadette. Hon dog 1879 och begravdes som vanligt. Tio år senare visade det sig att hon inte hade ruttnat (de tittade väl efter...) och 1925 hade hon fortfarande inte ruttnat, så då la de ut henne i en kista med glasrutor, och där ligger hon nu och ser fridfull ut. Man fick inte fotografera men jag såg inte den skylten förrän det var försent, men jag vågar inte lägga ut någon bild ...
I Paris var vi bl.a. på en konsert i Nôtre Dame med kör och orgel. Orgeln är GRAND och lät så också. Det var häftigt. Kören hade dessvärre une GRANDE sopran, som så många körer tycks ha. Hon sjöng starkast och med stort vibrato och täckte hela kören. Synd.
I Paris åkte jag naturligtvis upp i Eiffeltornet. Det står i turistboken att det hålls ihop av 2 500 000 nitar. Då kan man ju inte låta bli att undra, hur många nitar man behöver ta loss för att det ska rasa? Någon som vet? Jag tror de hade börjat lite längst upp, för det var inte riktigt stadigt där. Min främsta uppgift där var naturligtvis att spela näsflöjt och om möjligt toppa Åsnans näsflöjtskonsert Rom. Nu blev det väl lite mer informellt med Marseljäsen i Eiffeltornet, men här är i alla fall ett kort. Mina medresenärer förärades varsin näsflöjt som minne av Eiffeltornsbesöket. Den tvåstämmiga varianten som följde därpå finns dock inte förevigad, men det var vackert, det kan intresseklubben notera.
Jag förmodar att detta kort inte duger som körkortskort, så nu ska jag gå ut och konterfeja mig.
Je ne reviendrai pas en France, je pense....
Frankofille
I morgon bitti bär det av mot Frankrike. Jag vet ungef'är vart vi ska, utanför le Creusot, in i skogen någonstans. Det är verkligen jätteskönt att kunna packa i lugn och ro. Tyvärr hinner det gå så lång tid, så jag minns inte vad jag har lagt ner, så jag måste riva upp det igen och se om jag bara tänkte eller faktiskt gjorde det jag tänkte.
Man måste ha kläder som man kan sitta och sjunga i hela dagen. Man måste ha konsertkläder, som bekant. Man måste ha något som man kan ha på sig i Paris i två dagar om det är kanonvarmt. Man måste ha något om det är lite kallare. Om det regnar etc.etc.
Nu skriver jag som om jag trodde att mina läsare aldrig har varit ute och rest. Själv blir jag väldigt arg när någon upplyser mig om någonting som jag redan vet bättre än upplysaren. Så nu säger jag något annat. Jag ska ha 5 extranäsflöjter med mig för att pigga upp stämningen i Frankrike. Själv tänker jag ta upp kampen med Åsnan om vem som spelar på det konstigaste stället. Vi har båda spelat på Metropolitan i New York. Notre Dame eller Sacre Coeur kanske, vi får se.
Rapport följer om en vecka.
Man måste ha kläder som man kan sitta och sjunga i hela dagen. Man måste ha konsertkläder, som bekant. Man måste ha något som man kan ha på sig i Paris i två dagar om det är kanonvarmt. Man måste ha något om det är lite kallare. Om det regnar etc.etc.
Nu skriver jag som om jag trodde att mina läsare aldrig har varit ute och rest. Själv blir jag väldigt arg när någon upplyser mig om någonting som jag redan vet bättre än upplysaren. Så nu säger jag något annat. Jag ska ha 5 extranäsflöjter med mig för att pigga upp stämningen i Frankrike. Själv tänker jag ta upp kampen med Åsnan om vem som spelar på det konstigaste stället. Vi har båda spelat på Metropolitan i New York. Notre Dame eller Sacre Coeur kanske, vi får se.
Rapport följer om en vecka.
Resultatet av modebloggen
Tack för visat intresse. Jag kan nu meddela, att det blev den nedre, chiffontrasan. När jag vägde in omgivningens kläder och min bristande flickaktighet, så fick det bli den. "Vårdat vårfint " innebar för en del svart- och vitstormönstrad klänning, mörkt olivgrönblått, murrblommig kjol, helsvart, grova, vita yllebenvärmare etc.etc. Alla tänker olika om färger och stil och alla tycker att de har rätt.
På onsdag åker jag till Frankrike och sjunger. Det blev lite modifikationer på det anbefallda gulsvarta klädbeslutet. Klädgeneralen har gett med sig:
Nertill är vi alltså fortfarande svartklädda. Upptill som ljuslågor. I ljuslågor ingår ju, förutom gult, även rött, blått och grönt, så det borde ju rimligen tillfredsställa samtliga, utom de som vill ha vitt. För säkerhets skull tände jag ett ljus och kollade noga. Där fanns inget rutigt, inget blommigt och inget randigt, utan färgerna flöt i varandra, med de mörkaste i mitten, så det blir inget rutigt, blommigt eller randigt i kläderna heller då.
Jag ska nu ha röd Sjödén-trasa och svarta leggings).
Vi ska jobba med franska korister och dirigenter. Det lär inte vara så hög standard på amatörkörer i Frankrike i motsats till i Sverige. De är också mycket strikta och svartvita och pärmen under höger arm och de öppnar den på inslag från dirigenten.
Det ska vi ändra på.
Mina ljuva blockflöjtstoner kommer också att skalla över den franska nejden. Tût, tût.
På onsdag åker jag till Frankrike och sjunger. Det blev lite modifikationer på det anbefallda gulsvarta klädbeslutet. Klädgeneralen har gett med sig:
Nertill är vi alltså fortfarande svartklädda. Upptill som ljuslågor. I ljuslågor ingår ju, förutom gult, även rött, blått och grönt, så det borde ju rimligen tillfredsställa samtliga, utom de som vill ha vitt. För säkerhets skull tände jag ett ljus och kollade noga. Där fanns inget rutigt, inget blommigt och inget randigt, utan färgerna flöt i varandra, med de mörkaste i mitten, så det blir inget rutigt, blommigt eller randigt i kläderna heller då.
Jag ska nu ha röd Sjödén-trasa och svarta leggings).
Vi ska jobba med franska korister och dirigenter. Det lär inte vara så hög standard på amatörkörer i Frankrike i motsats till i Sverige. De är också mycket strikta och svartvita och pärmen under höger arm och de öppnar den på inslag från dirigenten.
Det ska vi ändra på.
Mina ljuva blockflöjtstoner kommer också att skalla över den franska nejden. Tût, tût.
Modeblogg
Vad skulle mina ärade läsare, i den mån ni är kvinnor, ta på er på en körkonsert, om det är tillsagt att det ska vara "vårdat och vårfint"? Ni ska alltså inte vara publik utan stå där framme till allmän betittning.
Det finns ingenting som är så svårt i en kör som att diskutera konsertkläder. Det är bara kyrkokörer och Kjell Lönnås som använder köruniform numera. Nej, nu ljuger jag, det är många amatörkörer som gör. I en annan Göteborgskör ser kvinnorna ut som flygvärdinnor allihopa, med blåa dräkter och små käcka scarves. Det uniforma modet passerade vi 1970 när vi för alltid la av våra "Maoinspirerade kuliuniformer": (Stockholmstidning).
När vi hade något jubileum för ett par år sedan skulle vi klä oss i "Inbjudan till Bohuslän"-färger. För den som inte kan sin Taube, kan jag tala om att det är blågrå, (dyning) druvblå (berg ).kinesiskt vitt, (om bogen) rosa (skyar) golfströmsgrön (svall) vinröd (ljung). Det blev inte särskilt snyggt kan jag tala om. Vi fick till och med ett skällebrev från en tandläkare, som tyckte att vi borde klä oss i säckar i stället.
Om en vecka åker vi till Frankrike och då är det anbefallt svart och gult!!!! Det kommer inte att gå. Det blir myteri. Jag vill inte gå omkring som ett fotbollslag (Elfsborg) eller som punkt.se-försäljare. Dessutom är gult fult, i synnerhet på så många på samma gång.
Men först har vi ett par konserter i Sverige, Borås och Göteborg för den som är intresserad, och då ska jag vara vårdad och vårfin.
Det här med kläder är inte lätt numera när man egentligen aldrig behöver några nya. Utbudet är mycket större än min ork.
Vårfint signalerar väl att det ska vara något ljust. Det får inte vara för stormönstrat. Tänk er en kör i Gudrun Sjödénklänningar!!!! Hu! Ofta är det anbefallt enfärgat, dock inte så denna gången. Jag gav mig ut i stadens vimmel medan solen gassade. Att skönheten kommer inifrån blev man helt övertygad om i provhytterna. Fast inte inifrån provhytterna. Den nakna sanningen etc etc. Hahahaha. Usch och fy. Nu har jag totat till två möjliga varianter och nu alla läsare, vill jag ha hjälp! Vilken kreation ska jag ta? Vad är vårdat och vårfint? Jag passar på att ha lite blommigt när det inte är förbjudet....
Det finns ingenting som är så svårt i en kör som att diskutera konsertkläder. Det är bara kyrkokörer och Kjell Lönnås som använder köruniform numera. Nej, nu ljuger jag, det är många amatörkörer som gör. I en annan Göteborgskör ser kvinnorna ut som flygvärdinnor allihopa, med blåa dräkter och små käcka scarves. Det uniforma modet passerade vi 1970 när vi för alltid la av våra "Maoinspirerade kuliuniformer": (Stockholmstidning).
När vi hade något jubileum för ett par år sedan skulle vi klä oss i "Inbjudan till Bohuslän"-färger. För den som inte kan sin Taube, kan jag tala om att det är blågrå, (dyning) druvblå (berg ).kinesiskt vitt, (om bogen) rosa (skyar) golfströmsgrön (svall) vinröd (ljung). Det blev inte särskilt snyggt kan jag tala om. Vi fick till och med ett skällebrev från en tandläkare, som tyckte att vi borde klä oss i säckar i stället.
Om en vecka åker vi till Frankrike och då är det anbefallt svart och gult!!!! Det kommer inte att gå. Det blir myteri. Jag vill inte gå omkring som ett fotbollslag (Elfsborg) eller som punkt.se-försäljare. Dessutom är gult fult, i synnerhet på så många på samma gång.
Men först har vi ett par konserter i Sverige, Borås och Göteborg för den som är intresserad, och då ska jag vara vårdad och vårfin.
Det här med kläder är inte lätt numera när man egentligen aldrig behöver några nya. Utbudet är mycket större än min ork.
Vårfint signalerar väl att det ska vara något ljust. Det får inte vara för stormönstrat. Tänk er en kör i Gudrun Sjödénklänningar!!!! Hu! Ofta är det anbefallt enfärgat, dock inte så denna gången. Jag gav mig ut i stadens vimmel medan solen gassade. Att skönheten kommer inifrån blev man helt övertygad om i provhytterna. Fast inte inifrån provhytterna. Den nakna sanningen etc etc. Hahahaha. Usch och fy. Nu har jag totat till två möjliga varianter och nu alla läsare, vill jag ha hjälp! Vilken kreation ska jag ta? Vad är vårdat och vårfint? Jag passar på att ha lite blommigt när det inte är förbjudet....
Byxorna är vadkorta jeans.
My name is Lily
I am a Lily |
Intresseklubben antecknar
Världen vimlar av listor. Det är en del i vårt identitetsskapande. Denna är snodd från Åsnan, som i sin tur har snott den från någon annan etc. Och det är hon som har lärt mig säga "intresseklubben antecknar".
1.Hur länge har du bloggat?
Sen 2001.Fast det kallades dagbok då. Och det var/är på Lunarstorm.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag visste att det fanns förrän Åsnan upplyste mig om att det fanns något som hette Lunarstorm.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag förälskar mig inte i bloggar.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Läser dem inte. Skulle antagligen skämmas.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Sju-åtta kanske.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Dagboksbloggar är det mest. En yrkesblogg ibland,ett yrke, som jag är så glad att jag inte behöver ha. Modebloggar är fåniga.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Tänk om du var en barbapappa http://onkeltuca.blogspot.com
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
www.kattarsis.blogg.se Tihi, ja väldigt lik mig är hon.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Åsnan är flitig läsare, Händige Herrn är inte det minsta intresserad av mina förehavanden tyvärr, sonen vill inte ens vara vän med sin mor på Facebook.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag inte.., vem är jag själv förresten?
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Vad är det för svenska? Usch.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag försöker att inte berätta personliga, tråkiga saker. Om jag har gråtit i en vecka, så skriver jag inte det.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
100%. Och så 100 % för att det är så roligt att skriva.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Njaä. Men man märker väl hur den personen vill att man ska uppfatta den.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Om bloggandet får ersätta hela det andra livet kanske.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Låtsas som om det regnar.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, det hoppas jag verkligen att jag inte har gjort.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Jag får ont i ryggen ibland av för mycket framför datornsittande.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, om jag lever och inte har fått stroke, hjärnblödning, Altzheimer, afasi eller frontallobsdemens, så bloggar jag nog om det som faller mig in just då.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
De kommer att påverka vår kultur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det är ett sätt att få syn på sig själv. Ibland känner jag mig som jag inte finns nämligen. Då bloggar jag lite grand och då ser jag ju att jag finns.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får ta del i andras liv, om än på respektfullt avstånd. Jag fattar hur folk har det.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det går inte. Så många som 5 kommer inte att läsa min blogg.
1.Hur länge har du bloggat?
Sen 2001.Fast det kallades dagbok då. Och det var/är på Lunarstorm.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag visste att det fanns förrän Åsnan upplyste mig om att det fanns något som hette Lunarstorm.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag förälskar mig inte i bloggar.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Läser dem inte. Skulle antagligen skämmas.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Sju-åtta kanske.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Dagboksbloggar är det mest. En yrkesblogg ibland,ett yrke, som jag är så glad att jag inte behöver ha. Modebloggar är fåniga.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Tänk om du var en barbapappa http://onkeltuca.blogspot.com
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
www.kattarsis.blogg.se Tihi, ja väldigt lik mig är hon.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Åsnan är flitig läsare, Händige Herrn är inte det minsta intresserad av mina förehavanden tyvärr, sonen vill inte ens vara vän med sin mor på Facebook.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag inte.., vem är jag själv förresten?
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Vad är det för svenska? Usch.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag försöker att inte berätta personliga, tråkiga saker. Om jag har gråtit i en vecka, så skriver jag inte det.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
100%. Och så 100 % för att det är så roligt att skriva.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Njaä. Men man märker väl hur den personen vill att man ska uppfatta den.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Om bloggandet får ersätta hela det andra livet kanske.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Låtsas som om det regnar.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, det hoppas jag verkligen att jag inte har gjort.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Jag får ont i ryggen ibland av för mycket framför datornsittande.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, om jag lever och inte har fått stroke, hjärnblödning, Altzheimer, afasi eller frontallobsdemens, så bloggar jag nog om det som faller mig in just då.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
De kommer att påverka vår kultur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det är ett sätt att få syn på sig själv. Ibland känner jag mig som jag inte finns nämligen. Då bloggar jag lite grand och då ser jag ju att jag finns.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får ta del i andras liv, om än på respektfullt avstånd. Jag fattar hur folk har det.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det går inte. Så många som 5 kommer inte att läsa min blogg.
Kamma noll
Nll, noll, noll, noll. Ja, ni förstår säkert vad jag syftar på. Men av kartan att döma ser jag ändå, att det finns några läsare. Det är mystiskt och fascinerande. Vem är Skultuna? Vem är Sätra? Vem är Neu Steinhorst? Luleå, Lund, Stockholm och Italien anar jag. Hej, hej trogna läsare!
Apropå min boknördighet i förra bloggen kan jag berätta, att jag sökte ett citat ur Göran Tunströms postuma bok. Det var så jobbigt så jag somnade. Tio minuter senare vaknade jag av ett ord som kom från ingenstans: Dave mortetärnan. ???
Jag är också väldigt bra på att hitta på ord som inte finns på Facebookspelet "Scraboulus". Är det någon som vill spela med mig?
Apropå min boknördighet i förra bloggen kan jag berätta, att jag sökte ett citat ur Göran Tunströms postuma bok. Det var så jobbigt så jag somnade. Tio minuter senare vaknade jag av ett ord som kom från ingenstans: Dave mortetärnan. ???
Jag är också väldigt bra på att hitta på ord som inte finns på Facebookspelet "Scraboulus". Är det någon som vill spela med mig?
Nörd
Leka på Chalmers
Man behöver inte vara Chalmerist för att gå på Chalmers. Jag har varit i den fysikaliska lekstugan idag. Här är en bild:
Det är ett glasrum i ett glasrum, och där finns över 300 olika saker att experimentera med. Man får inte gå dit alldeles själv, utan man måste ha fröken med sig. Jag hakade på en invandrarklass idag. En halvgalen professor berättade och sköt (han träffade faktiskt mig) och hällde ut flytande "luft", gjorde dimma, visade intelligent metall, kutade omkring med en resväska med ett snurrande hjul i och förklarade det krökta rummet för mig på 30 sekunder och demonstrerade ett tibetanskt tvättfat. I Tibet får man inte tvätta ansiktet med händerna, i alla fall inte på 1400-talet, utan då blötte man handflatorna och så gned man dem mot handtagen. Då bildades vågor i vattnet och så småningom började vattnet spruta upp som en fontän och man kunde bli blöt i ansiktet. Det kunde spruta en halvmeter upp om man var duktig. Det var inte jag, men jag ska gå dit och träna. Tomtar svävade i luften och pennor stod för sig själva. Den halvgalne professorn var egentligen inte alls galen utan bara entusiastisk. Men med den intensiteten kommer han nog snart att gå upp i atomer. Ett besök rekommenderas verkligen innan dess. Här en länk.
Det är ett glasrum i ett glasrum, och där finns över 300 olika saker att experimentera med. Man får inte gå dit alldeles själv, utan man måste ha fröken med sig. Jag hakade på en invandrarklass idag. En halvgalen professor berättade och sköt (han träffade faktiskt mig) och hällde ut flytande "luft", gjorde dimma, visade intelligent metall, kutade omkring med en resväska med ett snurrande hjul i och förklarade det krökta rummet för mig på 30 sekunder och demonstrerade ett tibetanskt tvättfat. I Tibet får man inte tvätta ansiktet med händerna, i alla fall inte på 1400-talet, utan då blötte man handflatorna och så gned man dem mot handtagen. Då bildades vågor i vattnet och så småningom började vattnet spruta upp som en fontän och man kunde bli blöt i ansiktet. Det kunde spruta en halvmeter upp om man var duktig. Det var inte jag, men jag ska gå dit och träna. Tomtar svävade i luften och pennor stod för sig själva. Den halvgalne professorn var egentligen inte alls galen utan bara entusiastisk. Men med den intensiteten kommer han nog snart att gå upp i atomer. Ett besök rekommenderas verkligen innan dess. Här en länk.
The kattbild
Träffade i helgen 4 duktiga kissekatter. Husse och matte är också duktiga, men det ordar jag inte mera om här. Alla bor i ett litet torp på Kinnekulle. Katterna har ett mycket påtagligt sätt att tala om när de vill komma in. De knackar helt enkelt på fönsterrutan. Ibland kommer det konstiga gäster till stugan, som inte fattar en sån enkel sak utan sitter och försöker fånga the kattbild. Man får banka och banka. Eftersom man har raskat omkring i den kinnekullianska myllan, är tassarna tämligen leriga, och ju längre den konstiga gästen håller på att ställa in kameran, desto lerigare blir det på fönstret, vilket framgår av nedanstående bild. Nu har den konstiga gästen äntligen åkt, så nu får man rå om husse och matte själv.
En vårdag i januari
Åsnan hann först med vår släkting på Youtube. Men jag vill inte vara sämre. Här spelar han med en vacker jazzsångerska i New York . Här spelar han med Åsnan och mig, dock inte på Youtube, men vi är ungefär lika vackra.
Norman är 75 år och inte alls dubbelbrylling till Åsnans mormor. Han är dubbelsyssling till min mamma, en himmelsvid skillnad, som alla förstår. Dock är han skrattretande lik sin svenska släkt.
Här försökte jag ta en bild på utsikten från Empire State Building en vårdag i januari 2007. Det gick så där.
Norman är 75 år och inte alls dubbelbrylling till Åsnans mormor. Han är dubbelsyssling till min mamma, en himmelsvid skillnad, som alla förstår. Dock är han skrattretande lik sin svenska släkt.
Här försökte jag ta en bild på utsikten från Empire State Building en vårdag i januari 2007. Det gick så där.
Skämta med dig 1:a aprilo
Idag ska det handla om första april. Först ska jag berätta om det allra roligaste aprilskämtet familjen någonsin utfört. Det var på den tiden som Åsnan var ett litet föl och den andre var typ 6 år yngre, för det brukar han vara. Åsnepappan röker pipa, och våra övertalningar, hot och böner har aldrig någonsin haft någon inverkan. Så ett år bytte vi ut hans piptobak mot alfalfagroddar. Hans min när han upptäcke vad han höll på att stoppa pipan med var obetalbar och skall sent glömmas. Rekommenderas till alla som har piprökande vänner.
Idag har jag försökt mig på ännu ett skämt. På en av universitetskurserna har jag en kurskamrat som är pensionerad svensklärare. (Obs! Inte svenskalärare!) Hon har haft den berömde Björn Gustafsson, som elev. Jag mejlade till henne och sa att Björn Gustafsson skulle komma till Kungälv och ge alla sina gamla lärare blommor, så att hon skulle hålla sig hemma.
När hon läste mejlet, kom hon på att det var 1:a april. Men det var ett gott försök.
Själv var jag nästan på väg till Skatteverket för att hämta en gratis cykeldator åt Åsnepappan. Men när jag skulle leta efter GP:s aprilskämt, insåg jag att det var just det , så jag stannade hemma och låtsades som om det regnade.
Idag har jag försökt mig på ännu ett skämt. På en av universitetskurserna har jag en kurskamrat som är pensionerad svensklärare. (Obs! Inte svenskalärare!) Hon har haft den berömde Björn Gustafsson, som elev. Jag mejlade till henne och sa att Björn Gustafsson skulle komma till Kungälv och ge alla sina gamla lärare blommor, så att hon skulle hålla sig hemma.
När hon läste mejlet, kom hon på att det var 1:a april. Men det var ett gott försök.
Själv var jag nästan på väg till Skatteverket för att hämta en gratis cykeldator åt Åsnepappan. Men när jag skulle leta efter GP:s aprilskämt, insåg jag att det var just det , så jag stannade hemma och låtsades som om det regnade.
En liten konstnär
Titeln anspelar mest på en dikt av Nils Ferlin. Men det finns de som menar att det är människan som är konstverket. Nåja, jag läser en kurs som heter Hälsa: natur, kultur och livsrytm. I går fick vi vara konstnärer. Först fick vi i uppgift att rita av varandra framifrån utan att titta på papperet vi ritade på. Det var nästan helt omöligt, och inte bara näsor och ögon fick nya ägare. Sedan fick vi en st. frigolitplatta, en bit kabel, en kula och obegränsat med tidningspapper och uppmaningen att skapa. Vi hade också lim, ståltråd, sax och tång och en timma till förfogande.
Efteråt fick vi berätta vad vi uppfattade i våra kamraters konstverk.
Här är mitt konstverk. Det skulle hänga, tyckte konstfröken och krävde därför en baksida. Jag gjorde en baksida också. Mina kamrater tycke att de såg någon minimalistisk, pillemarisk typ som kunde bjuda på sig själv och hade stor distans till sig själv. Här är mitt verk:
Själv tänkte jag bara vara lite ironisk mot män. Men jag var tydligen djupare än så. Ja det är en rolig kurs. Tänk att man får lov att ha sådana på universitetet.
Efteråt fick vi berätta vad vi uppfattade i våra kamraters konstverk.
Här är mitt konstverk. Det skulle hänga, tyckte konstfröken och krävde därför en baksida. Jag gjorde en baksida också. Mina kamrater tycke att de såg någon minimalistisk, pillemarisk typ som kunde bjuda på sig själv och hade stor distans till sig själv. Här är mitt verk:
Själv tänkte jag bara vara lite ironisk mot män. Men jag var tydligen djupare än så. Ja det är en rolig kurs. Tänk att man får lov att ha sådana på universitetet.
En sån kärring
Apropå påsken, så erinrar jag mig också påskkärringandet. Det hörde till, att man skulle klä ut sig på skärtorsdagen. I Svenljunga var det på skärtorsdagen, på andra platser kan det ha varit påskafton. Det var roligt, särskilt om man var några stycken. och det var man ju.
I ett hus bodde kantorn, min småskolefröken och en annan pensionerad småskollärare. Vi kände dem alla, så dit var det roligt att gå. Glada i hågen knackade vi på hos den pensionerade, för de brukar vara extra snälla. När hon öppnade blev hon väldigt upprörd över vad hon såg och utropade:
"Hur kan ni vanhelga Herren Jesus Krists sista afton i Getsemane? Gå hem med er "eller något sådant. På den tiden räckte det med att någon lät lite barsk i tonen för att jag skulle börja gråta, och det gjorde jag alldeles säkert vid detta utbrott. Vi tappade nog lusten att vara påskkärringar mer, i alla fall det året. Vi gick då aldrig mer till henne. Hon fick sitta där med sin Herre. Så småningom blev hon hemkallad till denne. Hoppas hon fick motta hans tacksamhet över att hon skrämt bort vanhelgande små påskkärringar.
Här är vi fotograferade ca 1951. Jag är den minsta längst till höger, mittenkärringen blev sedermera prästfru i Småland och längst till vänster blev copywriter. Cykeln bakom är min mammas Husqvarna, som jag lärde mig cykla på och cyklar på än i denna dag (på landet.) Inga barncyklar med stödhjul där inte. En liten barncykel med ett stort och ett litet hjul skymtar längst till vänster. Den blev påbackad av min far, men jag var inte på då.
I ett hus bodde kantorn, min småskolefröken och en annan pensionerad småskollärare. Vi kände dem alla, så dit var det roligt att gå. Glada i hågen knackade vi på hos den pensionerade, för de brukar vara extra snälla. När hon öppnade blev hon väldigt upprörd över vad hon såg och utropade:
"Hur kan ni vanhelga Herren Jesus Krists sista afton i Getsemane? Gå hem med er "eller något sådant. På den tiden räckte det med att någon lät lite barsk i tonen för att jag skulle börja gråta, och det gjorde jag alldeles säkert vid detta utbrott. Vi tappade nog lusten att vara påskkärringar mer, i alla fall det året. Vi gick då aldrig mer till henne. Hon fick sitta där med sin Herre. Så småningom blev hon hemkallad till denne. Hoppas hon fick motta hans tacksamhet över att hon skrämt bort vanhelgande små påskkärringar.
Här är vi fotograferade ca 1951. Jag är den minsta längst till höger, mittenkärringen blev sedermera prästfru i Småland och längst till vänster blev copywriter. Cykeln bakom är min mammas Husqvarna, som jag lärde mig cykla på och cyklar på än i denna dag (på landet.) Inga barncyklar med stödhjul där inte. En liten barncykel med ett stort och ett litet hjul skymtar längst till vänster. Den blev påbackad av min far, men jag var inte på då.
Massuppfittningar
Idag är det påskdagen. Många påskdagar har det varit, och förr i världen, på 50-talet ungefär, då deltog jag i det kyrkliga spelet, alltså långfredagens tunga sorg och påskdagens uppsluppenhet. Min far klädde sig i svart kostym på långfredagen och jag fick inte ha röda kläder och inte leka med någon.
Jag kunde mina psalmer. Jag kan dem än, men nu har man ingen glädje av dem längre, för dels har de ändrat psalmerna, så man riskerar att göra bort sig om man sjunger utantill, dels går jag aldrig på högmässa om jag inte får betalt, och nu visade det sig att A-kassan tar tillbaka mer än man får ut i lön, så nu är det slut med det också.
Barn fattar ju de konstiga psalmverserna på sitt eget sätt.
-Vi kan väl sjunga den psalmen där de jagar flickan?
-Vilken då?
-Vi skulle jag a-llena då.
"Och hans mål är blott det ena" (Trygga räkan). Jag trodde det var blått. Mål visste jag inte var det var, men jag hade sett en blå elefantfot i en bok. Så jag trodde nog att Gud hade en blå elefantfot.
Psalm 107 tyckte jag om som barn. "Upp min tunga att lovsjunga". För att inte tala om hur kul det var att senare braka lös med "Vad ljus över griften" på orgeln med fullt verk.
Första versen på psalm 107 slutar så här: "Han ur griften, efter skriften, nu i ära träder fram". Jag såg Jesus framför mig, hur han vaknade upp och satte sig upp. Sedan fick han väldigt bråttom och gick ur griften med faslig fart, lätt framåtlutad, som om han var lite arg. Och så gick han och hämtade skriften, och sedan gjorde han bejublad teaterentré med skriften i handen, som en primadonna typ. ...nu i ära träder fram....
Ja, jösses.
Jag kunde mina psalmer. Jag kan dem än, men nu har man ingen glädje av dem längre, för dels har de ändrat psalmerna, så man riskerar att göra bort sig om man sjunger utantill, dels går jag aldrig på högmässa om jag inte får betalt, och nu visade det sig att A-kassan tar tillbaka mer än man får ut i lön, så nu är det slut med det också.
Barn fattar ju de konstiga psalmverserna på sitt eget sätt.
-Vi kan väl sjunga den psalmen där de jagar flickan?
-Vilken då?
-Vi skulle jag a-llena då.
"Och hans mål är blott det ena" (Trygga räkan). Jag trodde det var blått. Mål visste jag inte var det var, men jag hade sett en blå elefantfot i en bok. Så jag trodde nog att Gud hade en blå elefantfot.
Psalm 107 tyckte jag om som barn. "Upp min tunga att lovsjunga". För att inte tala om hur kul det var att senare braka lös med "Vad ljus över griften" på orgeln med fullt verk.
Första versen på psalm 107 slutar så här: "Han ur griften, efter skriften, nu i ära träder fram". Jag såg Jesus framför mig, hur han vaknade upp och satte sig upp. Sedan fick han väldigt bråttom och gick ur griften med faslig fart, lätt framåtlutad, som om han var lite arg. Och så gick han och hämtade skriften, och sedan gjorde han bejublad teaterentré med skriften i handen, som en primadonna typ. ...nu i ära träder fram....
Ja, jösses.
