Kysstäckt

heter det inte, jag vet. Men jag skrev det bara för att se om det blir fler som läser min blogg.
En kysstäck kvinna är en kvinna som frestar till kyssar. Det gör inte jag, i synnerhet inte om man, som i mitt fall, har en plastblockflöjt i munnen. Alltså, jag har det inte jämt, men just i kväll har det hänt. I kväll har nämligen Kammarkören varit med på en Julkonsert i Göteborg. Det var många artister med, för biljettintäkterna gick till de hemlösa, som naturligtvis inte hade råd att vara med på konserten. Men de kanske får en god natt någonstans nu när det börjar bli kallt.
Vi är en kör, som varhelst vi dyker upp, envisas med att sjunga minst tio visor på samma gång i olika tempi. Dvs. vi insisterar väldigt lite, men har inte mycket att sätta emot dirigenten, som har pippi på detta. Han gör stor lycka i världen med sina arr, och om någon korist läser detta, så har den alldeles säkert sjungit några arr av Gunnar Eriksson. Vi får ständigt nya noter, strax före konserten är regel, nya ändringar, nya besked hela tiden, hela tiden, och somliga av oss håller på att bli vansinniga. Arbetsminnet har ju sina begränsningar. Det är ingen idé att lägga in något i långtidsminnet, för det blir nya bud hela tiden. Men jag klarade mig bra ikväll, för i en låt, som alltså var tio, fick jag spela blockflöjt. "Unto us is born a King", säkert 27 gånger i sträck. Jag visste vad jag skulle göra och hade en flöjt att hålla mig i medan de andra flackade med blicken mellan noterna, som vi inte fick ha och dirigenten och varandra. I vår ska vi åka till Frankrike och sjunga likadant, fast då är det franska och svenska visor samtidigt. Bäst jag tar med mig flöjten.
Övriga artister var Tommy Nilsson, som kved om att någon skulle öppna sin dörr och Wolf Biermann, som frustade "Wann wird es endlich Frieden" och några musiker, Forssén och Lindgren och ett par till. Hr. Biermann är en mycket artig gammal herre, och det är han som nu i två dagar har kysst mig, när jag inte har haft blockflöjten på plats. Ni vet, det där kontinentala kyssandet, först ena kinden och sedan andra. Jag vet inte vad jag ska göra medan han byter kind. Ska man truta med munnen själv eller? Jag tittar mig nervöst omkring och flabbar i stället. Finns det några erfarna kvinnor bland mina läsare?

Kommentarer
Postat av: DrKotte

AHHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHHA^10

Min morbrors jävligt kontinentala fruga envisas med detta jävla kindpussande, trots att hon för ca 20 år sen borde ha märkt hur den svenska släkten drabbas av omedelbar likstelhet + nervösa svettningar. I övrigt är hon dock väldigt trevligt och bra. Jag tror att rutinen är att man själv ska göra små luftpussar i riktning mot motstående kind, men jag lyckas aldrig utföra detta eftersom jag SKÄMS FÖR MYCKET.

2007-12-12 @ 11:03:27
URL: http://onkeltuca.blogspot.com
Postat av: Åsna

Jag är mycket erfaren efter idogt pussande av f.d. mexikanska släkten. Man kunde få kindpussa 50 personer på rad ibland. Efter ett tag tänker man inte på vad man gör mellan pussarna längre, man bara hoppas att man inte ska missa och råka pussa nån på munnen istället. Lösningen är alltså att ni pussas lite oftare.

2007-12-14 @ 10:57:26
URL: http://kattarsis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0