En ny påminnelse om vår dödlighet
brukade prästen säga när han skulle tala om vilka som hade dött under veckan i en ålder av 89 år, 3 månader och 2 dagar, amen.
Jag vill väl inte påstå att jag kände mig dödligare än vanligt idag, men jag kom att prata med en flicka som hade varit på Mozarts Requiem igår och tittat på sin pappa som spelade fiol fast hon såg nog mera av mig i cellostämman. Hur som helst, vi pratade lite och jag frågade vad hon gjorde förstås, för ungdomar håller ju alltid på med något. Artig som hon var så frågade hon vad jag gjorde. Ja, jag är pensionär, fast jag är student, sa jag. Jaha, sa hon, jag vågar aldrig fråga om folk är pensionärer, för det kan vara känsligt.
Vilken klok flicka, tänkte jag. Så tog hon upp sin mobil. Å, det är precis samma som jag har, sa jag, en Samsung II!
Å, det var avancerat, sa hon. En pensionär med Samsung II!
Jag motsvarade inte hennes förväntningar om pensionärer. Jag får väl ta och skärpa till mig.
I alla fall kom jag att tänka på refrängen, kan man säga. Jag fick ju en ny påminnelse om min dödlighet. Oftast brukar jag nämligen inte tänka så mycket på hur gammal jag egentligen är. Men ibland så. Det där med att när man inte kan bo hemma längre blir man placerad på något hem för att det är bäst för en. Nej, det är nog inte bäst för en, men det går ju ofta inte på något annat sätt. 100 gånger har jag sagt till mina barn att ni får inte sätta mig på Vegahemmet. Det är det värsta ställe jag vet. Det är fult och luktar stekt fisk. Jag får inte säga det någon mer gång, för de är så trötta på det. Om de sätter mig där ändå så kommer den orkestern jag spelar i att spela för mig på tredje advent. Det vill jag INTE. Jag vill absolut inte höra Lars-Erik Larssons klarinettkonsert. Den är ful, och då ställer jag mig upp och skriker.
Ja, vi ska spela den i år alltså, och jag är säker på att vi får veta vad vi går för åtminstone av en dam, om hon lever än.
Men det som bekymrar mig mest är om man inte får duscha. Jag skulle må pyton och skämmas ihjäl om jag stank så ingen vill komma och hälsa på. Därför har jag en idé. Man får ju förstå att det skulle ta alldeles för mycket tid att duscha gamlingarna var och varannan dag. Vi får väl duscha till jul, antingen vi behöver det eller ej, som min fader sa. Annars måste de ju anställa mer personal och då blir det inte så mycket vinst.
Man kan inrätta en pensionärstvätt efter samma idé som biltvätten. Man sitter i sin rullstol och åker in i ett tvättrum och blir borstad och tilltvålad både här och där; även underredsbehandling ingår. Lätt och smidigt och sedan kan vi bli blåsta i ett annat rum.
Låter det bekant? Men jag tror inte att den historiska kunskapen kommer att besvära den framtida personalen och vi gamla är ju så timida, så vi är bara lyckliga om vi blir rena och fina så våra barn vill hälsa på oss.
Svejs!
Trubadurernas natt
För tre år sedan hades det seminarier om rosor och riddare här i Göteborg och det sjöngs och spelades och vad de nu gjorde på äkta 1200-talsvis. Jungfru Månstråle (fingerat namn) var inte inblandad, annars är det ju inte ovanligt att den kören som hon sjunger i har några toner med i många sammanhang. Dock måste hon ha läst i något programblad att det skulle vara "Poetry Slam", om man gick in på nätet. Det gjorde hon, och då fick hon läsa det här:
Rosor och Riddare inbjuder till poesitävling på medeltida vis:
Poetry slam i riddarborgen!
Kom och var med och tävla på rim!
Duellera med ord, kan man det? Ja, det tyckte i alla fall de medeltida trubadurerna i Provence redan på 11 – 1200-talet. Vi tänker oss ett gästabud i en riddarborg. Närvarande är ett antal högättade män och kvinnor och en skara musiker och trubadurer. En av trubadurerna väljer ett ämne och utmanar någon att bemöta honom med motsatt åsikt eller en ny tanke. Och så är duellen i gång.
Ofta skedde detta på ett humoristiskt eller retsamt sätt. Det kunde handla om att man talade uppskattande om sin herre eller hans dam där i riddarborgen, eller om en händelse som timat. Efter en vers – rimmad och med fast rytm (eftersom den förmodligen framfördes sjungande) – överlät trubaduren ord och ton åt sin motståndare. Den han utmanat framförde då i sin tur en vers, där han lite raljerande svarade den förste. Och så kunde det fortgå en tio, tolv verser.
Denna sångform kallades joc partit. Ämnena kunde variera: ofta gällde det kärlekens väsen, en dams skönhet eller goda anseende. Var hon lika god som vacker? Var det bättre att uppvakta en dam ihärdigt eller blygt och i tysthet? osv. Liknande sångartävlingar förekommer än i våra dagar i vissa folkliga kulturer, till exempel bland fåraherdar i Italien, hos gauchos och boskapsdrivare i Chile och Uruguay, där en förbluffande improvisationskonst har utvecklats. Där är det inte heller säkert att man väljer en motsatt ståndpunkt: man kan också hålla med och utveckla det tidigare sagda.Det lät ju förfärligt roligt och den första dikten låg redan där; det var bara att svara på den.Signaturen "Harry Holmgren" hade skrivit den, och jag visste vem det var (en av mina favoritskådespelare faktiskt, ifall han skulle läsa det här).
Att skriva eller inte skriva
det är mitt samvets stora fråga.
Vad säger att det kan bliva
dikt om jag saknar förmåga
att tända en lyriskt lysande låga?
Ska jag hellre sitta stum
när poesitävlan äger rum
eller framstå som talanglös odåga?
Tror någon att jag äger en kreativ resurs
som hjälper mig in på en skrivarekurs?
Snabbt kastade Jungfru Månstråle sig in i duellen. Här gäller det att ta ut svängarna, tänkte hon och skaldade:
Var hälsad bäste herre! Men
dessvärre skönjes skral talang.
Jag aldrig lyssnat till nåt värre än
din vesna, undermåliga harang
som ur munnen din så plumpt framsprang.
Ingen skön bevingad häst
hjälper dig ifrån din läst.
Stanna där och lyss till andra stämmors klang.
Annars säger jag fi donc och usch!
För dig finns ingen väg till Pegasussekurs.
Nästa skald svarade så här:
Så möttes de okända tvenne.
Han har sin sköra förfrågan
och får på pälsen av henne
som visst njuter gott av att plåga’n
och verkligen lyckas att såga’n.
Men jag säger till honom: Tappa ej modet,
det lilla du har, du måste få tro det
går, om än du tycks sakna förmågan.
Och till henne: visst har du talang,
men använd den till en sympatisk harang.
Här började det bli besvärligt, tyckte Jungfru Månstråle. Trots allt är inte blankvers och hexameter och femfotade jambiska versfötter något man snyter ur näsan varje dag. Men en ansträngning till fick det bli:
Se där, min bäste monseigneur,
så väl ni fjäderpennan för!
Vad har väl jag att föra till
er mönstergilla vaudeville.
Sällan når min poesi
den herrliga parnass
där männen applåderas
(om än med viss ironi).
Femfotad jambisk vers
det är minsann en pärs
Månskensjungfrur gillar ej
Att finna sig i regler! Nej!
Så dikta ni er poesi,
ni grabbar med choklad i.
Jag gitter ej att djävlas mer
Min reverens åt er -jag ber.
På den fick Jungfru Månstråle ett svar, som hon faktiskt inte hade sett förrän ikväll.
· Skön jungfru, jag tackar Er
men hade önskat Er kvar.
Ni rimmar förvisso rätt illa,
men Harry väl ännu mer?
Han vågar inte ge svar
och skulle väl bara fortsätta dilla.
Nej, jag skulle nog gilla
att Ni får segerkramen
och ingen av de herrar
som bara allt förvärrar.
Mest applåderad av mig var Ni, Damen.
Så jag upphör att klanka
på dikt från Er, serieteateranka.
Och detta är ett mysterium. Jungfru Månstråle är nämligen taget från en Kalle Ankatidning från tidiga 50-talet. Alexander Lukas och Kajsa spelar teater och Alexander deklamerar: Hvi gråten I, Jungfru Månstråle? Sedan blir det naturligtvis Kalle som ska vikariera för Alexander och då säger han förstås: Vad lipar du för, Jungfru Månsken?
Hur kunde den senaste skalden veta detta? Serieteateranka?
Det är som sagt tre år sedan vi höll på att tävla och jag trodde nog att arrangörerna hade valt att inte låtsas om det längre, men ikväll, under "Trubadurernas natt" (det har jag hittat på själv, för trubadurer slutar ju aldrig. Konserten hette "För kärlek och solsken och sång, ping pong") på Artisten i Göteborg, meddelades resultatet av den gamla tävlingen. Inte bara Jungfru Månstråle tappade hakorna, hela kören såg ut som fågelholkar ett tag, när det avslöjades vem Jungfru Månstråle var.
Inte nog med att båda skalderna fick en bok om Taube; Henric Holmberg reciterade också dikterna. Det måste nästan vara höjdpunkten i Jungfru Månstråles karriär ...
...nu fattas det bara att någon kör vill sjunga Jungfru Månstråles körstycke också. Sedan kan hon fara hädan i frid.
Ett gammalt ensamt barn
Det viktigaste för barn är väl att få kärlek och att ha välmående föräldrar? Syskon är också lärorikt, men man skall inte utpeka en förälder som egoistisk för att de "bara" vill ha ett barn.
Välmående föräldrar? Egoistiskt? Jo, men tänk att jag tycker nog att det ligger ett visst mått av egoism i det, liksom det väl är ett visst mått av något liknande att skaffa 18 barn.
Mamman försvarar sig: En förälder som vågar se BÅDE till sitt eget välbefinnande och sitt barns är antagligen en bättre förälder än en som skaffar ett till bara för att samhällets normer föreskriver att detta är det enda rätta. En förälder som mår dåligt blir en sämre förälder. Jag anser att ett barn kan leka med andra barn än sina syskon och att ett biologiskt syskonskap inte nödvändigtvis är bättre än en självald vänskap.
Bla bla bla. Vaddå, samhällets normer? Det enda rätta? Jag refererar väl inte till några normer? Jag är bara ett gammalt ensamt barn, som vet hur det är. Och så detta kortsiktiga:
Jag anser att ett barn kan leka med andra barn än sina syskon.
Bla bla bla igen. Vadå leka? Livet består väl mestadels av annat än lek. Livet tuffar på antingen man vill det eller ej. Lekkamraterna skingras och man blir stor. Vem ska man minnas barndomen med när den äldre generationen försvinner? Jag skulle gärna äta bajs, om jag kunde få tillbaka min bror och ha någon att minnas tillsammans med, det som bara jag minns nu.
Go J. Du har så rätt!! Idiotisk ide att skaffa fler barn i tron att de ska må bättre, så jävla dumt Anne - Marie!!
Tack för den. Får lust att säga "den som sa det han kan va det till hela "jag och Maja" -generationen.
Jag drar mig tillbaka och har inga fler kommentarer. Inte ens på latin.
Det blev inte en poet ...
...säger somliga. Somliga blev inte poeter, säger jag. Nedanstående lilla blad har funnits i mitt barndomshem sedan 1948. Jag minns hur min far skrattade rått åt detta poem, som han troligen erbjöds att köpa för två kronor på någon av sina lantmätarförrättningar bland traktens bönder. Själv skrev han tal på hexameter och var väl ganska stolt över det. Man kan undra om ens KB har något pliktexemplar av detta epos i sina samlingar.
Hur som helst, syftet var gott, som vi kan se i företalet, och det är väl mer än vad man kan säga om skriverierna om kungen nuförtiden, hur sanna de än må vara.
Något tålte han skrattas åt, men mera hedras ändå kanske? Wiktor Andersson alltså.
Ett historiskt blogginlägg
Redan för mycket längesedan började jag blogga. Dvs. det var ju innan man kunde tänka sig ens TV. Men följande lilla inlägg åstadkom jag alltså den 13 april 1951. Jag hade nyss fyllt sju år och skulle börja skolan till hösten. Min storebror gick i fyran.
Några gånger brann pälsfabriken. Då tjöt Hesa Fredrik för att kalla ihop alla brandsoldater som bodde utspridda i köpingen. Vi bodde precis bredvid Hesa Fredrik. Mamma hade lärt mig, att den skulle blåsa om det var krig. Första gången fabriken brann vaknade jag alltså av Hesa Fredrik och trodde det var krig. Mammas säng var tom bredvid mig och jag var övertygad om att de hade flytt utan mig. Jag störtade ut i rummet bredvid sovrummet och såg en vägg av eld utanför fönstret. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag blev då. Man kunde inte ta på våra fönster utan att bränna sig och jag trodde att elden skulle hoppa över till oss.
Det är min bror som i ett anfall av välvilja ville översätta vad jag skrev. Nu tycker jag inte att det var så illa pinkat av en som inte hade börjat skolan ens. Läsa hade jag lärt mig dels i Kalle Anka, dels på grannens bruna kuvert, där han bokstaverade "sko säger sko, gs säger skogs, vårds säger skogsvårds, styr säger styr säger Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs Län". Klart man lärde sig läsa i ett nafs.
Det roliga med den här lappen är sista ordet, för jag minns, att jag tyckte det var roligt att ordet tomt och tomte var så lika. Och jag skrev alltså tomte för att vara rolig! Och på den vägen är det, kan man ju säga.
Det verkar också som om jag har rättat översättaren för att han inte fattade att jag var rolig.
Äpplen faller inte långt, så trettio år senare skrev äpplet, som var en treårig Åsna, ordet "virknål" bredvid en teckning av en sådan, så att dagisfröknarna skulle riktigt säkert skulle fatta.
Här är en bild på den hemska översvämningen. Mittemot ligger Svenljunga Pälsfabrik och det är alltså Ätran som har tagit sig upp i vår trädgård. Vanligtvis var det en åker mellan Ätran och vår trädgård, men av den eller korna som brukade gå där syns här inga tecken.
Några gånger brann pälsfabriken. Då tjöt Hesa Fredrik för att kalla ihop alla brandsoldater som bodde utspridda i köpingen. Vi bodde precis bredvid Hesa Fredrik. Mamma hade lärt mig, att den skulle blåsa om det var krig. Första gången fabriken brann vaknade jag alltså av Hesa Fredrik och trodde det var krig. Mammas säng var tom bredvid mig och jag var övertygad om att de hade flytt utan mig. Jag störtade ut i rummet bredvid sovrummet och såg en vägg av eld utanför fönstret. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag blev då. Man kunde inte ta på våra fönster utan att bränna sig och jag trodde att elden skulle hoppa över till oss.När det sedan var dags att börja skolan på hösten såg vi ut så här, mamma och jag. Mamma har en klarblå dräkt och blå hatt med blomma och flor med små bollar i. Jag bad henne sedan ha den dräkten på sig när hon kom till skolan så att jag inte skulle behöva skämmas. Min dräkt är av röd sammet, mammasydd. Långstrumpor förstås, det var ju höst. Mamma fick sy åt mig tills jag gick i tvåan ungefär. Då sa jag till henne:
-Mamma jag tycker liksom inte att det blir någon snits på dina kläder.
Jag ville hellre ha Algots, nämligen.
Slutat skolan har jag aldrig gjort. Nu läser Åsneäpplet och jag latin på distans. Jag gissar att jag kommer att behöva hjälp med översättningen nu också.
Men hallå alla språkmänniskor. När och hur uppfanns grammatiken? Vem kom på den?
-Hm...undrar varför jag säger "vademecum", undrar varför jag säger m på slutet där, det får vi kalla något. Heureka! Vi kallar det dativ! Eller hur gick det till?
Känner ni Dunning och Kruger?
Jag glömmer av vad de heter. Jag kan lika gärna kalla dem Cunning och Druger. Men de har kommit på något som jag också har kommit på.
Jag gissar att alla någon gång har varit med om Dunning-Kruger-effekten.Wikipedia säger så här:
Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.
Det har länge spekulerats om effekten, men det var först när Justin Kruger och David Dunning, två forskare på Cornell University i New York, 1999 genomförde en serie experiment för att testa hypotesen som den blev vetenskapligt belagd.
Som den bäste spanare, skall jag nu framlägga tre exempel.
Jag har en gång tvingats åhöra ett föredrag i mitt kök om fotografering. Det var en mas, som trodde att han var den ende, som hade fattat hur en kamera fungerar.
En gång under en körresa på Island, var körmedlemmarna inkvarterade hos familjer. Vi var några stycken i en familj, och eftersom det var Island, så var vädret inte det bästa på morgonen. En tenor började förklara för den isländske mannen i huset varför vädret var som det var på Island. Vi andra, som hade uppfattat att mannen var meteorolog på flygplatsen i Reykjavik kunde inte stoppa honom och meteorologen själv påpekade det inte, fint nog. Jag tror faktiskt inte att tenoren förstod att det var en övermaga föreläsning (övermaga är ett fint ord, tycker jag...)
I nästa familj serverades det ägg till frukost, och tenoren började förklara för värdinnan varför det inte var bra för hjärtat att äta ägg. Hon var operationssköterska på Thoraxkliniken i Reykjavik.
Vi upplyste honom naturligtvis om att hon kanske möjligen hade detta klart för sig, men jag tror inte han fattade då heller.
Ridå, som det brukade stå i Kalle Anka.
Ytterligare ett exempel, som är lite knepigare. Det handlar om när en person, som inte har det konstnärliga ledarskapet, utser sig själv till att emellanåt undervisa alla andra i en ensemble av något slag, till exempel om hur man stämmer ett stråkinstrument. En ensemble som består av några professionella, några musikpedagoger och resten med en mycket gedigen musikutbildning eller -erfarenhet.
Jag vet faktiskt inte vad man gör. Om det finns något att göra. Hittills har vi inte gjort någonting, utan nöjt oss med att låta det ryka ur öronen och svära inuti över att bli behandlad som om man gick första året på kommunala musikskolan.
Naturligtvis hjälper det inte att säga något.
Dä ä svårt å förklar för nån som inte begrip.(Citat Stenmark)
Nu ska jag publicera ett kort på en helt annan ensemble, som ska fira guldbröllop med sig själv nästa år.
Det blir många roliga jubileumskonserter under året och den som är intresserad kan informera sig på goteborgskammarkor.info
Göteborgs Kammarkör med Gunnar Eriksson i Tossene kyrka. Foto: Göran Gustafsson
Gissa våra yrken och vem som har varit med i 45 år.
Drama i kyrkböckerna
Som jag redan har antytt, håller jag på med släktforskning en månad i sommar. Sedan kommer jag antagligen att vara fast, så jag kanske måste prenumerera för dyra pengar ...
Med släktforskning är det precis som med barnbarn. Det intresserar ingen mer än den som råkar ha fått barnbarn, hur gulliga och speciella de än är, resp. den som släktforskar och möjligen andra släktforskare som blir intrasslade i någon annans stamtavla.
Men man blir biten. Och man slipper hetsa upp sig för OS o. dyl. Vad är en (oftast förlorad) medalj mot en träff i husförhörsregistret från 1810 i Västra kvarteret i Västervik?
Mina anfäder reser sig upp ur dimman i gränstrakten Östergötland- Småland, gifter sig och får barn, lever ett tag och lägger sig sedan stilla ner i myllan efter att ha varit pigor och drängar i hela sitt liv, till skillnad från Händige Herrns släkt. där vimlar det av adelsmän och kvinnor som har varit kammarherrar hos danske kungen och får 18 barn eller varit rika som troll och lånat ut pengar till Gustaf II Adolf så han kan betala Älvsborgs lösen. (Tror som sagt inte att kungen har betalat tillbaka, så vi kanske har en slant att hämta?)
En har jag som sticker ut lite, han som hade titeln Coopvaërde Capitain, Anders Jëansson. Eftersom han måste ha tillhört ett sjömanshus, bör det finnas uppgifter om honom där, och dem ska jag leta upp. Men då måste jag åka till Landsarkivet i Lund, vilket är en utmärkt anledning att få åka till en trevlig stad.
Hur som helst, han bodde i Karlshamn i senare delen av sitt liv. Där hade han två fruar, fast inte samtidigt. Den ena dog, den andra fick han en son med. Men det var när jag började titta i hans födelseförsamling, som jag började höra rop och skrik. Det visade sig att han var gift där också. Jag har inte hittat någon vigselanteckning, men gifta var de. I ett husförhör har prästen antecknat: mannen reser på Stralsund. Inte varit hemma på 5 år.
Man kan lätt tänka sig den missnöjda sjömansänkan klaga för prästen.
I nästa husförhör står det "skild från mannen" och "son: oägta" och sonen heter Rheingold eller något liknande.
Det är ju ganska lätt att tänka sig att om man är borta i 5 år och kommer hem och hittar en son hos sin hustru, att man blir misstänksam då. Hur som helst, då drar han till Karlshamn och gifter om sig två gånger och tack vare sonen med den ena hustrun blir då jag släkt med honom.
Han missade precis fotografins intåg i världshistorien, så man får bara gissa, hur snygg han var i uniform.
Hans död har inte uppmärksammats, i alla fall finns det ingen notering i dödsboken, bara i ett husförhör att han avled 1828. Kanske han dog i ett slagsmål i LeHavre ...
Tänk om han hade bloggat. Det kanske jag kan göra åt honom ...
Uppdatering: "Omkom vådeliga under sjöresa mellan Schleswig och Carlshamn". Anteckning i husförhöret med änkan, som jag inte sett.
Med släktforskning är det precis som med barnbarn. Det intresserar ingen mer än den som råkar ha fått barnbarn, hur gulliga och speciella de än är, resp. den som släktforskar och möjligen andra släktforskare som blir intrasslade i någon annans stamtavla.
Men man blir biten. Och man slipper hetsa upp sig för OS o. dyl. Vad är en (oftast förlorad) medalj mot en träff i husförhörsregistret från 1810 i Västra kvarteret i Västervik?
Mina anfäder reser sig upp ur dimman i gränstrakten Östergötland- Småland, gifter sig och får barn, lever ett tag och lägger sig sedan stilla ner i myllan efter att ha varit pigor och drängar i hela sitt liv, till skillnad från Händige Herrns släkt. där vimlar det av adelsmän och kvinnor som har varit kammarherrar hos danske kungen och får 18 barn eller varit rika som troll och lånat ut pengar till Gustaf II Adolf så han kan betala Älvsborgs lösen. (Tror som sagt inte att kungen har betalat tillbaka, så vi kanske har en slant att hämta?)
En har jag som sticker ut lite, han som hade titeln Coopvaërde Capitain, Anders Jëansson. Eftersom han måste ha tillhört ett sjömanshus, bör det finnas uppgifter om honom där, och dem ska jag leta upp. Men då måste jag åka till Landsarkivet i Lund, vilket är en utmärkt anledning att få åka till en trevlig stad.
Hur som helst, han bodde i Karlshamn i senare delen av sitt liv. Där hade han två fruar, fast inte samtidigt. Den ena dog, den andra fick han en son med. Men det var när jag började titta i hans födelseförsamling, som jag började höra rop och skrik. Det visade sig att han var gift där också. Jag har inte hittat någon vigselanteckning, men gifta var de. I ett husförhör har prästen antecknat: mannen reser på Stralsund. Inte varit hemma på 5 år.
Man kan lätt tänka sig den missnöjda sjömansänkan klaga för prästen.
I nästa husförhör står det "skild från mannen" och "son: oägta" och sonen heter Rheingold eller något liknande.
Det är ju ganska lätt att tänka sig att om man är borta i 5 år och kommer hem och hittar en son hos sin hustru, att man blir misstänksam då. Hur som helst, då drar han till Karlshamn och gifter om sig två gånger och tack vare sonen med den ena hustrun blir då jag släkt med honom.
Han missade precis fotografins intåg i världshistorien, så man får bara gissa, hur snygg han var i uniform.
Hans död har inte uppmärksammats, i alla fall finns det ingen notering i dödsboken, bara i ett husförhör att han avled 1828. Kanske han dog i ett slagsmål i LeHavre ...
Tänk om han hade bloggat. Det kanske jag kan göra åt honom ...
Uppdatering: "Omkom vådeliga under sjöresa mellan Schleswig och Carlshamn". Anteckning i husförhöret med änkan, som jag inte sett.
Vilken sak letar ni efter mest?
Erkänn; det är inte bara jag som letar. Föremålen växlar, men letandet består. Det beror givetvis på de där tomtarna, som bor hemma hos en del, i synnerhet hos mig, som gömmer saker och lägger andra saker på och flyttar på dem hela tiden.
Jag letar efter mobilen, skorna, maten jag just varit och handlat, brevet jag ska lägga på, mina jeans, som jag hade igår etc etc. Men mest av allt letar jag i sommar efter Pennan.
Som jag har antytt, löser jag en del korsord och sudoku, företrädesvis om kvällarna, dvs. nätterna. Då vill jag ha en sån där penna, som skriver svart men som går att sudda bort. Ja, skriften alltså. Jag har nog köpt 5 stycken. Endast en finns kvar, och det är den jag letar efter hela tiden. Det är så väldigt mycket roligare om man ser vad man har skrivit nämligen. Ofta hittar jag faktiskt pennan, men då passar korsordet på att försvinna på vägen in till sovrummet. Då måste jag leta efter det, och när jag hittar det har pennan försvunnit, om ni förstår.
Jag löser korsord så länge jag orkar och när jag håller på att somna, löser jag lite till. Jag brukar få så goda idéer på lösningar just när jag håller på att somna. Härom kvällen steg ordet "tårtgas" upp i min somnande hjärna, och med en kraftansträngning tog jag mig tillbaka till vaket tillstånd för att kunna skriva in det i korsordet. Döm om min förvåning när jag inte kunde hitta var det skulle stå ...
Idag hände samma sak. Antagligen hade jag funderat på den där tårtgasen så mycket, för nu steg ordet "fyrgasredovisning" fram. Tyvärr fick jag inte in det heller.
Jag har förstått att alla inte löser sudoku som jag heller. Jag måste säga siffrorna högt för att höra om någon fattas. Beroende på någonting som jag inte vet vad det är, infinner sig olika dialekter. Ofta är det norska eller danska, ibland värmländska, något slags dalmål kan dyka upp eller den vanliga gamla kindbon, som är min barndoms tungomål. Jag vet inte hur man gör annars.
Hur löser ni sudoku? Och vad letar ni efter? Seså, bekänn.
Jag letar också efter min mormorsmors farfar i kyrkböckerna på nätet. Han har föga överraskande försvunnit, men jag tror inte det är mitt fel. Han har bevisligen gift sig två gånger och fått minst ett barn och har en fin titel, Coopvaërde Capitain, så man tycker att han också borde vara född eller åtminstone död. Men han gäckar mig.
Nu ligger pennan så fint bredvid mig och jag ska kasta mig över den och forsla den in i min sovstuga innan den hinner komma på andra tankar.
Undrar var korsordstidningen är?
Jag letar efter mobilen, skorna, maten jag just varit och handlat, brevet jag ska lägga på, mina jeans, som jag hade igår etc etc. Men mest av allt letar jag i sommar efter Pennan.
Som jag har antytt, löser jag en del korsord och sudoku, företrädesvis om kvällarna, dvs. nätterna. Då vill jag ha en sån där penna, som skriver svart men som går att sudda bort. Ja, skriften alltså. Jag har nog köpt 5 stycken. Endast en finns kvar, och det är den jag letar efter hela tiden. Det är så väldigt mycket roligare om man ser vad man har skrivit nämligen. Ofta hittar jag faktiskt pennan, men då passar korsordet på att försvinna på vägen in till sovrummet. Då måste jag leta efter det, och när jag hittar det har pennan försvunnit, om ni förstår.
Jag löser korsord så länge jag orkar och när jag håller på att somna, löser jag lite till. Jag brukar få så goda idéer på lösningar just när jag håller på att somna. Härom kvällen steg ordet "tårtgas" upp i min somnande hjärna, och med en kraftansträngning tog jag mig tillbaka till vaket tillstånd för att kunna skriva in det i korsordet. Döm om min förvåning när jag inte kunde hitta var det skulle stå ...
Idag hände samma sak. Antagligen hade jag funderat på den där tårtgasen så mycket, för nu steg ordet "fyrgasredovisning" fram. Tyvärr fick jag inte in det heller.
Jag har förstått att alla inte löser sudoku som jag heller. Jag måste säga siffrorna högt för att höra om någon fattas. Beroende på någonting som jag inte vet vad det är, infinner sig olika dialekter. Ofta är det norska eller danska, ibland värmländska, något slags dalmål kan dyka upp eller den vanliga gamla kindbon, som är min barndoms tungomål. Jag vet inte hur man gör annars.
Hur löser ni sudoku? Och vad letar ni efter? Seså, bekänn.
Jag letar också efter min mormorsmors farfar i kyrkböckerna på nätet. Han har föga överraskande försvunnit, men jag tror inte det är mitt fel. Han har bevisligen gift sig två gånger och fått minst ett barn och har en fin titel, Coopvaërde Capitain, så man tycker att han också borde vara född eller åtminstone död. Men han gäckar mig.
Nu ligger pennan så fint bredvid mig och jag ska kasta mig över den och forsla den in i min sovstuga innan den hinner komma på andra tankar.
Undrar var korsordstidningen är?
Dufwor i papilloter
I en blogg som jag läser förekommer det så många olika spår, så man blir alldeles yr. Kommentarerna haglar och det kan vara över 100, en viss månad dubbelt så många. Det är förstås Lotten. Ibland kommenterar jag, för jag tycker det är roligt, men mer sällan blir det någon respons på just min kommentar. Det är ju faktiskt inte så konstigt; vem orkar läsa 100 kommentarer, men min senaste kommentar är enligt min egen åsikt så intressant, så jag tar nu tillfället i akt och utvecklar den. Inte minst för henne, "Agneta", den enda som undrade ...
Denna sommaren går i kyrkböckernas tecken. Jag har äntligen kommit mig för att dyka ner och leta efter anfäderna så långt det går. Anmödrarna är dock ett säkrare kort, eftersom en anfader som sas vara läderarbetare från Tyskland visade sig vara en oäkting från Norrköping. Inget ont om dem, men det är svårt att forska när det står "fader okänd". Hittills har jag gjort ett par omtumlande upptäckter betr. dödsorsaker. En njursjukdom som tydligen utgår från Ringarum i Östergötland har slagit ut tre generationer. Jag är den fjärde och förhoppningsvis är arvsmassan nu utspädd med lite andra gener. De är antagligen säkert 100%- igt dödliga de också, förr eller senare.
Jag har också hittat de två saknade barnen i Amanda von Walkendorffs 18-hövdade barnaskara. De hade lyckats hålla sig undan tidigare forskning. (En av de aderton var min svärfar).
Då och då tar jag fram en gammal kokbok, som följt med i arvsmassan från en anmoder. Den heter "Den swenske kocken" och är utgiven 1840 och inköpt i "Tryckeriboden i Westervik" för 2 riksdaler och 24 skilling.
På insidan har någon, kanske min mormorsmormor skrivit upp något som var bra att komma ihåg.
Denna sommaren går i kyrkböckernas tecken. Jag har äntligen kommit mig för att dyka ner och leta efter anfäderna så långt det går. Anmödrarna är dock ett säkrare kort, eftersom en anfader som sas vara läderarbetare från Tyskland visade sig vara en oäkting från Norrköping. Inget ont om dem, men det är svårt att forska när det står "fader okänd". Hittills har jag gjort ett par omtumlande upptäckter betr. dödsorsaker. En njursjukdom som tydligen utgår från Ringarum i Östergötland har slagit ut tre generationer. Jag är den fjärde och förhoppningsvis är arvsmassan nu utspädd med lite andra gener. De är antagligen säkert 100%- igt dödliga de också, förr eller senare.
Jag har också hittat de två saknade barnen i Amanda von Walkendorffs 18-hövdade barnaskara. De hade lyckats hålla sig undan tidigare forskning. (En av de aderton var min svärfar).
Då och då tar jag fram en gammal kokbok, som följt med i arvsmassan från en anmoder. Den heter "Den swenske kocken" och är utgiven 1840 och inköpt i "Tryckeriboden i Westervik" för 2 riksdaler och 24 skilling.
På insidan har någon, kanske min mormorsmormor skrivit upp något som var bra att komma ihåg.
Den swenske kocken,
eller
Handbok i den i Swerige nu brukliga
så wäl tarfliga, som i synnerhet finare
Matlagningen
femte
eller
Handbok i den i Swerige nu brukliga
så wäl tarfliga, som i synnerhet finare
Matlagningen
femte
Utförliga föreskrifter för tillredning af Bakwerk, Sylter, Glacer, Bärwiner och Safter, finare warma och kalla Drycker, äfvensom Öl, Mjöd och vanliga Drickes-sorter; åtskilliga förvaringar genom Inläggning, Insaltning, Torkning, m.m.; beredning af Attikor, Sirap, Senap, o.s.w.
Versaler på alla substantiv och semikolon; det gillar jag. Över A i Attikor ser man ett litet litet e, men det kan jag inte återge.
Men nu till receptet.
"Fläskskivor" ser väldigt roligt ut i frakturstil. Ja, kanske är detta en lösning, åtminstone för Venedig. Om duvorna försvunne, skulle staden inte sjunka så fort.
Jag har lust att wältra mig i något, kanske inte smör, men något annat än regn vore ju trevligt. Så fort det är något annat slags väder ränner jag ut och fotograferar sjön. Igår såg den ut så här:
Jag får väl wältra mig i det Förflutna ett Tag till.
Andra omarbetade Upplagan
Upsala
Hos Bokhandlare W. Lundequist
1840
Upsala
Hos Bokhandlare W. Lundequist
1840
Versaler på alla substantiv och semikolon; det gillar jag. Över A i Attikor ser man ett litet litet e, men det kan jag inte återge.
Men nu till receptet.
Dufwor i papilloter
Dufworna klyvas längs ryggen och wältras i smör, hwarefter de upptagas och litet mjöl röres i smöret, som utspädes med buljong, hwartill lägges champignoner, lök och persilja. Denna sås hälles öfwer duvorna, hwilka sedan lägges mellan twenne fläskskifwor, omlindas med smordt papper och stekas på halster."Fläskskivor" ser väldigt roligt ut i frakturstil. Ja, kanske är detta en lösning, åtminstone för Venedig. Om duvorna försvunne, skulle staden inte sjunka så fort.
Jag har lust att wältra mig i något, kanske inte smör, men något annat än regn vore ju trevligt. Så fort det är något annat slags väder ränner jag ut och fotograferar sjön. Igår såg den ut så här:
Jag får väl wältra mig i det Förflutna ett Tag till.
Saliga äro de som sjunga. Lyssna är inte lika kul.
Ni kanske undrar, var jag är, vad jag håller på med. Ni kanske tror att jag bara ligger på soffan och löser korsord och sudoku och Word Feud och läser och masar mig upp ibland och dricker kaffe.
Dessvärre har ni nog rätt, fast det är ju ganska skönt, det måste jag erkänna.
Jag har i och för sig varit iväg en vecka i Strömstad på körinternat, men det går inget vidare att berätta om för utomstående.
Jag kan i alla fall inte förmedla den eufori som det är att vila i ett e-durackord. Eller fiss-dur. Eller det som är emellan. Att känna att rösten fungerar trots allt.
Att skratta om kvällarna med en massa ungdomar trots att det är dekader mellan oss. Få vara med om sin 45:e räkfrossa som räkintolerant. Det måste vara något slags räkord. (Jag brukar få lax.)
En kväll slank vi in i kyrkan för att lyssna på Rickard Wolff. Jag har aldrig tyckt någonting överhuvudtaget om honom, men nu vet jag vad jag tycker.
"Människor i solen har ibland en övertro på att andra ska se deras position i lika självklart ljus som de själva gör". (Den meningen har jag stulit, men den är bra ändå.)
Jag har en stark misstro mot skådespelare som tror att de ska sjunga bara för att de kan träffa några toner. Det räcker inte. Men någon med dåligt omdöme måste ha talat om för dem att de sjunger jättebra och att de ska ut och turnera. Göra egna låtar. Men nej, det räcker inte att sjunga sitt livs historia rakt upp och ned på ett par toner och med ett par gitarrackord. Det är faktiskt inte så intressant att vara född på 50-talet, tänk, bara 13 år efter kriget, och att göra stor affär av det. Och att kokettera med sin ålder och låtsas vara förvånad över den. (Tänk på Gustaf V; han blev ju 92.)
Jag studsade dock i kyrkbänken, när han sjöng om sitt första möte med en vacker pojke. Han sjöng utförligt om nakenheten och skönheten i pojkens kropp och att han själv klädde av sig och stod i kalsongerna. Inte så att jag tyckte innehållet var chockerande, men det är inte så förskräckligt många år sedan, som Kammarkören inte fick lov att sjunga ett stycke just i Strömstads kyrka med text av Pär Lagerqvist, för han var inte tillräckligt gudfruktig. Han var väl en stor tvivlare t.o.m. För er som inte är bekanta med religionshistorien i Bohuslän rekommenderar jag att studera Schartauanismen och dess utbredning. På det sättet har det ljusnat i församlingen.
Men han kunde gott ha använt några fler toner. Ljudanläggningen var kass också, men det kompenserade han med en illröd kavaj.
Det är ändå intressant att vidga sina öronvyer.
Idag har jag också fått en inblick i Stockholms estetiska intelligensia. (Johanna Ekström: Om man håller sig i solen.)
Många ord var det, men oj, vad mycket man inte vet. Jag känner mig lätt efterbliven. Så där kunde man inte vara i Svenljunga, eller kunde man det? Var det bara jag som inte fattade? Nåja, hon är ju en annan generation.
Det var egentligen inte någon uppgörelse med föräldrarna, men jag kommer inte att läsa något av Per Wästberg i fortsättningen heller. Pilutta dig, Per Wästberg.
Dessvärre har ni nog rätt, fast det är ju ganska skönt, det måste jag erkänna.
Jag har i och för sig varit iväg en vecka i Strömstad på körinternat, men det går inget vidare att berätta om för utomstående.
Jag kan i alla fall inte förmedla den eufori som det är att vila i ett e-durackord. Eller fiss-dur. Eller det som är emellan. Att känna att rösten fungerar trots allt.
Att skratta om kvällarna med en massa ungdomar trots att det är dekader mellan oss. Få vara med om sin 45:e räkfrossa som räkintolerant. Det måste vara något slags räkord. (Jag brukar få lax.)
En kväll slank vi in i kyrkan för att lyssna på Rickard Wolff. Jag har aldrig tyckt någonting överhuvudtaget om honom, men nu vet jag vad jag tycker.
"Människor i solen har ibland en övertro på att andra ska se deras position i lika självklart ljus som de själva gör". (Den meningen har jag stulit, men den är bra ändå.)
Jag har en stark misstro mot skådespelare som tror att de ska sjunga bara för att de kan träffa några toner. Det räcker inte. Men någon med dåligt omdöme måste ha talat om för dem att de sjunger jättebra och att de ska ut och turnera. Göra egna låtar. Men nej, det räcker inte att sjunga sitt livs historia rakt upp och ned på ett par toner och med ett par gitarrackord. Det är faktiskt inte så intressant att vara född på 50-talet, tänk, bara 13 år efter kriget, och att göra stor affär av det. Och att kokettera med sin ålder och låtsas vara förvånad över den. (Tänk på Gustaf V; han blev ju 92.)
Jag studsade dock i kyrkbänken, när han sjöng om sitt första möte med en vacker pojke. Han sjöng utförligt om nakenheten och skönheten i pojkens kropp och att han själv klädde av sig och stod i kalsongerna. Inte så att jag tyckte innehållet var chockerande, men det är inte så förskräckligt många år sedan, som Kammarkören inte fick lov att sjunga ett stycke just i Strömstads kyrka med text av Pär Lagerqvist, för han var inte tillräckligt gudfruktig. Han var väl en stor tvivlare t.o.m. För er som inte är bekanta med religionshistorien i Bohuslän rekommenderar jag att studera Schartauanismen och dess utbredning. På det sättet har det ljusnat i församlingen.
Men han kunde gott ha använt några fler toner. Ljudanläggningen var kass också, men det kompenserade han med en illröd kavaj.
Det är ändå intressant att vidga sina öronvyer.
Idag har jag också fått en inblick i Stockholms estetiska intelligensia. (Johanna Ekström: Om man håller sig i solen.)
Många ord var det, men oj, vad mycket man inte vet. Jag känner mig lätt efterbliven. Så där kunde man inte vara i Svenljunga, eller kunde man det? Var det bara jag som inte fattade? Nåja, hon är ju en annan generation.
Det var egentligen inte någon uppgörelse med föräldrarna, men jag kommer inte att läsa något av Per Wästberg i fortsättningen heller. Pilutta dig, Per Wästberg.
Tack för kaffet
Det var en gång en Händig Herr och hans blonda fästmö. Som alla relativt unga ungdomar voro de fulla av tillförsikt och tänkte sig att cykla runt i Dalarna på en av de första gemensamma semestrarna. Där fanns nämligen Händiga Herrsläktingar lite här och var, fler än vi kunde ana, eftersom Händige Herrns farmor hade 18 barn. Vi hade också tält med oss och skulle tälta på ödetomter längs Dalälven, hade vi tänkt oss.
Som jag minns det, hyrde vi cyklar i någon stad, förmodligen Hedemora. Jag hade sett mig själv i andanom trampandes fram i det vackra dalalandskapet mellan kullar och kullor och böljande fält med ljusgrönt och dikesrenar som prunkade hejdlöst. Solen skulle lysa och nicka uppmuntrande åt vad den såg. Kanske skulle jag ha en bomullsklänning som fladdrade runt mina brunbrända ben och fartvinden skulle förstås rumstera om i det blonda håret och göra mig vackrare än någonsin.
Hur det blev med den saken vet jag inte, för jag tror inte det finns några foton på mig från den turen. Däremot finns det något på Händige Herrn -i regnjacka. Då som nu är det jag som står för fotograferingen i familjen. För att vara säker på att jag finns, får jag ibland be någon ta kort på mig också. Det blir ju svårt för forskningen annars.
Nej, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Vi fick punktering. Inte en gång utan gång på gång. En gång tio minuter efter besöket i cykelaffären där vi köpt en ny slang. Då var det inte läge att ta kort på varandra, fast det kunde varit roligt nu.
Redan då var Händige Herrn gitarrist, och vi hade läst i Gitarrbladet om en ung tjej som hade fått ett fint pris. Vi trodde inte våra ögon när vi kom in i huset och såg hennes bild på väggen med gitarren i högsta hugg. Hon bodde här!
Det var alltså den barmhärtiga flickans syster, som hade fått priset. Vi visste dessutom, att denna flicka hade sällskap, som det hette på den tiden, med en av Sveriges mest lovande gitarrister.
Denna lovande gitarrist är inte längre lovande; han är nog den främste på sitt instrument i alla fall i vårt land, och några till. Han gifte sig så småningom, inte med sin dåvarade flickvän, utan med hennes syster, flickan som förbarmade sig över två blöta och arga cyklister. Så kan det gå ibland.
I morgon ska vi åka till Borlänge (med bil) och lyssna på honom. Om jag ser frugan, ska jag säga tack för kaffet.
Regn kan vara fint att titta på. Men guldkrukan blir svår att få upp.
Som jag minns det, hyrde vi cyklar i någon stad, förmodligen Hedemora. Jag hade sett mig själv i andanom trampandes fram i det vackra dalalandskapet mellan kullar och kullor och böljande fält med ljusgrönt och dikesrenar som prunkade hejdlöst. Solen skulle lysa och nicka uppmuntrande åt vad den såg. Kanske skulle jag ha en bomullsklänning som fladdrade runt mina brunbrända ben och fartvinden skulle förstås rumstera om i det blonda håret och göra mig vackrare än någonsin.
Hur det blev med den saken vet jag inte, för jag tror inte det finns några foton på mig från den turen. Däremot finns det något på Händige Herrn -i regnjacka. Då som nu är det jag som står för fotograferingen i familjen. För att vara säker på att jag finns, får jag ibland be någon ta kort på mig också. Det blir ju svårt för forskningen annars.
Nej, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Vi fick punktering. Inte en gång utan gång på gång. En gång tio minuter efter besöket i cykelaffären där vi köpt en ny slang. Då var det inte läge att ta kort på varandra, fast det kunde varit roligt nu.
Vi hade hunnit till Borlänge och var på väg söderut eller kanske norrut, jag minns inte. Då öppnade sig himlen. Som om det inte var illa nog fick Händige Herrn punktering för sjuttioelfte gången. Läget var prekärt. Då kom en flicka cyklandes. Jag tror hon hade sett oss på vägen och erbjöd oss att komma in i hennes hus och torka och få kaffe. Vi tackade naturligtvis försynen och sa glädjestrålande ja.
Redan då var Händige Herrn gitarrist, och vi hade läst i Gitarrbladet om en ung tjej som hade fått ett fint pris. Vi trodde inte våra ögon när vi kom in i huset och såg hennes bild på väggen med gitarren i högsta hugg. Hon bodde här!
Det var alltså den barmhärtiga flickans syster, som hade fått priset. Vi visste dessutom, att denna flicka hade sällskap, som det hette på den tiden, med en av Sveriges mest lovande gitarrister.
Denna lovande gitarrist är inte längre lovande; han är nog den främste på sitt instrument i alla fall i vårt land, och några till. Han gifte sig så småningom, inte med sin dåvarade flickvän, utan med hennes syster, flickan som förbarmade sig över två blöta och arga cyklister. Så kan det gå ibland.
I morgon ska vi åka till Borlänge (med bil) och lyssna på honom. Om jag ser frugan, ska jag säga tack för kaffet.
Regn kan vara fint att titta på. Men guldkrukan blir svår att få upp.
Nytt verb
Länge har jag känt behov av ett verb för att uttrycka något som är svårt att förklara. Det finns inget bra, så nu har jag hittat på ett själv.
Det har med musik att göra. Ni vet, att de flesta (skolade) sångare numera har ett vibrato på rösten. (På barocktiden ansågs vibrato vara en defekt.) Nästan alla har det naturligt och med mer eller mindre skolning blir det mer eller mindre stort och mer eller mindre vackert. Vad som anses vackert (i klassisk musik) finns uträknat och angivet med någon mått, men det sitter också i vars och ens öron.
I och med att man skolas blir det ofta svårt att sjunga på något annat sätt än det man har lärt sig. Och om alla är skolade på samma sätt är det svårt att få ut olika ljud ur stämmorna. Alla sjunger solistiskt, för det är det man kan. Det finns också en utbredd uppfattning bland åhörare att mycket vibrato= vackert och starkt = vackert.
Jag ser vibratot för mig som ett zickzackband med mer eller mindre skarpa toppar och dalar.
Ja, ni förstår.
Ibland slår vibratot i taket och i golvet, och liksom studsar tillbaka på rekylen;
ibland är det så stort så att summan blir en annan ton än den avsedda.
Nu hände sig det, att jag for till Stockholm för att lyssna på Radiokören som skulle repetera Vigiliamässan.(Rachmaninoff) Det är minsann en skolad kör, och lite orolig var jag allt för att sopranerna skulle, nu kommer verbet, SKARRA. Det är alltså darra och skrika i ett ord. Att skarra låter förfärligt i mina öron, och det är mycket vanligt i skolade körer från Stockholm. Men döm om min förvåning, ja det var inte svårt för den som såg mig, för jag tappade både hakorna och fattningen. Sopranerna sjöng lätt och rakt och klart och rent förstås. Ingen skarrade! Det var så vackert så jag var tvungen att säga det till Peter Djikstra. Klart att han vet det ändå, men ibland kan man inte hålla det inom sig. Det är en jobbig stämma, jag vet hur den känns i stämbanden och de sjöng i tre timmar, och det lät lika lätt hela tiden.
Nu tror jag nog att de kan skarra också om musiken kräver det, men då lyssnar jag på något annat. Förresten, när jag nu tittar på medlemmarna i Radiokören, så upptäcker jag att den dundrigaste basen har varit med i min kör för mycket länge sedan. Jag kände inte igen honom ... Men man bara skrattar av lycka när han går ner på kontra-ass.
Den dagen var det vackert både ute och inne, till skillnad från mitt förra stockholmsbesök.
Kortbyx-Dijkstra och sopranstämman
Det har med musik att göra. Ni vet, att de flesta (skolade) sångare numera har ett vibrato på rösten. (På barocktiden ansågs vibrato vara en defekt.) Nästan alla har det naturligt och med mer eller mindre skolning blir det mer eller mindre stort och mer eller mindre vackert. Vad som anses vackert (i klassisk musik) finns uträknat och angivet med någon mått, men det sitter också i vars och ens öron.
I och med att man skolas blir det ofta svårt att sjunga på något annat sätt än det man har lärt sig. Och om alla är skolade på samma sätt är det svårt att få ut olika ljud ur stämmorna. Alla sjunger solistiskt, för det är det man kan. Det finns också en utbredd uppfattning bland åhörare att mycket vibrato= vackert och starkt = vackert.
Jag ser vibratot för mig som ett zickzackband med mer eller mindre skarpa toppar och dalar.
Ja, ni förstår.Ibland slår vibratot i taket och i golvet, och liksom studsar tillbaka på rekylen;
ibland är det så stort så att summan blir en annan ton än den avsedda.
Nu hände sig det, att jag for till Stockholm för att lyssna på Radiokören som skulle repetera Vigiliamässan.(Rachmaninoff) Det är minsann en skolad kör, och lite orolig var jag allt för att sopranerna skulle, nu kommer verbet, SKARRA. Det är alltså darra och skrika i ett ord. Att skarra låter förfärligt i mina öron, och det är mycket vanligt i skolade körer från Stockholm. Men döm om min förvåning, ja det var inte svårt för den som såg mig, för jag tappade både hakorna och fattningen. Sopranerna sjöng lätt och rakt och klart och rent förstås. Ingen skarrade! Det var så vackert så jag var tvungen att säga det till Peter Djikstra. Klart att han vet det ändå, men ibland kan man inte hålla det inom sig. Det är en jobbig stämma, jag vet hur den känns i stämbanden och de sjöng i tre timmar, och det lät lika lätt hela tiden.
Nu tror jag nog att de kan skarra också om musiken kräver det, men då lyssnar jag på något annat. Förresten, när jag nu tittar på medlemmarna i Radiokören, så upptäcker jag att den dundrigaste basen har varit med i min kör för mycket länge sedan. Jag kände inte igen honom ... Men man bara skrattar av lycka när han går ner på kontra-ass.
Den dagen var det vackert både ute och inne, till skillnad från mitt förra stockholmsbesök.
Kortbyx-Dijkstra och sopranstämman
Och på Centralstationen spelade Radiosymfonikerna "Våroffer" bara så där helt apropå.
Och här kan man vinna en bok om hämnd! Det ska jag göra ...hoppas jag.Men ödet brukar hämnas på mig, så det blir väl inget med det den här gången heller.
Och här kan man vinna en bok om hämnd! Det ska jag göra ...hoppas jag.Men ödet brukar hämnas på mig, så det blir väl inget med det den här gången heller.
Madame Sûr
Ibland får jag spader och känner att nu måste jag ge mig ut trots att det inte är något kul. Dock har jag fått nog av Slottsskogens pingviner och Lidl på Linnégatan. Ja jag vet, det finns andra mål här i livet, men kruxet är att jag oftast bara har en sur tant att gå med, och det är mig själv. (Undantag på fredagarna och när UK kommer hit.)
De flesta normala personer har ju annat att göra, t.ex. jobb. Händige Herrn kan inte förstå vad det ska vara för mening att gå ut och gå om man inte ska någonstans. De flesta pensionärer är strängt upptagna med någonting, om inte annat, så förhindrar barnbarnen varje normal aktivitet. Min geocachingkompis har gått vidare i livet utan mig och lämnat mig vilse i pannkakan. Jag hittar inga mer skatter, annars hade jag tänkt att det skulle vara ett bra sätt att komma ut utan att behöva ha en hundracka.
Idag är det Valborgsmässoafton, en av de värsta dagarna. Förr var det ju så, att man MÅSTE ha roligt då, liksom på Midsommarafton. Så farligt är inte det längre, men någonstans sitter det i.
Och överallt läser man "Lufsa bort 11 kilo före midsommar" (nej, jag tror bestämt att det står "innan midsommar"), gör ditten gör datten, ät antioxidanter, ät lite av allting, unna dig något gott, blablablabla och doftljus och sidenpyjamas ni vet.
Jag bet huvudet av skam och tog spårvagnen in till stan. Resor utan mål typ. Jag gick av någonstans i mitten och tänkte: vad gör jag här?
-Du kan väl gå och titta på den där fina klockan igen.
-Ja, det kan jag väl göra. Hm...där ligger den ... 1795 kr.
-Men Herregud, du ska väl inte köpa en klocka för nästan 2000 kr? Är du galen?
-Ja, kanske, men jag skulle då gärna vilja ha en riktigt snygg klocka ...
-Men varför ska du ha det? Du har ju flera stycken och det är bara att byta batterier ...
-Men jag ser inte så bra på dem. Jag har tagit fel på tiden flera gånger för att jag inte ser så bra ...
-Men kan du verkligen slänga ut så mycket på en klocka? Ingen har ju klocka nu för tiden. Det är ju bara att titta på telefonen.
-Men jag glömmer ofta telefonen ...
-Jamen 2000 kr. Finns det ingenting du kan använda de pengarna bättre till?
-Jo, förmodligen ... bregott och purjolök. Suck.
-Nä, vet du vad, gör inga impulsköp nu.
-Nä, ok då. Jävla tant.
I skyltfönstren ser jag en liten rultig tant i för stora jeans. Usch, hon ser otrevlig ut. Henne skulle jag då inte vilja gå på stan med.
Och?
De flesta normala personer har ju annat att göra, t.ex. jobb. Händige Herrn kan inte förstå vad det ska vara för mening att gå ut och gå om man inte ska någonstans. De flesta pensionärer är strängt upptagna med någonting, om inte annat, så förhindrar barnbarnen varje normal aktivitet. Min geocachingkompis har gått vidare i livet utan mig och lämnat mig vilse i pannkakan. Jag hittar inga mer skatter, annars hade jag tänkt att det skulle vara ett bra sätt att komma ut utan att behöva ha en hundracka.
Idag är det Valborgsmässoafton, en av de värsta dagarna. Förr var det ju så, att man MÅSTE ha roligt då, liksom på Midsommarafton. Så farligt är inte det längre, men någonstans sitter det i.
Och överallt läser man "Lufsa bort 11 kilo före midsommar" (nej, jag tror bestämt att det står "innan midsommar"), gör ditten gör datten, ät antioxidanter, ät lite av allting, unna dig något gott, blablablabla och doftljus och sidenpyjamas ni vet.
Jag bet huvudet av skam och tog spårvagnen in till stan. Resor utan mål typ. Jag gick av någonstans i mitten och tänkte: vad gör jag här?
-Du kan väl gå och titta på den där fina klockan igen.
-Ja, det kan jag väl göra. Hm...där ligger den ... 1795 kr.
-Men Herregud, du ska väl inte köpa en klocka för nästan 2000 kr? Är du galen?
-Ja, kanske, men jag skulle då gärna vilja ha en riktigt snygg klocka ...
-Men varför ska du ha det? Du har ju flera stycken och det är bara att byta batterier ...
-Men jag ser inte så bra på dem. Jag har tagit fel på tiden flera gånger för att jag inte ser så bra ...
-Men kan du verkligen slänga ut så mycket på en klocka? Ingen har ju klocka nu för tiden. Det är ju bara att titta på telefonen.
-Men jag glömmer ofta telefonen ...
-Jamen 2000 kr. Finns det ingenting du kan använda de pengarna bättre till?
-Jo, förmodligen ... bregott och purjolök. Suck.
-Nä, vet du vad, gör inga impulsköp nu.
-Nä, ok då. Jävla tant.
I skyltfönstren ser jag en liten rultig tant i för stora jeans. Usch, hon ser otrevlig ut. Henne skulle jag då inte vilja gå på stan med.
Och?
Förunderligt och märkligt
Hela dagarna sitter jag här med två karlar, den ena konstigare än den andra. Sibelius och Breivik heter de. Sibelius är namnet på det notskrivningsprogram, som jag försöker lära mig, men det är stört omöjligt att få partituret att byta tonart på ett bestämt ställe och samtidigt ändra B-klarinetten till A-klarinett utan att hela stycket får fnatt och noterar sig i Hiss-dur. Det är en hemtenta och den skall vara klar på tisdag. Jag har till och med försökt få kursledaren att flytta hem till mig denna veckan innan hemuppgiften ska vara inlämnad, men konstigt nog har han inte svarat på det förslaget. Annars svarar han på alla dumma frågor, vilket tyvärr inte hjälper ett dugg.
Eftersom det inte går så bra, blir det att jag följer rättegången. Hela första och andra dagen satt jag och tyckte att det var märkligt att hans ögon ibland liknade min jämnåriga sysslings, fast hennes uppfattar man som lite blyga och intelligenta. Och jag tänkte, att en sådan sak kan man absolut inte säga till henne, för vem skulle bli glad av att höra att man har liknande drag som en sådan? Jag tänkte i alla fall mycket på henne och vad hon skrev till min födelsedag för en månad sedan, att livet inte var en dans på rosor just.
På kvällen ringde min mobil. Jag har installerat ett program som talar om vem det är som ringer även om det är någon jag inte känner. Undantaget telefonförsäljare förstås, men då vet man ju det. På mobilen stod min sysslingdotters namn. Hon har aldrig förut ringt till mig och jag förstod vad som hade hänt innan jag svarade. Ja, mamma är död, sa hon.
Visst är det märkligt.
Där försvann vår historia och släktbanden tunnas ut. Vart tar alla minnen vägen när någon dör? Tänk så många minnen som ingen kommer ihåg längre.
Vid min höga ålder märker man att det glesnar bland vännerna. Jag vill inte bli sist kvar, skriker jag inombords, stå som en ensam krokig tall i snålblåsten från äldrevården. Men jag vill ändå leva länge. Men alla ska vara kvar! Framför allt skall barnen vara kvar.
Eftersom det inte går så bra, blir det att jag följer rättegången. Hela första och andra dagen satt jag och tyckte att det var märkligt att hans ögon ibland liknade min jämnåriga sysslings, fast hennes uppfattar man som lite blyga och intelligenta. Och jag tänkte, att en sådan sak kan man absolut inte säga till henne, för vem skulle bli glad av att höra att man har liknande drag som en sådan? Jag tänkte i alla fall mycket på henne och vad hon skrev till min födelsedag för en månad sedan, att livet inte var en dans på rosor just.
På kvällen ringde min mobil. Jag har installerat ett program som talar om vem det är som ringer även om det är någon jag inte känner. Undantaget telefonförsäljare förstås, men då vet man ju det. På mobilen stod min sysslingdotters namn. Hon har aldrig förut ringt till mig och jag förstod vad som hade hänt innan jag svarade. Ja, mamma är död, sa hon.
Visst är det märkligt.
Där försvann vår historia och släktbanden tunnas ut. Vart tar alla minnen vägen när någon dör? Tänk så många minnen som ingen kommer ihåg längre.
Vid min höga ålder märker man att det glesnar bland vännerna. Jag vill inte bli sist kvar, skriker jag inombords, stå som en ensam krokig tall i snålblåsten från äldrevården. Men jag vill ändå leva länge. Men alla ska vara kvar! Framför allt skall barnen vara kvar.
Det glesnade fruktansvärt på Utöya. Idag har vi fått höra ofattbara saker, som B. berättar som om det gällde att ta med sig soporna ut. När han infångades direkt efter skjutandet, var han mycket bekymrad över ett skrubbsår som han hade fått på handen.
Jag har viss förståelse för domaren, som tyckte att han skulle ha dödsstraff. Men det är för lindrigt tycker jag. Nej, jag önskar att han som genom ett trollslag kommer till medvetande och inser vad han har gjort. Sedan ska han få leva med den insikten hela livet.
Något smärtsammare kan jag inte tänka mig.
De kan gott ta ifrån honom datorn i fängelset också.
Jag har viss förståelse för domaren, som tyckte att han skulle ha dödsstraff. Men det är för lindrigt tycker jag. Nej, jag önskar att han som genom ett trollslag kommer till medvetande och inser vad han har gjort. Sedan ska han få leva med den insikten hela livet.
Något smärtsammare kan jag inte tänka mig.
De kan gott ta ifrån honom datorn i fängelset också.
Det förvånade påskpyntet
På nedanstående bilder kan man se mitt förvånade påskpynt. Dels är det förvånat för att det plötsligt fick komma ut ur skåpet och tjäna som pynt och bli fotograferat och hamna på Facebook. Idag blev det ännu mer förvånat, när jag satte fram en trämojäng framför det. Titta bara på pimpelankans uppspärrade pimpelanksögon. Josef och herdarna och åsnorna och de vise männen och kamelerna kunde inte varit mer förvånade i julas.
Här är det dock påsk, och pyntet begrundar något värdsligare. På 80-talet läste jag Allt om mat, och i något nummer var det fina bilder på bröd, som hade liksom ett sigill på ytan. Det var gjort med en grekisk brödstämpel, fick jag lära mig. Eftersom det fanns en grekisk hemspråkslärare bland kollegerna, ombads han givetvis att köpa en brödstämpel åt mig, och det var flera som då ville vara lika märkvärdiga som jag. När höstterminen började kom han med en påse brödstämplar, som han delade ut bland sina kvinnliga kolleger.
Han berättade dock inte hur man gjorde. Mina försök slutade i fiasko. Stämpelmönstret jäste bort och jag kunde aldrig räkna ut hur jag borde ha gjort.
Mina globetrotterläsare vet naturligtvis detta, och nu sätter jag mig bara ner och väntar på att få veta hur jag långt om länge ska göra de tjusiga stämpelbröd, som jag skulle imponerat med på 80-talet.
Stämpeln är gjord av trä och den är vändbar, så man kan göra en stor eller en liten. Om man nu kan.
Här är det dock påsk, och pyntet begrundar något värdsligare. På 80-talet läste jag Allt om mat, och i något nummer var det fina bilder på bröd, som hade liksom ett sigill på ytan. Det var gjort med en grekisk brödstämpel, fick jag lära mig. Eftersom det fanns en grekisk hemspråkslärare bland kollegerna, ombads han givetvis att köpa en brödstämpel åt mig, och det var flera som då ville vara lika märkvärdiga som jag. När höstterminen började kom han med en påse brödstämplar, som han delade ut bland sina kvinnliga kolleger.
Han berättade dock inte hur man gjorde. Mina försök slutade i fiasko. Stämpelmönstret jäste bort och jag kunde aldrig räkna ut hur jag borde ha gjort.
Mina globetrotterläsare vet naturligtvis detta, och nu sätter jag mig bara ner och väntar på att få veta hur jag långt om länge ska göra de tjusiga stämpelbröd, som jag skulle imponerat med på 80-talet.
Stämpeln är gjord av trä och den är vändbar, så man kan göra en stor eller en liten. Om man nu kan.
Ett väder
Ett Herrans väder eller ett Herrans oväder eller ett oherrans väder var det (Skall oherrans i så fall vara med stor bokstav?) när jag kom till Stockholm. Jag kunde gott ha iklätt mig den gamla vinterpälsen, men en stockholmare avrådde från den och tyckte jag skulle ta något lättare plus varm tröja och vantar. Hade tröjan varit fotsid och vantarna heltäckande hade det varit bra, men dessvärre var min tröja lite kort i rocken, liksom jackan ...
.Nu överdriver jag faktiskt lite, för tack vare det dålig vädret var vi ju tvungna att gå in och dricka varmchoklad med vispgrädde och Marshmallows här och ett glas vin där etc. Och det kunde man ju stå ut med.
Ändamålet med min stockholmsresa var bara av det nöjsamma slaget. En körväninna och jag skulle gå på en repetition i Berwaldhallen när radioorkestern och radiokören och Eric Ericssons kammarkör repade Mahlers 2:a symfoni. Ett gratisnöje, vars rolighet kanske är svår att förstå för den som inte utövar den typen av musik själv. Det var i alla fall mycket underhållande för oss. Man får lov att sitta på andra raden när man är på rep. Däremot tror jag inte man får fotografera.
Jag var väldigt frestad att spotta i tuban. Det hade knappast märkts, för alla blåsare sitter ju i en pöl av vatten, eftersom de måste vicka ur vattnet med jämna mellanrum. Men tänk om jag hade missat och träffat skulten ...
Sista delen av repet deltog körerna. Plötsligt lösgjorde sig en bas (den snyggaste) ur körmassan och kom och kramade om mig och lämnade en biljett till konserten på lördagen.
Det hör ju inte till vanligheterna att vilt främmande karlar utser mig till kramobjekt, så det var givetvis ingen vilt främmande karl. Det var en gammal vän från Kammarkören som bl.a. tillfälligtvis hade avancerat till Radiokören. Han hade sett på Facebook att jag var i Berwaldhallen, eller på, som det står, och tittade upp och fick se mig. Biljetten fick jag dock ge till min väninna, som blev väldigt glad, eftersom jag måste åka hem. Ja, det var kanske inte det hon var glad för, hoppas jag, men den enes död eller vad man ska säga.
Det var 100 man i orkestern, men jag tror nog att lite mer än hälften var kvinns. Titta bara på kontrabasstämman här.
Åtta kontrabasar varav fyra flickor varav jag nästan känner en.
Valthornen hade mycket skojigt för sig. Rätt vad det var blåste alla hornen i vädret (och de var många!), alltså de höll upp klockstyckena mot taket. Då står det "mit aufgehobenen Schalltricher" och "mit aufwärts gerichteten Schalltrichter" i noterna, och det är visst julafton för hornister.
Katarina Karnéus och Miah Persson var solister och Daniel Harding dirigent för den som undrar.
Vi var också inne här:
Inga bibliotekarier så långt ögat når.
På fredagskvällen gick vi på en konsert med Voces Nordicae. Det är en kolossalt duktig och rolig scenisk kör. Man vet aldrig vad som ska hända. Det visste inte kören heller, något som jag är ganska van vid, så jag var inte speciellt orolig. Improvisationer växlade om med noterad musik och publiken fick också vara med. Eftersom jag känner en av flickorna (röda jackan) så råkade det bli så att de sjöng en stund om mig ... bara mitt namn, men då kändes det som om man var någon... en stund. I sista låten dansade den kvinnliga dirigenten balett medan hon dirigerade. Undrar just vem som gör om det?
En annan som var på den konserten var Ingemar von Heijne och jag hade ju druckit ett glas vin, så jag gick fram innan konserten började och sa goddag, det var jag som skrev uppsatsen om absolut gehör. Det kom han ju ihåg, och sedan pratade vi lite om det med en tredje som hade (har) det också. Riktigt upplyftande. Kanske skulle skriva en bok i alla fall ...
Vi (väninnan och jag) åkte också runt lite i trakten och tittade på ett och annat. På Boo kyrkogård såg vi denna ovanliga gravsten. Vad kul ...eller vänta nu ....det är ju fruktansvärt sorgligt ... hjälp, jag vet inte vad jag ska tycka. Hur reagerar min ärade läsekrets?
.Nu överdriver jag faktiskt lite, för tack vare det dålig vädret var vi ju tvungna att gå in och dricka varmchoklad med vispgrädde och Marshmallows här och ett glas vin där etc. Och det kunde man ju stå ut med.
Ändamålet med min stockholmsresa var bara av det nöjsamma slaget. En körväninna och jag skulle gå på en repetition i Berwaldhallen när radioorkestern och radiokören och Eric Ericssons kammarkör repade Mahlers 2:a symfoni. Ett gratisnöje, vars rolighet kanske är svår att förstå för den som inte utövar den typen av musik själv. Det var i alla fall mycket underhållande för oss. Man får lov att sitta på andra raden när man är på rep. Däremot tror jag inte man får fotografera.
Jag var väldigt frestad att spotta i tuban. Det hade knappast märkts, för alla blåsare sitter ju i en pöl av vatten, eftersom de måste vicka ur vattnet med jämna mellanrum. Men tänk om jag hade missat och träffat skulten ...
Sista delen av repet deltog körerna. Plötsligt lösgjorde sig en bas (den snyggaste) ur körmassan och kom och kramade om mig och lämnade en biljett till konserten på lördagen.
Det hör ju inte till vanligheterna att vilt främmande karlar utser mig till kramobjekt, så det var givetvis ingen vilt främmande karl. Det var en gammal vän från Kammarkören som bl.a. tillfälligtvis hade avancerat till Radiokören. Han hade sett på Facebook att jag var i Berwaldhallen, eller på, som det står, och tittade upp och fick se mig. Biljetten fick jag dock ge till min väninna, som blev väldigt glad, eftersom jag måste åka hem. Ja, det var kanske inte det hon var glad för, hoppas jag, men den enes död eller vad man ska säga.
Det var 100 man i orkestern, men jag tror nog att lite mer än hälften var kvinns. Titta bara på kontrabasstämman här.
Åtta kontrabasar varav fyra flickor varav jag nästan känner en.
Valthornen hade mycket skojigt för sig. Rätt vad det var blåste alla hornen i vädret (och de var många!), alltså de höll upp klockstyckena mot taket. Då står det "mit aufgehobenen Schalltricher" och "mit aufwärts gerichteten Schalltrichter" i noterna, och det är visst julafton för hornister.
Katarina Karnéus och Miah Persson var solister och Daniel Harding dirigent för den som undrar.
Vi var också inne här:
För säkerhets skull frågade jag därinne om man fick fotografera. En bibliotekarie pep: INTE PERSONALEN!
Jag skulle aldrig kommit på tanken att fotografera någon bibliotekarie, men det sa jag inte. Jag knäppte runt lite, för det är ju faktiskt runt och väldigt vackert. En rund bibliotekarie hade kanske inte varit lika vacker.
Inga bibliotekarier så långt ögat når.
På fredagskvällen gick vi på en konsert med Voces Nordicae. Det är en kolossalt duktig och rolig scenisk kör. Man vet aldrig vad som ska hända. Det visste inte kören heller, något som jag är ganska van vid, så jag var inte speciellt orolig. Improvisationer växlade om med noterad musik och publiken fick också vara med. Eftersom jag känner en av flickorna (röda jackan) så råkade det bli så att de sjöng en stund om mig ... bara mitt namn, men då kändes det som om man var någon... en stund. I sista låten dansade den kvinnliga dirigenten balett medan hon dirigerade. Undrar just vem som gör om det?
En annan som var på den konserten var Ingemar von Heijne och jag hade ju druckit ett glas vin, så jag gick fram innan konserten började och sa goddag, det var jag som skrev uppsatsen om absolut gehör. Det kom han ju ihåg, och sedan pratade vi lite om det med en tredje som hade (har) det också. Riktigt upplyftande. Kanske skulle skriva en bok i alla fall ...
Här står jag i min lätta vårjacka och konverserar ett tungt namn inom musiksverige.
Vi (väninnan och jag) åkte också runt lite i trakten och tittade på ett och annat. På Boo kyrkogård såg vi denna ovanliga gravsten. Vad kul ...eller vänta nu ....det är ju fruktansvärt sorgligt ... hjälp, jag vet inte vad jag ska tycka. Hur reagerar min ärade läsekrets?
En blandning av sött och salt ...eller glatt och hemskt ... eller smaklöst och kärleksfullt ...
???
En usel födelsedag
Hittade den här strippen (heter det så?) i dagens GP. Han har naturligtvis inga som helst likheter med mig. Jag fyllde ju t.ex. inte alls sjuttio, nej då, långt därifrån. Inte heller har jag någon fru som gör delikata snittar, tvärtom, en Händig Herr, som gör både snittar och vild kyckling och handlar och diskar och en Åsna som gör tårtkonstverk och en utvandrad son som kommer hem och äter upp alltihopa bara han har fått igång bilen. (Fast det var några dagar efteråt).
Jag har kollat hur gammal skaparen är. Han är 73, så han bör veta vad han talar om.
Men visst är det så, tycker inte alla det? Samtidigt som man gärna vill bli ihågkommen, så vill man inte gärna att det ska uppmärksammas hur gammal man har blivit. Att bli gammal är skamligt, hur man än vänder på det. Själv fattar man ingenting, eftersom alla känner sig som fem eller 25 eller möjligen 46 inuti.
Mannen på bilden skulle kunna ha ryggskott, för det var vad jag fick på min födelsedag. Jag åkte som vanligt till min möbelomklädningskurs i Kungsbacka och böjde mig en aning framåt för att riktigt studera hur möbelfröken gjorde och pang! så small det i höger sida. Sedan fick jag sitta still och bara smygsy, vilket gick med en ganska stor ansträngning. Jag fick ringa till min kompis i Kungsbacka och be henne hämta mig. Hon är akupressör och hon kom ner i kurskällaren och tryckte mig under näsan. Där sitter en punkt för smärta i ryggen. Senare fick jag senapsfrön i örat på smärtpunkterna där, som hon hittade. Sedan körde hon mig hem till Göteborg. Jag var mycket tacksam.
(Dagen efter hade jag heller inte ont på högersidan, men på vänstersidan, där jag i och för sig brukar ha mer eller mindre ont.)
Nåväl följande dag gick jag i alla fall till min kiropraktor. Jag var sned som en vinkelhake (lätt överdrift). Han böjde mig åt ena hållet och det ska jag fortsätta med för att få in disken, som vill pipa ut åt vänster. Diskbråck kan man inte få när man är så här gammal, sa han, så det var ju uppmuntrande. Sen ska jag inte tro att jag är bra när jag blir smärtfri, utan i två månader ska jag hålla på att tänja åt vänster. Cello bör jag inte spela.
Han sa däremot ingenting om en speciell rörelse när man böjer sig åt höger, som man måste utföra flera gånger om dagen. Hur gör man, när man är högerhänt och vänster hand inte når ända fram??
(Ursäkta det ofrivilliga skämtet). Det finns ju gränser för vad man kan ha en Händig Herr till.
Hur som helst, så ihågkommen som jag blev i år har jag nog aldrig förr blivit. På Facebook är det ju väldigt lätt att gratulera och det gjorde över 90 st. Man blir glad trots att det bara är ett klick. Någon skrev ju saker så att man rodnade faktiskt. Några kort i brevlådan är ju ändå mer glädjande, för då har folk tänkt flera gånger, kort, frimärke, brevlåda.
Några uteblivna hälsningar oroar förstås. Man kan ju inte heller ringa upp och fråga. Det kan ju vara så att det har hänt något. I den här åldern börjar det hända saker, om inte förr. Det kan också vara något annat, och det är inte mycket att göra åt.
Nu måste jag upp och tänja.
Men visst är det så, tycker inte alla det? Samtidigt som man gärna vill bli ihågkommen, så vill man inte gärna att det ska uppmärksammas hur gammal man har blivit. Att bli gammal är skamligt, hur man än vänder på det. Själv fattar man ingenting, eftersom alla känner sig som fem eller 25 eller möjligen 46 inuti.
Mannen på bilden skulle kunna ha ryggskott, för det var vad jag fick på min födelsedag. Jag åkte som vanligt till min möbelomklädningskurs i Kungsbacka och böjde mig en aning framåt för att riktigt studera hur möbelfröken gjorde och pang! så small det i höger sida. Sedan fick jag sitta still och bara smygsy, vilket gick med en ganska stor ansträngning. Jag fick ringa till min kompis i Kungsbacka och be henne hämta mig. Hon är akupressör och hon kom ner i kurskällaren och tryckte mig under näsan. Där sitter en punkt för smärta i ryggen. Senare fick jag senapsfrön i örat på smärtpunkterna där, som hon hittade. Sedan körde hon mig hem till Göteborg. Jag var mycket tacksam.
(Dagen efter hade jag heller inte ont på högersidan, men på vänstersidan, där jag i och för sig brukar ha mer eller mindre ont.)
Nåväl följande dag gick jag i alla fall till min kiropraktor. Jag var sned som en vinkelhake (lätt överdrift). Han böjde mig åt ena hållet och det ska jag fortsätta med för att få in disken, som vill pipa ut åt vänster. Diskbråck kan man inte få när man är så här gammal, sa han, så det var ju uppmuntrande. Sen ska jag inte tro att jag är bra när jag blir smärtfri, utan i två månader ska jag hålla på att tänja åt vänster. Cello bör jag inte spela.
Han sa däremot ingenting om en speciell rörelse när man böjer sig åt höger, som man måste utföra flera gånger om dagen. Hur gör man, när man är högerhänt och vänster hand inte når ända fram??
(Ursäkta det ofrivilliga skämtet). Det finns ju gränser för vad man kan ha en Händig Herr till.
Hur som helst, så ihågkommen som jag blev i år har jag nog aldrig förr blivit. På Facebook är det ju väldigt lätt att gratulera och det gjorde över 90 st. Man blir glad trots att det bara är ett klick. Någon skrev ju saker så att man rodnade faktiskt. Några kort i brevlådan är ju ändå mer glädjande, för då har folk tänkt flera gånger, kort, frimärke, brevlåda.
Några uteblivna hälsningar oroar förstås. Man kan ju inte heller ringa upp och fråga. Det kan ju vara så att det har hänt något. I den här åldern börjar det hända saker, om inte förr. Det kan också vara något annat, och det är inte mycket att göra åt.
Nu måste jag upp och tänja.
Tårtkonstnären har varit i farten igen.
Jag hade rätt!!!
Nyss la jag "kat" i Wordfeud. Ja, det var det enda som gick med de två konsonanterna jag hade. Dvs. jag trodde verkligen inte att det gick, men ibland lägger man ord ändå och hoppas att det har tillkommit något nytt svenskt ord under dagen, som man ännu inte känner till.
Nåja, kat är väl inte helt nytt när jag tänker efter, men jag brukar stava det qat. När jag tänker efter ändå mer, minns jag ett fruktansvärt ögonblick i tredje klass i folkskolan. Vi skulle ge exempel på ord som fick kort vokal när man la till en likadan konsonant. Som mat-matt. Jag viftade ivrigt och sa "kat-katt". "Nej", sa vikarien, som vi hade då, "det ordet finns inte".
Tårarna brände bakom ögonlocken och jag blev fruktansvärt arg. Dumma, förbenade, korkade vikariefröken! Jag visste ju att det fanns! Jag hade sett det i Kalle Anka. (Alla människor utom Åsnan och jag säger Kallianka förresten). Längst ner på en vänstersida i den serien som handlar om när knattarna skolkar från skolan och Kalle kommer på dem hela tiden, så lägger knattarna benen på ryggen för att undkomma Kalle, och då säger de "Det var då kat ...". Naturligtvis betydde det fan eller motsvarande, fast det skrev man ju inte i Kalle Anka, som hade ett förnämligt språk. Jag kunde också tänka mig att man kunde säga "katigt" etc.
Inte förrän många år efteråt upptäckte jag de där små prickarna efter kat.
Nog tror jag att det fanns qat redan 1954, men det var väl för mycket begärt att en vikarierande folkskolelärarinna i Svenljunga skulle veta att det också kunde stavas kat.
Förresten ifall ni har undrat: Tjatte har röd mössa, Knatte har blå och Fnatte grön (gul i vissa serier.) Så det så.
Nåja, kat är väl inte helt nytt när jag tänker efter, men jag brukar stava det qat. När jag tänker efter ändå mer, minns jag ett fruktansvärt ögonblick i tredje klass i folkskolan. Vi skulle ge exempel på ord som fick kort vokal när man la till en likadan konsonant. Som mat-matt. Jag viftade ivrigt och sa "kat-katt". "Nej", sa vikarien, som vi hade då, "det ordet finns inte".
Tårarna brände bakom ögonlocken och jag blev fruktansvärt arg. Dumma, förbenade, korkade vikariefröken! Jag visste ju att det fanns! Jag hade sett det i Kalle Anka. (Alla människor utom Åsnan och jag säger Kallianka förresten). Längst ner på en vänstersida i den serien som handlar om när knattarna skolkar från skolan och Kalle kommer på dem hela tiden, så lägger knattarna benen på ryggen för att undkomma Kalle, och då säger de "Det var då kat ...". Naturligtvis betydde det fan eller motsvarande, fast det skrev man ju inte i Kalle Anka, som hade ett förnämligt språk. Jag kunde också tänka mig att man kunde säga "katigt" etc.
Inte förrän många år efteråt upptäckte jag de där små prickarna efter kat.
Nog tror jag att det fanns qat redan 1954, men det var väl för mycket begärt att en vikarierande folkskolelärarinna i Svenljunga skulle veta att det också kunde stavas kat.
Förresten ifall ni har undrat: Tjatte har röd mössa, Knatte har blå och Fnatte grön (gul i vissa serier.) Så det så.
Livshistoria
Det var en gång 24 glada flickor som började på Sveriges äldsta utbildningsanstalt för lärare. Den låg i Skara, och jag var en av de glada. Den 26 maj 1966 sprang vi ut under en båge av blomsterprydda pekpinnar. En del var gravida och gifta redan då, men för mig skulle det dröja lite längre. Men att jag skulle få en son på dagen nitton år senare kunde jag ju inte föreställa mig.
Hur som helst, innan vi slutade, bestämde vi att vi skulle ha en bok som cirkulerade mellan oss där vi skulle skriva ner hur livet artade sig för oss.
Det gick bra första året. Andra varvet tog lite längre tid och stoppade här och där. Brudkorten, vita klänningar och slöja, var legio och barnen började trilla in och livet var under uppbyggnad. Tredje varvet blev aldrig något tredje varv. Boken blev liggandes hos en skulta.
Vi hade ändå relativt regelbundna träffar och då var boken med. Vid senaste träffen beslutade vi, att boken hade åkt färdigt och jag fick ta hand om den. Mitt senaste inlägg skrev jag 1976, och tio år senare skrevs det sista inlägget. Det blev ju därför ganska mycket som jag aldrig fick berätta. Jag hade en svag idé om att man skulle kunna skanna in alltihopa och lägga ut på en blogg. Tyvärr är de flesta av mina årskamrater ganska ovana datoranvändare. Ja, det finns t.o.m. fyra st. som inte har dator alls. Och även om många har epost, så betyder inte det att man kollar den varje dag.
Men nu har jag genomfört min idé. Alla brev, alla foton, allt är inskannat och finns nu på en blogg. Det var ju tur, att inte boken gick ett varv per år. Då hade det blivit 24x45 dokument, dessutom skriver många 4 sidor och klistrar in flera foton. Det hade blivit 4000 dokument, och det hade jag inte orkat. Nu blev det bara ca 300.
Jag undrar förstås, om någon kommer att höra av sig. Det är meningen att man ska kunna uppdatera sitt liv också. Nu sitter vi ju med facit och har en del att berätta. De långa tystnaderna i bokens historia talar ju sitt tydliga språk, och jag vet att det inte har varit ett dansande på rosor hela tiden för alla. Men just det där är ganska svårt att skriva om för många. Man vill ju gärna vara lyckad och rik och ha lyckade barn och en snäll rik man och ha uträttat stordåd i sitt jobb och vid sidan av det. Om man skulle vara änka och sjuk och fattig och ha kriminella barn, så är man kanske inte så benägen att berätta det.
Just när jag skrev detta, hörde den första av sig. Skönt. Då fungerar det i alla fall.
Även om någon skulle vara intresserad, så är det en intern blogg. Utomstående får inte läsa. Däremot kan ni få läsa mina minnen från 60-talet, som ligger på Skara museums hemsida. http://60-tal.nu/minnen/i-huvudet-pa-en-skulta/
Det är längesedan och ändå så nyss ...
Hur som helst, innan vi slutade, bestämde vi att vi skulle ha en bok som cirkulerade mellan oss där vi skulle skriva ner hur livet artade sig för oss.
Det gick bra första året. Andra varvet tog lite längre tid och stoppade här och där. Brudkorten, vita klänningar och slöja, var legio och barnen började trilla in och livet var under uppbyggnad. Tredje varvet blev aldrig något tredje varv. Boken blev liggandes hos en skulta.
Vi hade ändå relativt regelbundna träffar och då var boken med. Vid senaste träffen beslutade vi, att boken hade åkt färdigt och jag fick ta hand om den. Mitt senaste inlägg skrev jag 1976, och tio år senare skrevs det sista inlägget. Det blev ju därför ganska mycket som jag aldrig fick berätta. Jag hade en svag idé om att man skulle kunna skanna in alltihopa och lägga ut på en blogg. Tyvärr är de flesta av mina årskamrater ganska ovana datoranvändare. Ja, det finns t.o.m. fyra st. som inte har dator alls. Och även om många har epost, så betyder inte det att man kollar den varje dag.
Men nu har jag genomfört min idé. Alla brev, alla foton, allt är inskannat och finns nu på en blogg. Det var ju tur, att inte boken gick ett varv per år. Då hade det blivit 24x45 dokument, dessutom skriver många 4 sidor och klistrar in flera foton. Det hade blivit 4000 dokument, och det hade jag inte orkat. Nu blev det bara ca 300.
Jag undrar förstås, om någon kommer att höra av sig. Det är meningen att man ska kunna uppdatera sitt liv också. Nu sitter vi ju med facit och har en del att berätta. De långa tystnaderna i bokens historia talar ju sitt tydliga språk, och jag vet att det inte har varit ett dansande på rosor hela tiden för alla. Men just det där är ganska svårt att skriva om för många. Man vill ju gärna vara lyckad och rik och ha lyckade barn och en snäll rik man och ha uträttat stordåd i sitt jobb och vid sidan av det. Om man skulle vara änka och sjuk och fattig och ha kriminella barn, så är man kanske inte så benägen att berätta det.
Just när jag skrev detta, hörde den första av sig. Skönt. Då fungerar det i alla fall.
Även om någon skulle vara intresserad, så är det en intern blogg. Utomstående får inte läsa. Däremot kan ni få läsa mina minnen från 60-talet, som ligger på Skara museums hemsida. http://60-tal.nu/minnen/i-huvudet-pa-en-skulta/
Det är längesedan och ändå så nyss ...
Något lustigt
Det är förstås bara jag som tycker det.
Nyss åkte jag hem från en repetition med Cappella Summarum, som är en symfoniorkester på amatörbasis som det heter. Den ska ha konsert den 25 mars kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg. Men det var inte det som var det lustiga. I och för sig kan man gå på den konserten ändå, bara för att glädja mig, men förta er inte.
Nej, det som var lustigt var att jag satte på radion på hemvägen. Konstigt nog råkade det vara P1. Jag brukar undvika P1 om kvällarna för det kan vara en repris av Ring P1 eller något annat program där de är arga och pratar i munnen på varandra, och då blir jag arg och vill slå ihjäl radion. Men det var musik i P1. Jag kände mycket väl igen ett körstycke, samtidigt som jag inte alls kunde placera det. Vad är det......? Plötsligt:
- Men det är ju JAG! Jag kände igen min egen röst i körmassan! Intelligent som jag är räknade jag då ut att det måste ha varit något som Göteborgs Kammarkör hade sjungit. Vad kom jag inte på, utan det fick hallåavan berätta för mig. Det var "Brott och straff" av ......surprise! Stefan Forssén! Jag har verkligen inte någon särpräglad röst, men jag hör den.
Det är lustigt med röster. Det finns en alt i kören som har en sådan utpräglad stämma att det går att avgöra huruvida hon har varit med på en inspelning eller ej. Det är inte det att hon sjunger starkare än alla andra eller har ställt sig närmast mikrofonen (det finns sådana också), utan det är hennes formanter, hennes sätt att lägga vokalerna i munnen. Dem kan jag höra genom allt.
Om det till äventyrs skulle vara någon som har lust att gå på konserten med Cappella Summarum, så kommer ni att få höra Ouverture i D-dur i italiensk stil av Franz Schubert, mellanaktsmusik ur Rosamunda, också av Schubert samt Beethovens 2:a symfoni. Dirigent är Finn Rosengren. Fritt inträde men inte utträde. Dvs. vid sortin finns det möjlighet att visa sin entusiasm genom att lägga några guldkronor i kyrkpottan. Pottan tar inte kort.
Nyss åkte jag hem från en repetition med Cappella Summarum, som är en symfoniorkester på amatörbasis som det heter. Den ska ha konsert den 25 mars kl 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg. Men det var inte det som var det lustiga. I och för sig kan man gå på den konserten ändå, bara för att glädja mig, men förta er inte.
Nej, det som var lustigt var att jag satte på radion på hemvägen. Konstigt nog råkade det vara P1. Jag brukar undvika P1 om kvällarna för det kan vara en repris av Ring P1 eller något annat program där de är arga och pratar i munnen på varandra, och då blir jag arg och vill slå ihjäl radion. Men det var musik i P1. Jag kände mycket väl igen ett körstycke, samtidigt som jag inte alls kunde placera det. Vad är det......? Plötsligt:
- Men det är ju JAG! Jag kände igen min egen röst i körmassan! Intelligent som jag är räknade jag då ut att det måste ha varit något som Göteborgs Kammarkör hade sjungit. Vad kom jag inte på, utan det fick hallåavan berätta för mig. Det var "Brott och straff" av ......surprise! Stefan Forssén! Jag har verkligen inte någon särpräglad röst, men jag hör den.
Det är lustigt med röster. Det finns en alt i kören som har en sådan utpräglad stämma att det går att avgöra huruvida hon har varit med på en inspelning eller ej. Det är inte det att hon sjunger starkare än alla andra eller har ställt sig närmast mikrofonen (det finns sådana också), utan det är hennes formanter, hennes sätt att lägga vokalerna i munnen. Dem kan jag höra genom allt.
Om det till äventyrs skulle vara någon som har lust att gå på konserten med Cappella Summarum, så kommer ni att få höra Ouverture i D-dur i italiensk stil av Franz Schubert, mellanaktsmusik ur Rosamunda, också av Schubert samt Beethovens 2:a symfoni. Dirigent är Finn Rosengren. Fritt inträde men inte utträde. Dvs. vid sortin finns det möjlighet att visa sin entusiasm genom att lägga några guldkronor i kyrkpottan. Pottan tar inte kort.
Kyrkpotta
