Kan man vara säker på att man finns?
I alla fall förstår jag precis hur de här personerna känner sig. Men det är grymt roligt. http://www.spikedhumor.com/articles/129926/Brilliant_Prank_No_Reflection_in_the_Mirror.html?rh=33537
Hahaha! Annars har jag haft en innehållsrik dag. Efter det obligatoriska olurviga bensprattlet skulle jag försöka handla några trevliga konsertkläder. Det är då för väl att man har konserterna, för det är enda gången jag behöver vara fin och alltså har en legitim anledning att köpa något annat än en praktisk tröja eller ett par sockar med grisar på. Vi har nämligen inte några uniformer i vår kör. Vi har haft och sett nog av krystade körklädslar. När jag började i kören, hade den (flickorna) sytt sig Marimekkoklänningar i brunt och svart. Då jag skulle sy min, klippte jag fel. Jag såg inte att det var en bred vit kant i ena kanten, så framstyckena blev olika stora. Klänningen fick en skräddare sy färdig och sedan bytte jag med en annan sopran, som var lite smalare än jag, och hon fick stå liksom lite snett hela konserten. Då blev vi tvungna att sy nya uniformer, blå crimplenetunika och byxor (ni som inte vet vad crimplene är, var glada för det.) Dem turnerade vi med i Ungern och Österrike och svetten rann. Vi hann med en konsert i Stockholm också i den utklädseln. Resencenten skrev: "Kammarkören i sina Mao-inspirerade kuliuniformer...." Det var droppen. Vi insåg att vi nog inte skulle kunna charma stockholm med speciella körkläder. Vi började ha egna kläder. En gång hade jag min bröllopsklänning, också i Stockholm. Den var mörkblå med blommor på nertill (köpt på Anarkàli). Då skrev recensenten, att "Kammarkören såg ut som om de hade köpt sina kläder i en second-handbutik på Söder....". Jag blev djupt sårad.
På Cuba var det minsann andra bullar. Där hade körerna typ charmeusenattlinnen med spets eller käcka flygvärdinneuniformer med små halsdukar. Men sjunga kunde de. Vi har emellertid aldrig mer haft någon speciell klädsel, förutom när vi showade med Magnus Uggla på Rondo. Då var det anbefallt körkåpor a la kyrkokör, som Ugglan höll oss med.
Nuförtiden brukar det bestämmas en basfärg och några avvikande tillbehörsfärger. Förra gången bestämdes jeansfärg, höstfärger, lila och kornblått. Det blev faktiskt snyggt. Nu till helgen ska vi sjunga i Göteborgs Domkyrka och i Uddevalla ett stort modernt verk för Göteborg Wind Orchestra (man ska heta engelskt nuförtiden) en solosopran (Annika Skoglund) en orgelsolist (Hans-Ola Eriksson) en tysk trumpetare, en pianist och Göteborgs Kammarkör (Gothenburg Chamber Choir). Texten är Dag Hammarskjölds "Vägmärken" (Markings) och musiken är av Örjan Fahlström. Och då ska vi ha svart och klara färger till. Och det var det jag egentligen skulle berätta, att jag har köpt blanka svarta byxor och en blå "fest-top". Om ni inte vill se mig på konserten kan ni titta på Kapp-Ahl.
Sedan träffade jag en gammal vän med tillhörande barnbarn, som först inte ville se åt mig, barnbarnet alltså, men så småningom fick jag erbjudande om att bli extramormor åt barnbarnet, eftersom riktiga mormor bor i Lund. Barnet gallskrek när mormor råkade bita i barnets bulle, och sådana fasoner kan naturligtvis inte jag tolerera, så vi får väl se hur det går med den saken. ...
Sedan beställde mormodern raskt fem uppsatser av mig att ha och ge bort i present till musikaliska vänner. Ett sånt utmärkt initiativ!
I kväll har vi då repeterat stycket (liksom vi ska göra alla de andra kvällarna i veckan) och det blev bara så skitbra. Och, Anna-Kerstin, jag är grym på att sjunga rätt!
Hahaha! Annars har jag haft en innehållsrik dag. Efter det obligatoriska olurviga bensprattlet skulle jag försöka handla några trevliga konsertkläder. Det är då för väl att man har konserterna, för det är enda gången jag behöver vara fin och alltså har en legitim anledning att köpa något annat än en praktisk tröja eller ett par sockar med grisar på. Vi har nämligen inte några uniformer i vår kör. Vi har haft och sett nog av krystade körklädslar. När jag började i kören, hade den (flickorna) sytt sig Marimekkoklänningar i brunt och svart. Då jag skulle sy min, klippte jag fel. Jag såg inte att det var en bred vit kant i ena kanten, så framstyckena blev olika stora. Klänningen fick en skräddare sy färdig och sedan bytte jag med en annan sopran, som var lite smalare än jag, och hon fick stå liksom lite snett hela konserten. Då blev vi tvungna att sy nya uniformer, blå crimplenetunika och byxor (ni som inte vet vad crimplene är, var glada för det.) Dem turnerade vi med i Ungern och Österrike och svetten rann. Vi hann med en konsert i Stockholm också i den utklädseln. Resencenten skrev: "Kammarkören i sina Mao-inspirerade kuliuniformer...." Det var droppen. Vi insåg att vi nog inte skulle kunna charma stockholm med speciella körkläder. Vi började ha egna kläder. En gång hade jag min bröllopsklänning, också i Stockholm. Den var mörkblå med blommor på nertill (köpt på Anarkàli). Då skrev recensenten, att "Kammarkören såg ut som om de hade köpt sina kläder i en second-handbutik på Söder....". Jag blev djupt sårad.
På Cuba var det minsann andra bullar. Där hade körerna typ charmeusenattlinnen med spets eller käcka flygvärdinneuniformer med små halsdukar. Men sjunga kunde de. Vi har emellertid aldrig mer haft någon speciell klädsel, förutom när vi showade med Magnus Uggla på Rondo. Då var det anbefallt körkåpor a la kyrkokör, som Ugglan höll oss med.
Nuförtiden brukar det bestämmas en basfärg och några avvikande tillbehörsfärger. Förra gången bestämdes jeansfärg, höstfärger, lila och kornblått. Det blev faktiskt snyggt. Nu till helgen ska vi sjunga i Göteborgs Domkyrka och i Uddevalla ett stort modernt verk för Göteborg Wind Orchestra (man ska heta engelskt nuförtiden) en solosopran (Annika Skoglund) en orgelsolist (Hans-Ola Eriksson) en tysk trumpetare, en pianist och Göteborgs Kammarkör (Gothenburg Chamber Choir). Texten är Dag Hammarskjölds "Vägmärken" (Markings) och musiken är av Örjan Fahlström. Och då ska vi ha svart och klara färger till. Och det var det jag egentligen skulle berätta, att jag har köpt blanka svarta byxor och en blå "fest-top". Om ni inte vill se mig på konserten kan ni titta på Kapp-Ahl.
Sedan träffade jag en gammal vän med tillhörande barnbarn, som först inte ville se åt mig, barnbarnet alltså, men så småningom fick jag erbjudande om att bli extramormor åt barnbarnet, eftersom riktiga mormor bor i Lund. Barnet gallskrek när mormor råkade bita i barnets bulle, och sådana fasoner kan naturligtvis inte jag tolerera, så vi får väl se hur det går med den saken. ...
Sedan beställde mormodern raskt fem uppsatser av mig att ha och ge bort i present till musikaliska vänner. Ett sånt utmärkt initiativ!
I kväll har vi då repeterat stycket (liksom vi ska göra alla de andra kvällarna i veckan) och det blev bara så skitbra. Och, Anna-Kerstin, jag är grym på att sjunga rätt!
Kommentarer
Postat av: DrKotte
HAHAHAHAHAHAHAHIHIHIHIHÅÅÅÅÅ... jag vill se den bröllopsklänningen...
Trackback
