FruDecibel

Det var så här, att för en tid sedan spelade jag bokteater med min bästa vän, skolbibliotekarien. Det gick till så, att hon spelade alla roller och jag hade gjort all musik. Vi höll på i flera år. Fem böcker spelade vi upp små avsnitt ur för att locka barnen att läsa. Det var faktiskt väldigt bra och det blev mycket uppskattat. Den femte och sista boken gjorde vi lite annorlunda. Vi berättade hela boken. Den hette "Gycklarpojken" (Helena Olofsson) och den bygger på en medeltida legend om en liten gycklarpojke som får den gråtande madonnan i klostret att skratta. Boken är dessutom mycket vackert illustrerad. Vi hade mycket enkla medel till vårt förfogande. För just denna bok hade jag bett en viss begåvad konstnär i min närhet måla två st. likadana madonnor, en gråtande och en skrattande. När miraklet i klostret skedde, vände vi bara på bilden av den gråtande och på baksidan fanns då den skrattande. Detta skedde till toneran av Chimes, som feerna alltid har som bakgrundsmusik när de viftar med sina trollspön.
Madonnorna har nu skilts från varandra eftersom bokteatern är nedlagd, och den gråtande madonnan hänger ovanför min säng. Jag känner mig befryndad med henne. Hon ser ut så här.

När den skrattande madonnan såg dagens ljus, visade det sig att konstnären behagat skoja. Hon hade målat en glugg på Jungfru Maria. Väldigt humoristiskt, tyckte i alla fall konstnären själv. Vi som skulle leva med denna madonna och barnen i ett antal år, insåg att den inte stämde med vårt  "strävansmål". Vi kunde ju inte ha en Madonna med glugg. Vad tror ni barnen skulle ropa? De skulle totalt missa poängen med boken, som faktiskt hade ett positivt budskap, och skrika: "Varför har hon ingen tand?" Jätteroligt när man sitter och målar, men som sagt, i verkligheten skulle det bli fel. Så vad gjorde vi? Vi tillverkade en löstand och klistrade på. Den fick inte riktigt samma färg som de andra och naturligtvis såg barnen det. Men de flesta höll sig till efter föreställningen innan de kom fram och undrade varför hon hade en tand som var vitare än de andra.
Nu står hon på mitt golv och skrattar. Löstanden ramlade av under den sista färden, så nu är hon i original. Kanske får hon bli inramad också, för det är ju faktiskt ganska roligt. Nu.