Det tomma boet
Sanningen är att skrivbordet i hans rum inte syns längre för att det används som lagerplats. När Åsnan försvann ut i världen, var den lille inte ens tonåring och vi hade många duster kvar att utkämpa. Nu har i alla fall jag kämpat färdigt. Jag har satt mina gränser, uppmuntrat och förmanat, stöttat och vädjat utan så värst mycket framgång. Den lille har emellertid inte slutat att uppfostra mig. Det mesta jag gör är fel. Jag kan inte säga ajpod och jag kan inte köra bil, jag kan inte laga mat och en gång hade jag makat på den halvtomma ostbågepåsen så den hamnade på den nya fina Macdatorn, som vistas på vårt matbord för att kunna duka till middag. Så gör man inte.
Jag är pervers när jag ger den lille en vänskaplig klapp på rumpan och det är väl snudd på att jag blir anmäld. Jag tycker det är roligt att småprata om dagens händelser när någon äntligen kommer hem, men hur småpratar man med en som slänger sig ned vid datorn, och inte tar av sig lurarna när han kommer hem? Ibland glömmer jag mig och säger något och då kan det hända att han med ett plågat uttryck långsamt tar av sig lurarna och säger (med eftertryck):VA? Annars är det oftast jag som säger va, för det är svårt att höra en som mumlar rakt ner i tangentbordet. Och då är jag dum, som inte hör någonting. Ibland är jag på lite gott humör och sjunger lite på någon stump som fastnat, men då kan jag få höra: Måste du sjunga? Det stör.
Förr i världen bävade jag för post-barntiden. Men det har gått över. Medan barnen är små och man trampar på legobitar och marmelad på golvet, står man ut med det. Det uppvägs av kramar och allmän gullighet, och man har en överdos av föräldrahormon, som räcker ett bra tag. Men när legobyggaren omärkligt men direkt transformeras till en yngling som lever ungkarlsliv i sitt och sina föräldrars hem och ser sina dagars upphov som ett störande inslag, så blir man liksom mätt efter ett antal år. Det finns inget hormon som gör att man tycker det är kul med osköljd disk här och där, strålande lampor natten lång, alla datorer på, skorna i soffan, korrespondensen på matbordet och kepsen på tulpanerna etc.etc. Jag vet att det är svårt att byta roll, när man alltid har varit barn i förhållande till sina föräldrar. Det är väl för mycket begärt att man ska kunna uppföra sig som vuxen då....? Eller?
Jag vet också att det förmodligen kommer att bli bättre när vi inte behöver slita på varandra dagligen. Och jag vet att detta resonemang är helt ofattbart för ungdomar som just har fått eller just ska få barn. Alldeles säkert kommer det inte att bli så för er, för ni får säkert barn som accepterar de gränser ni sätter, som alltid äter er goda mat och inte tröttnar på er. Själv ser jag fram emot att återfå en vuxen son, som kan låta bli att uppfostra mig när han hälsar på och äter min goda mat utan att äcklas. Kanske bäst att låta händige herrn laga den förresten.
Men semlor är jag bra på. Jag får leva på det.
Jag känner mycket väl igen scenariot, både från min egen relation med mamma och just nu väldigt aktuellt när jag ser svåger och svärfar dra väldigt ojämnt. I det sistnämnda fallet är bägge inte alls pedantiska, men när man hittar pizzakartonger från förra året (och då pratar jag inte om december 2007 utan mer februari) under diverse kläder och tomburkar i någons rum, så kan det ju tyckas att det är dags att flytta hemifrån med sitt skräp.
Att ha barn har jag förstått är den yttersta glädjen och påfrestningen en människa kan ha. Ska bli intressant att se hur vi klarar av det här, i abborrsparvska familjen. :)
Utan så värst mycket framgång skulle jag inte vilja kalla det. Han har trots allt blivit en mycket trevlig, belevad, empatisk, djupsinnig och bildad ung man, även om han just för tillfället kanske döljer det lite väl mycket för sin mor. Personligen tycker jag han var bra mycket jobbigare på den tiden kortet är taget...
jag ska klippa ut, eller skriva ut rättare sagt, detta inlägg, och kanske läsa det lite då och då så att jag inte blir shockad när mitt mammahormon går ur kroppen.
För övrigt tror jag att det är mycket sunt att en son gör allt det där som du skriver. Det är värre, tycker jag, att se barn som är kuvade även i vuxen ålder för att de har haft alldeles för auktoritära föräldrar. Och tänk - de föräldrarna får aldrig klaga över kepsar på tulipanerna!! Det måste vara tråkigt.
Bra att han flyttar till eget. Det blir nog folk av honom också. Han är säkert charmerande trevlig mot alla utom just dig. Min femtonåring skyller gärna det mesta på mig också. (Fast han städar, inte jag.)
Präsis detta talade jag om med en kollega idag. Änteligen har hon lyckats kicka ut sin 20-årige slyngel till son. Och hoppas på en normal relation. Verkar lovande!
