FruDecibel

När jag var liten och bodde i Svenljunga, hade jag inga far- eller morföräldrar.  Alla andra tycktes ha det och alla bodde tillsammans i någons hus och hade det mysigt och trevligt, förutom när någon sköt sig förstås. Men jag hade tant Karin och farbror Iwan. De bodde grannar med oss och hade inga egna barn, varför jag blev en välkommen gäst. Man fick alltid något när man kom dit, ett päron doppat i den stora grytan med kokande vatten som alltid stod på vedspisen eller en karamell. Det var farbror Iwan, som bjöd på karameller. Då gick vi tyst på tå fram till skåpsdörren och knackade på. Jag tror karamellerna svarade. Tant Karin dammade jämt eller torkade golvet stående med raka ben. Jag förstår nu att hon hade ont i knät och förmodligen inte skulle komma upp om hon la sig på knä, men det var ingen som brydde sig om. Ingen torkade golvet åt henne heller. Farbror Iwan var givetvis en mycket hushållshandikappad man. Han satt bredvid skafferiet och brukade skälla på tant Karin när hon kom hem från en olovandes utflykt till byn. "Här sitter jag och svälter ihjäl!"  sa han. Det tyckte vi nog var lite väl magstarkt redan då.
Han tyckte att kyrkans Lutherhjälpssparbössor var onödiga. "Låt dem dö bara", sa han, och då menade han negerbarnen. Tant Karin var söndagsskollärarinna och tyckte nog inte så. Hon skrämde vettet ur mig en gång när hon berättade om domedagen i söndagsskolan. Hon glömde att säga, att det inte skulle hända just denna domssöndagen, och jag sprang hem i panik och undrade varför mamma inte hade sagt något.
Farbror Iwan lärde mig läsa på ett brunt kuvert. "Ess-kå-o säger sko, ge säger skog, ve-å-ärr säger vår, -de säger vård säger skogsvård, osv. Till slut blev det "Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län."  Ungar var inte dumma förr i tiden, som kunde knäcka läskoden via denna komplicerade läsinlärningsmetod. Farbor Iwan var född 1895, tant Karin var äldre.

Vi hade en rolig lek, farbror Iwan och jag.  Alltid när jag kom, tog vi i hand och presenterade oss för varandra. Redan på den tiden kunde man nämligen läsa i tidningen om nya efternamn. Mångård, sa jag allvarlig. Springfelt, sa han lika allvarligt. Pälsén, sa han. Murtidning, sa jag. Skogsstjärna, sa han. Lingonblom, sa jag. Vi höll på tills vi inte kunde hålla oss för skratt längre. Aldrig trodde vi att nästan allt vi hittade på skulle bli verklighet 50 år senare.
Om 50 år får man kanske heta Brunstgnägg också. De som gnäggar mycket får se.

En jul till. Årets bästa faktiskt. På julafton blev vi en kärnfamilj igen, och det är faktiskt roligt, trots att kärnfamiljen är på väg ut och jag förstår att även andra sorts familjer kan ha lika roligt. Sonen, som äntligen har fått lägenhet, fick en massa praktiska julklappar som plåster och disksvampar. Men barn har ingen humor numera. Han tyckte inte alls det var roligt. Att han dessutom fick pengar till kommande inköp av dator och TV, det räknades liksom inte, för det var inga paket. Dottern fick en ny TV, fast tomten skickade den direkt till Luleå.. Tomten hade hört att hon hade typ ett afghanskt måndagsexemplar till TV. Jag brukar alltid säga att det var då inget fel på den TV:n när vi hade den 1985. Nåja, hoppas att den kan fungera inte bara på måndagar....
Det bästa med julen tycker jag är att jag slipper titta på väggarna därhemma. Här i Dalarna har vi mycket finare väggar, gråmålad panel och röda fönster. Ibland är det fint utanför fönstrena också. Händige herrn fixar maten (jag måste ha det bättre än 98 % av mänskligheten), det är grymt mycket bra på TV och VI:s korsord gäckar oss en hel vecka. Barnen är sams eftersom de numera träffas så sällan. Jag har sagt till dem att om de blir osams när vi är borta, så kommer jag att spöka för dem. Det får inte ske. Jag ligger i soffan om morgnarna och läser eller löser och vet att snart vaknar familjen. Jag är inte ensam. Samtidigt tittar jag på mina fönster och tänker att jag tillhör nog de 95 procenten av mänskligheten som har fina fönster. (Sveriges fulaste fönster finns som bekant bara ett par kilometer från mitt.)

På nyårsdagen läser jag "Mig äger ingen" och tittar på nyårskonserten. Tittar är nog det jag gör. Jag tycker det är vackert, men tänker givetvis på det Habsburgska väldet och lyx och överflöd. Sant är också att det inte är musiken, som har lockat dit publiken. Som för Allsång på Skansen är det längtan efter att synas i TV, som är den starkaste drivkraften. Ekonomiskt oberoende är så självklart så det behöver man inte prata om ens. Det är dyrt att gå på konsert i Wien. Två kvinnor finns detta år i gubborkestern. De är inte samma som förra året. Vart tar de vägen? Blir de utmobbade? Jag tror det. Ovanligt nog får man se en fotbollsbalett, där killarna äntligen slipper ifrån trikåerna och/eller frackbyxorna. Jag är ju väldigt förtjust i att titta på ben, särskilt pojkben, som jag tycker är vackra. Det har jag tyckt sedan jag var 6 år, så i så fall var jag väl pervers redan då.
Här kommer ett kort på mitt fönster som jag ligger och tittar på när jag har det bättre än två, ja varför inte tre biljoner människor.



Och i Kina är det råttans år. I Sverige är det noll-åttans år. Jaja, ett skämt som var gammalt redan på nyårsafton. Hur mycket är en biljon förresten?

Ofta brukar torsdagar vara pest och pina, för att jag är helt övergiven hela dagen och ibland blir det lite trist. Idag har det emellertid hänt flera saker som piggar upp.
Det började med att jag skulle till vattengympan på morgonen. När jag hade klivit av bussen, förorsakade jag en trafikolycka. En cykelkille kom i VÄLDIGT hög fart och skulle titta bakåt efter bilar, korsa vägen och gira för mig som gick över gatan samtidigt. Det gick inte, så han dundrade ner i en grässlänt utanför Fysiken på Mossen. Allt detta visste inte jag så jag gick fram och frågade hur det gick och fingrade på mobilen och tänkte att jag kanske skulle bli tvungen att ringa ambulansen och hans mamma. Men han slog sig inte gudskelov. Ingen hjälm hade han heller. Han förklarade för mig hur det hade gått till och då förstod jag att det egentligen var jag, som var orsaken.Fast han var jättegullig och sa att han bara skulle hem och byta kläder, för han blev rätt så smutsig. Men hade han inte cyklat så fort hade det aldrig hänt. Det var förresten samma gata som jag cyklade omkull på för ett par år sedan, när både cykeln och jag blev hemkörda av ambulansgubbar, som bara skulle köra hem en annan gammal dam först.
Igår skrämde jag förresten slag på en annan ung kille som glatt tänkte backa på mig, eller åtminstone min dramat. Han blev väldigt rädd när jag skrek till. Det verkar som om jag är utsatt för en mordkomplott.
Sen gick jag förbi huset där Åsnemammans minsta bäbis ska bo. Den som är 192 cm lång och 22 år. Det blir jättefint att ha någon att hälsa på när man har plaskat färdigt i det 31-gradiga vattnet. Jag får väl beväpna mig med wienerbröd, annars lär jag nog inte bli så populärd.
Sen köpte vi en TV i julklapp åt Åsnan och Hovnarren, och det var riktigt roligt. Åsnan brukar klaga över att deras TV är ett afghansk måndagsexemplar eller vad hon bruka säga. Det kan jag inte förstå, för det var då inget fel på den när vi hade den för 15 år sedan. Den kommer till Luleå endera dagen. Tänk vad Lynley ska göra sig bra i den i jul!

Sedan var jag och hämtade en vinst på det som ska vara posten. Åsnepappan vinner saker ibland, aldrig några miljoner, utan ljusstakar och annat. Nu var det ett jättepaket. Var det därför han skicka dej, sa postgubben. Det visade sig vara en stor smörgåsgrill. Precis vad vi behöver. Har vi aldrig stekt smörgåsar förut, lär vi väl inte göra det nu heller. Kanske någon vill ha den.
Sedan var Åsneföräldrarna och tittade på jullysespelet utanpå Konstmuseet vid Götaplatsen. Det är verkligen helt fanastiskt och måste ses för att förstås.
Och till slut gick Åsneföräldrarna på konsert på Musikhögskolan. Det är mycket trevligt, för där får man fribiljetter. Före konserten satt jag en halvtimma i personalens massagefåtölj. Borde finnas gratis överallt.
Orketsern spelade Corellis julkonsert, som jag faktiskt kan så gott som utantill, ja cellostämman då, och Mozarts 40:e, (siggidamm siggidamm siggi rajtan, för de initierade). Dirigenten var pianisten i Kungsbacka Piano Trio (ja , de särskriver, det är hemskt) men hans dirigering liknade förstås mer isdans och på stället hopp. Han uttryckte sig stort men tycktes ändå vara helt ensam i sin uplevelse. Trots att de små skinkorna hoppade och knäna böj och armar uppåt och överallt sträck verkade han inte kommunicera med orkestern. Jag kan inte dirigera något vidare själv, men jag vet en hel del om hur dirigering ska vara.
Sedan åkte jag spårvagn med Ingemar Bergmans dotter. Hon skulle nog till Gottgottigottgott och köpa negerbollar åt pojkvännen.
Och så gick min dator sönder. Tur att jag har en reserv.

Så skulle en dikt kunna börja, som jag skulle ha kunnat skriva under dagens flanering. Diktraden bara uppstod när jag gick till träningen i morse och upptäckte att våra lindar på Linnégatan håller på att sågas ner av just en herre med  (häst)svans.Men jag hittade inget rimord på träd. Är det någon som vill fortsätta dikten, så välkommen i rimstugan.
Ingen tänker på att underrätta oss som bor med träden, att nu har den linden fått almsjuka, så den måste bort eller vad det är. Man saknar ju sina träd. Egentligen tror jag att det bara är en arbetsmarknadsåtgärd, ett plusjobb eller nystartsjobb för arbetslösa arborister. Och jag blir mer och mer övertygad om att A-kassa och AF också bara är till för att sysselsätta en massa svårplacerade människor. Om man krånglar till reglerna riktigt mycket och ofta, så går det åt en massa folk.

När jag var liten, drömde jag om att någon snäll farbror skulle komma fram till mig när jag stod och tittade i leksaksskyltfönstren och säga: önska dig vad du vill. Trots att jag har försökt locka till mig farbröder även på senare år, så har det aldrig inträffat. Nu har något liknande dock inträffat. Ingen farbor, men en tant, en släkting, en åsnebrylling, vill att jag ska köpa en julklapp till mig själv och lägga under granen. Hon vill göra mig glad och känna sig snäll själv. Först tänkte jag som vi alla väluppfostrade svenskar gör, nej men det kan jag inte ta emot, och förslog ett att hon skulle komma och brainstorma i mitt halvfärdiga kök istället. Hon är nämligen inredningsarkitekt och ser saker som jag definitivt inte ser. Men hon stod på sig och sa till mig på skarpen. Hon har nämligen blivit rik. Och då är det ju roligt att använda sina pengar, det förstår t.o.m. jag. Så jag gjorde ett försök idag att titta efter något som jag blir glad av. Det ska kosta 500 kr. Jag började på Lerverk, en affär med konstfärdig keramik. De hade en keramikkrubba i fönstret med får, vilka jag gärna hade tagit med mig. Jag är ju en fårmänniska. Men fåren hörde till Jesus, och krubban var säkerligen inte till salu. Sen fanns det stora muggar med hönor....men inte behöver jag någon hön-mugg. Jag gick vidare och tittade in här och där, men hittade inget som jag skulle bli glad över. Det är bara att konstatera, jag kan inte bli glad för saker längre. Eller jo, det kan jag nog, men min glädje ligger nog i att någon har tänkt ut något åt mig, antingen det är badkulor eller något annat kul.

Det enda jag åstundar av materiella ting, det är förutom ett par ljusgrå skosnören till jympadojorna, ett läckert fjäderlätt cellofodral. Jag försöker lägga in länken här så ni ska förstå och ifall den stormrike farbrorn skulle läsa denna blogg. Min åstundan Det är inte bara fåfänga, att jag vill stila med ett stiligt fodral, utan det är nödvändigt för att jag ska orka bära mitt instrument till döddagar. Detta kostar 1500 Euro. Just det, det blir ganska många kronor.

I går spelade stråkensemblen de årliga konserterna på två äldreboenden i staden. Bachs violinkonsert i E-dur med 11-årig solist ackompanjerades av en man som ropade jajamensan hela tiden och en annan som harklade sig ur jordens innandöme i pauserna. Jag lägger in en bild på min cello med tillhörande ensemble. Min cello ligger längst till höger.

heter det inte, jag vet. Men jag skrev det bara för att se om det blir fler som läser min blogg.
En kysstäck kvinna är en kvinna som frestar till kyssar. Det gör inte jag, i synnerhet inte om man, som i mitt fall, har en plastblockflöjt i munnen. Alltså, jag har det inte jämt, men just i kväll har det hänt. I kväll har nämligen Kammarkören varit med på en Julkonsert i Göteborg. Det var många artister med, för biljettintäkterna gick till de hemlösa, som naturligtvis inte hade råd att vara med på konserten. Men de kanske får en god natt någonstans nu när det börjar bli kallt.
Vi är en kör, som varhelst vi dyker upp, envisas med att sjunga minst tio visor på samma gång i olika tempi. Dvs. vi insisterar väldigt lite, men har inte mycket att sätta emot dirigenten, som har pippi på detta. Han gör stor lycka i världen med sina arr, och om någon korist läser detta, så har den alldeles säkert sjungit några arr av Gunnar Eriksson. Vi får ständigt nya noter, strax före konserten är regel, nya ändringar, nya besked hela tiden, hela tiden, och somliga av oss håller på att bli vansinniga. Arbetsminnet har ju sina begränsningar. Det är ingen idé att lägga in något i långtidsminnet, för det blir nya bud hela tiden. Men jag klarade mig bra ikväll, för i en låt, som alltså var tio, fick jag spela blockflöjt. "Unto us is born a King", säkert 27 gånger i sträck. Jag visste vad jag skulle göra och hade en flöjt att hålla mig i medan de andra flackade med blicken mellan noterna, som vi inte fick ha och dirigenten och varandra. I vår ska vi åka till Frankrike och sjunga likadant, fast då är det franska och svenska visor samtidigt. Bäst jag tar med mig flöjten.
Övriga artister var Tommy Nilsson, som kved om att någon skulle öppna sin dörr och Wolf Biermann, som frustade "Wann wird es endlich Frieden" och några musiker, Forssén och Lindgren och ett par till. Hr. Biermann är en mycket artig gammal herre, och det är han som nu i två dagar har kysst mig, när jag inte har haft blockflöjten på plats. Ni vet, det där kontinentala kyssandet, först ena kinden och sedan andra. Jag vet inte vad jag ska göra medan han byter kind. Ska man truta med munnen själv eller? Jag tittar mig nervöst omkring och flabbar i stället. Finns det några erfarna kvinnor bland mina läsare?

När jag var liten fanns det egentligen bara Barnens brevlåda på torsdagarna för barn. Nuförtiden vet ungdomar inte vem Farbor Sven var. Det är lite konstigt ändå, för han tillhör ju Sveriges mediehistoria. I stället roade vi barn oss själva med allahanda mer eller mindre tråkiga saker, som ska vara så bra för barn. När jag hade riktigt tråkigt, brukade jag åka tåg på jordgloben. Jag åkte från Svenljunga till Ufa. Ufa var en liten stad (åtminstone på jordgloben, men eftersom den syntes på jordgloben var den nog stor....) i europeiska delen av Sovjet, som det hette på den tiden. Man kunde se ett smalt streck på jordgloben, som gick ända fram till Ufa; det var järnvägen. Jag åkte och åkte. Tåget såg naturligtvis likadant ut som mellan Svenljunga och Borås, dvs. kanske inte att det var rälsbuss förstås. Vi åkte rälsbuss till Hillared, bytte till ånglokståg i Hillared och fortsatte till Borås. Det var säkert ånglok hela vägen till Ufa. Hur det såg ut i Ufa kunde jag nog inte ens föreställa mig. Att det inte var riktigt som i Borås förstod jag nog. Dessutom bodde det ju tre familjer i varje lägenhet. Det hade mamma sagt. När Stalin dog 1953 blev jag jätteglad, för då trodde jag att allting skulle ordna sig. Nu kan man åka till Ufa utan att åka dit. Med hjälp av Google Earth kan man zooma in Ufa och t.o.m. se husen. Jag hittade också järnvägen, och det ser ut som om den slutar i Ufa, precis som på jordgloben. Det är lite fantastiskt. Man kan också Google-Eartha på Svenljunga, och om man klickarpå Roads, så kommer till och med gatunamnen upp, som min pappa bestämde på femtiotalet. Undrar vad han skulle sagt. När Tv började bli populärt fick våra hyresgäster inte ha TV-antenn på taket, för "hur skulle det se ut om det var antenner på alla tak?

Här en bild på Svenljunga Den visar det som i folkmun kallades "Pengalösa hörnet".
Där låg Handelsbanken på 50-talet.



Ufa har tydligen fått en Moské. Den fanns säkert inte när jag åkte tåg dit.

Allt detta kommer sig av att jag spelar något sorts spel på Facebook, där det gäller att hitta så många städer, berömda platser etc i alla världsdelar på kortast möjliga tid och så nära som möjligt. Det är vansinningt roligt, utom när man råkar ta fel på världsdel. Än har det inte varit någon fråga på Ufa. Den skulle jag pricka exakt.

Om man ska beskriva något dumt så finns det gott om ord som väntar på att bli använda, och man kan excellera i giftiga formuleringar och lustigheter. Men om man ska beskriva motsatsen finns det inga ord som ens kommer i närheten av den upplevelse man vill beskriva, och innehållet blir töntigt och patetiskt. Tänk bara på alla beskrivningar av förälskelsen. Vem är förresten intresserad av att läsa om det? Men den drabbade kan inte låta bli att trycka ut sig i skrift och så blir det pekoral.
Ibland får man vara med om saker, som är obeskrivliga men som gärna vill förmedlas. Igår hände det. Inte särskilt plötsligt, för vi visste om att vi skulle ha en konsert med kör-nestorerna Eric Ericson från Stockholm och Gösta Ohlin från Göteborg. De är 89 och 87 år och still going strong. Båda två stöppliga och lite märkta av stroke och annat, men med lite hjälp upp på dirigentpallen levde de upp och dirigerade som gudar. De flesta vet väl, eller borde veta, vem Eric Ericson är, för han är faktiskt världsberömd, i hela världen, inte bara i Stockholm. Och här tar mina ord slut. Att sjunga när allting stämmer och dirigenten tittar på mig och man känner att man är med, det är en nära-livet upplevelse.
För mig blev det ett enormt fläktande av historiens vingslag, för Eric Ericson är orsaken till att jag satsade på musiken. Efter en fantastisk koralvecka i Visby 1968 med Monteverdi och Eric Ericson, blev jag så desperat över att återvända till Kungsbacka kyrkokör, som var den bedrövligaste kör jag någonsin upplevt, så jag satsade allt på ett kort och sökte till Göteborgs Kammarkör. Om man känner till graden av självförtroende som jag hade uppnått då, så förstår man vilket dödsföraktande tilltag det var. Jag visste, att det handlade om livet.
Ja, det var så det började och på den vägen är det, 40 år senare. Det är uppmuntrande att man kan fortsätta med musik trots att man haft stroke och nästan inte kan gå. Det där knät ska inte få hindra mig.
En 89-årig dirigent är OK. Men kan man tänka sig en 89-årig kvinnlig korist? Den som lever får se. Jag är på god väg.

Ibland blir det en liten paus på denna blogg. Det beror på att jag helst bara vill skriva skojiga saker här. När jag måste skriva om tråkiga, t.ex. Högsbo Stadsdelsförvaltnings bristande intelligens och handlingsförmåga, då skriver jag på Lunarstorm, för där vågar jag kalla saker för deras rätta namn. Det har varit mycket av dem varan på sistone, vilket har gjort att jag ännu inte har fått någon A-kassa. Och det är ju inte särskilt roligt. Enligt många är stadsdelen Högsbo känt för att ha den sämsta personalpolitiken i Göteborg, och det vill inte säga lite, för den har en hel del goda medtävlare.
Knät går i alla fall åt rätt håll vad beträffar ledbandsskadan, som jag fick i augusti. Hur långt knät kommer att gå vet jag inte än, men jag har tränat varje dag i två månader, så jag har varit ganska flitig. Nu måste jag sluta med vattengympan och koncentrera mig på gymträning, säger farbror sjukgymnasten. Lite tråkigt, för vattnet gick och blev 32 grader varmt och det var min själ härligt.
Om Fysikens träningslokal tycker jag. Den är inrymd i Televerkets gamla lokaler vid Kaserntorget i Göteborg. Huset är K-märkt och det får inte sättas upp ens ett litet självlysande reklamblad för kafét. En jättesal där maskiner står på rad under tunga jugendlampor och valv.
En salig blandning av människor, ja ni vet hur de ser ut. De som lyfter tunga saker är roligast. De ser ibland ut som om de är inne i ett transliknande bönetillstånd, med knäppta händer och stirrande blick. Själv ser jag inte så rolig ut, bara lite småtrist. Det ser jag när jag lyfter några småhantlar, för då står man framför spegeln. Stor T-shirt, säckiga lånade byxor och en resignerad kroppshållning. Den ska få sig en omgång, så att man skulle kunna tro att jag är glad som en lärka sedan. Jag jobbar måttligt hårt men mycket flitigt. Ska jag bli invalid, så ska det då inte bero på mig. Musiken är tyvärr inte K-märkt, möjligen är den sub-k-märkt, men jag vet inte vilka subkulturer den kommer ifrån. Idag försökte jag vara häftig och stoppa in hörlurar i gåmaskinen. Jaja, i uttaget förstås. Men det var inget som föll mig på örat.
I stället kom jag att tänka på Magnus Uggla. Kanske är han ämne för en akademisk uppsats? Jag kan just inga av hans låtar, men när Fula gubbar var populär, tänkte jag på, hur präglad man ändå är av sin barndom. När han var en liten uggelunge satt han antagligen under flygeln när mamma sångpedagogen hade sina elever. Trots försöken att vara enfant terrible (vilket jag dock tror att han lyckats med i andra avseenden) är han hårt präglad av den klassiska ackordföljden tonika-subdominant-dominant. och så parallelltonarten och så tillbaka till tonikan. Samma mönster var det när vi sjöng en låt om honom av honom i barockstil på Rondo i Göteborg för ett par år sedan.
Idag gick jag till Mc Donalds (billigt kaffe) efter väl förättad träning och precis när jag tänkte gå, skulle de spela en låt av Ugglan. Jag stannade kvar för att pröva min teori. Tyvärr hörde jag inte riktigt texten, för ungdjävlarna skrek, men det kan ha varit den nya Pärlor för svin. Det visade sig att jag hade rätt. Samma mönster men med ett djärvt krumsprång, nämligen subdominantens subdominant på ett ackord. Ja la ner ämnet "Ackordföljder i Magnus Ugglas musik 1975-2007". Jag tror uppsatsen skulle bli för kort.
Sedan gick jag lite på stan för att se om det fanns något jag inte ville ha. Det fanns det. Väldigt mycket fanns det. Tyvärr fanns det en sak som jag ville ha. Jag är beroende av att ha en väska där man kan sätta fast nyckelknippan, som annars gärna vill dra sig undan. Jag hittade en väldigt snygg för 1850 kr. .... suck. Det måste väl finnas folk som köper väskor för flera tusen, men jag känner då ingen.
I morgon börjar december och då blir det livaktigt på konsertfronten. Idag är det 30 november, en högstidsdag för min bostadsrättsförening. Den heter Karl XII.

Så var det gjort. Aldrig mer Mamma Mu. Idag blev föreställningen dock väldigt lyckad och det var trevliga barn och trevliga föräldrar och biblioteksmänniskor var där från både regionen och från andra bibliotek, och vi kan få hur mycket jobb vi vill! Inom rimliga gränser förstås. Men allting hänger nu på om jag får ha kvar det här som bisyssla för A-kassan. Annars får vi lägga ner detta behjärtansvärda projekt. Och så förstås måste vi hitta en annan sagofigur än Mamma Mu, som jag kan vara medan "Lilla farbrorn" byter om till  "Den lilla lilla gumman". Kan jag få några förslag? Om det nu är någon som läser denna blogg förstås. Man kan ju undra.
För att ni riktigt ska förstå hur behjärtansvärt det är att hitta på en annan figur till mig, publicerar jag en bild på Mamma Mu som hon tagit sig ut på föreställningarna.

Höjden av lycka är det för mig när jag får vara ensam i sopranstämman och sjunga gammal musik eller Stenhammar (I Seraillets have) eller Alfvén (Stämning) eller vad som helst. En förstasopran och en andra - perfekt. Vi matchade resten av kören lätt som en plätt.
Det är faktiskt inte klokt  vilka decibelltal två sopraner i högt läge kan åstadkomma. Ja, gissa varför jag heter som jag gör.
Antagligen tillfrisknar sopranstämman snart och så var det slut på det roliga. Och säkert blir jag sjuk som straff, bara för jag gladdes åt att alla var sjuka idag.
Den 1 december kommer Eric Ericsson till körerna i Göteborg. Det blir julafton kan jag tala om för den, som inte känner till världsnamnen i körvärlden. Och det är då vi ska sjunga den gammla klassiska körmusiken, som vi faktiskt inte sjunger så ofta.
Det sägs att vi ska ha en julkonsert tillsammans med Soundtrack of our lives. Det låter konstigt. Jag hoppas det är fel.

Rubriken är tillkommen för att ge en aning om min teatragiska bredd. Efter succén med Knallehistorien i Kinna, http://mobil.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=34007&a=917368&lid=puff_917368&lpos=rubrik
skulle detta succéartade teatersällskap ha fest. Och alla måste, hör och häpna, klä ut sig. Jag har inte varit på maskerad sedan 1954, när jag var prinsessa, så jag tyckte det kunde vara lämpligt att vara prins denna gång. Nej, så enkelt var det inte. Vi råkar ha en renässanskostym i vårt hus, visserligen är den 7 nr. för stor för mig, men det skulle nog gå. Men det var inte heller den enda anledningen. Ungefär 1965 höll jag och min bästa vän på att skriva spex, förutom att vi försökte utbilda oss till lärare. För min del gick spexförfattadet bättre. Vi skrev då ett litet skådespel som hette "Prins Hamlet" efter en idé av Wiliam Shakespeare. Det var faktiskt väldigt roligt. Varför inte uppföra det igen med oförberedda skådespelare, som får tio minuters förberedelse och manus i hand? Jag var kanske inte riktigt så tänd på idén till att börja med, men äsch då, så himla noga är det väl inte, tänkte jag sedan.
Vi tänkte ut vilka personer som vi skulle behöva. En liten komplikation var, att alla ju redan var utklädda till något helt annat, förutom Ofelia och prins Hamlet, som hade tänkt ut detta. Sålunda fick man se Hiawatha som Hamlets fader, Morticia ur familjen Addams som drottningen=Hamlets moder och Nils Holgersson som Hamlets farbror och en, jag vet inte vad, Modesty Blase kanske, som spöket.
Ofelia försäkrade att alla kunde de melodier som ingick. De var ju så vanliga. Sköna Helena, När månen vandrar, Det var en lördagsaften och Jag är inte riktigt som andra jag. Så var emellertid inte fallet, utan många nya melodier komponerades i stunden. Det gjorde dock ingenting.

Men mottagandet blev kanske något svalt kände vi när vi höll på som bäst. Och när eftertankens kranka blekhet gjorde entré, insåg vi, att publiken inte kände till Hamlet och hans historia, vilket kom som en fullkomlig överraskning för Ofelia, som hade initierat tilltaget. Ett teatersällskap, som inte kände till Hamlet! Ofattbart!

Jag tycker kanske inte att det är så ofattbart ändå. Shakespeare är en klassmarkör. Och varför skulle t.ex. en mattläggare i Kinna veta vem han är?  Man kan ju tycka att det är roligt att spela teater ändå.
Nåja, ganska roligt blev det väl. Men det hade blivit roligare om alla hade läst om Hamlet i skolan.
På tisdag väntar nya utmaningar. Då är det dags för Mamma Mus avskedsföreställning. Muuuuuh!

är steget inte så långt, åtminstone inte om man är en Åsnemamma.
Gårdagens bokteaterföreställning blev tämligen misslyckad. Barnen vrålade av skratt, som på pin kiv, som om de skrattade hånfullt, inte för att de tyckte det var kul. Jag fick genast känslan av att det skrattade ÅT oss. Lilla Farbrorn är först, och den lyckades de förstöra genom att genast föreslå att lilla farbrorn ska sätta upp lappar på träna för att få vänner. Det är ju poängen, och den avslöjade de direkt. Sedan var det dags för Mamma Mu att titta fram genom ridån. Jag har ju redan berättat att min komössa inte är speciellt koig, och barnen visste mycket riktigt inte vem jag var. Till slut räckte en flicka upp handen och sa pliktskyldigast: Mamma Mu. Kråkan var lika svårframklämd och sången kunde de inte och näsflöjten var blaha. Dessutom tappade Mamma Mu sin lugg. Resten gick också på kryckor plus att en fotograf från Borås tidning tog kort och störde hela tiden. Med Borås Tidning är det så, att de alltid skriver om allt annat än mig, jag menar i sånt som jag är med i. Det började redan 1954, när en recensent skrev utförligt om hela musikskolans uppvisning utom om mig. Jag var bäst så jag kom sist. Då hade recencenten gått. Och på den vägen är det. Fotografen tog massor med kort på de tre andra och jag fick stå bredvid. Kompositören räknas inte. Läs inte BT. Det är en moderatblaska.
Sedan hade de tydligen något slags möte och det urartade till rena rama lärarmobbningen. Så den goda avsikten, ett trevligt läs-inspirationstillfälle för barn, lärare och föräldrar blev totalkvaddat. Fy för föräldrar.

Att sjunga tillsammans med en blåsensemble är SVÅRT. Gehöret blir som bortblåst, kan man säga. Ljudet blir fruktansvärt starkt och domkyrkan gör inte saken sämre eller bättre, beroende på hur man vill ha det.
Professor Hans-Ola låg på orgeln och vräkte och faktiskt ! Han spelade likadant som jag när jag ska illustrera hunden som kommer och leker med lilla farbrorn.
Men den här kompositören räknas! Dessutom kan han dirigera, vilket inte alla dirigenter kan. Hans partitur var stort som en platt-tv. Vi sjöng a cappellasatser och en del till orkestern. Då fick vi mikrofonförstärkning, annars hade vi inte kunnat göra oss hörda. Domkyrkan var fullsatt. Många bekanta hade strömmat till och alla hade sett mig i Gynekologen i Askim.
Längst fram satt en dam i vitt med kedjor och tingeltangel och en brun, rund pälsmössa. Mitt under konserten tog hon fram en liten spegel och började släta till mössan, som man brukar göra med håret. Så fick hon syn på något på kinden som hon omsorgsfullt skrapade bort. Sen hällde hon Eau de Cologne på händerna.
Det går säkert att skriva en musikvetenskaplig uppsats om ett sådant konsertbeteende.
I morgon hörs detta i Uddevalla kyrka. Jag förstår inte hur ljudet ska få plats, eller vi. Kyrkan är ganska liten. Uddevalla kommer att spricka.
Jag lovade en bild på Skene-Mamma Mu. Men ni får ingen. Det är inget roligt med den. Jag vill inte vara Mamma Mu. Jag vill sjunga på riktigt.
Det är roligt.

I alla fall förstår jag precis hur de här personerna känner sig. Men det är grymt roligt. http://www.spikedhumor.com/articles/129926/Brilliant_Prank_No_Reflection_in_the_Mirror.html?rh=33537

Hahaha! Annars har jag haft en innehållsrik dag. Efter det obligatoriska olurviga bensprattlet skulle jag försöka handla några trevliga konsertkläder. Det är då för väl att man har konserterna, för det är enda gången jag behöver vara fin och alltså har en legitim anledning att köpa något annat än en praktisk tröja eller ett par sockar med grisar på. Vi har nämligen inte några uniformer i vår kör. Vi har haft och sett nog av krystade körklädslar. När jag började i kören, hade den (flickorna) sytt sig Marimekkoklänningar i brunt och svart. Då jag skulle sy min, klippte jag fel. Jag såg inte att det var en bred vit kant i ena kanten, så framstyckena blev olika stora. Klänningen fick en skräddare sy färdig och sedan bytte jag med en annan sopran, som var lite smalare än jag, och hon fick stå liksom lite snett hela konserten. Då blev vi tvungna att sy nya uniformer, blå crimplenetunika och byxor (ni som inte vet vad crimplene är, var glada för det.) Dem turnerade vi med i Ungern och Österrike och svetten rann. Vi hann med en konsert i Stockholm också i den utklädseln. Resencenten skrev: "Kammarkören i sina Mao-inspirerade kuliuniformer...." Det var droppen. Vi insåg att vi nog inte skulle kunna charma stockholm med speciella körkläder. Vi började ha egna kläder. En gång hade jag min bröllopsklänning, också i Stockholm. Den var mörkblå med blommor på nertill (köpt på Anarkàli). Då skrev recensenten, att "Kammarkören såg ut som om de hade köpt sina kläder i en second-handbutik på Söder....". Jag blev djupt sårad.
På Cuba var det minsann andra bullar. Där hade körerna typ charmeusenattlinnen med spets eller käcka flygvärdinneuniformer med små halsdukar. Men sjunga kunde de. Vi har emellertid aldrig mer haft någon speciell klädsel, förutom när vi showade med Magnus Uggla på Rondo. Då var det anbefallt körkåpor a la kyrkokör, som Ugglan höll oss med.

Nuförtiden brukar det bestämmas en basfärg och några avvikande tillbehörsfärger. Förra gången bestämdes jeansfärg, höstfärger, lila och kornblått. Det blev faktiskt snyggt. Nu till helgen ska vi sjunga i Göteborgs Domkyrka och i Uddevalla ett stort modernt verk för Göteborg Wind Orchestra (man ska heta engelskt nuförtiden) en solosopran (Annika Skoglund) en orgelsolist (Hans-Ola Eriksson) en tysk trumpetare, en pianist och Göteborgs Kammarkör (Gothenburg Chamber Choir). Texten är Dag Hammarskjölds "Vägmärken" (Markings) och musiken är av Örjan Fahlström. Och då ska vi ha svart och klara färger till. Och det var det jag egentligen skulle berätta, att jag har köpt blanka svarta byxor och en blå "fest-top". Om ni inte vill se mig på konserten kan ni titta på Kapp-Ahl.

 Sedan träffade jag en gammal vän med tillhörande barnbarn, som först inte ville se åt mig, barnbarnet alltså, men så småningom fick jag erbjudande om att bli extramormor åt barnbarnet, eftersom riktiga mormor bor i Lund. Barnet gallskrek när mormor råkade bita i barnets bulle, och sådana fasoner kan naturligtvis inte jag tolerera, så vi får väl se hur det går med den saken. ...
Sedan beställde mormodern raskt fem uppsatser av mig att ha och ge bort i present till musikaliska vänner. Ett sånt utmärkt initiativ!
 I kväll har vi då repeterat stycket (liksom vi ska göra alla de andra kvällarna i veckan) och det blev bara så skitbra. Och, Anna-Kerstin, jag är grym på att sjunga rätt!

Lånat från en kändisblogg. Jag tycker också det var roligt.

Ikväll var det premiär för nya Bokteatern och med den min första talroll sedan jag var eko i femte klass 1958. Min uppgift var att vara pausko mellan Lilla Farbrorn och Sagan om den lilla, lilla gumman, som spelades av G., min bästa vän som är skolbibliotekarie. Det nya med denna bokteatern är att G.s två vuxna döttrar också är inblandade den här gången. Meningen är som förut att vi ska locka barn till att vilja läsa om figurerna som vi låtsas vara.
I kväll var det föreställning för en 2:a klass och deras föräldrar på Skene bibliotek. Min uppgift är vanligtvis att vara musiken, och det är jag med hjälp av synthen och chimes.
Men efter lilla farbrorn (musiken har fransk anstrykning, tyckte att det passade lilla farbrorn...) var jag alltså tvungen att bli ko. G. hade gjort ett kohuvud av en vikingahjälm som ju felaktigt brukar vara utrustad med horn, fast i det här fallet var det ju bra. Den hade hon klätt med svart och vitt ko-tyg och tejpat fast svart garn framtill som lugg. Den var inte särskilt kolikt, vilket kunde anas i barnens något misstrogna ögon, när jag tittade fram i ridån. Vi var lite rädda att barnen skulle påpeka att Mamma Mu var brun, eftersom jag ju var en svart-vit ko. Jag var förberedd på att säga att jag hade gjort slingor i pälsen. De blev antagligen så förstummade, att de nästan inte sa någonting. Men med lite ledande frågor, kunde de medge att jag var mamma Mu och att min vän hette Kråkan. Kon var ovanlig på det viset, att hon plötsligt började spela näsflöjt. Dock imponerade det inte särskilt mycket på barnen. Vi sjöng naturligtvis Mamma Mus sång, och jag svarade i telefon: Hallå, Mamma Mu osv. Jag hade faktiskt en ko-telefon, en gammal Nokia med kofodral. Det tyckte jag var roligt.
Sedan passerade sagofigurerna i god fart, Lilla My, Pelle Svanslös, Pippi Långstrump, som gick runt med mikrofon i bästa Allsång-på-Skansen-stil, elaka häxan i Hans och Greta, och Harry Potter och Ture Sventon. Ture Sventon erbjuder Harry Potter skjuts på sin flygande matta, eftersom Harrys Nimbus är sönder. Båda sätter sig på den orientaliska mattan och skall flyga.
Misstänksam pojkröst ur publiken:
"Det vill jag se!"
Och mycket riktigt, det gick inte. Då kommer Aladdins anden i flaskan (med hjälp av rökmaskin och typhon sound....) och efter lite snack slutar allt med att alla sagorna finns på Skene bibliotek.
Det blev hemskt roligt och det skrattades mycket. Jag tycker förstås, att Mamma Mu är föreställningens svagaste punkt, men det ville de andra inte gå med på. Men de är väl snälla.
Det roligaste var att alla trodde att mikrofonen var riktig. Barnen ville gärna sjunga i den och föräldrarna vek undan. Hahaha.
Nästa torsdag har vi en föreställning till, och då hoppas jag kunna bidra med ett foto på Mamma Mu. Tillsvidare får ni nöja er med originalet.

Ibland flyger fan i mig, och jag slungar iväg ett förgörande mejl till makthavare eller mediefolk. Det hände häromveckan, när jag retade upp mig på panelen i Gokväll. Det är ett program för seniorer, som jag inte tittar på så ofta, men det händer. Panelen pratar om böcker och film på fredagar. Programmet sänds växelvis från Umeå och Norrköping. Men panelen, den är från Stockholm! Tre stockholmare flyger alltså upp till Umeå för att berä'tta vilka böcker de har läst eller filmer de har sett. Dessutom händer det att någon ojar sig för att någon har flygskräck, men har varit så duktig och flugit ändå. Jag tyckte att det gick för långt och slängde iväg följande mejl:

Hej!
Jag tycker att det är lite stötande att ni flyger upp bokpratare till Umeå i dessa klimathotade tider. Vad jag kan förstå finns det gott om läskunniga personer i Umeå, som kunde fräscha upp programmet med sin närvaro. Var inte det själva vitsen med att ha programmet på olika ställen? Jag tycker att TV borde föregå med gott exempel och använda lokala råvaror, som inte har transporterats över halva Sverige. Hälsningar

Detta var den 22 september. Idag, den 11 oktober, kom svaret:

Hej! Tack för ditt brev. Visst har du rätt i det du säger, men det är också så att Go´kvälls uppdrag är att spegla HELA Sverige. Därför kan vi inte ha enbart Umeåbor i alla våra inslag.
Vänliga hälsningar Gokvällredaktionen

Ahaaaaaaaaaaaaa! Det var så det förhöll sig!
Hugsvalad av denna visdom, skickade jag följande svar:

Hahahaha, det var en riktigt dålig förklaring!!!! Sedan när är Stockholm synonymt med "hela Sverige"? Hahaha igen. Naturligtvis kan ni inte ha Umeåbor i alla inslag. Hur skulle det se ut? Det skulle ju bli lika tokigt som om ni hade stockholmare i alla inslag.

Jag tror inte att jag får något mer svar. Men visst får vi vatten på vår kvarn, vi som har tyckt oss märka vad  stockholmare anser vara Sverige.
På torsdagar gör de om folk. Ofta ser de värre ut efteråt. En gång tänkte jag skicka in "Gör om mina kolleger på Komvux! De ser förfärligt tråkiga ut". Men man ska som bekant inte kasta sten när man själv sitter i glashus.  Jag blev arbetslös ändå.

Och nu tänker jag inte på min insats i "Gynekologen i Askim", som börjar på måndag, där jag spelar statist. Jag är turist och tittar på Mårbacka och en dam i gruppen (Mona Malm) banar sig fram och skäller ut guiden för att guiden har haft ihop det med Mona Malms man. Jag vet faktiskt inte vad Mona Malm heter i filmen. Sånt får man inte veta som statist. Man blir tillsagd vad man ska göra och så får man en smörgås.
Det hade varit roligare att jaga gynekologen i gänget utan trosor. Konstigt att jag inte fick vara med i den scenen.
Nej, det är Bokteatern som har uppstått igen. Den har utökats med två personer, så nu är vi 4, som ska underhålla barnen och deras föräldrar på Skene bibliotek, tre gånger. Det är figurer ur olika böcker som pratar och sjunger och har sig. Jag ska spela som vanligt, men för att klara ett byte från Lilla Farbrorn till Sagan om den lilla lilla gumman, får jag träda in som pausko och vara Mamma Mu. Jag vet inte riktigt om det är min drömroll. Inte kan jag råma och inte har jag några stora bruna koögon heller. Buttericks kan nog hjälpa mig med råmet. Mamma Mu säger ju: Hallå, Mamma Mu, är det du? Mu. Jag har problem med den repliken. Frågar hon sig själv om det är hon (är hon lite dum?) eller presenterar hon sigi telefonen ungefär som andra som säger Andersson? Hur har ni ungdomar som har vuxit upp med mamma Mu tolkat detta ? Eller ni som har småbarn och läser mamma Mu varje kväll?
Som vi har hört och sett, så har Magnus Uggla en blogg också. Han har problem med sina skivomslag. Han har tröttnat på den som brukar göra dem. Ugglan vet inte, att han har en avlägsen släkting, Åsnan, www.kattarsis.blogg.se som gör fantastiska skivomslag. Och skulle inte de duga, kan han ju alltid vända sig till Åsnemamman, fast jag är inte släkt med ugglor. Jag har bara showat med honom. På hans blogg får man veta att han slagit i tån i tröskeln. Då kanske jag kan tala om, att jag har kört bil första gången efter ledbands-pangpanget, burit upp cellon för två trappor och efter att ha parkerat bilen i garaget på en annan gata fick jag såna smärtor i knät så jag höll på att inte komma hem. Och han ska prata om tå!
Ack, hade man vingar likt en uggla eller något annat flygfä.
Åsnan är förresten släkt med Carl Bildt och Anckarström också, hahahaha. Lyckligtvis på väldigt långt håll.

Det har varit i ropet ett tag, att man ska lära sig säga nej för att inte bli utbränd, för att vara snäll mot sig själv förutom att man ska köpa ljus och tända doftpyjamas och ta stärkande skogspromenader och skaffa sig unga älskare och allt vad som kan stå i Amelia, Tara och M.
"Jag måste lära mig säga nej" ojar sig i synnerhet många kvinnor och viftar som av en händelse med sin välfyllda agenda. Det är fint att ha en välfylld agenda.
Den där konsten att säga nej har många tränat på just på mig. Eftersom jag har levat ett bra tag, så har jag haft tillfälle att studera detta fenomen. Tonårspojkar har absolut inget problem med att säga nej, och de utövar den konsten dagligen, i synnerhet på mammor. Men andra, t.ex. f.d. kolleger.....de har med all säkerhet övat sig på just mig.

Jag: Kan du ta med dig detta lexikonet ner i klassrummet?
F.d. kollega (funderar en halv sekund): Nej, du, det har jag verkligen inte lust med, att springa omkring med det.

Själv hade jag i motsvande situation inte ens kommit på, att jag hade kunnat säga nej och tänkt på mitt eget välbefinnande. Indoktrinerad som man är med den gyllene regeln. Jag skulle behöva träna.

Jag till f.d. körkamrat (gynekolog!) efter konsert: Kan jag få åka med dig?
Gynekolog: Nej, jag ska inte åka den vägen (det kunde han visst ).
Gynekolog i nästa sekund när han trodde att jag inte hörde: Sofia (fingerat namn) vill du åka med mig? (Hon bodde inte åt hans håll)

Det hör till saken att jag bara ber om skjuts när jag är sjuk eller har brutit ben eller gjort sönder ett ledband. Jag ber helst inte alls om hjälp med någonting, just därför att folk övar sig så duktigt på att säga nej.

Nu har jag fått nej igen. Det har visat sig att det finns en viss efterfrågan på min uppsats. (Absolut gehör tills man dör; om absolut gehör och gehörsförändringar). Det är främst äldre bildade herrar, som står i kö. De tror att det är många som är intresserade, bara man visste att den fanns.
Jag fick en briljant idé! Det är bokmässa i Göteborg snart och jag har en kontakt. Jag frågade den om det var möjligt att lägga ut ett ex med hänvisning till mig för ev. beställningar.
Kontakt: "Nej, jag har så mycket som jag ska ha på bordet".
Det är inget att säga om, det är dens försörjning och jag skulle väl ha snyltat på dens levebröd. Jag får spotta i nävarna och se mig om efter andra sätt att sprida mitt alster!!!! Tjoho!

Jag behöver ingen rik sponsortant i guldnegligé (finns det?), men jag skulle önska att ryktet spreds. Alla som känner äldre musikaliska herrar och damer (herrarna tycks vara mest angelägna!) musiker, redaktörer, folk på musikhögskolor eller annat löst folk får gärna berätta om den och hänvisa till mig. Nu är den inte gratis längre, nej, nej. Jag trycker upp och skickar. Jag säger inte nej, Inte ens kanske, kanske kanske.
Så här ser den ut.



Jag kanske skulle ha releaseparty? I så fall är ni välkomna allihop.

Det var så här, att för en tid sedan spelade jag bokteater med min bästa vän, skolbibliotekarien. Det gick till så, att hon spelade alla roller och jag hade gjort all musik. Vi höll på i flera år. Fem böcker spelade vi upp små avsnitt ur för att locka barnen att läsa. Det var faktiskt väldigt bra och det blev mycket uppskattat. Den femte och sista boken gjorde vi lite annorlunda. Vi berättade hela boken. Den hette "Gycklarpojken" (Helena Olofsson) och den bygger på en medeltida legend om en liten gycklarpojke som får den gråtande madonnan i klostret att skratta. Boken är dessutom mycket vackert illustrerad. Vi hade mycket enkla medel till vårt förfogande. För just denna bok hade jag bett en viss begåvad konstnär i min närhet måla två st. likadana madonnor, en gråtande och en skrattande. När miraklet i klostret skedde, vände vi bara på bilden av den gråtande och på baksidan fanns då den skrattande. Detta skedde till toneran av Chimes, som feerna alltid har som bakgrundsmusik när de viftar med sina trollspön.
Madonnorna har nu skilts från varandra eftersom bokteatern är nedlagd, och den gråtande madonnan hänger ovanför min säng. Jag känner mig befryndad med henne. Hon ser ut så här.

När den skrattande madonnan såg dagens ljus, visade det sig att konstnären behagat skoja. Hon hade målat en glugg på Jungfru Maria. Väldigt humoristiskt, tyckte i alla fall konstnären själv. Vi som skulle leva med denna madonna och barnen i ett antal år, insåg att den inte stämde med vårt  "strävansmål". Vi kunde ju inte ha en Madonna med glugg. Vad tror ni barnen skulle ropa? De skulle totalt missa poängen med boken, som faktiskt hade ett positivt budskap, och skrika: "Varför har hon ingen tand?" Jätteroligt när man sitter och målar, men som sagt, i verkligheten skulle det bli fel. Så vad gjorde vi? Vi tillverkade en löstand och klistrade på. Den fick inte riktigt samma färg som de andra och naturligtvis såg barnen det. Men de flesta höll sig till efter föreställningen innan de kom fram och undrade varför hon hade en tand som var vitare än de andra.
Nu står hon på mitt golv och skrattar. Löstanden ramlade av under den sista färden, så nu är hon i original. Kanske får hon bli inramad också, för det är ju faktiskt ganska roligt. Nu.

Jag gjorde ett verkligt flott skivfodral nyss, men fick tyvärr genast ta bort det, p.gr.a. starka påtryckningar från den avbildade. Ändå hade hon varken skägg eller turban och var inte det minsta hundlik.
I stället bjuder jag på mitt mångkulturella nattduksbord. När jag köpte det på Ikea för 26 kr, hade jag tänkt att det skulle gå i stil med min säng, som är lite järnsmidig så där.Det skulle vara rent och avskalat, tomt som en personalsekreterarhjärna.
Det blev inte så. Häromdagen var jag tvungen att gräva fram min dator, eftersom jag skulle få besök, som skulle hjälpa mig med notskrivningsprogrammet Sibelius. Han har förresten varit död i 50 år igår, Sibelius alltså. Då tänkte jag att jag kunde kanske ta itu med mitt bord också, nu när jag börjar kunna gå igen och inte längre kan skylla på det.
Sagt och gjort. Så här såg det ut när jag började.