Mudderverk
Igår blev en del av mig exponerad för magnetröntgen. Det var ingen ädlare del, såsom huvudet eller så, utan en mer grundläggande del, nämligen högerknät. Utan knän står man sig slätt, det vill säga horisontellt. De som med empati och intresse ftagit del av mitt lidandes knähistoria, vet att det i augusti sa pang i knät när jag utförde lite förberedande skogsavverkning. Sedan har det förekommit olika åsikter om vad det var som sa pang. Första åsikten var att det var ett ledband. Sen trodde någon korsband, fast det säger de inte till gamla kärringar, för det går att operera och det tycker de är onödigt på tanter, som lika gärna kan sitta i rullstol. Allt detta avfärdades bestämt av en ortoped, som tyckte att det var en klar och tydlig degenerativ meniskruptur. Och i så fall är det bara att titta in i knät och klippa bort fransarna på menisken, så blir man som en ungdom igen. Men för att vara helt säker, så skulle det magnetröntgas.
Magnetröntgen är inte farligt, men ändå sitter personalen ute i ett annat rum och styr och ställer. Hrm. Det tar ganska lång tid, för det ska ju tas en massa bilder i varje läge. Man ligger bekvämt (nåja) och skjuts sakta in i en tub.
"Maskinen väsnas lite, så du ska få hörlurar", sa den snälla personalkvinnan. Sen undrade hon vilken kanal jag ville höra på. "P2", sa jag för jag tyckte det kunde vara lagom stimulerande. Den snälla personalkvinnan hade ingen aning om var P2 var, så jag fick guida henne. Till slut hittade hon det. Så började maskinen väsnas. Och som den väsnades! Man hörde absolut inte ett ord, dvs. ton av vad som spelades mer än när maskinen bytte läge. Det lät som om man stod intill ett mudderverk från 40-talet. Ja, jag tror i alla fall att jag har hört något mudderverk i min barndom och jag tycker det verkar som om de låter rätt rejält. Och nu förstod jag varför personalkvinnorna satt i ett annat rum.
Det är konstigt. Man kan åka till månen och ta ut blindtarmar genom munnen och fettsuga ridbyxor, men en magnetkamera, som låter som folk, går inte att göra. Vad beror det på? Digitalkameror är ju tysta som möss. Hur svårt kan det va?
Nu väntar jag med spänning på beviset på min smärta. Och någonstans är jag rädd att det inte syns någonting och jag blir klassad som sbv-kärring (sveda.-, bränn- och värk-). Att jag har inbillat mig alltihopa och blir skickad till ett annat ställe.
Men i så fall har jag en väldigt väl utvecklad förställningsförmåga.
Magnetröntgen är inte farligt, men ändå sitter personalen ute i ett annat rum och styr och ställer. Hrm. Det tar ganska lång tid, för det ska ju tas en massa bilder i varje läge. Man ligger bekvämt (nåja) och skjuts sakta in i en tub.
"Maskinen väsnas lite, så du ska få hörlurar", sa den snälla personalkvinnan. Sen undrade hon vilken kanal jag ville höra på. "P2", sa jag för jag tyckte det kunde vara lagom stimulerande. Den snälla personalkvinnan hade ingen aning om var P2 var, så jag fick guida henne. Till slut hittade hon det. Så började maskinen väsnas. Och som den väsnades! Man hörde absolut inte ett ord, dvs. ton av vad som spelades mer än när maskinen bytte läge. Det lät som om man stod intill ett mudderverk från 40-talet. Ja, jag tror i alla fall att jag har hört något mudderverk i min barndom och jag tycker det verkar som om de låter rätt rejält. Och nu förstod jag varför personalkvinnorna satt i ett annat rum.
Det är konstigt. Man kan åka till månen och ta ut blindtarmar genom munnen och fettsuga ridbyxor, men en magnetkamera, som låter som folk, går inte att göra. Vad beror det på? Digitalkameror är ju tysta som möss. Hur svårt kan det va?
Nu väntar jag med spänning på beviset på min smärta. Och någonstans är jag rädd att det inte syns någonting och jag blir klassad som sbv-kärring (sveda.-, bränn- och värk-). Att jag har inbillat mig alltihopa och blir skickad till ett annat ställe.
Men i så fall har jag en väldigt väl utvecklad förställningsförmåga.
Kommentarer
Trackback
