Jag och Lars Gullin
När jag var liten, samlade man på filmstjärnor. Man köpte små paket med tio bilder i på Doris Day, James Dean och Roy Rogers. Det fanns en dold värdeskala, som jag inte förstod mig på, som gjorde att man kunde byta två June Allyson plus en Ronald Reagan mot en James Dean t.ex. James Dean hade råkat omkomma i en bilolycka i en Porsche, så kring honom stod ett romantiskt dödsskimmer, som dock aldrig hade någon effekt på mig.
Jag var måttligt intresserad av filmstjärnor. Jag höll på att spela piano och ägnade mig åt Mozart och sånt.
Men jag läste Bildjournalen och Fickjournalen. Där stod det om alla stjärnor. I Fickjournalen läste jag om Elvis första gången. Jag tyckte han verkade lite äcklig jämfört med Mozart t.ex. (ha!) Tommy tyckte jag inte heller verkade så kul, men om någon frågade, så sa jag Tommy, liksom bara på pin kiv. Men jag förstod att man måste ha en idol, så jag började kolla i Bildjournalen. En dag stod det om en saxofonist, som hette Lars Gullin. Han var världsberömd. Aha, tänkte jag, musik, svensk och världsberömd, det passar mig. Så jag gick till skolan och sa "Lars Gullin", när någon frågade vem min idol var. Jag hade aldrig hört någon skiva med honom, så jag hade ingen aning om vad och hur han spelade. Mina klasskamrater såg inte ut som fågelholkar; de uppfattade inte ens vad jag sa. Jag insåg, att man inte kunde ha en sådan idol i femtiotalets södra Västergötland. Jag fick lägga ner det där med Lars Gullin. Vad var det för idé att ha en idol, som ingen kände till? Jag bytte hastigt och lustigt fot, och började intressera mig för Frank Sinatra. Han hade i alla fall gjort en film med Doris Day, så han var nästan känd även i Svenljunga. Honom förblev jag trogen under resten av hans liv, men det är en annan historia.
Drygt tio år senare, i slutet av 60-talet, kom Lars Gullins världsberömda bana att korsa min något mindre berömda, först i form av blåstenciler med trumpetstämmor, som man måste transponera. Detta kom sig av att jag hade börjat i Göteborgs kammarkör och dess ledare hade blivit ett Gullin-fan när han var 13 år hos frisören i Bengtsfors. Lars Gullins världsberömda bana hade fört honom till en liten stuga i Småland, där han hade hittat lugn och ro och en familj. Och så började vårt samarbete. Han tyckte det var skönt att slippa jazzgubbar och få jobba med andra sorters människor, vet jag.
Jazz var inte något för mig. Ofta tyckte jag, och tycker fortfarande med vissa undantag, bara det är ett illa dolt sätt att få visa vad duktig man är och vad fort man kan spela, åtminstone i den sortens jazz, där alla intrument måste sola och bli klapphändade. Tråkigt blir det, om det är många. Jag minns emellertid vilket intryck själva Gullin gjorde på mig, antagligen före första konserten, när han likt tio lössläppta tjurar brölade upp sig rakt i örat på mig. (Jag vet inte vad det heter när saxofonister "sjunger upp" sig, men jag minns vad jag hade på mig. Jag "bar" en tvärrandig blå och vit trikåtunika med huva och sandaler med runda tår!)
Men icke desto mindre har jag nu i snart 40 år sjungit mer Gullinmusik än någon annan i Sverige, tror jag. Ständigt dyker hans låtar upp på körens repertoar. Numera är han dock tämligen okänd för vanligt folk, i synnerhet den yngre generationen. Heder åt dem som googlar! Vi gjorde turnéer och TV-program med honom. TV-programmet har jag kvar och det är rörande att se sig själv som 28-åring stående bredvid en blivande hovsångerska och samtidigt veta vad livet har gjort med de andra som stod där och sjöng. Livet har inte varit nådigt mot alla. Alla blev inte hovsångerskor. En del blev arbetslösa, någon har Parkinson och Lars Gullin själv dog redan1976. Vi sjöng naturligtvis på hans begravning. På vägen dit höll en enögd alt på att köra in med oss i en bergvägg. Utifrån det perspektivet är det klart bättre att bli arbetslös.
I helgen var det dags igen. Karlstad och Västerås hade den goda smaken att engagera oss med tillhörande musiker, så där har nu jazzfreakarna fått tillfälle att gotta sig. På båda konserterna hade jag bekanta i publiken, vilket alltid känns bättre än motsatsen. Västerås har en fantastisk konsertsal, som var en njutning att sjunga i. När publiken står upp och applåderar hysteriskt efteråt känns det helt ok, även om det inte är just min lilla insats som uppmärksammas. Själv var jag dock mycket nöjd med mig själv, eftersom jag efter ett halvårs förkylningsefterverkningar äntligen kunde sjunga utan problem igen. Att kunna klämma ett tvåstruket bess utan ansträngning är höjden av lycka för en sopran. Stå gick ganska bra med mitt sargade knä men det går fortfarande inte att böja så bra. Tur att det inte var koreografi till låtarna. Kanske hänger jag med ett tag till.
Här är ett alldeles äkta skivfodral från 1986 med skivan som kören gjorde 10 år efter Lars Gullins död, numera utgången, sålunda en raritet. Jag gissar att det kommer att trigga igång skaparlusten hos en annan bloggare?. Kanske blir det "Åsnemamman och jazz". Den som lever får se.
Alla ska med
Jag får i gengäld ett fasligt sjå att hitta i PhotoShops instruktionsbok. Den är på svenska och mitt program är på engelska. Men om 50 skivomslag, kanske jag börjar hitta bland alla verktyg...
Rolig gissningstävling
.
Hemmets Härold
Konstiga tanten
Instämmer. Nu lurar jag i vassen för att komma med ett nytt, fantastiskt och komprometterande skivomslag.
Hämnden är ljuv
Skenet bedrar
Bilden gjord av Åsnan, kattarsis.blogg.se
God dag på mig!
Invigningsbloggen snor jag från mig själv, dvs. från Lunarstorm.
Pötmöten
Goethe var en stor pöt, som bekant. I senaste numret av VI varnas för översättare... Då har de ändå inte sett mina översättningar till franska av våra svenska Luciasånger. (La nuit marche avec des pas lourds) Nej, det handlar om Goethes berömda Wanderers Nachtlied (en av dem) som går så här:
Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde,
Warte nur, balde
Ruhest du auch.
Det betyder ungefär: Över alla bergstoppar stillhet, i trädtopparna märker du knappt en vindfläkt, fåglarna tiger i skogen, vänta bara, snart vilar ock du.
1902 översattes denna dikt till japanska. Nio år efteråt upptäcktes den av en fransman, som antog, att det var en japansk dikt. Han översatte den raskt till franska. I sin franska version upptäcktes den senare av en tysk, som specialiserat sig på att presentera orientalisk lyrik för tysk publik.
Han presenterade alltså Goethes gamla dikt under rubriken "Japanisches Nachtlied" och den löd:
"Stille im Pavillion aus jade
Krahen fliegen stumm zu beschnieten Kirchbäumen in Mondlicht
Ich sitze und weine
Det är stilla i paviljongen av jade
Kråkorna flyger tysta mot snötäckta körsbärsträd i månljus
Jag sitter och gråter
Ja, så kan det gå.
VI är en utmärkt tidning. Bättre än "I form" som jag har beställt 3 nummer av bara för att få en sportig jacka, som kan lura mig ut i terrängen igen. Det var innan jag small av ledbandet i knät. I den (tidningen) kan man ställa frågor som: "Gör träningen att lår och rumpa blir större"? Svaret är, för jag förstår att alla undrar detta också, att man ska välja träning som ger fyllighet bak. Alla övningar där man böjer och sträcker ben och höfter ger fyllighet bak. Alla övningar när man särar och samlar benen ger fyllighet åt sidorna, dvs. höfterna.
Så. Ballongrumpa eller lagårdsvägg, det är bara att välja. Huvudsaken är ju att se ut.
För ett tag sedan utmanade jag Sveriges fotografer i en tävling om Sveriges fulaste gardiner. 0 bidrag har inströmmat, varför jag utser mig själv till vinnare. Jag publicerar bilden här nedanför och det skulle som sagt förvåna mig om någon kan underträffa den. Grattis på mig!
