FruDecibel

När jag var liten och bodde i Svenljunga, hade jag inga far- eller morföräldrar.  Alla andra tycktes ha det och alla bodde tillsammans i någons hus och hade det mysigt och trevligt, förutom när någon sköt sig förstås. Men jag hade tant Karin och farbror Iwan. De bodde grannar med oss och hade inga egna barn, varför jag blev en välkommen gäst. Man fick alltid något när man kom dit, ett päron doppat i den stora grytan med kokande vatten som alltid stod på vedspisen eller en karamell. Det var farbror Iwan, som bjöd på karameller. Då gick vi tyst på tå fram till skåpsdörren och knackade på. Jag tror karamellerna svarade. Tant Karin dammade jämt eller torkade golvet stående med raka ben. Jag förstår nu att hon hade ont i knät och förmodligen inte skulle komma upp om hon la sig på knä, men det var ingen som brydde sig om. Ingen torkade golvet åt henne heller. Farbror Iwan var givetvis en mycket hushållshandikappad man. Han satt bredvid skafferiet och brukade skälla på tant Karin när hon kom hem från en olovandes utflykt till byn. "Här sitter jag och svälter ihjäl!"  sa han. Det tyckte vi nog var lite väl magstarkt redan då.
Han tyckte att kyrkans Lutherhjälpssparbössor var onödiga. "Låt dem dö bara", sa han, och då menade han negerbarnen. Tant Karin var söndagsskollärarinna och tyckte nog inte så. Hon skrämde vettet ur mig en gång när hon berättade om domedagen i söndagsskolan. Hon glömde att säga, att det inte skulle hända just denna domssöndagen, och jag sprang hem i panik och undrade varför mamma inte hade sagt något.
Farbror Iwan lärde mig läsa på ett brunt kuvert. "Ess-kå-o säger sko, ge säger skog, ve-å-ärr säger vår, -de säger vård säger skogsvård, osv. Till slut blev det "Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län."  Ungar var inte dumma förr i tiden, som kunde knäcka läskoden via denna komplicerade läsinlärningsmetod. Farbor Iwan var född 1895, tant Karin var äldre.

Vi hade en rolig lek, farbror Iwan och jag.  Alltid när jag kom, tog vi i hand och presenterade oss för varandra. Redan på den tiden kunde man nämligen läsa i tidningen om nya efternamn. Mångård, sa jag allvarlig. Springfelt, sa han lika allvarligt. Pälsén, sa han. Murtidning, sa jag. Skogsstjärna, sa han. Lingonblom, sa jag. Vi höll på tills vi inte kunde hålla oss för skratt längre. Aldrig trodde vi att nästan allt vi hittade på skulle bli verklighet 50 år senare.
Om 50 år får man kanske heta Brunstgnägg också. De som gnäggar mycket får se.