Nära livet-upplevelse
Om man ska beskriva något dumt så finns det gott om ord som väntar på att bli använda, och man kan excellera i giftiga formuleringar och lustigheter. Men om man ska beskriva motsatsen finns det inga ord som ens kommer i närheten av den upplevelse man vill beskriva, och innehållet blir töntigt och patetiskt. Tänk bara på alla beskrivningar av förälskelsen. Vem är förresten intresserad av att läsa om det? Men den drabbade kan inte låta bli att trycka ut sig i skrift och så blir det pekoral.
Ibland får man vara med om saker, som är obeskrivliga men som gärna vill förmedlas. Igår hände det. Inte särskilt plötsligt, för vi visste om att vi skulle ha en konsert med kör-nestorerna Eric Ericson från Stockholm och Gösta Ohlin från Göteborg. De är 89 och 87 år och still going strong. Båda två stöppliga och lite märkta av stroke och annat, men med lite hjälp upp på dirigentpallen levde de upp och dirigerade som gudar. De flesta vet väl, eller borde veta, vem Eric Ericson är, för han är faktiskt världsberömd, i hela världen, inte bara i Stockholm. Och här tar mina ord slut. Att sjunga när allting stämmer och dirigenten tittar på mig och man känner att man är med, det är en nära-livet upplevelse.
För mig blev det ett enormt fläktande av historiens vingslag, för Eric Ericson är orsaken till att jag satsade på musiken. Efter en fantastisk koralvecka i Visby 1968 med Monteverdi och Eric Ericson, blev jag så desperat över att återvända till Kungsbacka kyrkokör, som var den bedrövligaste kör jag någonsin upplevt, så jag satsade allt på ett kort och sökte till Göteborgs Kammarkör. Om man känner till graden av självförtroende som jag hade uppnått då, så förstår man vilket dödsföraktande tilltag det var. Jag visste, att det handlade om livet.
Ja, det var så det började och på den vägen är det, 40 år senare. Det är uppmuntrande att man kan fortsätta med musik trots att man haft stroke och nästan inte kan gå. Det där knät ska inte få hindra mig.
En 89-årig dirigent är OK. Men kan man tänka sig en 89-årig kvinnlig korist? Den som lever får se. Jag är på god väg.
Gösta Ohlin, Eric Ericson och Gunnar Eriksson, tre körgiganter.
Jag sitter till vänster och bläddrar i mina noter, en inte ovanlig syn.
Ibland får man vara med om saker, som är obeskrivliga men som gärna vill förmedlas. Igår hände det. Inte särskilt plötsligt, för vi visste om att vi skulle ha en konsert med kör-nestorerna Eric Ericson från Stockholm och Gösta Ohlin från Göteborg. De är 89 och 87 år och still going strong. Båda två stöppliga och lite märkta av stroke och annat, men med lite hjälp upp på dirigentpallen levde de upp och dirigerade som gudar. De flesta vet väl, eller borde veta, vem Eric Ericson är, för han är faktiskt världsberömd, i hela världen, inte bara i Stockholm. Och här tar mina ord slut. Att sjunga när allting stämmer och dirigenten tittar på mig och man känner att man är med, det är en nära-livet upplevelse.
För mig blev det ett enormt fläktande av historiens vingslag, för Eric Ericson är orsaken till att jag satsade på musiken. Efter en fantastisk koralvecka i Visby 1968 med Monteverdi och Eric Ericson, blev jag så desperat över att återvända till Kungsbacka kyrkokör, som var den bedrövligaste kör jag någonsin upplevt, så jag satsade allt på ett kort och sökte till Göteborgs Kammarkör. Om man känner till graden av självförtroende som jag hade uppnått då, så förstår man vilket dödsföraktande tilltag det var. Jag visste, att det handlade om livet.
Ja, det var så det började och på den vägen är det, 40 år senare. Det är uppmuntrande att man kan fortsätta med musik trots att man haft stroke och nästan inte kan gå. Det där knät ska inte få hindra mig.
En 89-årig dirigent är OK. Men kan man tänka sig en 89-årig kvinnlig korist? Den som lever får se. Jag är på god väg.
Gösta Ohlin, Eric Ericson och Gunnar Eriksson, tre körgiganter.
Jag sitter till vänster och bläddrar i mina noter, en inte ovanlig syn.
Kommentarer
Postat av: Yvonne
Det är med stor beundran jag läser om dirigentmötet, och naturligtvis ett visst mått av avundsjuka... Vet precis vad du menar med närvaron i mötet med livet genom musik och dirigent. Tror precis som du på en livlång kärlek till detta magiska underverk. Vi kommer nog att delta på ett eller annat sätt livet ut. Detta är en livslång kärlek som inget/ingen kan stoppa. Let's keep on singing!
Trackback
